Jag känner att jag ganska ofta har svårt att sätta rubriker på mina inlägg nuförtiden. Delvis är det en fråga om brist på fantasi och idéer och inspiration. Men ofta är det lika mycket fråga om att jag fegar. Undviker att sätta rubriker som får folk att fatta vad inlägget handlar om. Undviker provocerande och lockande rubriker.
Som att jag inte vill att folk verkligen ska läsa mina inlägg.
Och det är väl delvis sant. Jag vill i alla fall inte att folk ska komma med jobbiga kommentarer. För att jag för tillfället inte riktigt har ork att argumentera och förklara och försvara. För att den kraften fattas i det nuvarande läget. Och för att kraft och tid behöver läggas på annat. Så jag vill inte locka och bjuda in till något som kan bli mer än jag orkar nu.
Och det hänger i sin tur också samman med att jag själv känner att det jag skriver för tillfället inte håller den kvalitet jag skulle vilja. Det är inte lika genomtänkt, lika välformulerat, lika genomarbetat, som det brukat vara och som jag vill att det ska vara. Inte lika researchat, inte lika ihopsamlat. Det stör mig. Det gör det svårare att stå för det jag skrivit. Det gör att jag känner att det är större risk att jag ska hamna i en besvärlig sits.
Dessutom, som omvärlden och samtiden ser ut nu, så är det så lätt och så snabbt att få skit för en förflugen formulering som övertolkas och får snabb spridning. Att tänka och resonera högt när man inte är färdigtänkt utan mitt i processen verkar ibland kunna leda till så väldigt mycket skit.
Samtidigt som jag ju verkligen behöver få skriva nu också.
Så jag skriver. Och jag vill ju förstås att någon ska läsa det jag skriver. Fast jag vågar ofta inte locka läsare. Så jag sätter intetsägande rubriker, och jag delar sällan länkarna.
Och sedan känner jag mig lite ensam över att inte ha någon att dela mina nedskrivna tankar med.
