Tag Archives: blogga

Ett meddelande till dig som nyss hittat hit och förväntar dig en miljöblogg

Min blogg nämns alltså i den här listan över miljöbloggar. Jag är rörd och hedrad över omnämnandet och beskrivningen:

Sanne skriver inte bara om ett ekologiskt leverne med vegetarisk matlagning och egenodlade grönsaker, trots att hon är både ekolog och miljövetare. Hon skriver också om livets små stunder, vilket gör hennes blogg till något särskilt. Det är inte ofta en för mig tidigare okänd blogg berör, men det gör Sannes ord. Därför får hon en alldeles särkskild plats i denna lista över bloggar som inspirerar till en miljömedveten livsstil.

Men du som hittat hit till min blogg via den listan blir kanske besviken. Just för tillfället är det ganska lite miljö i den här bloggen. För jag skriver om det som rör sig i mitt huvud, och för närvarande är det mindre av miljö och mer av annat.

Du är förstås välkommen ändå!

Vill du läsa specifikt om miljö här i bloggen, så finns det här: sanne.wblogg.se/category/miljo/

 

För det är så jag funkar

Ja, jag vet. Det måste vara förvirrande för läsaren med alla hopp mellan olika ämnen. Ena dagen är det här en miljöblogg, nästa en föräldrablogg, och sedan plötsligt så vänder jag bara ut och in på mina personliga märkligheter ;-) Det finns säkert en och annan som tycker att jag borde dela upp det, ha en blogg för vart ämne. Men tyvärr, så blir det inte. Jag har testat, och i längden funkar det inte. För hur konstigt det än verkar, så hänger de olika bitarna samman. De olika delarna av mig har med varandra att göra. Jag kan inte skriva något som verkligen ska ge den effekt jag behöver om jag inte kan ha dessa korsreferenser mellan mina olika delar :-)

Och ja, det allra främsta skälet för att blogga är att jag behöver det. Jag behöver någonstans att uttrycka mina tankar. Ibland för att jag vill uttrycka en åsikt och vill att andra ska läsa det. Men ibland allra mest för min egen skull, även om andra gärna får läsa (annars hade jag ju inte skrivit det här på nätet, liksom).

Och då får det helt enkelt verka lite förvirrat. Det är så komplicerad jag är, helt enkelt.

Datorkonkurrens

Dator är alltsomoftast upptagen. Av barn som spelar minecraft, eller tittar på youtubefilmer med legofigurer eller terrariainspelningar eller nåt annat. Och jag tänker att ja ja, jag passar på att göra annat så länge – diska, tvätta, laga mat.

När datorn väl är ledig minns jag inte längre ens vad det var jag ville blogga om. Trots att jag några timmar tidigare hade ett mer eller mindre färdigt blogginlägg, eller i alla fall stort blogguppslag, i huvudet.

 

Så varför bloggar jag om Frankrikeresan?

Tja, det enkla svaret är förstås att jag bloggar om det som rör sig i mitt huvud :-) Och just nu är det här en ganska påtaglig grej. Även om vi inte ens har kommit iväg :-)

Men det finns andra poänger också, förstås. Många skriver om sina resor. De allra flesta som skriver om resor, åtminstone som jag märker av, reser med flyg. Och… jag har åsikter om det frekventa flygandet  :-D Dels att folk flyger så mycket, dels att de ”visar upp det” genom alla möjliga statusuppdateringar och liknande – och därmed bidrar till en ökande normalisering. Ju fler som skriver frekvent om sina frekventa flygresor, desto normalare uppfattas det att flyga en massa. Jag vill gärna balansera detta. Jag vill gärna normalisera något annat. Så när vi nu, för ovanlighetens skull, ska ut på en lite längre resa, så ser jag det som en bra sak att skriva om det.

För att vi INTE reser så ofta. Och för att vi reser med tåg.

För att vara en del i att normalisera det vi tycker är bra.

Läs även Varför är det jag som ska godkänna din flygresa? och Är du flygberoende?

Tankar om den moderna tekniken – och mig

Apropå det här med mobiltelefoner och datorer och uppkoppling, så var det någon som skrev något om att ”… den moderna tekniken gör oss beroende och därmed också mer avstängda och inne i vår egen lilla sfär…”

Och jag som tycker att det är precis tvärtom. Att  just den moderna tekniken har gjort det mycket lättare att öppna upp min lilla sfär och släppa in folk.

Jag har nog ofta betraktats som en ensamvarg. Jag har nästan alltid varit lite för avvikande för att passa in helt och hållet. Lite för konstig. Tyckt lite för mycket om det mesta för att folk ska vara helt bekväma med det. Varit lite för mån om att vara mig själv istället för att anpassa mig. Och när jag svarat ärligt så har folk alltför ofta tolkat saker helt annorlunda än jag menat och dragit konstiga slutsatser och placerat mig i fack och gjort mig till någon jag inte varit. Blivit pikad. Fått elaka kommentarer. Drivits med. Inte bara av jämngamla utan även av vuxenvärlden. Och även om kanske de allra flesta egentligen inte skulle tolka fel eller göra narr av, så gör det att man blir restriktivare med att försöka förklara, med att alls prata om det man har på hjärtat. Dessutom är det ju oftast bara de som har något elakt att säga som säger nåt – de andra säger inget alls.

Så jag har väl hållit mina tankar för mig själv. Tänkt mycket. Pratat med fiktiva bekanta i huvudet. Pratat med riktiga bekanta i huvudet, utan att nånsin prata om sakerna på riktigt. För säkerhets skull. För så där öppen är inte värt att vara. Eftersom risken finns att det blir fel. Kommer ut fel i stunden. Tolkas fel. Eller att det råkar vara fel person man pratar med trots allt.

Därför har jag också hållit mig mer till det som är fakta än till känslor när jag pratat på riktigt. För att fakta rimligen inte ska gå att ifrågasätta. Visserligen gör folk det också, men det går i alla fall inte lika djupt när jag ändå vet att jag har rätt. När det handlar om känslor är det svårare att hävda att man har rätt, och då går det djupare.

Och så har jag gått mina egna vägar. Och det har jag väl i stort trivts med. Fast ändå… social kontakt och gensvar på sina tankar är trevligt att få. (Och nej, jag har inte alltid varit helt ensam med mina tankar. Inte alltid.)

Och skrivit har jag gjort. Fast mest skönlitterärt och skoluppsatser. Så många kvällar jag suttit hemma på mitt rum hos mamma och pappa och skrivit på den där boken som blev klar fast ändå inte. Där har jag fått utlopp för tankar och fantasi i min ensamhet. (Tänk om jag då hade haft möjlighet att skriva i ordbehandlingsprogram och kunnat flytta om och ändra och ha mig :-) – Fast det fanns en viss trivsamhet med blyerts och kollegieblock. Men alla textstycken som jag suttit och vänt och vridit på innan jag skrivit ner, och sedan suddat ut och börjat om…)

Men tänk om jag hade kunnat blogga på den tiden! Tänk om jag hade kunnat skriva ner mina tankar anonymt på nätet – och kanske hitta andra gelikar! Eller om jag hade kunnat hitta andra på nätet, som också tyckte om att sy kläder i gammaldags stil och som också ibland fantiserade om att leva i en annan tid – istället för att få glåpord för mina klädkreationer som jag lagt ner min själ i. Det hade gjort en sådan enorm skillnad för att fortsätta våga.

Så kom då tekniken. Möjligheten att skriva ner sina tankar på ett effektivt sätt, att få tänka igenom vad man ville säga och få iväg det snabbt och smidigt till den som man ville nå.

Det började med mejl. Med möjligheten till en allmänt förvirrad studietidssoppa där egentligen alla var förälskade i någon annan och inget ledde till nåt ;-) Men ändå :-)

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl hade jag förmodligen aldrig fått med mig vänner till Brekille.

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl så hade jag nog egentligen aldrig ens kommit att behålla kontakten med han den där jag träffade i Brekille. Och aldrig kommit att vända ut och in på mitt liv och mina känslor och tankar och inse att här fanns en människa som förstod och accepterade. Och förmodligen hade vi inte lyckats få det att hålla ihop på avstånd – eller få mig att hålla ihop hjälpligt under den jobbiga period när jag mådde skit och faktiskt behövde räddas. (Och jag hade kanske aldrig fått rätsida på senare sådana.)

Hade det inte varit för den moderna tekniken hade jag inte heller haft någon att dela alla tankar och frågor med under graviditeterna.

Och utan den moderna tekniken hade jag förstås aldrig börjat blogga.

Bloggandet har gett mig så oerhört mycket. Först helt anonymt, sedan åtminstone inte anonymt för vänner – med tiden allt mer öppet. Det har gett mig möjligheten att prata till punkt, förklara hur jag tänker och känner utan att bli avbruten. Det har också gjort att jag lärt känna mig själv bättre. Att jag i större utsträckning accepterat mig själv. Jag har utvecklats. Hittat tillbaka till mig själv. Trots all hjälp från andra håll så är det nog egentligen den allra viktigaste terapin. Det allra viktigaste hjälpmedlet för att fortsätta kunna vara jag och må bra.

Och tack vare bloggandet, och diskussioner på bland annat facebook, så känner nog många mig bättre än de skulle gjort annars. Inte de där som skulle komma med elaka kommentarer, utan de där som kanske inte sa något alls, för att jag aldrig gav dem chansen att lära känna mig av rädsla för att någon skulle vara elak.

Ja, jag kan prata också. Självklart. Men det skrivna ordet har alltid varit lättare för mig, speciellt så fort det är känslor inblandade. Det visste jag redan nånstans i tioårsåldern, när jag skrev brev till mamma när vi bråkade och det låste sig totalt och vi bara stod och skrek och inte hörde varandra. Och om jag kan få förarbeta med det skrivna så blir det lättare att prata sedan. Och mindre risk för missförstånd.

Tekniken hjälper mig att vara  mig. Att bejaka mig själv, att vara öppen med vem jag är, att uttrycka mig.

Dessutom har tekniken gett mig övning i skrivandet på ett sätt som aldrig varit möjligt annars. Det har jag oerhört stor nytta av i mitt jobb. Ifall nu mina välmåendeargument inte skulle räcka :P

Den där besvärliga konstiga motsättningen…

…i vad det innebär att engagera sig i sina barn.

Med att engagera sig i sina barn menas allmänt att göra saker med dem NU. I stunden. Leka. Vara ute i naturen. Prata. Läsa. Pyssla. Se dem i ögonen.

Att engagera sig i sina barns framtid däremot ses inte som något positivt. I alla fall inte generellt.

För mycket av det man kan göra – mycket av det jag gör, i alla fall – för mina barns framtid, det avfärdas på samma bräde som totala meningslösheter. Väldigt mycket av det jag gör för mina barns framtid gör jag nämligen vid datorn. Jag bloggar. Jag arbetar ideellt för föräldravrålet. Jag delar viktig information via facebook, så att andra ska se den. Jag diskuterar. Jag letar information. Jag letar begagnade varor på blocket och tradera för att minska nykonsumtionen. Men allt som görs vid datorn, eller för den delen via en telefon med skärm för dem som använder sådana, det avfärdas på samma nivå som meningslösheter. Statusuppdateringar anses liksom vara detsamma som navelskåderi. Och all datortid som inte är jobb anses vara tidsfördriv. Och som förälder ska man alltså inte ägna tid åt datorn.

Skulle man däremot dra med sig barnen ut på en demonstration eller liknande så är det förstås lika ifrågasatt. För man ska inte blanda in barnen. Man ska inte pracka på dem någon uppfattning. Man ska inte låta dem utsättas för jobbiga tankar. Demonstrationer kan dessutom upplevas obehagliga, speciellt om man råkar komma i diskussion med någon, och herregud, sånt ska man ju inte utsätta sina barn för!

Men det är förstås inte heller okej att åka iväg på saker man engagerar sig i UTAN barnen. Har man nu satt barn till världen så ska man ju vilja vara med dem 24/7.

Enda sättet att vara en engagerad förälder på ett accepterat sätt är alltså att leva i nuet och strunta i de viktiga saker som påverkar barnens framtid.

Eller så får man som jag försöker engagera sig i barnens framtid men ha ett ständigt dåligt samvete för att det faktiskt innebär att man sitter vid datorn.

När bloggandet blir en geggig propp

Ibland är det tomt på bloggämnen i huvudet. Bloggandet är ju något som kommer av ett behov att skriva om något, och ibland finns det helt enkelt inget som engagerar på ett sätt som kräver att jag skriver.

Ibland finns det bloggämnen, men det blir ändå inget skrivet. För att jag saknar ork, eller tid, eller kraft att fokusera. Eller bara helt enkelt inte har lust eller kommer mig för. Och det är liksom lugnt. I alla fall så länge det bara är några enstaka bloggämnen som ligger på vänt. Då går det liksom att låta bloggtrådarna rinna av för stunden och veta att de finns där när tiden och orken och det andra infinner sig.

Men om det blir för många bloggämnen som ligger där på vänt så blir det liksom en stor propp, som ligger och är i vägen för allt annat. Små lösa trödar som ligger och blockerar tillvaron. Ett stort moln av röra i huvudet. Ett stort borde som ligger och stör tillvaron. Många kvällar när jag sitter och liksom försöker komma till skott fast inte riktigt orkar, så det blir aldrig av. (Jag borde sova då istället, ja.)

Inte blir det bättre av att geggan i huvudet just nu är stor i övrigt också. Av allmän trötthet, typ. Behöver semester. Och tid att kunna göra saker direkt när de dyker upp i hjärnan, istället för att samla på hög till senare.

Vilket väl för övrigt är just samma sak som semester?

Det blir för övrigt inte heller bättre av att kroppen går och väntar på mens som liksom aldrig kommer.

Det tar aldrig slut

Då och då drabbas jag av känslan att nu har jag inget att skriva om mer. Tomt i huvudet. Inga blogguppslag, betat av alla tankar, inte minsta lilla sak som ligger och gnager och kräver att bli skriven om.

Det är på ett sätt en skön känsla – jag slipper känslan av att ligga efter och inte hinna med, i alla fall på skrivområdet. Men samtidigt känns det tomt. Konstigt. Kommer det inget mer nu?

Det varar på sin höjd några dagar eller en halv vecka. För sedan väller det plötsligt in saker. Inte minst stora och komplicerade grejer som verkligen kräver tid för att orka skrivas om.

Det blir nästan överdos åt andra hållet. Och jag ångrar att jag inte njöt av tomheten.

Statistik?

Ibland undrar jag hur många som egentligen läser min blogg. Jag får inte väldigt mycket kommentarer; den vanligaste typen av kommentarer är spam, och näst vanligast är mina egna korsreferenser :-)

Jag borde säkert titta närmre på det här med statistikverktyg. Men då måste jag sätta mig in i det, och det tar tid och verkar tråkigt. Det finns så många mer intressanta saker att sätta sig in i, och saker som känns viktigare.

Så det blir nog inte av nu heller :-)

 

Hej mamma och pappa!

Jag har bloggat länge. Först väldigt anonymt, utan att nästan någon jag känner visste om det. Sedan med tiden något öppnare – men fortfarande inte med mitt namn på bloggen.

Det finns skäl till det. Jag trivs bra med att ha det här som en fristad, där jag kan skriva vad jag tycker och tänker, utan att jag behöver fundera på aspekter som jobb eller bekanta. Det betyder inte att jag inte står för vad jag skriver, men jag behöver inte förankra det jag skriver (mer än att jag enstaka gånger kollar av med någon berörd).

Men jag har väl alltid i någon mån insett att den dagen kan komma då mina föräldrar hittar hit. Och sakta vant mig vid tanken, allteftersom jag blivit allt mer öppen mot allt fler om att jag har en blogg och var den finns. Lite har jag fasat för det, lite har jag försökt förtränga det.

Nu är dagen här. Hej mamma och pappa! Det är lite läskigt att ni är här. Ni får ta det för vad det är… För jag tänker fortsätta skriva, och jag ska försöka låta bli att låta er närvaro påverka mig :-)