Tag Archives: blogga

Ja, jag bloggar för mycket

Det blir en hel del skrivande. Förmodligen är det inte en kotte som orkar läsa allt. Förmodligen borde jag använda min tid till något bättre. Vara social och umgås. (Kanske med min man? För vid de tidpunkter jag sitter med det här är det oftast ändå för sent att träffa andra.) Renovera. Ta hand om disken eller storstäda. Läsa en bra bok. Eller sova.

Jag borde göra något konstruktivt eller produktivt.

Fast det är lite som att jag tryckt på en knapp när jag börjat blogga igen. Så många tankar som vill bli nedskrivna, som vill komma ut.

Jag trivs med att skriva. Jag mår bra av det. Det är ett sätt att bejaka mig själv, att släppa fram mig själv.

Det gör kanske inte så stor samhällsnytta. Men det gör mer nytta än att hålla käft om det jag tycker är viktigt.

För övrigt, alternativet vore förmodligen att glo på TV. Det verkar vara vad andra människor gör på kvällen när deär för trötta för att göra något vettigt och behöver varva ner en stund innan de går och lägger sig.

Jag tittar inte mycket på TV. Det inser jag ibland när jag hör folk prata på fikarasterna. Jag har oftast inte sett nåt av det de pratar om. Och visst, socialt sett är det säkert att betrakta som ett handikapp att jag inte kan hänga med i snacket.

Men ärligt talat, inget av det de pratar om känns lockande. Jag sitter hellre med min dator och skriver om saker jag bryr mig om. Även om det är asocialt, introvert och ickeproduktivt.

De ger mig alltså möjligheten att säga vad jag vill i en mening på deras sida, bara sådär?

Jag är lite fascinerad. Rubriken till inlägget jag skrev innan idag om en vis bok ligger nu alltså, tack vare Twingly, på försäljningssidan för boken, och i och med att jag lagt mitt centrala budskap i rubriken så hamnar alltså min uppmaning där.

Jag behöver alltså bara skriva ett inlägg, länka det till en adlibrissida och pinga det, för att helt ocensurerat kunna skriva något på deras sida? Och som liksom ligger på ett sätt så att det ser ut att verkligen vara en del av sidan?

 

Done!

Nu har jag klippt och klistrat och flyttat och grejat och donat och haft mig. Samt utmed vägen taggat och kategoriserat – en del nogsamt, en del mer på slump.

Jädrar vad mycket jag har skrivit…

(Och bitvis har jag jobbat hårt på att inte läsa igenom allt det gamla alltför noggrant igen. Jobbiga stunder vill man inte i onödan genomleva mer än nödvändigt, typ.)

Nu är det nog dags att sova :-)

Jaha, då var steg ett avklarat

Nu har jag flyttat in hela gamla renoveringsbloggen hit. *pust*

Fast jag har gjort det lite enkelt för mig ändå. Inte flyttat kommentarer. Inte lagt in bilder. Och tiderna stämmer inte, för gamla bloggen visar inte längre publiceringstid, så jag har kört på standardtid ;-)

Det var den lätta biten…

Anonymitet, ärlighet och att inte stöta sig med någon

När jag började vistas ”på nätet” i lite större utsträckning, för snart tio år sedan, så fick man lära sig hur viktigt det var med anonymiteten. Man skulle inte avslöja för mycket om sig själv eller de sina. I alla fall inte så att man var spårbar – det skulle helst vara så där lite lagom luddigt så att det inte gick att hitta en på riktigt. I alla fall inte för lätt.

Vilket jag väl försökt hålla mig till, både i nätdiskussioner och vid bloggande. Och ibland har jag använt mig ännu mer av ”riktig” anonymitet – vilket kan vara skönt när jag inte velat avslöja ”för tidigt” att jag varit gravid, eller diskutera julklappar till personer jag vet läser i samma forum – men också för att kunna diskutera ämnen som på olika sätt är känsliga. Inte minst för att inte folks fördomar eller placering av en i fack ska vara avgörande för hur man bemöts eller hur diskussionen fortgår. Ofta kan anonymiteten helt enkelt ge en rakare och ärligare diskussion.

Men nu verkar pendeln ha slagit över rätt långt åt andra hållet. Alla de ”stora” bloggarna (avsändarna, alltså) är spårbara hela vägen, eller hur man ska säga. Det är ingen som helst hemlighet vilka de är. Och det verkar inte längre betraktas som fel eller konstigt eller ”farligt”. Utan bara helt normalt.

Men jag svajar fortfarande. Håller fortfarande på någon sorts tanke om att inte tala om hela vägen och rakt vem jag är. Även om det väl är ytterst få, om ens någon, som läser min blogg utan att veta vem jag är.

För med anonymiteten, och med det faktum att inte alla jag känner läser bloggen, följer också möjligheten att ta upp saker som annars skulle riskera att uppröra en del jag känner. Det finns personer som säkert skulle känna sig personligt utpekade och tycka att så där får jag inte skriva. Personer som väl formellt ska betraktas som ”nära”.

Och jag vill inte stöta mig med folk. Speciellt inte ”offentligt”.

Det är märkligt. Det skulle knappast ha hindrat mig när jag var yngre. Men man tar en del smällar genom livet. Och det är så jobbigt att vara den som är det svarta fåret, bara för att man uttrycker vad man tycker. Jag orkar inte alltid ta den smällen. Vilket stör mig. Jag vill kunna vara jag, rakt av och ärligt, utan en massa trassel.

Så egentligen vill jag förstås att alla ska läsa min blogg. Alla utom enstaka personer i min närhet.

Hmm… Det är väldigt dubbelt det där.

Just nu tampas jag för övrigt med problemet om jag ska flytta över mina gamla bloggar hit. Dels för att det innebär en jävla massa jobb. (Här finns inga magiska migreringsmöjligheter, det är klipp-och-klistra hela vägen som gäller.) Dels för det här med anonymiteten – eftersom jag valt en kanske något annan strategi nu än då. (Dessutom vet jag inte hur mycket jag litar på wbloggs stabilitet.)

Får se hur jag gör.

Och när jag skrivit ovanstående, så läser jag av en händelse Lady Dahmers inlägg om att vi måste våga tycka.

Uhum.

Jag funderade häromdagen på om jag skulle förnya mig

Alltså om jag skulle byta utseende på bloggen – eller ”tema” som det så fint heter.

Så jag gick in för att titta på olika teman man kunde byta till. Det finns en förhandsgranskningsfunktion, men den funkade uppenbarligen. Alltså var enda sättet att testa en ny att aktivera den.

Men eftersom det är något knas med publiceringen sedan en tid tillbaka så är det någon sorts fördröjning – publicerade saker syns inte förrän efter ett par timmar. Alltså var jag tvungen att gå in och göra ett helt nytt inlägg som jag förhandsgranskade för att kunna se hur ett tema såg ut i fullstorlek. För varje tema, alltså. Jädrar vilket jobb.

Dessutom insåg jag att jag var ganska kräsen. Jag vill ha med tid för publicering, bra kontrast, inte ha fixerad textbredd, och en massa andra krav.

Stora krav. Omständlig process för att undersöka varje tema.

Ser ni så stor skillnad det blev i slutändan?

Håll i er

Tisdag.

Min kväll. Nu blir det bloggstorm!

Det här är beroendeframkallande

… och tar en massa tid.

Attsingens.

Det är dags igen…

Det var ett bra tag sedan jag bloggade. Men jag har känt av behovet av att börja igen ganska länge nu. Behovet av att plita ner blandade tankar och resonemang om ditt och datt som rör sig i mitt huvud.

Helst skulle jag ju vilja flytta med det gamla. Eller i alla fall en del av det. Men då måste jag både ta reda på hur man gör, och dessutom välja vad som faktiskt ska flyttas med. Det vill säga det kräver alldeles för mycket både tankeverksamhet, beslutsamhet och jobb. Inte en chans att det ska bli av.

Så då tänkte jag att jag nöjer mig med att bara starta en ny blogg.

Bara. Ha! Bara att lyckas hitta ett ställe att blogga på som kändes bra var ett helt företag… :-)

Men. I alla fall. Nu har jag hittat ett ställe. Och nu är jag här. Här skriver jag.

/S

Skriva blogg

Det kom en förfrågan, eller vad man ska kalla det.
Någon har uppmärksammat min renoveringsblogg, och vill göra någon sorts reportage.

Första känslan är att jag känner mig smickrad, och lockad.

Men sedan tänker jag vidare.
Nej.
Jag skriver en blogg om våra vedermödor. För att det är kul att berätta. För att själv kunna känna att det går framåt. För att någon annan kanske har nytta och glädje av det jag beskriver.
Men jag berättar inte vem jag är. Ja, vissa vet vem jag är. Men jag vill inte skrika ut högt och vitt och brett om vem jag är. Jag vill kunna fortsätta vara halvanonym. Inga hemmahosreportage med bilder på huset och mig här inte

Och ifall reportern inte noterat det så har jag fler bloggar här. Av aningen annan karaktär. Om jag ”outar” mig helt, så kan jag förstås inte längre fortsätta dem.

Ja, jag vet att vem som helst kan läsa det jag skriver, och att det alltid finns en risk att blir ”outad” ändå. Men det är ändå inte samma sak…

(För övrigt, ser det ut som att jag skulle ha tid att klämma in en enda sak till? Vi ligger efter schema och hinner inte ett smack mer än det nädvändigaste. Det här hade jag tänkt skriva för en vecka sedan…)

Så nä, det får vara. Hur smickrad jag än känner mig.