Att berätta:
Det blev böcker. Tre stycken böcker har jag gett ut nu.
All info om böckerna finns på www.elsinorien.se. Och där finns också en blogg, med skrivrelaterade saker.
Och ja, det där är en av orsakerna till att det blir ganska lite skrivet i den här bloggen numera. Det är ju trots allt begränsat med tid på ett dygn.
När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.
De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette ”leka”.)
Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)
Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.
Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!
Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.
Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.
Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.
Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag.
Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han ”läser” böcker i form av ”skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.
Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.
Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.
Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.
Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra ”ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger ”ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)
Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.
Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.
Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.
Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.
Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).
Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.
Posted in Jag, Reflektioner och tankar, Samhälle
Nyheten når mig så som nyheter når en nuförtiden: Ett namn nämns lite för ofta i tweets, folk berättar minnen eller tankar, och någon klämmer dit ett RIP.
Så Torgny Lindgren är tydligen död.
Jag ska erkänna: vore det inte för den femfingrade mandelpotatisen så skulle jag inte känt till honom.
Den femfingrade mandelpotatisen kom in i min värld på en kulturfestival i Norrköping för sådär drygt femton år sedan. Det var musik och spektakel av diverse slag, väldigt trevligt och bra. Och i en av lokalerna hölls en monolog av en fantastisk berättare, eller skådespelare, eller vad han nu borde kallas. En man som själv på scen drog Torgny Lindgrens skröna om den femfingrade mandelpotatisen.
Jag vet inte ens om den heter så, den där skrönan eller berättelsen. Men jag minns mycket väl mannen som flyttade rågångsstenarna, en bit till och en bit till, för att utöka sin mark, och sedan kom länsman, och sedan…. ja, det är en lång historia, som leder fram till den femfingrade mandelpotatisen.
Det där är Torgny Lindgren för mig. Och det är alldeles fantastiskt bra bara det.
Jag beställde den på älsklingens födelsedag, vilket väl var dagen efter att den kom ut. För ett par dagar sedan kom den med posten: Harry Potter and the Cursed Child.
Jag vet inte om älsklingen nånsin hann få veta att den skulle komma att finnas. Tid rinner ihop, och det här med när man fått veta vad blir ganska fort ganska rörigt. Men jag tror att jag själv inte fattade att pjäsmanuset skulle komma ut om bok förrän strax innan jag faktiskt beställde den.
Nu har jag läst den. Och ja, vad ska jag säga?
Jag hatar tidsresor av den här typen. Tidsresor där man far bakåt i tiden och ställer till det så att framtiden plötsligt blir en helt annan. Det hamnar i samma kategori som pinsamheter i rädda Joppe. Kanske är det tur att jag läser det som pjäsmanus och inte ser det live, så att jag kan ta paus när jag behöver? Eller så innebär det kanske att jag drar ut på det i onödan?
Men tidsresorna öppnar upp för alternativa scenarier och alternativa verkligheter. Och det är nyttigt och bra. Det ger en möjlighet att bolla med hur olika människor kan utvecklas, både beroende på små händelser och världen runtom. Det visar tydligt på att mycket kan påverkas – att vi själva kan påverka mycket. Att vem som helst kan bli skitviktig. Att vi aldrig vet vilka händelser som kommer att bli avgörande i det långa loppet. Att en sorglig död kan leda till oerhört viktiga positiva saker. Och att de flesta av oss har möjlighet att bli ”onda” eller ”goda” beroende på val och omständigheter. Och samtidigt att tillvaron är oerhört komplex och väldigt lite är självklart.
Och i alla parallella verkligheterna är en sak oförändrad: mamman som dör av sjukdom dör oavsett det som händer runtom, oavsett om verkligheten runtom utvecklas positivt eller negativt. Från mitt perspektiv är det trots allt trösterikt.
Och ja, boken/manuset är läsvärd/t. Stilen och upplägget och storyn är ganska annorlunda från de ursprungliga Harry Potter-böckerna, inte bara för att det är ett pjäsmanus, utan för att det är en annan sorts komplexitet i berättelsen, en annan sors ”huvudkonflikt”, inte en klassisk hjältehistoria med gott mot ont. Och det är en bra sak – oavsett hur mycket jag älskar Harry Potter-böckerna så utforskas här en del av de spår som liksom släpps i de ursprungliga böckerna.
Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera över hur en hel del saker har lösts på scen. Polyjuiceförvandlingar och trollformeleffekter är ju en sak på film, men på teaterscen? Nå, jag utgår från att de löst det snyggt, allt annat vore förstås otänkbart :-D
Var det för mycket spoilers?
Ett inlägg till i Alfonsföljetongen:
På flera håll har jag läst kommentarer som handlar om att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret gott kan få göra det, för då har poängen gått fram: gör man som Alfons gjorde så ska man må dåligt. De antar alltså rakt av att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret har dåligt samvete för saker av liknande slag.
Så är det inte med mina barn. Mina barn har ett stort rättvisepatos. Och de har väldigt svårt för när någon – de själva eller någon annan – gör FEL (TM). De klarar inte av att titta på program och filmer där någon gör saker de inte borde. För så ska man inte göra. Och det i sig är skräckinjagande jobbigt.
Och ja, jag funkar likadant. Jag klarade på min tid – knappa tio år gammal – absolut inte av att titta på Rädda Joppe.