På tisdagen när jag åkte hem hade det börjat snöa. En hel del, faktiskt, speciellt med tanke på att snön enligt tidigare prognoser skulle komma först morgonen därpå. Men nu verkade det bli mycket snö, och eftersom jag helst inte ville bli ståendes i snöeländet och vänta på en buss som aldrig dök upp – man vet ju aldrig – så bestämde vi redan på kvällen att grabbarna skulle skjutsa mig in till tåget på morgonen. Och redan när jag blev skjutsad in på onsdagmorgonen insåg jag att det nog kunde bli besvärlig med trafiken framöver… Tåget jag skulle med var inställt, tydligen kunde tågen inte alls ta sig fram bitvis, och ryktet på perrongen sa att även vägarna var avstängda/igenproppade på en del håll. Jag kom rätt sent till jobbet…
På kvällen skulle sambon och träna inne i stan, och jag och Simon skulle gå på bokrean, var det tänkt. Beroende på situationen – alltså, om Simon tyckte bokrea var OK eller ej – så skulle jag och Simon antingen åka ett tidigare tåg och ta bussen sista biten hem, eller ta samma tåg som sambon och köra bil hem gemensamt sista biten.
Jag och Simon hann ungefär in i första bokhandeln innan han började vara missnöjd. Han skulle absolut inte vara i vagnen. Absolut inte. Jag har ju visserligen varit van vid det, men eftersom sambon brukar tycka att det är helt OK att åka iväg både en halv och en hel dag med Simon och drälla i affärer etc, så trodde jag att det nog hade förändrats en del. Men här skulle inte gås på bokrea, inte. (Och om man inte ens kan bläddra i de böcker man eventuellt vill köpa, så är det ju inte mycket vits med att gå på bokrea…)
Jag provade att plocka upp Simon i famnen. Inte skulle han vara i famnen! Han skulle ner, förstås. Springa runt i affären (och när Simon springer har mamma svårt att hinna med). Uppe på andra våningen, där vi just då befann oss, skulle han springa bort till metallgallerstaketet och sätta sig med fötterna ner i springan mellan golvet och staketet – inte en säker plats för en ettåring, som faktiskt med lite otur skulle kunna trilla ner… en kamp på säkert ett par minuter utspelade sig innan jag lyckades få den ilskna ungen att släppa gallret och lyckades bära iväg honom därifrån… Ner med hissen till första våningen, för att i alla fall slippa risken för att han skulle trilla ner. Vart rusar Simon? Jo, till trappan, förstås! Uppför trappan – och nerför – och uppför – och nerför; blandat med spring runt i affären. Gråt och tandagnisslan så fort jag en försökte plocka upp honom, och en fysiskt kamp (som jag gång på gång förlorade) på flera minuter innan jag lyckades få ner honom i vagnen. Simon har en mycket stark vilja och är mycket högljudd när han inte får som han vill – då blir han ARG, och dessutom är han stark…
Men ner i vagnen skulle han. För det här var totalt meningslöst. Jag fick ingen möjlighet att titta på böcker, det enda jag fick var möjligheten att känna mig som en misslyckad mamma, som varken kunde hålla rätt på mitt barn eller få honom att göra som jag sa till honom… Vi skulle med ett tidigare tåg.
Ja, den kvällen var det öppet mål för alla som tycker att jag inte alls är mogen att bli mamma. Jag kände mig totalt misslyckad. Aldrig mer att jag skulle ut på stan med Simon. Nu har jag, tack och lov, redan hunnit förtränga känslan igen, och kan inte riktigt beskriva den. Jag minns paniken, men kan inte riktigt frammana minnet av varför jag kände paniken…
Ner till stationen… Tåget var sent, ca 10 minuter, och jag kände att det nog var säkrast att gå och höra om anslutningsbussen skulle anpassa sig efter detta. Tack och lov att jag frågade! Det visade sig att bussen varit inställd sedan lunch och förmodligen inte skulle börja gå förrän närmre lunch dan efter! Vi åkte inte med tåget – för vad skulle vi göra på en snöig ”station” i en liten håla i två timmar, i väntan på sambon? (Där finns bara stora busskurer att vänta i :( ) Nä, bättre att stanna i den större staden…
På något sätt lyckades vi slå ihjäl de där två timmarna, med mat till oss båda, blöjbyte etc… Och tåget vi skulle med i slutändan kom och avgick nästan i tid. Då skulle vi bara ta oss sista biten hem, en sträcka på ca 7 km. På en väg som bussen alltså inte ansågs kunna köra på… Tack och lov hade sambon kört den in en gång mitt på dagen redan, när snön redan bildat stora drivor etc på vägen, så han visste var de värsta partierna var. De där partierna när vägen, som normalt är en bred 90-väg, nu bara var bred nog för en bil mellan drivorna på vardera sida, som var uppemot två meter höga… och det där mittenpartiet, som skulle gå att köra på, bestod också av drivor, världens berg- och dalbana, rena rama puckelpisten – i låååånga partier. Jag var rätt skakis när vi slutligen kom hem, livrädd att Simon skulle ha kommit till skada – för Simon sov rätt igenom hela bilresan, så hur skulle jag kunna veta hur han mådde? (Han mådde bra, i alla fall. :) )
När vi kom hem fick vi veta att hundratals människor suttit fast i många timmar på vägarna i snön – det var rätt skönt att vi kommit hem :)
Morgonen därpå hade i alla fall väglaget förbättrats en del, så jag kom ”bara” för sent till jobbet den dagen också (jag hade faktiskt inte räknat med att kunna komma någon stans alls).
