Tag Archives: buss

Bussbältet, slarvet och ångesten

Jag tror jag skrev ett inlägg för många år sedan där jag klagade på att folk inte använder bältet i bussen. (Jag tror jag skrev ett inlägg. Jag hittar det inte, så jag kan ju ha inbillat mig, men jag tror verkligen att jag skrev det…)

För jag kunde inte förstå att man inte satte på sig bälte när det fanns/finns. Jag med mitt säkerhetstänk. Jag med min jag-har-skadat-nacken-på-ett-fartgupp-och-har-konstant-trafikskade-noja.

Numera har jag oftast inte säkerhetsbätet på mig på bussen. Jag är en av de där 90 procenten.

Det märkliga är att jag själv ser det som en bra sak. För det är ett tecken på att jag kunnat slappna av. Att jag inte hela tiden paniskt fokuserar på allt som kan gå dåligt. Att jag kan våga ta saker med en klackspark. Att jag kan tro på att inte Murphy kommer in och orsakar en katastrof bara för att jag inte tar på säkerhetsbältet.

Jag borde förstås använda säkerhetsbältet. Det är förstås inte en bra sak att strunta i saker man borde göra.

Men det är tungt att alltid göra allting rätt alltid. De allra flesta överlever ändå.

Och mentalt kan det ibland vara bra att göra det man vet är fel.

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna ”mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

Kan inte barnen få åka med på våra periodkort? Duo/familj för oss med månadskort? Och varför går bussarna så dåligt på helgen?

Vi är ju inbitna tågpendlare: både jag och min man pendlar mer eller mindre varje dag med tåg (ja, det hände ju förstås ibland att vi jobbar hemifrån). Eftersom vi bor där vi bor så innebär det att vi köper månadskort som gäller i hela Skåne län. Vi kan alltså åka med all Skånetrafikens kollektivtrafik, när som helst, vart som helst.

Men i praktiken är det väldigt sällan vi använder oss av det på helgerna. Det finns flera anledningar till det. På det hela taget är det genast mycket trassligare när man ska ta med sig barnen. Svårare att passa tider. Fler saker som behöver tas med (som reservkläder till barn som ännu då och då råkar ut för ”olyckor” av olika slag). Svårare med tajta byten mellan buss och tåg – och mer besvärande att behöva slå ihjäl väntetid. Dessutom innebär helgresor oftare att man inte ska ta sig raka vägen från A till B utan att man ska flänga runt och uträtta ärenden eller göra saker på fler än ett ställe. Till skillnad från resor till och från jobbet då man ska rakaste vägen dit och rakaste vägen hem, och dessutom har valt restidpunkt efter när det passar bra. Är man och ska köpa skor till ett av barnen, för att sedan resa vidare till mormor och morfar, så blir ju skoköpet klart när det blir klart – inte när bussen går – och sedan har man kanske missat den vettiga anslutningen…

Om det nu är så att man vill at folk ska resa mer kollektivt så måste man ju se till att kollektivtrafiken åtminstone går lika bra på helgen som på vardagarna. För många av oss som har flextid så går det som sagt var att anpassa jobbresorna efter de tider tågen och bussarna går. Jobbpendlingen är en rutin. På helgen däremot, när vi alltså gör saker som kräver flexiblitet, så går bussarna betydligt mer sällan. Försök ta dig fram med barn när bussarna går fem gånger per dag och måste beställas – har du missat tåget för att någon behövde kissa, och därmed kommer försent till anslutande buss, så är det kanske tre timmar till nästa – eller så går det ingen mer buss det trafikdygnet. Lagom kul att bli strandad med barnen…

Och så blir det lite fånigt att vi, som alltså har månadsbiljetter, måste betala för vårt ena barn om vi väljer att ta tåg och buss. Inte så att det är mycket pengar – speciellt med tanke på att resor på helgen i någon mån blir ”gratis”. Mer att det liksom blir ett moment till att köpa biljett. Och så känns det lite märkligt: För dem som betalar för en enskild resa, så finns Duo/familj, vilket innebär att om två vuxna betalar så kan i praktiken tre barn följa med gratis – men för oss trogna pendlare kostar det att ta med barnen. (Med barn menar jag ju då dem som passerat den magiska 7-årsgränsen.) Visst skulle man kunna införa någon variant om att på varje 30-dagarskort så får ett barn 7-19 år förlja med gratis på helger, eller nåt sånt?

Se där, Skånetrafiken, två konkreta förbättringsförslag! :-)

”Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en ”stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Det här med att hinna med tåget

Det är en ständig avvägning av olika faktorer. Tågtidtabellerna är ju sällan anpassade till ens egen tillvaro.

När jag dansade i Helsingborg på gymnasiet så rusade jag alltid några minuter innan klassen var slut för att hinna med tåget den ena klassen i veckan. Och den andra klassen låg istället på en tid som innebär att jag kunde ta det löjligt lugnt med att byta om och lulla ner till bussen.

Jag har sedan dragits med det där i omgångar. Oavsett var jag bott så har jag väldigt ofta behövt passa tider för att ta mig hem med kollektiva transportmedel. Och valet har ofta stått mellan att stressa som en blådåre för att hinna med, eller vänta på nästa transport ett par timmar senare.

Till avvägningen hör också behovet av att stretcha. Väldigt ofta är det ju från träning jag kommer i de här situationerna. (På jobbet har jag flextid och kan anpassa när jag går efter tågtiderna – tack och lov.) Och för att min kropp ska funka och inte gå sönder så är det viktigt att jag stretchar efter varje träningstillfälle. Men hur länge ska jag stretcha? En halvminut-minut mindre ökar sannolikheten att jag ska hinna med tåget, men är ingen garanti.

För tillfället är det kvällstid så att antingen hinner jag med tåget som jag bara knappt borde hinna med, och då hinner jag med bussen lagom sedan. Eller så hinner jag inte, och då kvittar det att tåget går en gång i halvtimmen, för nästa buss går först två timmar senare – och måste dessutom beställas två timmar förväg.

Det är en jäkla skillnad på att komma hem runt åtta och runt tio. Och det avgörande är hur länge jag stretchar.

Men stretchar jag för lite så kan jag å andra sidan åka på skador och flera månaders trubbel…

Idag hann jag. Men tåget var sent. Jag kommer att missa bussen likförbaskat.

(Nej, det gjorde jag inte. Vi har typ världens bästa buschaufförer. Han väntade.)