Solen ska man akta sig för. UV-strålningen skadar vårt DNA, och att bränna sig ökar risken för hudcancer och vissa andra cancerformer – cancerformer som ökar på grund av att människor vistas i solen utan att skydda sig. Speciellt känsliga för solen är små barn, som alltså bör skyddas extra noga. Långärmat, solhatt och egentligen inte alls vistas i solen är det som gäller; det vet nog varenda förälder som lyssnat på BVC:s info och råd.
De flesta föräldrar vet också att det där är ju fint i teorin, men i praktiken omöjligt. Vilket barn sitter snällt stilla i solen hela dagarna hela sommaren? (Ja, utom om de, när de blir större, sitter inomhus och spelar dataspel hela dagarna. Knappast önskvärt det heller…) Vilket barn går frivilligt med på långärmat, långbenat och solhatt när man är på stranden för att bada? Och vilken förälder vill tvinga sitt barn att gå omkring i den sortens utstyrsel?
Om man aldrig ska få njuta av solen och vinden mot sin bara hud, faller inte ganska mycket av det härliga med sommaren då?
Jaha, men solskyddskräm då? Ja, när vår äldste var liten fick vi lära oss hur viktigt det var med solskyddskräm. Budskapet var, kort sammanfattat, mycket och alltid, så fort barnet fyllt ett år. (Innan dess förväntades man alltså kunna hålla barnet borta från solen helt…)
Först kom larmen om att de kemiska solskyddspreparaten har hormonpåverkande effekter. Alltså skulle man, om man var rädd om sina barn, välja fysikaliska skydd. Alltså sådana som reflekterar solen. Zink och titandioxid.
Sedan sa man att zink hade andra otrevliga effekter. Man skulle bara använda titandioxid.
Sedan meddelades att många av de fysikaliska skydden innehåller nanopartiklar av de aktiva ämnena. De kan alltså tränga in i huden och, läskigare, in i hjärnan. Och där är de inte alls bra att ha. Problemet var att ingen kunde svara på VILKA av solskyddskrämerna som innehöll nanopartiklar.
Nu sägs det att apoteken ska ha listor och att man ska kunna fråga.
Och så sägs det återigen att det bästa är att hålla sig till långärmat och skugga. Som ju som sagt var är en praktisk omöjlighet.
Hur man än vänder sig har man faran i nyllet och ändan bak. Det sorgligaste är ju att allt detta förtar glädjen med solen. Hur mycket man än försöker tänka och göra rätt så finns det inget sätt att göra rätt. Bara olika sorters dåligt samvete att välja på.
Jag försöker hålla mig till sunda förnuftet. Långärmat och solhatt om det funkar, åtminstone delar av dagen om man ska vara ute mycket och det är ordentligt soligt. Och samtidigt någon sorts tillit till att kroppen klarar att hantera sol om man ger den en chans till långsam tillvänjning. För ja, människan har överlevt tidigare. Och visst, ozonskiktet är sämre än det varit (även om det går åt rätt håll igen), men ändå… Men lite solkräm i vissa situationer, när det är långa dagar i solen eller extra utsatta områden.
För övrigt får jag alltid en känsla av att när man tar upp faran med att vistas i solen på nyheter eller i media, så handlar det om människor som vistas i solen på ett annat sätt än jag. Det verkar rikta sig till människor som reser på semester för att ligga i solen, som pressar på stranden, som jobbar på att bli solbrända. Men det kanske bara är jag som tror att det riktar sig till dem?
Själv vistas jag ju i solen när jag är ute i trädgården. Och det är jag ju inte bara dagar när solen gassar utan även molniga dagar. Och inte heller är det något jag börjar med nu i maj, utan det är en successiv tillvänjning från i februari-mars. Inte heller slänger jag plötsligt av mig alla kläder, utan oftast har jag ”normala” kläder på mig – och ”normalt” blir långsamt mindre ju längre våren framskrider.