Tag Archives: cancer

Utan mat i sju dagar

– Nej, jag glider inte undan, jag håller inte på att försvinna, säger älsklingen apropå mitt inlägg från häromdagen.

Fast de enda dagar han ätit i närheten av vettigt den senaste veckan var torsdag och fredag, det vill säga cellgiftsdagarna. Sedan är det tillbaka till en mage som inte rör sig och inte vill ha nåt och en älskling som på sin höjd äter en risifrutti eller en skål yoghurt eller dicker en av sjukvårdens energiproteindrycker (eller vad det nu är).

Och alltså… äta bör man, annars… försvinner man. Och han äter nästan ingenting. Och det må bero på vad som helst, det kan vara cancerns eller något annat, men om han inte kan äta, om han inte får i sig näring… Det är svårt att inte tycka att det känns problematiskt.

Magkrämpor

Jag har ont i magen. Jag skulle gått och tränat ikväll, men på väg till träningen fick jag rejält ont i magen och åkte hem istället. Jag tänker att risken är ju att det är kräksjuka. Visserligen är det nästan tre dygn sedan sjuåringen kräktes och jag sedan borde varit utsatt för smitta, men den där 48-timmarsgränsen är ju ingen garanti… och det kändes inte så lockande att riskera att kräka ner hela träningslokalen.

Älsklingen har varit och fått sina cellgifter – en vecka senare än vanligt eftersom vi varit i England. Och nu när han fått cellgifterna så mår han bättre än han gjort de senaste dagarna… vad nu det beror på. Och tydligen hade tumörmarkörerna stigit i proverna som togs häromdagen. Så det onda kan bero på cancern. Eller så har han också varit magsjuk. Eller så är det något helt annat. Ingen vet egentligen.

Den frusna marken och livet som glider undan

Mitt huvud letar desperat efter några textrader om frusen mark och naturen i vila när våren ännu inte kommit. Textrader jag tror finns, alltså. Men jag hittar dem inte.

Det är i alla fall så det är. Det är mars, men det finns inte den minsta känsla av vår. Det är frost på nätterna, marken är torr och hård och livlös. Himlen är jämngrå och lätt dimmig. Det finns inga tecken på att marken och livet börjat vakna – inte mer än de stackars snödropparna borta i häcken och två gula prickar borta vid hasseln – prickar som jag tror är vintergäck.

Det är verkligen en livlös känsla. Och jag som behöver känslan av att det spritter av liv.

Och härinne i huset känns det också oroväckande livlöst.

Minstingen är kräksjuk. Eller, han har inte kräkts sedan natten till igår. Men igår var han stundtals ganska hängig, kände sig påtagligt sjuk.

Och älsklingen… Älsklingen har ont i magen. Älsklingen kräks. Älsklingen är ynklig och krymper. Inte sugen på något. Klarar inte av att äta, för det är som att det tar stopp i magen. Ja, visst, det skulle kunna vara kräksjuka även för hans del. Fast det verkar inte så. Det uppträder inte alls så. Och det har ju varat mycket längre.

Det känns som att han redan liksom glider undan. Glider ur mitt grepp, försvinner, tynar bort.

Och det känns liksom orättvist. För det verkade ju så bra – förhållandevis, alltså – då i november, när de sa att han kunde få cellgiftsvila. Och även sedan det blev sämre igen då i januari, så säger läkaren att det inte är frågan om någon stor tillväxt hos tumörerna. Och provvärdena ser bra ut – även de som togs i förrgår.

Men ändå känns det som att han är på väg bort. Och som att han själv tappat hoppet.

Och delar av mig orkar liksom nästan inte bry sig om det. För det finns inget jag kan göra – inget mer än det jag försöker, som att hitta på vad som skulle kunna funka att äta, eller att klappa och krama. Men han är mest ynklig och uppgiven, och inget av det jag gör gör någon skillnad egentligen. Och han kommer att glida ur mitt grepp, ur mitt liv, oavsett vad jag gör.

Fast när jag sätter mig i bilen och kör till affären så lurar tårarna bakom ögonen. Visst sjutton bryr jag mig. Jag bara inte orkar hela tiden. Och jag måste liksom acceptera läget. Åtminstone till och från.

Kräk

Jaha, en cancerälskling med ont i magen och kräkningar. Och nu även en kräkig sjuåring.

Eller så är det möjligen helt enkelt två kräksjuka. Svårt att veta.

Det som går att veta är att det blir vab imorgon. Eller möjligen vob, beroende på läget.

Med canceristen på semester

Så hur var det då att resa till Storbritannien med canceristen? Ja, älsklingen alltså.

Tja, större delen av tiden har det gått bra. Typ över förväntan. Han har varit med alla dagar. Vi hade ju egentligen räknat med att det skulle kunna komma dagar när han behövde ligga och vila och vi andra fick ge oss ut på egen hand. Fast så blev det i princip inte. Han var med, minst lika mycket som jag, det var han som körde bil (ju), och det var han som tog täten och hade mest koll.

Fast han hade en del ont i magen. Och ju längre veckan led desto mer led han av ont i magen. Ju mindre matportioner funkade. Ju mer besvärligt var det. På lördagskvällen stannade han kvar på hotellet när vi andra gick och åt. På söndagen innan avresan hemåt kunde kan knappt äta någon frukost, han åt ingen lunch före flyget som vi andra utan en liten hamburgare som försenad lunch först när vi kommit till Danmark.

Och idag mår han ännu sämre. Ont i magen. Kräks. Allmänt eländig och ynklig. Han har tappat tråden igen, vacklar runt i vilka kombinationer av mediciner som kanske borde funka – för inga varianter funkar egentligen.

Dag 8: Nästa museum, lite park och så packning

Sista dagen i London har vi tillbringat på Natural History museum. Dinosaurieutställningen har visst varit stängd under den gångna veckan men öppnade igen idag. Så vi har kollat dinosaurier och valar och elefanter och havsevertebrater, och vulkaner och jordbävningar och kristaller och… en massa annat.

Även Natural History Museum är ett gratismuseum, och lite av den kolonialmässiga tanken flödar på något vis in i uppstoppade gamla djur som finns där för människors skull. Men jag gillar naturhistoriska museer, med sina ambitioner att visa så många olika levande organismer det finns och funnits och hur de hänger samman, visa på hur de anpassats och på deras egenvärde.

Problemet uppstår dock när man försöker ta till sig allt, för det går inte – det blir alltid för mycket.

På museet mötte vi även upp med en gammal väl till älsklingen, som sedan slog följe med oss både där och en stund därefter – när vi promenerade genom Kensington Garden (det var inte ett särskilt spännande ställe) och sedan tog en fika.

Sedan åkte vi hem till hotellet och tog det lugnt en stund och packade. Älsklingen hade ganska ont, så jag och barnen gick iväg och åt indiskt till kvällsmat samt köpte med en macka hem till älsklingen.

Nu är det dags att sova.

Ystad

Ystad är vår närmsta stad.

Det är däremot inte den stad vi är i oftast i normalfallet. Vi jobbar båda i Malmö. (Ja, när vi jobbar då. För tillfället jobbar älsklingen inte alls. Och just idag jobbar inte jag heller på grund av förkylning. Och även när vi jobbar så sitter vi ju ofta på distans, det vill säga hemma. Men ändå. Sitter vi på våra respektive kontor så sitter vi i Malmö.) Malmö är vardagen.

Till Ystad har vi inte alls den relationen. Ystad är ju visserligen en gullig turistmagnet med skitgamla coola hus, och det händer att vi åker dit på julskyltning. Vi åker även dit och tankar gas och gör en del ärenden i affärer i ytterområdena.

Men Ystad har framför allt en helt annan roll. För i Ystad finns sjukhuset. Ystad handlar om liv och död.

Första gången det blev riktigt påtagligt var väl den där gången jag åkte in till akuten med blödningar och trodde att det var ett missfall till – men istället åkte därifrån med besked om att jag väntade tvillingar. Och även om det i slutändan bara blev ett barn den gången, så föddes han där sisådär 7-8 månader senare. Liksom hans lillebror. Och det är i Ystad vi fått se dem som foster på ultraljudsundersökningar. Det är också till Ystad jag åkt med spränghuvudvärk och andra krämpor på nivån att jag varit rätt att jag skulle dö. Till Ystad vi åkt med en femmånaders med andningsbesvär. Till Ystad vi åkt med en tvååring (eller hur gammal var han?) med armen ur led. Det var i Ystad vår minsting låg inlagd med dropp när han inte vågade dricka för att allt kom upp vid en eländig kräksjuka för fem år sedan och han till slut var så orkeslös att vi befarade det värsta.

Det var till psykakuten i Ystad jag åkte för nio år sedan när ångesten som startade av en nackskada höll på att göra slut på mig, och i Ystad jag sedan fick samtalshjälp under lång tid.

Och det är i Ystad de tar hand om min cancersjuke älskling. Med undersökningar, inläggning och dropp vid behov. Och varannan vecka två dagar med cellgifter.

Ystad har en märklig plats i mitt hjärta. Och varje gång jag går in på Åhléns i Ystad – vilket ju inte är jätteofta, men ändå – så minns jag den där morgonen den 12 juli 2008 när vi ”vandrade” omkring på köksavdelningen, ivägskickade från förlossningen för att jag skulle röra på mig, jag med hemska värkar. Och vi passade på att köpa en skärbräda med avrinningsränna, för en sådan behövde vi, så vi kunde ju lika gärna passa på.

Sunkförkylningstankar

Jag är fortfarande placerad under ett täcke i soffan. Jag sover bort stora delar av tiden och drömmer märkliga drömmar.

Älsklingen mår bättre idag. Han är igång och gör saker – åkt och tankat, köpt kattmat och så där. Det är jag som är ynket och han som är den friska. Och jag hinner liksom tänka tankar om vanlig normal tillvaro och saker som går tillbaka till hur de brukat vara – innan jag minns, att så är det inte alls, för hans huvudsjukdom är dödlig, och även om den tillfälliga förstoppningen är borta så är tillvaron fortfarande ett sluttande plan, och även om vi inte vet den exakta lutningen på planet så vet vi var det slutar.

Och jag sitter här i mitt soffhörn och snorar. Orkar inget. Orkar inte ens fundera ut vad jag borde titta på på svt play. Men till kvällen måste jag försöka gaska upp mig lite till med packning och sånt.

Statusuppdatering

Älsklingens förkylning blev det inte jättemycket med. Han fick sina cellgifter enligt plan i torsdags. Och cellgifterna jagade liksom bort förkylningen (märkligt sånt där). Och nu mår han sådär oförskämt bra för att vara nyförgiftad och är igång och gör saker och allt.

Sjuåringen mår också rätt bra nu, långt mycket bättre än före jul, både i skolan och hemma, och det finns gott hopp om att det ska kunna fortsätta i rätt riktning.

Tolvåringen tittar numera med oss vuxna på Doctor Who ungefär varenda gång vi tittar. Och det känns bra, för med en nästantonåringen som egentligen inte har något direkt intresse av att prata med eller umgås med föräldrarna är det ju ganska bra att ha något gemensamt intresse. Och något som han uppskattar mer än lillebror där han får känna sig stor på ett rimligt sätt.

Själv är jag skrovlig i halsen. Och årets tomater och paprikor är inte sådda eller ens påtänkta, men det får vänta tills vi är tillbaka från sportlovssemester.

Eller är det?

Inte mitt fel
Inte mitt fel
Inte mitt fel

Men det är inte lätt att ha en katastroftänks- och ångestläggning och en överdriven ansvarskänsla när älsklingen blir förkyld och det är några dagar till nästa cellgiftsomgång. Och när det dessutom är så att man vet att den cellgiftsomgången behöver ges som planerat för att vi ska kunna åka till England. Och man dessutom vet att cellgiftsuppehåll inte alls är bra…

Inte mitt fel
Inte mitt fel
Inte mitt fel

… att han är förkyld. Försöker jag intala mig. Fast jag lyckas så där, för det går ju självklart att hitta tusen saker som skulle kunna vara orsaken och där jag har ett finger med i spelet.