Tag Archives: cancer

”Det är värre…”

Folk säger då och då saker i stil med ”Det är värre för resten av familjen” och ”Det är värre för de som blir kvar” och sådana saker.

Och nu är ju vi i någon mån bara i början av det här, och saker kan ju komma i ett annat läge senare, och så vidare – men ändå… har jag så svårt att förstå det där.

Hur mycket jag än älskar honom, så är jag ändå tacksam att jag ska få fortsätta leva (som det ser ut nu, och peppar peppar, och så vidare). (Ja, så oändligt självisk är jag, att jag är tacksam att jag får fortsätta finnas.) Dör man så är livet, och allting, slut. Hur kan det vara värre för mig, som får fortsätta leva, än för den som inte får det?

Det kom en fråga om döden

 

https://twitter.com/mymlan/status/663124761019596800

Så skrev @mymlan igår på twitter.

Jag svarade inte. På twitter klarar jag fortfarande märkligt nog inte av att vara öppen. Kanske för att det är för stort, för många människor. Det jobbiga behöver jag hålla till en något mer begränsad skara. En orsak är säkert att att inte behöva börja om från början i berättandet för många gånger. En annan bit att jag egentligen inte vill riva i det jämnt. Jag vill visserligen ha människor omkring mig som vet, men det betyder inte att jag vill ha fokus på döden – jag vill ha fokus på livet.

Men för att svara:

Ja. Jag tänker ganska ofta på döden. Eller, i somras tänkte jag ganska ofta på döden. Nu låter jag mestadels bli. Jag kan inte se att något skulle bli bättre av att jag går omkring och tänker på döden.

Nej, jag är inte redo att dö. Jag har för mycket livsvilja i mig.

Jag är inte rädd för döden i sig. Men jag vill inte sluta leva. Jag ha svårt att ta in att det finns ett efter, att det kommer en tid när jag inte finns längre, likaväl som jag inte kan ta in att det fanns en tid före mig. Fast tiden efter mig är liksom mer ogreppbart än tiden före mig :-D

Och nu är det ju inte huvudsakligen min egen död jag tänker på när jag tänker på döden, utan älsklingens. I somras, när han nyss hade fått cancerbeskedet, med det tillhörande beskedet att sån här cancer kan man inte bota, då var döden intensivt närvarande och nära. Men sedan dess har livet stabiliserats. Han mår bättre, han får behandling, vi har en vardag.

Jag sörjde i somras, sörjde och bearbetade. Och den dagen döden kommer, oavsett hur länge det dröjer, så kommer det att göra mig oändligt ont. Men i nuläget lever han, och jag, och barnen, och det är det viktiga vi har att göra nu. Det vore bortkastat att ägna den här tiden åt att tänka på döden. Tids nog kommer tvånget att göra det. Och då tar vi det då.

Vad jag skulle skrivit i klimatantologin men inte riktigt hade kraft till att utveckla

Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.

När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.

Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.

Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.

Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.

Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.

—–

Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.

Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:

Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.

Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.

Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.

Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.

Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…

Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.

Och det funkar så länge vardagen flyter på.

Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.

Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.

Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.

För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.

Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.

Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.

Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.

Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.

Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…

Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?

Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.

Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.

Och mer fusk planeras…

För alltså… omständigheterna nu är ju lite speciella. Vi vet egentligen inte särskilt mycket om framtiden på det privata planet. Vi vet inte hur lång framtiden är.

Och då kanske det på något sätt kan vara rimligt att planera och prioritera annorlunda än annars.

Jag har inte flugit sedan år 2000. Men jag har också konstaterat att jag inte kommer att säga ”Jag ska aldrig mer flyga”. För att ha möjligheten kvar att göra några flygresor.

Och när man inte vet hur lång den där framtiden är, för familjen tillsammans, och när båda barnen trots allt börjar bli ganska stora och kan ha ut något av en resa (och vi vuxna kan ha ut något mer av det än att få saker att funka ;-) ), då…

… kan det hända att man faktiskt planerar för en liten resa till England. Hela familjen tillsammans. Med flyg.

Trots att det är fusk.

Men när hela världen runtomkring fuskar mest hela tiden, så tänker jag hävda att vi har minst lika mycket rätt som du att göra det.

Giftig höst

Det är höst. Tillvaron rullar på i tvåveckorscellgiftsrutiner: Två-tre dagar med cellgifter, därefter några dagar när älsklingen är trött och sunkig och orkeslös och ibland illamående, sedan en uppåtgående måendeutveckling där han till slut är typ ”som vanligt”, innan det är dags för nästa cellgiftsomgång.

Man kan tänka att det borde innebära ett ganska lugnt och stillsamt tempo, men istället känns det som att det rusar på. De dåliga dagarna blir till dagar när det är jag som ska hinna och orka och göra ”allt” och hålla modet uppe. De bra dagarna blir dagar när allt ska hinnas – allt det där vi vill göra, saker vi behöver hinna orka prata om, fixa med, och så vidare. Plus att han jobbar 25% nu, och det finns ju mer jobbork de bra dagarna.

Det är intensivt. Jag känner att jag inte riktigt hinner med. Och de vanliga höstsakerna, som att se till att det finns bra höst- och vinterkläder och skor till barnen och sånt där, blir det liksom inte tid till. Eller om det är orken som tryter. Eller kanske allra mest att jag liksom inte riktigt pallar med att engagera hjärnan med sånt som känns som att det inte ger något. Som att jag när det finns tid och ork behöver lägga den på sånt som fyller på mig med något positivt mentalt istället för bara tyngande tråkiga rutinsaker som dränerar mig ytterligare.

Så jag är nog en ännu sämre mamma än vanligt på rutinsakerna, samordningen, familjens projektledare-grejen. Men på något vis är livet just nu för värdefullt för att tyngas ner av bara tråkigheter och rutin. Och någonstans måste jag släppa efter. Om det är meningen att jag ska vara rädd om mig själv, snäll mot mig själv, i detta stora jobbiga, så är det liksom så jag måste göra. Tillåta mig att skita i en del av det ordentliga, duktiga, och göra saker som i alla fall ger kraft att fortsätta.

Förvirrade tankar om det som står i tidningen och det som händer nära och långt bort

Tidningen är full av hemska, jobbiga saker.

Trollhättan. Nedbrända flyktingboenden. Analyser av vad och varför och vem och hur och bollande av tolkningar av ord och definitioner.

Men också cancer. Dödsruna över en 37-åring som dött av cancer. Reportage med en ännu yngre tjej som drabbats av akut leukemi, som hon upptäckt på grund av kraftig huvudvärk och trötthet. Och så de senaste dagarnas återkommande pumpande om cancerogeniteten hos processat kött.

Idag, med några dagars distans till Trollhättan, är det åter cancertexterna som ger mig mest ångest. Det förstärks förstås av älsklingen, som för tillfället ligger i sängen och sover av sig cellgiftströttheten. Men texter om cancer har alltid gett mig ångest, satt igång hypokondri och letandet efter symptom, satt igång värderandet av sannolikheter och vetskapen om att teoretiskt och proportionellt bör jag eller någon när drabbas och varför skulle just vi klara oss undan, och jag har med tiden lärt mig att låta bli att läsa sånt – jag vet om att hemskheterna finns, men det kommer inte att hjälpa mig att läsa om det. Fast sedan i somras läser jag det i större utsträckning, och för det mesta klarar jag numera att hantera det bättre – det är som att det bekommer mig aningen mindre när vi redan är drabbade och jag inte behöver fundera över om vi kommer att klara oss undan. Fast idag drabbar det mig ganska hårt ändå. För många texter, för vanliga symptom, och för svajig grund att stå på i övrigt.

Och med några dagars distans till Trollhättan är det som hände där är lättare att distansera sig till. För min blonda familj, mina blonda barn. Mördaren var inte ute efter sådana som oss – i just det här fallet var vi liksom inte hotade. Medan hotet från cancern i är riktat mot alla människor, oavsett hudfärg, religion och ursprung.

Samtidigt ligger det något stort och komplicerat i det där. Samtidigt som det är uppenbart att händelser som den i Trollhättan är riktade mot människor med annan hudfärg än min, och jag och de mina därför inte behöver känna oss rädda på samma sätt som de som har annan hudfärg, så betonas hela tiden i oika sammanhang  – med all rätt – att vi alla är människor, alla lika mycket värda, och att det som riktas mot någon av oss därmed riktas mot oss alla och hela samhället. Jag känner mig förvirrad av att på något vis samtidigt inkluderas och ställas utanför. Det förstärks av föräldraskapet. Ja, jag bryr mig allra allra mest om mina egna barn, och jag vill att inget ont ska drabba dem, och det onda får, helt själviskt, hellre drabba andra barn än just mina egna. Men går jag utanför det, om jag liksom kan få undanta mina egna barn, så bryr jag mig lika mycket om de andra barnen – och deras föräldrar – oavsett vem de är. Jag vill inte att ondska ska drabba några barn. Jag vill inte att smärtan av att ens barn drabbas ska drabba någon förälder. Och i det skiter jag ett långt stycke i färg och form.

Som sagt var, det är förvirrande att ena minuten känna att man är inkluderad i ett stort gemensamt och nästa minut vara den priviligierade, som står vid sidan om och egentligen aldrig kan förstå.

Men den viktigaste slutsatsen av det är väl kanske att vi som inte behöver vara lika rädda men som ändå är en del av den stora gemenskapen, det är vi som också bör kämpa mest för allas vårt gemensamma samhälle.

.. tänker jag  och inser samtidigt att jag ju just nu ändå har så dåligt av den där kraften. För en trappa upp ligger fortfarande älsklingen och sover cellgiftströtthetssömn. Även min egen värld är synnerligen otrygg, fast på ett annat sätt.

Och på något sätt ska jag ändå lyfta mig över oro och ångest och ta hand om disk och tvätt och annat som finns här i mängd.

Den här gången var det en textrad

Större delen av tiden funkar det. Större delen av tiden överväger känslan av tacksamhet och tankar om att vi har den tid vi har och sånt. Större delen av tiden är det i huvudsak vardag som rullar på, i något som väldigt mycket är som den vanliga tillvaron, bara lite annorlunda.

Men sedan ibland är det något som får det att brista. Som idag på träningen.

And when I grow old, well I know I’m gonna be I’m gonna be the man who’s growing old with you…

… sjunger musiken.

Nä. Jag vet att det inte kommer att bli så. Och det gör ont. Det gör det. Oavsett all tacksamhet i världen.

Som tur är är det sista låten innan avslappningen. Så det gör inte så mycket att tårarna börjar rinna. Jag behöver inte svara på frågor.

Sen ligger jag där i mörkret under avslappningen och hulkar. Gråten behöver komma ut. Det är bra.

Efter avslappningen har det lugnat sig en aning. Och mitt blöta ansikte kan lika gärna tolkas som träningssvett.

Så hur är det med honom annars, då?

Första omgånger cellgifter i den här andra cellgiftsperioden blev det alltså illamående och kräkningar och diarré så pass länge och mycket att han blev inlagd med dropp.

Andra omgången minskade de en aning på dosen. Han fick dessutom extra kortisontabletter. Och kralligare antiillamåendetabletter, tror jag. Och illamående-kräknings-etc-biverkningarna fanns kvar men blev betydligt mindre: några enstaka gånger med kräkning.

Nu är vi på tredje varvet. När han fick gifterna i förra veckan så fick han den här gången inte dem med pumpen som sitter i två dygn utan på det sätt han fick allra första gången, genom att sitta på sjukhuset och få giftdropp i några timmar på både onsdagen och torsdagen. Hur stor dosen var relativt de andra gångerna vet vi inte. Men den här gången har han klarat sig utan illamåendet (eller ja, så gott som – han mår ju inte riktigt ”som en prins” :P ).

Är man jag så kan man ju låta hjärnan vandra i gränstrakterna av funderingar om att det säkert innebär att dosen nu var ännu mindre (nej, det vet jag alltså inte) och att han därmed inte får den cellgiftseffekt han egentligen skulle behöva.

Mhm. Typ katastroftankar, eller i alla fall anta det värsta. Nå, man kan väl få lov att ha den sortens tankar när det kommer till cancer?

Hur man än prioriterar så har man den jävla skulden överallt

Och så dyker det upp… i form av en postad länk i mitt flöde, en länk till ett blogginlägg om att socker minsann är en de stora orsakerna till cancer, och att väldigt lite cancer beror på ärftliga faktorer och att det allra mesta av cancer minsann beror på livsstilsfaktorer och därmed är ens eget fel, och så vidare. (Och nej, just nu tänker jag inte alls länka dit, för jag vill inte skicka trackbacks och få hit kommentarer…)

Det jag behöver just nu är inte skuldbeläggande. Det jag behöver är inte att känna att jag (utöver allting annat i nuläget) borde lägga krut på att utesluta socker i vår mat eller eliminera allt annat som kan vara skadligt. Det jag behöver just nu är inte att känna att det är mitt fel om min älskling dör (tidigare än annars).

Vi äter generellt sett hyfsat okej, ganska nyttig mat. Bättre än snittet tror jag definitivt. Ganska mycket grönsaker, inte jättemycket kött, hög andel ekologisk mat. Vi röker inte, och de få gånger älsklingen druckit alkohol de senaste åren håller sig nog nästan till ena handens fingrar per år. Men vi är inte renlevnadsmänniskor. Visst äts det onyttigheter ibland i det här hushållet också, både före och efter cancerdiagnosen. Och ja, motionen har varit lite av en bristvara på senare år. Och vad gäller kemikalier så är det tyvärr så att även om man försöker undvika dem så går det inte i dagens samhälle – man kan bara göra sitt bästa är för att hålla nere dosen, men när inte ens isbjörnarna klarar sig undan så lär nog inte vi göra det heller.

Dessutom så finns det skäl att tro att det nog kan finnas en genetisk faktor med här också.

Men alltså, det jag behöver är att känna någon sorts ”good enough”. Att vi, givet livet och omständigheterna, har gjort tillräckligt bra när vi försökt få ihop tillvaron och prioritera ihop olika aspekter.

Inte att det är mitt eller vårt fel att älsklingen har cancer. Tro mig, jag är fullt tillräckligt bra på att vända och vrida på vad vi kan ha gjort fel för att det ska behövas att någon mer påpekar det :-/

Om åldrande och död och målbilder

Jag minns i våras… strax innan världen vändes uppochner … att jag funderade en del över det här med tid och ålder och så. Att jag snart skulle fylla fyrtio. Att jag faktiskt började känna mig lite gammal och började känna av att det var ont om ”förebilder” som inte längre purung kvinna. Jag minns när jag, i min allmänna livsnoja och dödsångest,  väldigt tydligt tänkte tanken ”Jamen alltså fyrtio, det innebär ju, om man utgår från genomsnittslivslängd att jag faktiskt har halva livet kvar, och det är väl ändå inte så pjåkigt” – och att jag samtidigt kände att halva livet kvar var så fruktansvärt lite på nåt vis, att tanken liksom inte räckte till för att lugna mig.

Och sedan kom älsklingens cancerdom, bara typ någon vecka efter att jag suttit i bilen och tänkt den där tanken. Och plötsligt ändrades perspektiven, och varje vecka av överlevnad var ett mirakel.

Det ger en del intressanta effekter. För på något vis har det gett åldrandet en ny charm och ett nytt skimmer. Att ha möjligheten att bli gammal innebär att man inte har dött än. Och plötsligt kan jag liksom på ett helt annat sätt få målbilder av att vara gammal. Tankar på hur och vem och vad jag vill vara och göra när jag blir gammal, om jag blir gammal. Eftersom för mig själv kan jag fortfarande våga se det som en potentiell möjlighet. Som ett liv till som väntar bortanför det nuvarande. Som en möjlighet att faktiskt plocka upp gamla ofullbordade drömmar. Som en känsla av att det faktiskt inte är försent.

De är en ganska udda effekt av de nuvarande omständigheterna…