Söndagen 1 maj. Den sista dagen i ditt liv som var nånstans i närheten av att du var med, liksom.
Du halvsitter/halvligger där i sjukhussängen. Och med jämna mellanrum så får personalen hämta ny krossad is åt dig. Krossad is, som man kan stoppa i munnen, när man känner sig törstig eller torr i munnen, och inga system funkar som de ska och man har en brusten tarm.
”Krossad is – världens bästa uppfinning!” deklarerar du glatt inför samlade vänner och släkt.
Den senaste tiden har jag kanske mer än vanligt sett män i din ålder. Det har väl varit en del tillfällen att träffa många på en gång, om man säger så. Och så har jag kanske mer än vanligt reflekterat över deras kroppsform.
Och alltså, det finns ju en del av dina jämnåriga som är ser ut som sportsmän och atleter, eller som bara är allmänt magra. Men det finns också en betydande andel som ser ut som du, innan du blev sjuk: lite för mycket mage. I ärlighetens namn har de flesta som har lite för mycket mage mycket mer för mycket mage än vad du nånsin hade.
De allra flesta av dem kommer ändå inte att drabbas av dödlig cancer. En del av dem kommer väl att drabbas av vällevnadssjukdomar som inverkar påtagligt på deras livskvalitet. Andra får på sin höjd dålig kondis.
Du dog.
Och jag tycker det känns orimligt att över huvud taget tro att det var ohälsosam livsstil som var avgörande för att du dog och de andra får leva vidare.
Jag tror att den ärftliga faktorn var långt mer avgörande.
Vilket ju i slutändan ändå alltid landar tillbaka på den ökade risken för att våra barn ska dö i samma skit :-(
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Föräldraskap
Tagged ångest, ärftlighet (cancer), cancer, cancerskulden, skuld
I min väska ligger fortfarande pappret jag fick på palliativa, när jag för läkaren vädrade min oro för att barnen ska ha ärvt en rejält förhöjd cancerrisk av sin far. Jag pratade med henne om oron och osäkerheten kring hur jag ska hantera denna oro, hantera viljan att minimera risken för cancer hos barnen genom att se till att de äter rätt och lever rätt, och samtidigt inte skrämma upp dem och sätta myror i huvudet på dem. Låta dem leva som vanligt och inte vara rädda men ändå leva så förståndigt så att jag slipper anklaga mig själv om någon av dem en dag får cancer. En omöjlig balansgång. Och kan man hålla koll på något vis? Så att man upptäcker en eventuell cancer i tillräckligt god tid för att kunna göra något. Men utan att för den skull gå och oroa sig.
Som sagt var: en omöjlig ekvation.
Och läkaren gav mig en lapp med kontaktuppgifter till de som sysslar med att titta på ärftlighet i Lund – tror jag det var. Som sagt var, lappen ligger kvar i min väska sedan jag kom hem från sjukhuset den där natten. Jag har ännu ingen aning om vad jag ska göra. Jag tänker att lite till kan jag få vänta med att oroa mig för framtiden, än så länge kan jag få nöja mig med att plågas av nuet. Fast det blir knappast lättare av att jag väntar?
Men oron finns där. Tolvåringen älskar ölkorv och salamimackor. Sjuåringen har just lärt sig att grilla korv (under vuxet överinseende). Och i affären köpte jag falukorv med kort datum och la i frysen. Borde jag alls låta dem? Borde jag hålla igen på korven till ett minimum, ifall de nu har en ökad benägenhet att få tarmcancer redan som det är? Och hur begränsar jag korvmängden utan att prata med dem om varför?
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Föräldraskap
Tagged ärftlighet (cancer), cancer
Plommonträden blommar för fullt. Även det gamla som jag hur länge som helst trott borde ha gett upp. Humlorna surrar och letar nektar runt vitplistern som inte slagit ut ännu. Rabarbern, som du rensade runt och gav gödning till för bara några veckor sedan, växer så det knakar. Och dina sparrisar ser så fina ut. Där är mer än 30 skott som sticker upp över jord nu, och det börjar nog bli dags att ta de första av dem.
Jag trodde att du skulle hinna smaka dem. Kanske inte äta på riktigt, men i alla fall få känna ett sparrisskott i munnen. Jag trodde du skulle hinna smaka rädisorna som vi sådde i din kallbänk. Jag hoppades att du skulle hinna smaka årets första tomater. Det fick du inte. Inte ens krukan med enstaka mogna tomater som du fick av en vän en dryg vecka innan du dog hann du med att orka med att bry dig om att smaka.
Vi gräver i landet. De satte ju potatisen åt oss medan du låg på sjukhuset, och mamma säger att vi ska så nu under helgen. Det är bra. Om jag förstod rätt så ska din mamma ha undrat ungefär ”Orkar Sanne det?”. Men alltså, det är ju inte frågan om att orka. Hur ska jag annars hämta kraft till att leva och överleva om jag inte kan motivera mig med att ta mig upp på morgonen för att gå och se vad som kommit upp eller vuxit till sig i trädgårdslandet? Saker som växer är livet. Och ja, det kommer att göra ont av det, av att se det växa och att du inte kan äta av det. Men allt som betyder något innebär smärta nu – och alternativet är ju att inte göra något meningsfullt, och det skulle vara långt mer sönderbrytande.
Dessutom är det terapi och meditation att rensa ogräs.
Men nej, det blir nog inget perfekt trädgårdland i år heller :-D Lagom ambitionsnivå.
För övrigt har jag frågat dig om det där så många gånger under det här gångna året. Redan den där Kristi Himmelsfärdshelgen ifjol, när du var sjuk men vi ännu inte visste varför eller vad. Frågat om jag kanske hellre borde sitta hos dig än att gå runt och göra en massa annat, som greja i trädgården och huset. Och du har alltid varit väldigt bestämd på den punkten: att jag INTE skulle låta bli med alla de där sakerna för att komma och bara sitta hos dig och göra ingenting. Och du har varit väldigt bestämd från det att du fick diagnosen, att jag absolut inte fick ge upp mig och mina intressen och mina aktiviteter – jag skulle fortsätta vara jag och göra mina saker. Det var viktigt. Och du har gått och tittat på det jag gjort och sagt ”Oh!” och ”Ah!” åt det jag fixat, och sagt att jag fixar så mycket bra. Och jag tror att vi båda två mått bättre av det än om jag inte hade gjort det.
Jag kan inte låta trädgårdslandet växa igen för att du är död. Jag ska hålla våra planer och våra gemensamma intressen och projekt igång.
Och jag tänker på det där med planer och drömmar och projekt. Ibland har jag ju funderat på om jag sabbat dina planer och drömmar. Det blev mindre tid till musik och annat sånt när vi skaffat hus som behövde renoveras och trädgård som ville utvecklas och dessutom två barn. Tillvaron blev för full, liksom. Fast jag tror att vi var ganska eniga om det mesta vi la vår tid på? Även om det liksom blev andra saker än vad du drömde om 1999. Det är ju så, drömmar och planer ändras med tiden. Du fortsatte alltd drömma och planera. Du planerade fortfarande för sommaren – och för att leva tills äldste sonen går ut nian om fyra år. Du slutade aldrig drömma, även om drömmarna ändrade form. Jag tror inte jag ska skämmas alltför mycket för att ha varit inblandad där.
Dessutom tror jag att det faktiskt ibland var jag som sparkade dig i baken så att saker blev av. Det är svårt att tro när man läser allt folk skriver om dig, men ibland hade du trots allt en benägenhet att slå dig till ro. Utan mig hade kanske vardagen som förälder stundtals tagit över ännu mer på bekostnad av saker som var roliga.
Eller ja, vi hjälpte nog varandra på olika sätt där?
Och du älskade faktiskt det här med trädgården. Att odla. Att plocka sina egna grönsaker. Barnsligt förtjust över sakerna som tittade upp, precis som jag. Och du kunde gå igång totalt på att äntligen få komma loss och byta tak på ett uthus eller något annat som du länge gått och sett att det behövdes göras.
Vi har sått i minstingens trädgårdsland. Ärtor, morötter, rädisor, majrovor och mangold. Och hans gurkor står och vänjer sig vid utomhuset. Pappa fixar den där uteplatsen av gamla tegelstenar som ska ersätta sandlådan. Mamma gräver i trädgårdslandet.
Vi kämpar på. Stundtals med en stor ledsenhet och saknad inombords. Men vad är alternativet, liksom?
Hej älskling!
Det är lite ovant att inte ha dig här. Eller väldigt ovant.
Igår var det jobbigt. Jag var jättetrött för jag hade knappt sovit den natten. Och jag kände mig allmänt förvirrad, för jag kunde liksom nästan bara minnas dig som den döende eller döde där i sjukhussängen. Utom i korta mentala glimtar, bara i ögonblick när jag inte aktivt tänkte på dig utan liksom mer bara var van vid att du borde finnas där. Och jag var väldigt ledsen. Och rörig i huvudet, sa jag det?
Fast samtidigt grät jag massor med glädjetårar. Över alla fantastiska människor. Jag bad folk på facebook – i lördags – att skriva om sina minnen och bilder och tankar om dig. Och facebook liksom bara exploderade! Du har så ofantligt många vänner, och de skriver så mycket fint om dig. Jag blir varm i hjärtat av deras berättelser, även om det gör ont i hjärtat också. Du skulle nog tramsa bort en del av det de skriver, för att det skulle kännas lite märkligt med denna överdos av fantastiskhet ;-)
Och alla människor som erbjuder sig att hjälpa till. Med precis allt mellan himmel och jord. En person har startat en insamling till Cancerfonden i ditt namn, och det dräller in massor med pengar <3 Mina träningskvällar kommer att lösas med filmkväll hos kompis för minstingen. Och så vidare. Du verkar ha varit så avgörande för så många människor, och nu står hela världen beredd att hjälpa oss i gengäld.
Och precis hur många människor som helst gick barfota igår! För att hedra dig. Det är väldigt coolt <3
Idag känns livet lättare än igår. Vi har varit iväg och träffat begravningsbyrån och bestämt när du ska begravas. Och jag tror vi ska få ihop en begravning som du skulle ha gillat, på alla möjliga sätt.
Det där är en av de saker som riktigt irriterar mig. Att du inte kan vara med och se det och mysa och fnissa och glädjas. Att jag liksom inte kan få facit på om jag tänkte rätt. Eller att jag aldrig kan få svar av dig hur det verkligen var den sista tiden. För du var så orolig över att ha väldigt ont på slutet. Jag tror inte du hade det, jag tror de skötte smärtlindringen bra. Men det är väl på tiden att jag lär mig lita på mig själv, antar jag? Och du och dina upplevelser hör numera till det där som förblir obesvarat…
Du oroade dig en massa den sista tiden över att du höll på att bli ”en gammal surgubbe” också. För att du ibland beklagade dig över att du hade ont, och över att det var jobbigt att du inte kunde göra saker och behövde ha hjälp med nästan allt. Fast du var ingen surgubbe. Du klagade långt mindre än vad du nog egentligen borde.
På det hela taget var du en jävla optimist. Inte en optimist på det där sättet att man bestämmer sig för att vara positiv till allt, utan mer av födsel och ohejdad vana. Det balanserades väl ganska bra ihop med mig och min pessimism :P Men lite problematiskt är det väl att många av dina vänner inte alls fattade att du skulle dö, eller att det faktiskt började bli kritiskt, förrän det liksom var typ slut. Jag tror till och med att du lyckades lura mig lite grann, eller i alla fall hålla mig ifrån att förstå hur dåligt du mådde. Just för att du inte ville bli någon surgubbe.
Kanske kunde vi ha hunnit få klart skivan till dig om jag hade fattat. Eller också inte. Oavsett är det förstås inte ditt fel. Inte mitt heller, och inte någon annans. Mer än cancern. Ingen kunde ju faktiskt veta i förväg. Det är ju så. Fortfarande när jag gick och la mig, mindre än en timme innan du dog, så tänkte jag att det här ju skulle kunna fortsätta i en vecka eller ännu mer – och hur jobbigt det skulle bli för oss alla. Men man vet ju faktiskt aldrig i förväg.
Men som sagt var, idag har det på det hela taget varit en bra dag. Vi har suttit och ätit och pratat. Dina föräldrar och mina föräldrar. Stundtals även barnen (fast de sitter mycket vid Minecraft, och jag låter dem göra det, för att skingra tankarna). Och vi planerar för saker i trädgården. Och på facebook fixas planer för saker vi ska göra i framtiden. Det är liksom en massa fina och trevliga saker på gång. Det är förstås väldigt surt att du inte kan vara med :-(
Och jag har fått hjälp att fixa det där klippet från Robin of Sherwood.
Det som oroar mig just nu är att jag ska glömma dig. Att jag för snabbt ska vänja mig vid att du inte finns här. Att minnena av dig, här omkring mig i vardagen, ska blekna för snabbt. Du som sitter i soffan. Du som berättar något. Du som tramsar och skrattar. Du känns liksom redan så mycket längre bort.
Fast det är kanske lite som när jag var rädd att inte känna igen dig när jag kom upp till Linköping efter att du både färgat håret och blivit klippt?
Och jag fascinerades verkligen i måndags, när jag stod och klappade dig och du egentligen inte längre kunde kommunicera ens med ögonen, för det dök liksom upp minnesglimtar av dig från långt långt tillbaka, små ögonblick som jag trodde jag hade glömt.
Men du vet hur jag är. Jag oroar mig. Över allting. Alldeles för mycket. Jag oroar mig både över att det här ska gå för lätt och vara för jobbigt :-)
Nå. Jag ville mest skriva lite om läget. Du kan ju inte läsa det här – det här är ju liksom långt värre än när jag lät bli att ringa dig på ditt mobilnummer för att det var så dyrt och jag hade så lite pengar, då för sexton år sedan – men de andra som finns kvar hur runtom läser visst det jag skriver här, och det kan det ju också finnas en poäng med, eller hur?
Jag älskar dig. Och vi fixar det här. Det ordnar sig.
Vi hämtar alla kraft från olika saker. Ibland kan det vara svårt nog att stå för vad man hämtar kraft från, speciellt om man känner att det kanske av vissa betraktas som romantiskt dravel.
Det här är en scen som gjort starkt intryck på mig redan sedan jag återupptäckte Robin of Sherwood i början av förra året. När sedan älsklingens cancerbesked kom för ett knappt år sedan blev känslan i scenen ännu starkare, och jag har återvänt till den inombords många gånger.
Länge har jag velat lägga ut scenen på youtube. Fast jag vet att det är förbjudet – så jag har låtit bli. Men idag känner jag att det inte längre är skäl att låta bli. Så jag har försökt. Men youtube vill inte klippa ner till bara den scenen, för då blir det upphovsrättsbrott. Eller ja, det blir det ju ändå, men så länge jag inte klipper så får jag ändå youtube att visa.
Och jag har inget program jag kan klippa med på datorn. Och ingen här hemma att fråga om hjälp. Och jag är skittrött. Och jag vill verkligen lägga ut den här scenen, för den betyder så mycket.
Jag lyckas inte få inbäddningskoden att få det att hoppa direkt till det ställe ni ska, så ni får själva spola fram till 3:35. Det är uppenbarligen så bra jag lyckas just nu.
EDIT: Nu har jag fått hjälp, så nu finns det ett fungerande klipp!
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hemskheter
Tagged cancer, döden, kärlek, Robin of Sherwood
Så mycket trötthet. Så lite vila och sömn i kroppen. Så många tankar som inte riktigt orkar formuleras och hanteras innan kroppen och huvudet har fått sova, men sömn är en bristvara. Så många saker som surrar i mitt huvud att jag vill göra och vill ska bli ordnade, och så oerhört lite kraft att göra något och ens mäkta med att vara.
Slut.
Döden.
Änka.
Jag la mig och försökte sova någon gång vid elva. Hade svårt att somna, för jag låg och lyssnade till hans rofyllda jämna andetag, sådär lagom kraftfulla som någon som sover gott i samma rum när man själv inte kan sova. Vred på mig i omgångar, kom inte till ro.
Sedan är jag osäker på om jag hade slumrat till lätt eller inte, när jag hörde att han rosslade eller hostade till. Bara ytterst lite. Och insåg att det var väldigt tyst i övrigt. Bara ytterst svaga andetag när jag skyndat fram till honom. En liten hostrosling till. Ytterst lätta rörelser kring halsen. Och så tystnad. Och när peronalen som jag genast tillkallat med larmet kom så bekräftade de.
Min älskade har verkligen somnat än. Och är död. Och jag är änka. Och jag känner på något vis ett behov av att omfamna ordet, för jag känner nu att ordet finns för att det behövs.
Och jag försöker hänga fast vid att för hans skull är jag väldigt glad att han fick vara sig själv fullt ut så nära in på slutet.
Och när jag sitter här, i sängen på rummet på palliativa, och han ligger i sin säng en bit bort, så väntar jag mig fortfarande att han ska sätta sig upp yrvaken och undra vad som pågår.
Facebookflödet fylls av beskrivningar och minnen om älsklingen. Och nästan alla handlar på något vis om den alltid glada, optimistiska, positiva personen. Och sådan var han förstås. Men inte bara.
För mig var den avgörande biten egentligen den motsatta. Jag berättade för honom om mina innersta mörka tankar, bjöd in honom till mina demoner. Och han blev inte rädd och sprang sin väg. Han stannade kvar och älskade mig ändå och ännu mer. Han hjälpte mig att hantera mörkret och han förnekade aldrig dess existens eller ens försökte förminska det.
Det positiva och optimismen var liksom aldrig ett självändamål eller en strävan. Det fanns där när det föll sig naturligt, och det var ständigt ackomanjerat av att det där andra som inte var lika kul och vackert.
Och hade det inte varit för honom så hade jag fanimej aldrig klarat av att hantera den här situationen.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hemskheter, Jag
Det är fortfarande omöjligt att ta till sig, den där slutgiltigheten i det som pågår. Att han aldrig kommer att komma tillbaka. Att han aldrig mer kommer att sitta vid matbordet och be sjuåringen sluta smaska, aldrig mer vara den som orkar få upp barnen på morgonen, aldrig mer förvirrat leta efter sin tekopp. Aldrig mer det där leendet mot mig, eller mot någon. Det går inte att ta in. Det är inte möjligt. Det kan inte vara så att han slutar finnas. Jag kan inte ta in det, alldeles oavsett hur mycket mitt förnuft vet och förstår det.
Och det fladdrar runt minnesbilder. Gamla och nya. Små detaljer och händelser som jag trodde att jag hade glömt. Vackra underbara ögonblick som gör förlusten ännu smärtsammare.