Tag Archives: cancer

När jag hämtade hem bilen från sjukhuset i måndags så tänkte jag att det var längesedan vi varit där. Det var mycket oftare under ett antal år, både kring graviditeter och sjuka barn och sjuka själva och ångest och annat. Nu var det länge sedan. Det är ju bra, tänkte jag. Fel tänkt, uppenbarligen…

Och medan jag körde hemåt så dök den där tanken upp igen, det där som diskuterades på gravid- och föräldraforum när barnen var små. Folk tyckte jag var så konstig och fel som kunde hävda att jag fortfarande älskade min man mer än jag älskade barnen. Att så kunde man ju inte tycka och känna – man skulle älska barnen över allt annat. Nu hade jag inte tänkt tanken på flera år. Och jag insåg att det var svårare att svara på frågan nu än då. Nu några dagar senare, med fler besked än i måndags, är det återigen så att det väger över på min älskling.

Det finns ingen annan som känner mig så väl.

Vi är i en ålder när en hel del par omkring oss verkar dela på sig och gå skilda vägar av olika slag. Och varje gång vi får höra om ytterligare ett par, så brukar vi konstatera att vi är så nöjda och trivs så bra med varandra och inte har några planer på att dela på oss.

Jag som så länge hade så svårt att tro på att det skulle vara. Det var liksom för bra för att vara sant, det där att någon jag blev kär i också blev kär i mig och ville vara med mig, någon som var så fantastisk och bra på alla sätt. Och som bara fortsatte att visa sig bra på en massa fler sätt. Jag vågade inte tro, vågade inte vara lycklig över det, för jag tänkte att det varar nog inte. Herregud, vem väntar sig att det ska vara mer än några månader när det är ens första pojkvän och man bor långt ifrån varandra?

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Morgnarna är värst. Vaknar tidigt och kan inte somna om. Illamående. Ångesten som äter en. Senare på dagen när man kommit igång funkar det bättre. Lyckas släppa tankarna och göra saker.

Det bir nog ganska rörigt här. För det blir tankarna huller om buller som de kommer, i den ordning jag minns att skriva ner dem. Ingen struktur. Och jag läser inte igenom vad jag skrivit. Bara antecknar. Det är så det får vara.

—–

Permission! Efter att de satt en stent i gallgångarna(?) i förrgår så rinner det gula i alla fall till stor del ur honom, vilket innebär att ”gulvärdena” ser bättre ut. Det innebär att han får vara hemma från lördag eftermiddag till måndag morgon, om inget verkar bli värre. Sen ska han in och provtas igen. Han kan sitta hemma med oss och titta på Eurovisionfinalen.

Lycka är att låna hem sin man över helgen. Lycka är en solig dag i maj, med gräsklippning och ogräsrensning och fika på trädgårdsmöblerna. Och att ligga bredvid varandra på sängen och kramas.

Han ser pigg ut. Piggare än han var sista veckan han var hemma. Trots att han legat inne i fem dagar och tappat vikt och långsamhetsförtvinat. Han går ut och klipper gräset – för att han vill, för att han känner behov av att röra på sig.

—-

Och kanske kanske ska vi vara glada över magkatarren, som faktiskt verkar ha varit en magkatarr. Annars hade det kanske dröjt innan det här upptäcktes. Kanske kanske till och med omeprasolen var till hjälp med att snabba på gulnandet och därmed upptäckten. Typ. Det går förstås inte att veta.

Känslan av att man väljer vad man ska prata om. Ska jag verkligen betunga med prat om små oväsentligheter i nuläget? Fast det ska jag. För det är ju liksom det där småpratet som är livet tillsammans. Det som är vi. Det där småpratandet om allt mellan himmel och jord värmer och ger liv.

———

Det är helt jävla overkligt.

Jag har min man hemma, och allting är liksom precis som vanligt.

Vi tittar på Eurovision. Sverige vinner. Min man bär minstingen till toa.

Min man är precis som vanligt, precis sig själv, verkar inte det minsta sjuk. Vore det inte för en magkatarrs skull skulle kanske inte alls ha märkt något av att det finns något potentiellt dödligt som växer där. Just för stunden är det helt omöjligt att tro på eller begripa eller fatta.

22/5

Kämpar på. Sovit hyfsat inatt. Lyckades till och med somna om när jag vaknat efter 06 och väcktes nog av väckarklockan. Men jag svettas helt uppenbart mycket på natten. Och är generellt väldigt törstig. Mindre konstig i magen idag i alla fall. (Igår hade jag ont och sura uppstötningar och så vidare.)

Tusen tankar om livet. Om vad man vill göra med den tid som är kvar ifall det tar slut. Om att ha prioriterat rätt eller fel. Tänker på foks idéer om vad det är man ska göra med livet, uppleva tillsammans. – Men det är ju att göra saker tillsammans som är livet. Vi har renoverat huset tillsammans. Gjort saker tillsammans. Planerat livet och framtiden tillsammans. Drömt och försökt förverkliga. Det är väl det livet är? Så hur använder man bäst den tid man har? Om man bara lever för stunden och i nuet så kan man inte planera, tänka framåt, göra saker som handlar om att tänka framåt.

Minns den första tiden, när det också fanns en massa vilja att göra saker, men vi liksom aldrig ens kunde komma så långt, för våra kroppar bara skrek efter varandra. Det var i någon mån en lättnad att komma förbi den perioden och faktiskt kunna klara av att göra saker ihop. Det är ju det vi älskar: att göra saker tillsammans. Och det har varit svårare sedan med barn; det har blivit mer av en rollfördelning, där den ena fixar och den andra är med barnen. Även om vi skiftats om med rollerna. Där nånstans har vi tappat bort varandra lite. Det är ju så med föräldraskapet. Och alla säger att man ska njuta av den tiden när barnen är små, njuta av barnen, och att det finns tid till det andra sedan. Vänta med sig själv, liksom. Och jag har hunnit tänka tanken ibland att kanske älskar jag inte längre honom lika intensivt som jag än gång gjorde, men att det räcker att vi har ett bra liv, en trygghet, en tillvaro vi är nöjda med, värderingar som funkar ihopa. Vi har vuxit ihop till något totalt självklart, som jag inte stämmer med det här när folk säger att de fortfarande är lika kära som när de var nyförälskade, men som bara är en självklar enhet, en oskiljakighet. Ett tillstånd där jag liksom inte längre kan tänka mig tillvaron utan honom.

Nu måste jag tänka den tanken. Och inser att jag fortfarande älskar honom så vansinnigt. Det har liksom bara inte behövt finnas på ytan på det sättet. Men det finns där under. Det har inte orkat fram igenom föräldraskap och trötthet och jobbstress och familjepussel.

Och jag tänker varv på varv på varv på att jag borde anat i den allmänna kraftlösheten, att han inte riktigt varit sig lik och haft energi på länge. Men vi har ju våra upp- och nergångar. Hur skulle jag kunna veta? Jag har ju tyckt att ha reagerat ovanligt kraftfullt på ljud – som sexåringens smaskande – senaste året. Men alltså, inte springer man väl till vårdcentralen och ber om provtagning på de indicierna? Vad ska de leta efter, liksom?

Så om vi nu ska passa på att leva livet to the fullest inom omständigheterna nu det närmsta, vad är det då man ska göra? Den tanken vandrar runt i mitt huvud. Och grejen är att det jag kan komma på att jag väl är egentligen bara det jag vill ändå. Ligga på sänge och kramas. Sitta i solen tillsammans. Titta på film. Och fortsätta få ordning på trädgården. Och det är så idiotiskt att vilja fixa med trädgården och få ordning på detaljer på huset, för det borde ju finnas saker som är viktigare. Det är ju det, man ska alltid tycka att något annat är viktigare. Fast vad? Det är ju det vi vill ha tillsammans. Det är det jag inte vill vara förutan resten av livet. Och jag kan inte komma på vad som borde vara bättre.

Ja, och så har vi ju praktiska aspekter av att se över allt som behöver ses över och kollas upp. Försäkringar och pengar och datorkopplingar och sladdar och skit. Det ska också fixas. Det är förstås inte inspirerande och kul, men det är också en bit i att hantera och göra det bästa möjliga inför hur det kan bli.

Rensar ogräs i trädgårdslandet. Mellan potatisarna, flera meter bort från sparrisplanteringen, kommer fröplantor av sparris. Det finns så mycket liv och kraft. Jag får på något vis dåligt samvete även för ogräset jag rycker bort. Att ta bort liv. Liv. Något så magiskt och märkligt som liv. Något så fantastiskt och meningslöst som liv. Petar man på det och rotar i det och funderar på vad det ska vara bra för och ha för mening så finns där ju ingenting, och ändå är det det mest fantastiska och underbara som finns.

Jag vattnar trädgårdslandet med tårar.

Tacksamheten över att han valt att leva med mig. Och jag lyckas nästan – nästan – hantera skuldkänslorna och låta tacksamheten ta över.

Alla bloggar och texter och annat jag inte vågat läsa genom åren, för jag vet hur ångesten tar över mig när jag läser om sånt här – ångesten och symptomletandet och skräcken för att något sånt här ska hända. Man kan ju tänka att jag kanske borde läst. Fast nej. Det har varit nödvändigt för mig att knuffa sådant ifrån mig. Annars skulle ångesten ha ätit ännu större del av min tillvaro. Det är den ångestfria delen av tillvaron som ger livet värde, typ. Jag hade inte varit lyckligare av att låta ångesten äta upp mig mer i förväg.

Jag tänker på att vi skaffade barn när vi gjorde. Förhållandevis tidigt i umgängeskretsen. För att vi ville, förstås. Men också, åtminstone för min del, för någon liten liten del för att jag var orolig för att hinna dö innan jag hunnit få barn, för att uttrycka det enkelt. Och sedan när vi väl fått barn så var jag egentligen inte redo och hade behövt mer tid för bara oss och livet innan barnen föddes. Men det innebär, på gott och ont, att barnen är ganska stora nu. Eller, det tycker inte elvaåringen. Men relativt sett. Vi har hunnit ge barnen en start i livet tillsammans. Det är jag tacksam över.

Nej, jag vet, vi ska inte ge upp än. Vi vet inte säkert hur det här slutar ännu. ”Vi måste våga tro”, säger mamma. Men nej, jag kan inte tro. Jag kan hoppas, och vi kan göra det som står i vår makt, och vi kn göra det bästa av situationen. Men jag kan inte tro. Jag kan bara tro det som är det mest sannolika och realistiska, och jag måste låta tankarna gå i den riktningen och hantera de praktiska tankarna och hela spännvidden. Det är nödvändigt.

Jag fyller år om några veckor. 40 år. Ett år innan födelsedagen la jag upp ett facebookevenemang för en fest den dagen. Trots en ångestklump i magen tog jag mig mod och gjorde det, med bland annat den här texten:

I juni 2015 fyller jag fyrtio år.

”… om jag lever d唝, hoppar mitt ångestjag upp och säger reflexmässigt, med känslan av att blotta tanken och ännu mer uttalandet av denna förhoppning skulle vara nog för att generera motsatsen – och jag vet att det bara är fåniga katastroftankar och helt irrationellt, men så funkar ångest :-)

Det känns ju i sig bisarrt nu. Nej, jag är inte vidskeplig och tror att det verkligen skulle göra någon skillnad. Och jag hade ju inte varit lyckligare av att inte ha skrivit festinbjudan.

21/5

Att jag för några veckor sedan i intervju om jämställdhet svarade på om jag skulle klara mig här själv.

Att den första vän som syns när man går in på mannens facebooksida är en som inte längre lever – pga cancer.

Att jag för några dagar sedan tänkte på begravningar av äldre släktingar när jag hörde ”Mor dansar” (Allan Edwall).

Att jag funderat över det här att föräldrarna börjar bli gamla och att det kommer att komma en dag…

Att jag under så många år kämpat med att hålla katastroftankar av det här slaget borta. Stöta bort tankar av typen ”om det drabbar så många som de säger så är det sannolikt att det drabbar oss” och försökt lära mig tänka som andra – mer åt ”det händer inte oss”.

Att årsdagen av Maliks död nyss passerade och jag återpostade texter om människor som plötsligt inte finns längre.

Så många ångestar och orosomgångar jag tagit mig igenom och överlevt. Och så kommer det här.

Tankar om vi verkligen har utnyttjat tiden rätt, om vi borde levt annorlunda.

Tankar om asbest.

Tankar om vi gjort något fel.

Tankar om tusen praktiska saker – hur hanterar jag ens datasystemsaker här hemma om jag blir ensam?

Illamående av ångest.

Tankar om att det är jag som måste vara stark nu. Orka stötta. Hur gör man det när inte hänger ihop? Hur gör man det när den som brukar få en att hålla ihop som riskerar att försvinna?

Igårkväll kunde jag fortfarande få saker gjorda på ren jävlar anamma, eller som någon sorts sätt att hålla mig sysselsatt, få undan, få gjort. Idag är jag mer som förlamad. Och tankspridd.

All tillit jag kämpat med genom åren. Våga lita på att bra saker kan få vara bra och inte ska försvinna av sig själva i nästa ögonblick. Våga vara, våga leva, våga lita på. Han har successivt lärt mig att våga lite bättre, att kunna släppa ångesten lite. Han och sertralinet.

Vi skulle ju komma ikapp i sommar. Hinna med sånt där vi inte hunnit, småsaker i renoveringen, saker som inte blivit helt klara, och fixa uthusdörrar och en massa sådana där saker. Och hinna njuta lite mellan varven.

Tankar om det här som brukar klagas på att vi bryr oss mer om det som händer i Sverige än det som händer på andra sidan jorden och att det ses som någon sorts rasism. Som om det inte vore den naturligaste sak i världen att vi bryr oss mer ju närmre det kommer oss. Det är väl fullkomligt självklart och nödvändigt.

Att jag för bara några veckor skrev om ceremonier för att ta sig vidare.

Att sparrisen som maken fick som fyrtioårspresent i år egentligen för första gången går att skörda hyfsat av. Och han är inte hemma och kan äta av den, och jag kan inte njuta av den. Och historien om den gamle gubben som kommer och slutligen köper sparrisplantor när han är över åttio, även om det tar tre år innan man kan skörda ordentligt, för att nu får det minsann bli av och det är aldrig försent och man måste våga göra sådana gånger någon gång för annars blir det aldrig av.

Funderingarna kring om jag ägnat livet åt rätt saker. Om jag skulle prioriterat annorlunda.

Det var så skönt den gångna helgen, att jag faktiskt lyckades släppa lite av dåligt samvete, lät sexåringen sitta vid datorn och strunta i att jag borde motivera honom att göra annat, utan istället tillåta mig att jobba envist och intensivt med trädgården. Trots att mannen inte mådde bra utan huvudsakligen var inne och vilade, hjälpte till med småsaker och kom med glada tillrop – och elvaåringen var på scoutläger, och jag var glad över att vara en förälder som kan släppa och inte noja mig och inte har panik över att de blir stora och en dag ska flytta hemifrån.

Att jag kan släppa sjukhushypokondrin och inte noja över att kramas på sjukhuset eller ta i hand eller vistas i sjukhuslokalerna och tänka tänk om jag blir smittad av någonting typ hela tiden utan kunna slappna av och känna att det faktiskt är skitsamma för det finns inget som är viktigare än att vi kan kramas och njuta av de små ögonblicken.

20/5 (men publiceras senare)

Jag behöver skriva. För att hantera. Men jag vet inte var jag ska börja; det är tusen röriga tankar som jag knappt vågar släppa fram.

Döden döden döden

Det började… som en skakning på nedre däck. Eller nåt. Fast när började det egentligen?

Min man fick ont i magen och var bubblig helgen för en och en halv vecka sedan. På måndagen ringde han och pratade med vårdcentralen. Magkatarr, var deras förslag. Ät omeprasol ett tag och återkom. Så han återkom efter några dagar och de tyckte han skulle fortsätta. Sedan vet jag inte riktigt i vilken ordning saker hände. Han började bli gul. På söndagen fick han komma till vårdcentralen och ta prover med misstankar om gallsten. På måndagen blev han kallad för mer provtagning på sjukhuset. Och inlagd. Och fler undersökningar på tisdagen. Och idag ett preliminärt besked: Tjocktarmscancer som spridit sig till levern. Det ska tas mer prover. Vi vet inte än. Men det ser väldigt väldigt dåligt ut.

Det är den värsta tänkbara mardrömmen som blivit verklighet. Den där värsta varianten på vad min ångestkatastrofsida brukar kunna koka ihop.

Nä, det började förstås inte då för tio dagar sedan. Han har varit hängig ganska länge, till och från. Inte varit riktigt sig själv. Visst är det så. Men det rusar man ju inte till doktorn för när det finns rimliga anledningar som stress och livspussel och föräldraskap och sånt där. Borde vi ha anat oråd? Borde vi ha fattat? Borde vi ha gjort något tidigare? Jag är den jag är, och jag fylls med ångest och skuldkänslor.

Döden döden döden

Om det är något jag verkligen är rädd för här i världen så är det att inte leva längre. Eller att de som är mig nära och kära inte ska göra det. Nu är ett väldigt sannolikt scenario att den jag älskar mest i hela världen inte längre ska finnas. Den som gett mig stabilitet i tillvaron, balanserat min ångest, den jag byggt min värld ihop med.

Jag har inte använt tiden tillräckligt väl. Jag borde ha använt den annorlunda. Fast jag vet inte hur. Det är ju det: man är inte alltid i strålande skick. Vardagen pockar på och kräver ork.

Och jag tänker på omvärldens evinnerliga tjat om att ta tillvara dagen. Njuta av barnen när barnen är små, för den tiden kommer inte tillbaka. Jag har försökt sträva emot det, för att ta tillvara annat i tillvaron också. Just utifrån känslan av att livet i övrigt inte heller kommer tillbaka, Att man faktiskt inte kan skjuta upp allting annat tills efter att barnen blivit stora. Nä, uppenbarligen inte, liksom…

Och samtidigt så finns i allt detta ett korn av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått. Tänk om jag inte hade träffat honom – det var ju liksom verkligen en slump.Det tog många månader innan jag riktigt vågade tro på att det var sant, att jag blivit ihop med honom och han var min och han var fantastisk. Och det fortsatte hålla. Och sedan huset och barnen och en himla massa fint ihop. Och jag har rest mig från flera omgångar i livet som jag aldrig trodde jag skulle resa mig från och fått livet tillbaka, och detta tack vare min underbara älskling.

Tillsammans med allt det andra yr det runt lösryckta bitar från tillvaron som liksom ekar med dagens budskap…

Slutscenen ur Robin of Sherwood.

Textraderna vi lyssnade till från Allan Edwall för bara några dagar sedan:

Det är den svavelgula tid med smak av slutlighet
Som döden brukar liknas vid, men höst, så heter det

Det var så märkligt att sitta där hos läkaren och få det här beskedet. Eftersom det var det beskedet min värsta ångest kokade ihop av den information som antyddes igår, angående vad de hittade och inte hittade i gallblåsa och lever och så. Cancer. Dödligt. I mina tankar igårkväll och natt och morse har jag hanterat allt från chocken till begravning och praktiska saker efteråt, liksom. Hanterat. Fast inte klarat av. Ångesten äter mig. Förstås. Igår eftermiddag, när de första antydningarna kom, fick jag sådan där röksmak i munnen som jag förknippar med riktigt stark ångesten. Och några gånger till på kvällen. Men idag hos doktorn inte ens det.

Det är så overkligt liksom. Det kan inte vara så. Det får inte vara så. Det där är sånt jag ångestar mig över och lärt mig att jag ska låta rinna av som katastroftankar för att inte fastna i konstant ångesthypokondri. Istället kör vi fullskalemardröm.

Nej, vi har inte provsvar. Vi har bara en sannolik diagnos. Och vi vet inte oddsen. Vi ska inte ge upp än.

Och jag är lös i magen. Kommer det sig av oron? Och när jag gick på toa för en stund sedan så anade jag något som kanske var blod. Och såg jag inte något sådant för ett tag sedan också? Fast lät det rinna av mig (mentalt). För att jag varit igenom det där för flera år sedan, och undersökt en massa, och det aldrig var något. Och jag numera tänker att jag ska inte hispa upp mig över minsta lilla. Men just nu känns det som att jag kanske ska det. Åtminstone hålla koll på det och kanske be vårdcentralen kolla upp det. Trots allt.

Och nej, jag publicerar inte det här nu. Men kanske senare.