Tag Archives: cancer

Han gladdes så väldigt när namnen för årets säsong av ”Så mycket bättre” presenterades. Flera favoriter! Kommer att bli alldeles fantastiskt! Och jag tänkte att jag undrar om du lever så länge. Men så tänkte jag att tja, förra året trodde jag inte ens du skulle få uppleva den säsongen, men istället repade du dig och blev pigg och energisk.

Om ett par veckor är det dags för Eurovision. Och jag vet att du skulle vilja se det. Och jag trodde att det ju borde vara inom det rimliga, möjliga. Till och med efter det oerhört dystra beskedet hos läkaren den 11 april så lät det ju som att vi hade några månader – i sämsta fall.

Och vi har väl typ en och en halv säsong kvar av de Doctor Who-avsnitt som ligger på Netflix. Och det tänkte jag att det ska vi väl i alla fall hinna – vi har ju ibland kört både två och tre avsnitt samma dag. Men den sista tiden har inte orken funnits att titta. Alls. Och nu lär det väl inte bli. Nu får jag och tolvåringen se resten själva. Någon gång framöver. Sannolikt inte förrän det här är över.

Men att stå och bädda upp en hoppfällbar säng och stoppa täcken i påslakan för en övernattning på palliativa avdelningen på sjukhuset är nog ändå bland de märkligare saker jag gjort.

Så nu ligger vi här i varsin variant på tältsäng, jag och min äldste son, med varsin sorts datorpryl att roa oss med och skingra tankarna med. Och i sjukhussängen sover älsklingen.

Det är så bisarrt med den här palliativa vården. Både som ASIH-teamet, det vill säga hemsjukvårdsteamet, och här på palliativa avdelningen. (De hör ihop, avdelningen här är liksom ASIH-avdelningen.) För de har frågat så mycket de gångerna de varit hemma hos oss om hur vi vill ha saker – så där som liksom hur vi vill ha rutinerna, hur ofta de ska komma och så. (Så sent som igår morse konstaterade sköterskan som var ute hos oss att ja men då satsar vi på två gånger i veckan som standard.) Och även härinne på avdelningen så känns det som att saker liksom är inriktade på att man förväntas ligga här länge. Som att döden är en utdragen process. Som att man förväntas vara i det där skedet när man inte klarar sig själv men ändå inte är död under så lång tid att rutiner hinner etableras.

Men allting går så eländigt fort. Här kommer inte att hinna etableras några rutiner.

Om det inte räknas som rutin att sitta och lyssna på sin döende makes sömnsnusningar.

Jag borde sätta igång. Jag borde åtminstone fixa med att få iväg hans senaste sjukintyg till försäkringskassan: skanna det härhemma så att vi har kvar infon, och så skicka iväg pappret till försäkringskassan.

Det känns oöverstigligt.

Pratat med sköterska och läkare på avdelningen. Älsklingen lever i alla fall fortfarande. De har fått ner febern. Han ska skickas på skiktröntgen under förmiddagen.

Till och med fått prata några ord med älsklingen själv. Men han är extremt svag. Det är verkligen inte mycket med honom. Trots att sköterskorna säger att han är piggare idag än igår.

När sådana här komplikationer tillstöter kan det gå fort till slutet, säger läkaren. Och så pratar hon samtidigt om hur de kan underlätta för honom att vara hemma, där han vill vara, och att vi får prata om det imorgon eller på måndag. Det låter som att hon inte tror att han ska just idag, i alla fall?

Men jag vet inte vad jag ska tro, vad jag ska våga tro eller hoppas på. Eller ens varför. För att jag vill kunna få prata med honom en gång till? För att han ska hinna förklara hur de olika tekniska prylarna är ihopkopplade härhemma? Vi trodde vi hade lite mer tid, vi trodde inte att det bara var den här veckan vi hade.

Har vi använt vår tid rätt? Det här livet. Borde vi ha prioriterat annorlunda? Så att vi hade hunnit mer av viktiga riktiga saker? Fast det har liksom känts viktigt att hänga kvar i en normal vardag så länge som möjligt. Hur litet och fånigt det än verkar.

Och vi hann till England. Vi gjorde det.

Jag är så trött inombords, inte fysiskt men mentalt. Och nu är det liksom klassiska ångestmorgnar: morgnar när jag vaknar tidigt och inte kan fortsätta sova, morgnar när jag samtidigt knappt har kraft att komma igång med det nödvändiga men jag biter ihop för att jag vet att jag måste komma igång, för att enda sättet att hindra att ångesten tar över världen och hindrar mig att leva är att bita ihop och börja.

Fast med skillnaden att det här inte är ångest som i katastroftankar om hemska saker som skulle kunna hända, utan det här är verkligheten, och den är precis så här jävlig. Precis så här jävlig. Och jag måste kunna tillåta mig att tycka just det.

Samtidigt som det liksom fortfarande är obegripligt och inte går in. Att han snart är borta. Att jag snart måste leva livet helt utan honom.

Häng kvar några dagar till, snälla älsklingen!

Strax innan tio ringer en sköterska från sjukhuset. Han har tydligen skithög CRP och man misstänker infektion i buken och har satt in antibiotika och bedömer att läget är stabilt för nu, bortsett från att han är allmänt svag. Och jag vet att jag behöver lita på att det ska ordna sig, åtminstone såpass så att jag får sova inatt. Och ändå har jag dåligt samvete för att jag inte är där. För tänkt om han dör, nu, utan att jag är där. Fast sjukhuset ska höra av sig om läget förvärras. Och jag behöver sova. Kan jag det?

Jag måste försöka jaga barnen i säng…