Jag skulle vilja slippa de där tankarna om skuld och orsak och ansvar. Slippa fundera över om älsklingen dör för att vi ätit fel eller motionerat för lite eller bor på fel ställe eller om han druckit för mycket grapefruktsjuice. Jag skulle vilja kunna känna mig bara jävligt förbannad och ledsen, bara tycka att det är orättvist och fel och dumt. Svära och gråta och vara arg och besviken.
Men jag är inte säker på att jag skulle klara det bättre. Kanske finns tankarna och känslorna kring skuld och ansvar där för att kunna hantera det obegripliga, det som liksom inte går att hantera. För att det svarta hålet inte ska äta upp en helt och hållet. För hur hemskt det än är att känna skuld så är det liksom ännu värre att något så stort och hemskt bara sker helt utan anledning. Även om det är så det är.
Och jag tänker att jag klarar det här bättre för att jag är van vid att inte ta saker för givet. För att jag aldrig riktigt vågat lita på att något gott och bra ska vara. För att jag till min läggning i någon mån alltid går och väntar på det värsta.
Fast det har ändå varit skönt att jag haft några år på senare tid när jag nästan börjat lägga av mig den vanan. När jag vågat tro på att jag får ha det bra. Vågat lita på att han finns här.
Tji fick jag. Och ändå är jag glad att ha trott det ett tag. Det är liksom en ganska skön känsla.
Alla säger att det är så hemskt och orättvist. Och ändå så känner jag under ytan att ja, men jag är nog inte värd mer än så. Att det ju bara handlar om känslor och varför skulle jag vara viktigare än andra eller ens lika viktig. Jag kämpar i någon mån alltid med att tro på mitt eget värde, och det blir liksom knappast bättre av det här. Eller av att den som är bäst på att få mig att tro på att jag har något värde är på väg att försvinna.
Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.
Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.
