Man kan mäta tid på så många lika sätt. Rapsen, som blommade intensivt när vi började bilturandet till Ystad den 18 maj, blommar fortfarande, men är på upphällningen. Rädisorna jag sådde den 15 maj, där det på påsen stod något om 18 dagar som jag tolkade som att de skulle kunna bli klara på den tiden, är ordentligt uppkomna men definitivt inte klara. Det är sånt jag tänker på när vi kör till Ystad för att träffa onkologen.
Det är så många som sagt till oss att vara hoppfulla. Inte tänka de dystra hemska värstascenariotankarna. Folk som påpekar att jomen de botar så mycket nuförtiden. Folk som berättat att det visst finns folk som blir friska från levercancer. Folk som velat antydda att vi inte ska tänka i de där banorna av att det kan gå illa, inte ännu, för det kan gå bra. – Fast det var ju liksom inte alls så det kändes när vi fick det första beskedet, då, för snart två veckor sedan. Det kändes mycket dystrare än vad folk vill få det till i sina klämkäcka uppmuntrande kommentarer.
Läkarbesöket bekräftade de dystra tankarna.
Tarmcancer konstaterad. Att det som finns i levern är metastaser från tarmcancern ses som likställt med säkert, baserat på vad som setts på bilder och vadsom visas av diverse prover.
Det som gäller nu framöver är cellgiftsbehandling, med flera olika preparat i tvåveckorscykler och en massa otrevliga biverkningsrisker. OM behandlingen är framgångsrik kan sjukdomen i bästa fall minskas, hållas i schack, fungera att betrakta som kronisk. Detta förstås med upprepade cellgiftsbehandlingar. Så länge han lever.
Medianöverlevnadsålder med behandling 30 månader.
Medianöverlevnadsålder utan behandling 6 månader.
Ingen möjlighet att bota. Ingen möjlighet att nånsin bli frisk.
Den första reaktionen är ändå något som på något vis liknar lättnad. Lättnad över att veta förutsättningarna. Lättnad över klara besked. Lättnad över att de sannolikt sätter igång behandling redan nästa vecka. Lättnad över att ha någon sorts tidsperspektiv att relatera livet till: Han lever med största sannolikhet förbi min födelsedag om två och en halv vecka. Det kommer sannolikt att finnas tid till att leva lite till tillsammans, hinna förbereda för hur det ska bli sedan – och i bästa fall kan vi hinna ha flera år till tillsammans. Det är en känsla av att det tidsmässigt är lite mindre panikslaget än vad jag befarade för tretton dagar sedan.
Fast ändå. Drastiskt och konkret.
Döden döden döden
När vi kom ut från sjukhuset grät himlen. Det gör den fortfarande nu, flera timmar senare. Och det är ju det enda rimliga.
Men vad gör man när man fått ett sånt besked? Tja, vi åkte till Ica och handlade mat. Köpte högrev och dill för att kunna göra dillkött till kvällen. Livet består av stunder och upplevelser. Att njuta av mjukkokt kött med god sås och nypotatis är en av de saker vi alla uppskattar med livet, och det gäller att ta tillvara dem.
Det kommer att finnas gott om tid för oss att gråta när himlen slutat. Och förhoppningsvis också tid för en hel massa glada och trevliga stunder. Dem ska vi hålla hårt i.
——
Vad har jag gjort för fel?
Vad har vi gjort för fel?
Vad är det vi borde gjort annorlunda?
Det står i cancerfondens broschyrer om hur man pratar med barn om cancer att det finns en risk att barn kan ta på sig skulden för sjukdomen. Det har jag full förståelse för. Jag har själv svårt att helt släppa skuldtankarna – det finns där under ytan och bråkar med mig: skuld i form av fel mat, fel renovering, fel levnadssätt, och skuld i form av att ha bort upptäcka på ett eller annat sätt. Inte mycket, men ändå.
Det är en jävla tur att känslan av tacksamhet över alla år vi fått lyckas överväga. Och det är udda. Jag brukar inte vara så bra på tacksamhet :-)
—–
Men givet omständigheterna tänker jag nu ta mig rätten att skriva de hemska ord som surrat i mitt huvud men som jag låtit bli för att folk tyckt jag varit alltför pessimistisk. För jag måste liksom ha dem ur mitt system, de där hemska orden som blivit så relevanta.
Änka
Gravsten
Gravplats
Begravning
Begravningssånger
Det där är liksom på något vis en av de mest bisarra sakerna: Att tänka på hur man en dag ska ordna en begravning åt den man älskar mest. Välja sånger och annat som ska vara rätt – och veta att han inte kommer att kunna vara där och uppleva det.
—-
Men det där ligger trots allt, relativt sett, långt bort. Nu ska vi leva så gott vi kan den tid vi har och göra det bästa av det, oavsett om det är några eller många många månader. Trots allt bor vi inte i ett land långt borta, vi bor och finns här och nu, och tack vare det kan vi trots allt få en hel del tid till skänks, tack vare den moderna läkekonsten.
Tacksamhet.
