Tag Archives: Corona

Efter sjukdom-röran

Det värsta med när man är på bättringsvägen efter att ha varit sjuk (covid*; det har inte varit någon större fara med mig) är att behöva ta hand om all röran man åstadkommit under sjukdomen.

När man är sjuk – trött, ont i halsen, ont i kroppen, snorig och eländig – så gör man ju helst minsta möjliga. För att man inte orkar, och för att allt som är en aning besvärligt i vanliga fall blir mångdubbelt jobbigare.

Och det är ju okej. Okej att skjuta på saker och ta det sen.

Men i det här stadiet – inte riktigt sjuk, men absolut inte heller riktigt frisk – är ju alla de där jobbiga sakerna fortfarande jobbiga.

Den döda musen i musfällan under köksvasken, som jag från början inte ville gå ut med för att jag hade ett jobbigt nytt sår (typ papercut fast inte riktigt) på höger pekfinger, den känns ju inte så lockande när den legat där ett antal dagar (musen alltså, inte fingret).

Återvinningspåsarna, som var överfulla redan innan jag blev sjuk och som nu fyllts över alla bräddar och översvämmat skafferiets golv.

Vaskarna i köket, som proppats igen av matrester från hjälpligt avrensad disk och grönsaksrense när äldste sonen arit snäll och lagat riktig mat när jag inte orkat men som nu befinner sig i olika stadier av nedbrytning (och ingått symbios med någon sorts plastförpackning).

För att nu bara nämna några konkreta exempel, liksom.

Jag skulle vara nöjd med att vara på bättringsvägen, kunna vila i det, och samla ork inför att börja jobba igen och så där.

Nu känns det istället som ett projekt som kommer att vara veckor att komma ikapp allt det här.


* Äldste sonen testade svagt positivt den 31 december, på ett test han tog bara för att en kompis han träffat några dagar tidigare hade testat positivt, och vi skulle träffa folk på nyår. Så vi ställde in. Men sedan blev han tids nog lite sjuk ändå. Och jag med. Den 3 januari började jag känna av det. Jag tog inte test förrän den 6 januari, men det var helt klart positivt.

C o r o n a .

Det är lite drygt två år sedan vi hörde talas om den nya sjukdomen borta i Kina första gången.

I samband med sportlovet 2020 började den bli en påtaglig del av min tillvaro: Kollegor kom hem från sportlovsresa utomlands, direkt tillbaka till jobbet, och jag försökte undvika dem så gott det gick, ifall de hade med sig smitta hem.

Strax därefter sa chefen att du Sanne kan jobba hemifrån helt om du vill. Och en månade senare eller nåt blev det så för alla på jobbet.

Nu är det två år senare. Tre vaccinationer senare för min del (och två vaccinationer för mina ungdomar). Och restriktioner av ständigt skiftande slag har kommit och gott och är numera borta. Jag tror jag hunnit med att testa mig med PCR-test för små förkylningssymptom typ sex gånger under de här åren; alla gånger negativt. Numera behöver/får man inte längre testa sig med sådana annat om man har särskilda skäl.

Onsdag kväll för en vecka sedan, alltså den 16 februari, hade min äldste ont i huvudet. Och fortfarande på torsdag morgon. Han fickstanna hemma från skolan, och på eftermiddagen låg han mest och vilade. När jag hade jobbat klart åkte jag och köpte snabbtest (antigentest) på Ica. (Samt lite proviva och extra alvedon, typ.)

Positivt test på honom. Corona.

Fredag morgon kände jag mig knorvlig i halsen. Förkylning eller sjukdom på gång-känsla. Tog snabbtest fredag kväll. Negativt. Men helt klart sjuk på något vis. Och även yngste sonen tydligt på gång att bli sjuk.

Under lördagen var vi alla tydligt sjuka.

Natten till söndag kräktes yngste, efter först ha klagat på svimningskänsla.

På söndagen klagade yngste över ont i hjärta eller lungor, samt kittlingskänsla i hela kroppen.

Söndag eftermiddag testade både jag och yngste sonen positivt på snabbtest.

Jag ska inte redogöra för hur vi mått alla dagar. Framför allt för att jag inte minns. Men inledningsvis var det mest som en förkylning för min del. Ont i halsen. Snorig. Nästäppa. Ont i kroppen. Ont runt ett öga. Jag har inte haft ”feber” i traditionell mening, dvs jag har inte varit varm så att jag ens brytt mig om att ta temp. Men jag har varit frusen. Och jag har tagit alvedon mot sjukdomskänsla och värk, och då har jag sedan svettats som när man ”bryter” febern med alvedon. Jag har sovit mycket och haft konstiga drömmar = feberdrömmar. Och en allmän trötthet där jag liksom kan lägga mig och dåsa iväg.

Igårkväll orkade jag laga riktig mat för första gången sedan jag blev sjuk. Idag har jag åter mest sovit, och drömt.

Tiden flyter. Jag är trött och känner mig lite glömsk och förvirrad. Jag är inte allvarligt sjuk, mest bara orkeslös, men ändå lite täppt och snorig. Jag har en längtan efter att göra saker och samtidigt inte ork till mer än att titta på Tv och tömma en diskmaskin ibland. (Jag blev väldigt ansträngd av att hänga tvätt i helgen.)

Ångesten funderar på hur det ska bli sen. Blir jag frisk? Hur lång tid tar det? Ska jag drabbas av postcovid?

Samtidigt som jag som sagt var inte är jättesjuk. Det kunde varit mycket värre. Mycket mycket värre.

Det är något konstigt och förvirrande med att få den sjukdom som vi alla duckat för i två års tid. På ett sätt känns det som ett misslyckande. Jag har ju knappt träffat folk på två år. Jag jobbar fortfarande hemifrån, och vistas bara hemifrån när jag ska handla mat (och har använt munskydd nästan varenda gång i mataffären i flera månader).

På ett annat sätt vet jag ju att det här i praktiken inte är samma sjukdom som för två år sedan. Omikron (som det väl sannolikt är) är ju både mildare och smitsammare. Det är jättebra att inte ha blivit sjuk förrän nu, och dessutom med flera omgångar vaccin i kroppen.

Fast känslan av misslyckande är kvar.

Och nu, när huvudvärk och kroppsvärk och rinnande ögon och nästäppa har hunnit dämpas, så har jag ork att oroa mig. Hur blir det sen? Hur länge kommer jag att vara sjuk? Hur är det jag ska göra på måndag om jag fortfarande är sjuk? (Första sjukdag från jobbet var i förrgår.) Är man en ångestmänniska så är man.

Men om vi ska klara förändringar behöver vi kunna vara människor

Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.

I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.

Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.

Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.

Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.

Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.

Vad är egentligen nödvändigt?

Ja, jag är sen på bollen med det här. Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i säkert ett par veckor men har inte haft ork att skriva eller ork att formulera – och jag har fortfarande inte ork att leta källor eller ursprungsformuleringar :P

Det här med att vi ska avstå från allting som inte är nödvändigt i dessa coronatider, är det tydligt eller otydligt? Åsikterna går helt klart isär.

Vid första tanken kan det tyckas att det är väldigt självklart och jättetydligt. Tydligare kan det ju knappast bli? Låt bli allt som inte är nödvändigt.

Men tittar vi omkring oss är det ganska tydligt att folk har olika uppfattning om vad som är nödvändigt. Många människor – förnuftiga människor, inte alls de som struntar i rekommendationerna – gör saker som jag absolut inte skulle drömma om att göra när direktivet är att låta bli allt som inte är nödvändigt.

För mig innebär ”nödvändigt” att hålla sig till ett minimum av saker. Ren fysisk överlevnad liksom. Skulle jag gå på den principen skulle jag inte behöva lämna hemmet på många veckor. Vi har mat i frysen och i skafferiet så att vi kan klara oss ett bra tag. Visst, det skulle bli en märklig kosthållning. Barnen skulle vara synnerligen missnöjda. Ingen mjölk. Inget bröd. Efter ett tag skulle det mestadels bli tinade bär från frysen. Men vi skulle till nöds kunna överleva ganska länge, under förutsättning att barnen gick med på denna kosthållning. Vilket de väl väl skulle göra om ingen annan möjlighet fanns.

Men andra möjligheter finns ju i nuläget.

Och det är ju rätt uppenbart att nödvändigt inte avser ovanstående kosthållning. Det anses exempelvis nödvändigt att barnen går i skolan. (Eller, den äldste går på gymnasiet och har distansundervisning från och med måndag.) Det anses också helt uppenbart nödvändigt att handla färsk mat. Och utöver det är det en väldig massa andra saker som anses nödvändiga, att döma av vad folk gör. Exempelvis träffa andra människor.

Jag har inte varit och fått massage på nästan ett år. I vanliga fall går jag ungefär en gång i månaden. Massagen är nödvändig för att jag ska må bra. Men den är inte nödvändig för min överlevnad. Däremot hör jag att att andra människor går och får massage. En del människor tycks rentav göra det som ersättning för andra saker de inte kan göra under rådande omständigheter.

Och för några veckor sedan bokade jag för första gången städhjälp. (För jag ligger efter med så många saker under mina egna omständigheter med utbrändhet, och städning är en konkret sak som man faktiskt kan köpa.) Även i övrigt restriktiva personer, som är noggranna med att följa rekommedationerna pga corona, tycker att detta var mycket rimligt av mig. Men är det nödvändigt? Inte enligt min definition.

Helt klart är det alltså så att en hel massa saker som jag inte skulle betrakta som nödvändiga ändå ses som nödvändiga utifrån den gängse uppfattningen. Så vilken definition av nödvändighet är det jag ska agera utifrån? Min eller någon annans? Ska jag, som har en striktare definition, leva på frysta bär hela vintern, och de andra, som definierar annorlunda, ha mer möjlighet till ett drägligt liv?

Det här är inte frågan om att leta kryphål, som väl statsministern uttryckte det. Inte alls. Det är inte heller frågan om att märka ord, som vuxna skulle sagt till mig när jag var barn. Det är inte alls frågan om att jag försöker vara jobbig och obstinat. Jag vill bara peka på att det här med att lämna tolkningen av ”nödvändigt” upp till var och en. För väldigt många är det enkelt och konkret när man säger att man ska avstå från allt som inte är nödvändigt. För väldigt många människor är det självklart att det som är den korrekta definitionen för dem själva också är det för alla andra. De lever i sin väl definierade box och utgår från att alla andra också befinner isg i samma box.

Men för oss som ständigt vänder och vrider på allt, så blir det istället väldigt jobbigt. Vi vet inte vilken box vi ska utgå ifrån.

Jag, som utgår från en definition av nödvändig som är ganska strikt, ser samtidigt att omgivningen inte gör det. Jag känner skuld för att jag gör saker som faktiskt inte är nödvändiga, och samtidigt ser jag att andra gör så väldigt mycket mer och ändå verkar tycka att de begränsar sig mer än jag.

Och som sagt var, jag letar inte kryphål. Jag vill mest bara lyfta att den inbyggda osäkerheten och otydligheten i ett till synes jättetydligt budskap ställer till det för mig och en del andra.

Den där otydliga informationen skapar långdragna tankeloopar i mitt huvud, som sliter på min ganska trötta hjärna. Och för någon med npf, som behöver tydliga svar på en mängd förutsättningar för att inte bli enormt stressad, så blir problemen långt större. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare inlägg:

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Existera som levande död?

För ett tag sedan var det en som skrev så här på twitter:

Hur länge ska vi existera som levande döda den här gången tror ni?

Det var i slutet av oktober. Jag frågade vad hon menade. Det visade sig att det handlade om de nya skärpta råden för Stockholm.

Jag svarade:

Jag antar att jag huvudsakligen existerat som levande död de senaste 4½ åren.

Hon menade att hon är en social typ som deppar ihop rätt snabbt utan sociala kontakter. Nånstans i det fanns ett underförstått antagande om att jag inte är det.

Och visst, jag är kanske inte den som har det allra största sociala behovet. Tur är väl det..

Men ändå. Jag har också behov av sociala kontakter. Utbyte med andra. Möjlighet att umgås på mina villkor, avslappnat, med bara mina egna behov i fokus.

Grejen är att när man inte har något val så anpassar man sig. Även om man inte mår bra av anpassningen, så gör man det.

När man plötsligt blir ensamstående förälder till ett barn som inte längre fungerar i skolan. När det plötsligt blir mer eller mindre omöjligt att ens åka till sitt jobb och träffa kollegor, något man lär sig att betrakta som en undantagslyx, och när allt socialt umgänge utanför arbetstid definitivt blir omöjligt (för det finns ingen annan som kan ta över, för det finns bara en förälder=jag, och det finns väldigt få andra det funkar med), och ska man prioritera så är det ändå arbetet man måste prioritera.

Jag har inte haft något val. Jag har anpassat mig till de här förutsättningarna. För det är så man gör som förälder. Man anpassar sig, även när man själv går sönder av det.

Jag må ha mindre sociala behov, men jag är inte utan sociala behov.

Har jag existerat som levande död sedan min man dog? Kanske rentav sedan han fick sin cancerdiagnos?

Mnja. Inte riktigt. Det finns liv även i min hårt begränsade tillvaro.

Men visst, det är säkert nyttigt för mig att vända det åt andra hållet. Att påminna mig om att det som jag lärt mig att betrakta som vardag för någon annan ses som ett existera som levande död … innebär också att jag kanske själv får större förståelse för att jag gått sönder av det. Även om jag tycker hennes sätt att uttrycka det är en fruktansvärd överdrift, så är det tärande att leva så här. Det går. Och så går det ett tag till. Och ett tag till. Och det finns inget slut i sikte, varje förhoppnings om att det ska gå över känns som önsketänkande. I längden mal det sönder en, att hela tiden orka lite till och lite till av något som är väldigt påfrestande. Att påminna mig om det kanske ger mig nyttiga perspektiv.

Perspektivet att det inte är så konstigt att jag gått sönder.

Men nej, jag tycker inte det är synd om de som tvingas leva utan att träffa människor under några veckor eller ens månader. Vi är många som, av olika skäl och på olika vis, tvingas leva så här under många år.

Vi är definitivt inte levande döda för det.

Saknad, inte längtan

I pandemitider fungerar saker annorlunda. Vi ska hålla avstånd till människor, inte umgås på vanliga villkor, stora evenemang är inte tillåtna, och så vidare. Många av de saker människor normalt sett gör kan eller får inte göras. Andra får göras på väldigt anpassade sätt.

Jag kan förstås känna en saknad efter en del av det där. Efter att kunna träffas utan att det är en stor grej. Ta en fika på stan utan avstånd. Gå på en konsert. Dansa folkdans. Det är trevliga saker, saker jag uppskattar. Och saknar.

Däremot känner jag ingen längtan efter att göra dem nu.

Jag längtar inte efter att träffa folk. Längtar inte efter att gå iväg på en coronaanpassad konsert eller distansdansa folkdans med löfte om att alla som känner symptom stannar hemma.

För jag vet att jag inte skulle kunna slappna av och njuta. Jag vet att jag skulle vara fullt upptagen med att fundera över avstånd och handtvätt och hostningar. Hur nära den där personen var jag? Tvättade jag händerna tillräckligt efter att jag åkt tåget? Petade jag mig i ansiktet? Verkade inte hen lite sjuk?

Dessutom vet jag att även om jag har fokus på avstånd och hänsyn hela tiden, så har inte andra det. Väldigt många andra verkar glömma allt sånt där väldigt snabbt när de väl träffar folk. Som att de kopplar av och kopplar bort. Jag förstår inte riktigt hur det där går till, men plötsligt verkar det bara vara väck. Och det innebär ju att det blir dubbelt ansvar för mig. Det räcker liksom inte att jag själv tar ansvar för vad jag gör, jag måste dessutom hela tiden förutse vad andra ska göra. Dessutom gör det tydligen mig till den märkliga. Och skulle jag påpeka så är det ju jag som ställer till med problem på nåt vis.

Det där blir på det hela taget rätt obekvämt. Nej, det blir faktiskt ruskigt obekvämt. Det finns inget trevligt alls i att försöka göra roliga och trevliga saker när man hel atiden måste vara på sin vakt. Och med tanke på hur länge jag kan gå och oroa mig i efterhand så är det ganska lätt att konstatera att det inte är värt det.

Så jag känner ingen längtan efter att delta i coronaanpassade träffar eller konserter. Saknad efter friheten att kunna göra trevliga saker utan att oroa sig, ja. Men ingen längtan efter att delta under nuvarande omständigheter.

Jag stannar mycket hellre hemma och är tråkig.

Det är en konstig höst när minsta förkylning blir ett stort trassel

September. Höst. Förkylningstid.

Det är en ganska naturlig sak att åka på förkylningar efter skolstart. Omständigheterna är dessutom lite speciella i år. Dels har sextonåringen börjat gymnasiet: ny skola, ny kommun, nytt umgänge. Dels har tolvåringen, som inte gått i skola tillsammans med klasskamrater på nästan tre år, plötsligt gått in i klass igen och umgås alltså med jämnåriga igen för första gången på evigheter. Klart som sjutton att det innebär att det blir lätt att bli förkyld.

Första rundan kom när tonåringen hade gått i skolan i ett par veckor (tror jag). Han har haft envis påverkan av pollenallergi hela säsongen, men nu blev det värre och han fick stanna hemma ifall att. Eftersom rekommendationen var att testa för Covid ifall att, och eftersom hans bank-ID tydligen inte har full behörighet (så han inte kan logga in på vårdtjänster) så fick han efter många om och men bli testad på vårdcentralen. (Nej, han hade ingen Covid. Så efter en vecka hemma fick han gå tillbaka till skolan.)

När tonåringen varit hemma ett par dagar fick jag yttepytteont i halsen. Eftersom jag under rådande omständigheter ändå jobbar hemifrån påverkar det inte så mycket. Det största problemet består i att jag inte kan handla mat. Å andra sidan, att som ensamstående förälder inte kunna åka och handla mat är ganska begränsande.

Och eftersom rådande rekommendationer var att man ska testa sig för minsta symptom, så bokade jag test. jag bokade på torsdagen; första möjlighet att bli testad var följande måndag. Det innebär att jag var tvungen att ragga upp någon i bekantskapskretsen som hade möjlighet att åka och hämta mitt ID, bege sig till apoteket mitt på blanka eftermiddagen, komma ut till mig på landet, vänta medan jag testade mig (fy FAN vad äckligt och besvärligt det var!), och sedan åka och lämna mitt test på apoteket igen. (Även mitt test var negativt. Och mitt halsonda var long gone när jag väl fick testa mig.)

Ungefär samtidigt som jag började känna av det där lilla halsonda så nös tolvåringen en del. Så han fick också stanna hemma två dagar den veckan (sen var det helg). Honom testade vi inte ens. Han var ju egentligen inte sjuk. Ingen skulle ha reagerat på det där ett vanligt år.

Jaha. Sen gick det en dryg vecka innan nästa omgång. Halskli på mig och förkylningstendenser på tolvåringen i torsdags för snart en vecka sedan. För min del blev det inte mycket mer än extra trötthet och yttepyttehalsont och lite snorigt. men tolvåringen blev ordentligt förkyld. Och vi bokade test igen, nu för honom och mig, måndag morgon. Nu på drive-in! (Nope, det fanns inte förra varvet.) För om man får ett negativt provsvar får man gå tillbaka till skolan så fort symptomen är borta, och annars måste man vänta 48 timmar förbi symptomslut.

Så den här gången satt vi två personer i en bil på en parkering och följde instruktioner med att hälla saltlösning i näsan, peta långt in i halsen och reta kräkreflexen, peta i näsan och spotta i ett litet provrör. Örk.

Hans provsvar har kommit. Negativt. Mitt har inte kommit än. Han är på bättringsvägen. Jag har inte haft sjukkänsla på flera dagar (men idag kände jag mig lite lite snorigare igen :P )

Och eftersom jag ju är i väntan på provsvar så tycker jag inte jag ska gå och handla. Så två gånger den här hösten (hittills) har lösningen varit att jag kört till affären men suttit kvar i bilen medan tonåringen går in och handlar åt oss.

Det är nog egentligen det där som är det påtagligaste i tillvaron just nu: hur fruktansvärt låst man blir så fort man har minsta lilla känning av något förkylningsliknande. Alla sådana där saker som man i vanliga fall behövt lösa på egen hand till varje pris – nu får man inte göra dem. Istället måste man lösa dem genom andras försorg.

Tyvärr är det – att behöva få andra att hjälpa en och lösa saker åt en – betydligt mer omständligt. Och därmed också mycket mer belastande för en utbränd hjärna.

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev ”ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Hur man hanterar risker och ångest

Jag minns under svininfluensapandemin. Då var min ångest påtaglig. Vi hade två små barn. Och jag var livrädd att jag skulle förlora någon av dem eller min man.

Jag hanterade det ångestmässigt genom att vara beredd på det värsta. För det är bland annat så min ångest funkar: när andra tänker ”det händer inte mig” så tänker jag snarast ”varför skulle det inte hända mig?”. Istället för att tänka att det är så få som drabbas så det borde inte bli vi, så tänker jag ”någon ska drabbas och det kan mycket väl bli vi”. En snedvriden syn på det här med risk, där jag inte på något vis menar att risksiffrorna är fel utan bara att någon kommer ju att vara den där procenten.

Så jag hanterade det bland annat genom att bereda mig på att någon av oss skulle dö. Eller, inte riktigt, och ändå just precis det. Om alla klarade sig så var det en bonus.

Ingen av oss dog av svininfluensan. Vi blev alla vaccinerade. Ingen av oss drabbades heller av narkolepsi. Vi kom igenom svioninfluensan utan förluster.

Några år senare fick min man cancer, och dog sedan ett år senare.

Nånstans i det där, i hans sjukdom och död, så fanns det där fortfarande kvar. Att jag redan i samband med svininfluensan räknat med att någon av oss fyra skulle dö. Att det ändå dröjt ett antal år till innan det hände, innan den där förlusten kom.

Det är svårt att förklara, men på något vis är det där med mig nu, i pågående Coronapandemi. Att jag liksom redan under svininfluensan ställde in mig på förlust. Och att jag ”alltid” levt med dödsångest och haft svårt att ta saker för givet.

Jag har mindre ångest idag. Det är troligen till stor del en effekt av bra medicinering. Och så kanske en liten del en positiv effekt av jobbiga livserfarenheter (som ju samtidigt gjort mig ömtåligare på andra sätt, så det är totalt sett ingen vinst). Och som sagt, jag är privilegierad i den rådande Coronakrisen, inte minst för att jag knappt behöver träffa folk och därmed har förhållandevis liten risk att bli smittad.

Men ja, bara att skriva det här triggar förstås lite ångest. En rädsla för att jinxa skiten liksom.

Ångest will be ångest liksom.

Jag sorterar inte

En del människor verkar ha enormt mycket mer tid nu under Coronakrisen. Det pratas på radio om vad man ska göra för att slå ihjäl all tid.

Jag personligen upplever inte att jag har mer tid över nu. Och då är jag ju ändå halvtidssjukskriven.

Men visst, hade jag varit i ett annat läge än jag är nu så hade jag nog också dragit igång med sånt där som en del pratar om och i alla fall en del tydligen gör. Göra det där man aldrig hinner annars. Sortera, rensa, strukturera, göra sig av med, få ordning…

Men det där har jag ju liksom redan varit igenom. Jag har efterdöden-städat efter min man. Inte så att jag nånsin hann klart – det finns fortfarande massor med sortering etc som behöver göras, en hel del av den kopplad till honom. Men jag har redan gjort mer av det än jag pallar. Att sälja av hans datorskrot tog en mer än hel sommarsemester. Jag har gjort alldeles för mycket av det där, tryckt undan mina behov och jobbat undan av det där för att få det klart, fastän det är nästan omöjligt att nånsin bli klar med. Det där är en beståndsdel i min utbrändhet.

Jag vet att jag inte ska göra det. Jag övar på att låta bli att göra det. Jag övar på att vara lat och låta bli att göra tråkiga förnuftiga saker som vore bra att få gjorda. Jag övar på att inte använda eventuell extra frigjord tid till kloka saker