Det värsta med när man är på bättringsvägen efter att ha varit sjuk (covid*; det har inte varit någon större fara med mig) är att behöva ta hand om all röran man åstadkommit under sjukdomen.
När man är sjuk – trött, ont i halsen, ont i kroppen, snorig och eländig – så gör man ju helst minsta möjliga. För att man inte orkar, och för att allt som är en aning besvärligt i vanliga fall blir mångdubbelt jobbigare.
Och det är ju okej. Okej att skjuta på saker och ta det sen.
Men i det här stadiet – inte riktigt sjuk, men absolut inte heller riktigt frisk – är ju alla de där jobbiga sakerna fortfarande jobbiga.
Den döda musen i musfällan under köksvasken, som jag från början inte ville gå ut med för att jag hade ett jobbigt nytt sår (typ papercut fast inte riktigt) på höger pekfinger, den känns ju inte så lockande när den legat där ett antal dagar (musen alltså, inte fingret).
Återvinningspåsarna, som var överfulla redan innan jag blev sjuk och som nu fyllts över alla bräddar och översvämmat skafferiets golv.
Vaskarna i köket, som proppats igen av matrester från hjälpligt avrensad disk och grönsaksrense när äldste sonen arit snäll och lagat riktig mat när jag inte orkat men som nu befinner sig i olika stadier av nedbrytning (och ingått symbios med någon sorts plastförpackning).
För att nu bara nämna några konkreta exempel, liksom.
Jag skulle vara nöjd med att vara på bättringsvägen, kunna vila i det, och samla ork inför att börja jobba igen och så där.
Nu känns det istället som ett projekt som kommer att vara veckor att komma ikapp allt det här.
* Äldste sonen testade svagt positivt den 31 december, på ett test han tog bara för att en kompis han träffat några dagar tidigare hade testat positivt, och vi skulle träffa folk på nyår. Så vi ställde in. Men sedan blev han tids nog lite sjuk ändå. Och jag med. Den 3 januari började jag känna av det. Jag tog inte test förrän den 6 januari, men det var helt klart positivt.