Dagis och småbarn är på tapeten igen.
Ja, jag vet, alla vi föräldrar av idag som lämnar barnen på dagis är usla. Onda. (Nej, förlåt, mammor ska det säkert vara – papporna är väl alltid oskyldiga?) Har man skaffat barn ska man vilja vara med dem dygnet runt, alltid alltid, annars ska man inte ha barn, det vet vi ju.
Förr hade ju föräldrarna tid att tillbringa all sin tid med barnen. Leka, umgås, ha kvalitetstid dygnet runt. Den tidens föräldrar behövde aldrig sköta ett arbete, odla sin mat eller annat som tog tid. De hade alltid tid för barnen. Ingen var fattig, alla hade ett överskott av både tid och pengar, och alla var lyckliga hela tiden.
Och små barn har inga sociala behov och längtar aldrig efter att träffa andra barn. Barnomsorgen är alltid bara förvaring av det allra sämsta slaget. Personer som jobbar inom barnomsorgen är alltid mycket mycket sämre för barnen att umgås med än någon gammal ovan släkting. Släktskap är alltid alltid bättre än kunskap – skitsamma att släktingen utgår från gamla felaktiga idéer om hur man bemöter barn eller inte vet ett dugg om vad som faktiskt är farligt.
Och nämner man att man som förälder faktiskt kan ha behov av att komma iväg och göra annat, och att det i längden faktiskt är bättre för hela familjen att man jobbar på dagarna för att man blir helare som människa då, och att barnen har det bättre med barn som vill leka, ja, då har man diskvalificerat sig totalt som förälder. För om man inte älskar sina barn så mycket att det allra allra bästa man vet och vill göra dygnet runt är att umgås med sina barn, då borde man aldrig aldrig aldrig skaffat barn – då är man ett psykfall och borde spärras in.
För när man har skaffat barn då ska man alltid alltid bara prioritera sitt barn oavsett hur mycket man själv går sönder. Även om barnen tycks må bra av den lösning man valt. För det gör de inte, det finns det nämligen experter som kan tala om, och de vet mycket bättre än jag hur mina barn funkar och mår, trots att de aldrig träffat dem. Experterna vet också att om jag inte vill vara med mitt barn jämt, då handlar det självklart om att jag vill ”förverkliga mig själv” och ”göra karriär”. Att jag jobbar kan självklart aldrig vara för att jag vill uppnå ett bättre samhälle eller se till att det alls finns någonstans man kan leva när mina barn blir stora. Vill jag jobba så är jag bara självisk, inget annat.
Och dessutom skulle allt bli mycket bättre om alla mammor var hemma med sina barn. För då skulle det finnas barn i området (herregud, ingen bor väl på landet!) precis som förr (herregud, ingen bodde väl på landet förr!) som ungarna kunde gå och leka med. För det är ofantligt mycket bättre att barnen kan drälla iväg och leka med kvarterets ungar ute på gatan än att de leker med samma ungar på dagis, där det finns bra lekplats och bra lekrum och vettig utrustning och kunniga människor som har koll på vad de gör.
Och när mina barn började hos dagmamma när de var ett år, så hade de självklart inte fått någon känslomässig kontakt alls dessförinnan, vare sig med mig eller min man. Att jag nästan hade gått omkull totalt när jag var hemma med första barnet för att jag gav precis allt handlade ju bara om att jag var självisk.
Ja, självklart är jag ironisk, och ja, jag överdriver, i alla fall lite. Men ibland blir jag bara så trött.
Och för att förtydliga: nej, långtifrån allt ovan har koppling till just den länkade artikeln. Det är baserat på ett otal artiklar och webbforumsdiskussioner genom åren.
Läs även Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder.
http://www.sanneskriver.se/2011/06/09/man-ska-umgas-med-sina-barn-dygnet-runt-livet-ut-annars-ar-man-ingen-bra-foralder/
