Tag Archives: dans

Fjärilar

Posted on 13 november, 2013 | Leave a comment

Jobbar hemifrån.

Lyssnar på musik. Jag gör sällan det på jobbet, för har jag musik på måste jag också ha möjligheten att flyga upp och dansa till den. Det tillåter jag inte mig att göra på jobbet.

Men hemma går det. Precis som när jag en gång i tiden satt och pluggade och insåg att jag måste ge dansen en chans, på riktigt.

Fast det är inte så det är nu. Jag känner ingen längtan att släppa jobbet och satsa på dansen. Inte alls. Inte på det sättet, liksom.

Däremot inser jag att det som gör att jag tappat i hållning nog mycket handlar om att jag inte dansar längre. Ja, jag tränar CXworks och Bobybalance, och där ska jag väl få hållningsmuskler.

Men det är inte samma sak. När jag hoppar upp på vardagsrumsgolvet och gör plötsliga spontana tenduer och jeteer och piruetter och flänger rundor, så samlar jag genast upp kroppen i en helt annan sorts hållning. Något som kommer inifrån. Både från muskelminnet av många års dansande och av någon sorts känsla som kommer ända inifrån själen och ut i minsta lilla muskel.

Och jag inser att jag fortfarande när tanken om studion. Det där rummet i ena änden av huset, som stundtals mer känns som ett allmänt upplag, men som vi sagt ska bli studio en dag. För musikinstrument och för dans. Speglar på väggarna. Behöver jag dem? Jag dansar inte längre. Jag är snart fyrtio och har inga ambitioner att nånsin mer stå på scen.

Men jag mår fortfarande bra av dansen. Jag mår fortfarande bra av rörelsen och känslan. Och jag vet inte riktigt hur, på vilket sätt, men på något sätt behöver jag ha det där i mitt liv. Sången också. Även om det bara handlar om att sjunga med hemma, när ingen hör. För ja, jag vet att jag sjunger sämre nu än förr – ju mindre övning desto sämre, ju, och då blir jag mer återhållsam och fegare när andra finns omkring, och så har vi den dumma onda cirkeln.

Och den där musikalutbildningen, som skulle vara min chans att släppa fram den delen av mig och låta mig vara mig själv och bejaka, den blev egentligen bara ett magplask, eftersom jag egentligen blev mycket fegare på att våga sjunga. Jag är mer hämmad efter det, i alla fall på det området. Jag tappade tilliten till mig själv, till att jag kan och vill och att det som kommer ur mig själv är nåt bra och duger till.

Jag står där på golvet och känner musiken strömma genom mig. Min kropp och mitt huvud vill koreografera. Inte strukturerat och organiserat och med något mål att visa upp för någon. Utan bara för att liksom få ut mesta möjliga av samspelet mellan musik, kropp och känsla.

Får man göra sånt utan mål? Eller ja, får får man ju. Självklart. Fast jag kommer förmodligen inte. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Och det är okej. Man måste inte fullfölja alla impulser – men det betyder inte heller att man måste döda dem, strypa dem. De kan få bara finnas.

För det här finns. Jag finns. Det här är en del av mig. Inget jag behöver använda till något särskilt, men en nödvändig del av mig. För alltid.

 

Leave a comment

Posted in Jag, Reflektioner och tankar

Tagged

Min kropp är en viktig del av mig

Posted on 15 maj, 2012 | 1 comment

Flera personer har på sistone skrivit blogginlägg om att vi måste sluta betrakta våra kroppar som objekt eller något som finns för att vara snyggt och behaga andra, och istället fokusera på kroppens funktion, hur den känns, vad den kan och så vidare. Och vissa bloggare verkar träta om vem som var först med denna föga revolutionerande tanke – som om inte flera människor oberoende av varandra kan tänka ut självklarheter ;-)

För ja, jag tycker det är självklarheter. När jag skriver om min kropp så är det i princip alltid om hur den fungerar och känns (eller?). Helt enkelt för att det är det som är relevant.

Kroppen är en del av mig: den del som kan utföra saker. Gå, cykla, dansa. Såga brädor, spika, måla och skriva. Den fysiska utföraren för själen.

Och därmed är kroppen förstås oerhört viktig.

För mig har dansen under många år varit en central del av tillvaron. Och det allra viktigaste med dansen är känslan. Känslan i en pique-piruett, när ståbenet är rakt och fungerar som en passare som det böjda benet svischar runt, samtidigt som jag låter blicken släppa fokus en kort sekund för att huvudet ska kunna fara runt på kortast möjliga tid. Den sköna sträckningen i ljumsken i en attitude. Känslan av att flyga i en jeté på diagonalen.

Visst, jag har gillat att stå på scen, men det beror till viss del på att jag då ännu mer kan leva mig in i rörelserna och göra dem fullt ut. Men även på scen så har jag egentligen alltid dansat och uppträtt mer för min egen skull än för publiken. Därför går jag väldigt sällan och tittar på dansföreställningar. Jag blir mest bara avundsjuk.

Och när jag skriver om kroppen så handlar det ofta om det som inte fungerar, och det som gör ont. Nackskadan. Krånglande ljumskar, rygg och annat. Kroppen börjar bli gammal och skröplig och gör i allt mindre utsträckning det jag vill (ja, som nästan-dansare har jag kanske stora krav). Efter graviditeterna är balansen och fotstyrkan sämre, och hållningen har ändrats (det blir så när man går med tung mage ett tag). Åldern och minskat dansande gör att jag blir allt mindre vig och allt mindre vältränad.

Ja, det stör mig. Min kropp kan inte längre det den kunde. Och den gör ont. Så visst blir det en hel del gnäll när det kommer till kroppen. Dessutom är jag medveten om att det inte är bra för hälsan. Det är för mycket mage, för klena muskler och för dålig kondition.

Och dessutom är jag bra på att oroa mig för saker, och det finns andra saker som krånglar. Jag har tendenser till förstoppning. Och omfånget av min mage ökar risken för diabetes. Det gillar jag förstås inte.

Så nej, jag är inte helt nöjd med min kropp. Den funkar inte helt och hållet som jag skulle önska (och det är till viss del mitt eget fel – men inte bara).

Men jag förstår inte alls den syn en del människor har på sin kropp. De karvar och ändrar och har sig, så att delarna ska se annorlunda ut. Det är jättemärkligt för mig.

Min kropp är en del av mig. Min kropp och min själ utgör tillsammans jag. Hur kan man då vara så angelägen om att ändra på kroppen? Jag skulle inte kunna identifiera mig med själv längre, jag skulle bli förvirrad och må dåligt.

Och det känns också märkligt det här med att prata om att vi ska tänka och prata mer om kroppen som funktion – att det liksom skulle vara något revolutionerande. Det är ju liksom bara så självklart.

1 Comment

Posted in Genus och normer, Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår

Tagged , , ,

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Posted on 13 mars, 2012 | 4 comments

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

4 Comments

Posted in Hemskheter, Jag, Mina bästa, Musik, Reflektioner och tankar

Tagged , , , , ,

Det här med att hinna med tåget

Posted on 31 januari, 2012 | Leave a comment

Det är en ständig avvägning av olika faktorer. Tågtidtabellerna är ju sällan anpassade till ens egen tillvaro.

När jag dansade i Helsingborg på gymnasiet så rusade jag alltid några minuter innan klassen var slut för att hinna med tåget den ena klassen i veckan. Och den andra klassen låg istället på en tid som innebär att jag kunde ta det löjligt lugnt med att byta om och lulla ner till bussen.

Jag har sedan dragits med det där i omgångar. Oavsett var jag bott så har jag väldigt ofta behövt passa tider för att ta mig hem med kollektiva transportmedel. Och valet har ofta stått mellan att stressa som en blådåre för att hinna med, eller vänta på nästa transport ett par timmar senare.

Till avvägningen hör också behovet av att stretcha. Väldigt ofta är det ju från träning jag kommer i de här situationerna. (På jobbet har jag flextid och kan anpassa när jag går efter tågtiderna – tack och lov.) Och för att min kropp ska funka och inte gå sönder så är det viktigt att jag stretchar efter varje träningstillfälle. Men hur länge ska jag stretcha? En halvminut-minut mindre ökar sannolikheten att jag ska hinna med tåget, men är ingen garanti.

För tillfället är det kvällstid så att antingen hinner jag med tåget som jag bara knappt borde hinna med, och då hinner jag med bussen lagom sedan. Eller så hinner jag inte, och då kvittar det att tåget går en gång i halvtimmen, för nästa buss går först två timmar senare – och måste dessutom beställas två timmar förväg.

Det är en jäkla skillnad på att komma hem runt åtta och runt tio. Och det avgörande är hur länge jag stretchar.

Men stretchar jag för lite så kan jag å andra sidan åka på skador och flera månaders trubbel…

Idag hann jag. Men tåget var sent. Jag kommer att missa bussen likförbaskat.

(Nej, det gjorde jag inte. Vi har typ världens bästa buschaufförer. Han väntade.)

Leave a comment

Posted in Reflektioner och tankar, Vardagsliv

Tagged , , , ,

Den pinsamma nakenheten

Posted on 8 november, 2011 | Leave a comment

Jag har under mina år med dans och musikal tränat och uppträtt på alla möjliga ställen. Och det innebär förstås att jag har behövt byta om – till träningskläder eller scenkläder – på alla möjliga ställen. För riktiga omklädningsrum är ovanligare än man kan tro i dessa sammanhang. Det är iinte alltid det finns omklädningsrum där man tränar. Bakom/i anslutning till scener finns det ofta inte så många eller stora utrymmen som egentligen skulle behövas för en ensemble (i alla fall i de ickeprofessionella sammanhang jag rört mig). Så jag är van att byta om lite varstans där det finns möjlighet. På toa. I ett rum vilket som helst. Eller helt enkelt där det finns en ledig golvyta för mig och mina saker.

Det är inget problem. Inte för mig. Inte för de flesta andra i sammanhangen heller. Det är så det funkar. Och vad gör det mig om någon råkar se en del av min nakna hud? Ingenting. Big deal, liksom. Och det kvittar i det stora hela om den som råkar se mig naken har det ena eller det andra (eller något annat) kön.

Så nej, för mig är det inget problem. Egentligen.

Men det är ju uppenbarligen ett problem för andra. Ja, inte i så särskilt stor utsträckning i de sammanhangen, kanske. Men generellt. Generellt anses det JÄTTEPINSAMT om någon av manligt kön råkar komma in i ett rum där det står en halvnaken tjej. Eller överhuvudtaget en tjej som håller på och byter om och inte skyler sig helt. Eller ja, ärligt talat så är det tydligen pinsamt ibland om det är en kvinna som kommer in också. Det är liksom på något vis pinsamt att komma in i ett rum där någon byter om.

Ja, alltså, det är inte jag som tycker det. Jag har inga problem med att någon kommer in när jag håller på och byter om, om jag nu är i ett sammanhang där det liksom är en rimlig och naturlig sak att göra det. Om jag ska in och träna om fem minuter (eller ska upp på scen om en halvtimme) så är det den naturligaste sak i världen.

Men eftersom det blir pinsamt för den som kommer in när jag byter om, så blir det pinsamt för mig, indirekt. För att det liksom är jag som orsakar pinsamhetskänslan för den andra. Så därför försöker jag ändå undvika situationen. Försöker skyla mig, försöker vända mig bot från dörröppningen när jag står barbröstad, försöker se till att vara utan kläder på överkroppen så kort tid som möjligt.

Trots att jag egentligen inte bryr mig ett smack.

Det stör mig.

Leave a comment

Posted in Genus och normer, Reflektioner och tankar

Tagged , , , , ,

Muskelminne och positioner

Posted on 25 oktober, 2011 | Leave a comment

Idag har jag varit och tränat igen. Och tagit det mycket försiktigt. För i morse böjde jag mig för att öppna toaletten, hostade och böjde ryggen åt andra hållet.

AJ.

Sträckning eller nåt antar jag.

En sak jag funderar över på dansen ibland är det här med olika lärares olika uppfattning om hur saker ska göras och vara.

Jag har dansat i många år nu. Mina första danserfarenheter är från 3-5-årsåldern, varefter jag gjorde ett uppehåll, men sedan har jag dansat mer eller mindre hela tiden från 13 års ålder. Jag har hunnit med rätt många lärare om man säger så.

Och alla tycker förstås inte likadant. De har olika uppfattningar om hur högt eller lågt man ska hålla armarna i en första position eller i en femte, om man ska göra si eller så med huvudet, hur piruetterna ska se ut, om man får luta ryggen mycket eller lite eller inte alls, och allt annat man kan tänka sig. Till viss del finns det en uppdelning mellan till exempel jazz och balett, men det finns ett stort överlapp. Knepigast på ett teoretiskt plan är det nog inom baletten, där många lärare anser att det bara finns en variant som är rätt och det är just hans/hennes, och gör man något annat så är det FEL. (Ja, det finns olika skolor inom baletten.) Inom jazz och modern finns förstås större förståelse för att det finns frihet och olikheter – men där är det ofta fysiskt svårare att lära om eller arbeta emot muskelminnet

Och då ska man ju lära om. Man ska anpassa sig och göra som just den läraren man just nu har klass för säger.

Det är inte lätt! Har man gjort på ett visst sätt en längre tid så har det liksom satt sig i muskelminnet. Speciellt om det satte sig ordentligt hos den allra första man lärde sig en position eller övning eller steg för.

Leave a comment

Posted in Vardagsliv

Tagged , ,

Krämpors påverkan på träningens glädje

Posted on 18 oktober, 2011 | 4 comments

Jag är skadad.

Ja, alltså inte just nu egentligen. Men jag har haft problem med både knän och ljumskar, kopplat till dansen. För länge sedan. Kämpat med sjukgymnastik och kommit tillbaka. Och så har jag nackproblemen också – orsakat av en trafikincident och med en massa sjukgymnastik som konsekvens.

Jag har ömma punkter. Jag har inte några väldigt aktiva problem just nu – peppar peppar – men min kropp är ömtålig, bland annat på dessa punkter. Dessa muskler är inte vad de varit. Jag går lättare sönder, får lättare ont.

Jag har förstås lärt mig. Jag vet numera ganska väl vad jag ska undvika, jag vet vad jag inte kan göra. Vet att jag ska undvika vissa rörelser, undvika snabba rörelser, och såd vidare. Och är extra försiktig, så att inget ska hända.

Att vara försiktig är att inte vara lika spontan. Att vara mer förutseende.

Under en hel massa år började jag varje träningspass, oavsett träningsform, med att komma i mycket god tid, massera ljumskarna med liniment och sedan värma upp lite själv. Det funkar numera tack och lov att jag låter bli det.

Under flera år var det första jag gjorde när jag kom till en ny dansklass, en ny danslärare, en ny gympalärare och allt vad det var att tala om att jag har de här problemen och jag kan därför inte göra allt. Numera säger jag inget. Dels har jag mindre problem. Dels är jag så gammal att jag numera tar det som det kommer och har bllivit mycket bättre på att skita i att follk tycker jag är konstig som inte gör allt. (Eller, känslomässigt tycker jag fortfarande att det är besvärligt, men jag gör ändå som jag göra, typ.)

Men fortfarande är det så att jag nogsamt stretchar efter alla träningspass. För att inte musklerna ska dra ihop sig, bli korta och sköra och lättare skadas vid snabba rörelser när jag rör mig. För att jag inte ska stelna till totalt och bli mindre rörlig. Jag vet att detär nödvändigt för min kropp – jag vet hur det kan gå annars. Det är tråkigt att stretcha, att sitta kvar sist, men jag gör det. Kan jag inte göra det i salen så blir det i omklädningsrum eller korridor, och jag har suttit många gånger och stretchat på golvet på pågatåg. Ja, folk tittar – då får de väl göra det. (Och medan jag sitter och skriver detta så inser jag att herregud, jag har ju faktiskt glömt att stretcha efter baletten idag! :-o)

Och jag är eländigt trött på det. Trött på att hela tiden tänka mig för. Hela tiden vara uppmärksam, förberedd. Bedöma varje övning under det att läraren visar – kan jag gör det där, kan jag göra det fullt ut, behöver jag modifiera eller låta bli? Hela tiden balansera det mot lärarens uppmaningar om att ta i, våga mer, ge allt – eller hur det nu uttrycks i olika träningsformer.

Jag är ruskigt sotis på dem som kan gå in på ett träningspass och bara GÖRA – utan att behöva tänka sig för. Bara göra, vara, fullt ut. Slänga upp benet i en grand battement, göra en fondue med riktigt högt ben och veta att det är OK för ens ljumskar klarar av att gå tillbaka ut från passén utan att gå sönder – även om man inte är försiktig. Kunna lyda uppmaningen att ge allt. Inte behöva tänka sig för.

Och ja, oro föder försiktighet och medvetenhet som i sin tur föder oro. Visst är det så. Visst har skador och annat bidragit till min allmänna ångestighet. Det kan vi säkert ta mer om en annan gång.

4 Comments

Posted in Irriterande, Vardagsliv

Tagged , , , ,

Because my love for you would break my heart in two

Posted on 11 oktober, 2011 | 4 comments

En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.

Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. ”Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.

Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.

Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.

Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.

Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.

Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.

Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på ”jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.

Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.

Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.

Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.

Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.

_________________________________

Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…

Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.

Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra ”värld”.

Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.

______________________________

En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:

Wild is the wind

4 Comments

Posted in Inget särskilt, Mina bästa, Musik

Tagged , , , ,

Vad pengarna skulle räcka till och att vad som är normalt att lägga pengar på är så olika

Posted on 7 oktober, 2011 | Leave a comment

LD skriver om körkort och pengar under uppväxten och vad de skulle räcka till.

Jag ska kanske börja med att säga att visserligen har mina föräldrar huvudsakligen betalat mitt körkort, men jag tog det inte förrän jag var 26 år, när jag sedan länge hade flyttat hemifrån. Jag hade inte intresse av att ta körkort förrän då, när jag faktiskt behövde det för jobbet, och av miljöskäl ville jag inte. (Men ”alla andra” hemma tog körkort strax efter att de fyllt 18.)

I övrigt var pengar inget som fanns i överskott hemma under min uppväxt. Vi hade så vi klarade oss, men nog vändes det på pengar och letades extrapriser.

Men det här med studiemedel… När jag gick på gymnasiet fick jag studiemedlet själv. Det skulle räcka till kläder och nöjen och allt sånt. 750 kronor i månaden.

440 kronor i månaden gick till månadskort på kollektivtrafiken, så att jag skulle kunna ta mig till grannstaden två kvällar i veckan för dansträning. (Dessutom tränade jag en kväll i veckan i min ”egen” stad.) Dansavgifterna betalade jag med sommarjobbspengar. De 310 kronorna i månaden efter busskort skulle räcka till allt annat.

LD pratar om att studiemedlet skulle räcka bland annat fika och cigg. Jag tror inte att jag någonsin gick och fikade på den tiden. (Ja, bortsett från hemma eller hos någon.) Under mina år på universitetet senare hände det enstaka gånger. Att gå på stan och betala dyra pengar för fika är något jag betraktar som lyx och något jag börjat se som normalt först de senaste åren, som vuxen med stabil inkomst. Och fortfarande är det ganska ovanligt att jag gör det.

Och cigg?! Ja, det om något är ju dyrt och obegripligt att lägga pengarna så är det cigaretter. Speciellt om man har ont om pengar. Men så har jag ju aldrig förstått det här med rökning.

Jag kan väl säga att både smink och godis också var extremt små budgetposter för mig.

Jag kände mig ändå som att jag hade ganska gott om pengar på den tiden, eller i alla fall inte fattig, för jag hade ändå mycket mer pengar att bestämma över än vad jag nånsin hade haft innan.

Leave a comment

Posted in Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged , ,

Förmodligen hade jag inte fallit så illa om jag inte hade mått så bra?

Posted on 1 september, 2011 | 2 comments

När jag började musikalutbildningen så hade jag haft ett på många sätt bra år. Jag hade fått klart mitt exjobb samt gått några sista kurser jag tyckte jag borde ha, och allting var klart för att jag skulle kunna få ut min examen. (Det var bara det rent administrativa från Universitetet som skulle bli klart.) Jag hade spelat i en fantastisk musikaluppsättning på fritiden. (Jag hade en del skadestrul, och min medverkan hängde ett tag på en skör tråd, men det gick vägen, och jag hade en fantastisk upplevelse av att spela musikal i en månads tid efter att ha repeterat ett halvår.) Jag hade en massa trevliga människor omkring mig och trivdes med mig själv. Eftersom jag var klar med en utbildning och hade en ny kostsam framför mig så bestod sommaren av att försöka jobba ihop så mycket pengar som möjligt – men det var liksom okej eftersom jag visste att jag hade något bra framför mig. Och när skolan och hösten började så var jag nyförälskad. Jag hade hittat en människa att dela mitt innersta med.

Jag trivdes alltså med mig själv och livet. Jag visste att det skulle bli ekonomiskt tungt, och att jag förmodligen inte skulle ha ekonomisk möjlighet att gå båda åren. Jag visste att mina odds att lyckas få jobb efteråt inom branschen var ännu mindre, inte minst med tanke på min ålder. (Jag hade åren innan misslyckats med att komma in på liknande utbildningar, som jag nu inte ens längre kunde söka på grund av min ålder.) Men det gjorde liksom inget. Jag gjorde det här för min egen skull. För att ge mig själv den här chansen och möjligheten, att släppa fram och bejaka de här delarna av mig själv. Och för att inte behöva gräma mig i framtiden över att jag aldrig hade försökt.

Eftersom jag mådde bra och trivdes med tillvaron så hade jag dessutom ovanligt mycket ”kraft” att vara mig själv och stå för mig själv.

I att vara mig själv ingår saker som att fråga när jag inte förstår. Att framförande avvikande åsikter när jag har det och förklara och argumentera för min åsikt. Att ifrågasätta när det finns skäl till det (och ifrågasätta behöver inte alls vara något negativt, det kan även handla om att vilja förstå bättre). Att bejaka min smak och mina val när det gäller musik och sång och artister. Att släppa fram och bejaka alla delar av mig – inte bara en sida.

Men det var inte välkommet alls. Mitt kritiska tänkande, mina frågor och resonemang, ansågs som något jag kunde syssla med någon annanstans, men det fick jag lägga av med här. Min livserfarenhet var en belastning. Mina blandade intressen, med både naturvetenskap och dans/musik, som setts som något positivt och normalt inom naturvetarkretsar, sågs här som något konstigt, och hade jag nu valt musikalinriktningen så fick jag ta och släppa det andra. Jag, mina frågor och min större värld ansågs ta för mycket plats.

Och jag förväntades vara ELEV och acceptera allt lärarna sa och gjorde – oavsett vilka grodor och påståenden som kom ur deras munnar, med uttalanden om stjärntecken och slutsatser om folks krämpor baserat på vilket ben de la över det andra när de satt – utan att ifrågasätta eller säga emot, på ett sätt som jag inte skulle ha accepterat ens på mellanstadiet. Alla andra svalde dumheter rakt av, och menade att det var bara att leva med och acceptera. Det var liksom en märklig tillbakagång till… en helt annan värld. En värld jag inte skulle accepterat i något annat sammanhang.

Det funkade förstås inte alls bra för mig. Jag försökte klara av omgivningarna och förutsättningarna, för jag ville ju så gärna det här.

När jag slutligen föll hade jag inte mycket kraft kvar.

2 Comments

Posted in Jag

Tagged , , ,