Tag Archives: döden

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Sorgeår

Jag fick frågan för några dagar sedan om jag har tankar kring föreställningen om ett (första tyngre) sorgeår, alla årstider och högtider som ska gås igenom utan den som dött. Jag svarade ungefär så här:

Jag ska väl börja med att påpeka att jag ju bara kan prata utifrån min upplevelse, och andra kan uppleva det annorlunda. Och att jag ju dessutom fortfarande befinner mig i det första året – jag kanske ser på det annorlunda med några års distans. Men för mig känns det som en väldigt förenklad bild.

Ja, det är säkert relevant att prata om ett första tyngsta sorgeår. Kanske mest av allt för att påminna sig själv och andra om att det tar tid. Men att knyta det till första gången man firar varje högtid utan personen ifråga eller upplever årstiderna och så vidare, det bygger ju på att att det finns någon sorts normalitet i det där året. Att sorgeåret ändå följer rutinerna från ett vanligt år.

Till stor del gör det inte det.

Skulle man resonera som så så skulle jag ju redan ha klarat av första sommaren utan honom. Fast förra sommaren var inte en sommar. Sommaren 2016 var ett vakuum som vi genomlevde. Och det var varmt utanför huset, och folk gjorde sommarsaker, och det gjorde kanske vi också? Men det var ju inte en sommar, liksom.

Likaså med högtider. En del av dem har vi upplevt under året. Andra har vi nog mest låtit glida förbi.

Och det var ju inte heller så att året dessförinnan var något normalt. Det var ett konstigt och skruvat sjukdomsår.

Och sorgen är ju inte särskilt linjär heller…

 

Med ytterligare några dagars distans, när det idag är exakt ett år sedan han dog, så vill jag lägga till en sak:

Det finns en lättnad i att det har gått ett år, en lättnad som inte bara ligger i den känslomässiga och tidsmässiga distansen för egen del, utan i det siffermässiga och kulturella, på något sätt. För oavsett om man hör till en generation som tänker i termer av sorgeår eller inte, så finns det något siffermässigt magiskt med att tala om ett år. Något att förhålla sig till. Att det har gått ett år gör att jag inte behöver fundera över om folk tycker det är konstigt att jag gör si eller så när det ”inte ens gått ett år”. För det har gått ett år. Och även om jag inte tror att jag har människor omkring sig som egentligen bryr sig om sånt, och även om jag inte tror att jag bryr mig om det själv heller, så är det liksom något jag på något vis ändå känt att jag förhållit mig till. Att det inte ens gått ett år.

Nu har det det.

Dessutom behöver jag sedan ganska lång tid inte längre förhålla mig till känslan av att om jag bara hade gjort si eller så så hade han kanske levt lite lite längre, eller om jag bara backar tiden si och så många dagar eller veckor eller månader så levde han fortfarande.

Idag har mitt flöde fyllts av människor som gått barfota till hans minne. Det gläder mig. Och jag har också gått barfota (fast med sandaler när jag kört barnen). Men flödet har också innehållit en hel del kommentarer om sorg och saknad och vilken jobbig dag det är. Och jag känner mig skrämmande opåverkad av sorgen idag. Det är väldigt mycket som vilken dag som helst. Det får mig att känna att jag nog måste vara väldigt känslokall.

Och visst, det kan nog finnas en liten del i det som handlar om att jag håller sorgen lite på avstånd, inte släpper fram tankarna på honom helt och fullt. Fast mycket mer handlar det om att jag liksom inte har ork och lust att sörja just nu. Jag vill hellre leva. Just nu, i alla fall. Jag har inget behov av att plocka fram sorgen extra mycket just idag.

Så jag har gått barfota, och jag har ställt en kruka med gullvivor på graven, och jag har läst folks sorgliga kommentarer. Och i övrigt har jag haft en dag bland många i början av maj som ensamstående mamma med distansarbete och skrivarambitioner och musikintresse.

Den här helgen är dödens helg

Eller hur säger man?

Idag är det fredagen den 28 april 2017.

Det här är en sammanfattning av månadsskiftet april-maj förra året:

Fredagen 29 april 2016: Jobbar hemifrån (precis som jag gjort stor del av tiden dessförinnan) halva dagen. Sitter med på distans på utbildningstillfälle för min enhet gällande ett administrativt program jag knappt använder – men obligatorisk utbildning, så jag tänker att det är väl lika bra jag är med. Fast det rinner mest av, går inte alls in i huvudet. Och sedan på eftermiddagen kör jag in med älsklingen till sjukhuset. För han har känt sig ganska hängig, får inte i sig tillräckligt med energi eftersom han inte kan äta typ alls, och han har ringt och resonerat med dem på ASIH och ska få komma in och vila upp sig och få dropp ett par dagar. Och han klarar knappt av att gå in från bilen till sjukhuset.

Varken barfota eller skrattande längre
Frågan när
Fredagskväll 
It’s a ringing in my ear
Senare fredagskväll

Lördagen 30 april 2016: Sjukhuset har meddelat mig att älsklingens tarm har brustit. Och han mår bättre nu på morgonen än han gjorde kvällen innan. Men det här är ändå slutet, även om vi inte vet antal dagar. Och världen är tårar och kaos och att försöka få omvärlden att fatta att detta är slutet, nu måste ni fatta att snart dör han. Faktiskt. På riktigt. Och jag och äldsta sonen bosätter oss på palliativa.

Lördag morgon
Oöverstigligheter
Vid sjukbädden
För kort tid för rutiner
Man gör så många underliga saker här i livet

Söndagen 1 maj 2016: Släkt och vänner besöker på sjukhuset i omgångar. Älsklingen orkar inte mycket. Han är med och orkar prata korta stunder. Diskuterar begravning. Men det är verkligen korta stunder trots allt. Egentligen finns det inte utrymme (tidsmässigt, orkesmässigt) för alla som plötsligt vill.

Söndag 1 maj
Sol och surr och tårar
För så långt räcker inte tiden
Tårar och kramar och tårar och vänner
Tålamod
Ont
Utan tandkräm

Måndagen 2 maj 2016: Nu är det inte mycket ork kvar i honom. Mycket kortare stunder av närvaro, liksom. Och sent på kvällen dör han.

2 maj
Kontakt med omvärlden
Tårar
Babblar på som bara han kan
Förvirring
Samvetskval på märkligt hotellrum
Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt
Även och inte minst mörkret
Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Så. Nu är vi där igen tidsmässigt. Det är långhelg. Och det är dödshelg. Hur känner jag inför det?

Jag vet inte. Det känns ganska tomt och konstigt. Det kan bli för jävligt, eller bara inget särskilt alls.

Vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja ha någon att hångla med. Eller i alla fall någon som kan sitta och hålla om mig. Inte för att ta hand om det ledsna över döden utan för att få mig att känna glädjen över livet, typ. Känna mig levande. varande i nuet.

Ingen att vara svag hos

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det var jag själv som skrev så på twitter häromdagen. Men det var nog (tyvärr) många som kände igen sig i det, med tanke på hur många som gillade och retweetade.

Jag vet att i början efter att älsklingen dog så längtade jag vansinnigt efter att någon omkring mig verkligen skulle ge mig möjligheten att få vara svag: att någon skulle komma och lägga sig bredvid mig på sängen, hålla om mig och låta mig gråta floder. Låta mig vara så liten och svag och förkrossad som jag var, och hålla om mig och trösta.

Och det fanns ju så många som skulle finnas här och hjälpa till och ta hand om mig på olika sätt. Men fortfarande, nästan ett år efter att älsklingen dog, så är det fortfarande ingen som gjort just det. Ingen som legat och hållit om mig och låtit mig gråta ut. Ingen som suttit och hållit om mig i soffan och låtit mig vara liten och ledsen. Och allteftersom tiden gått så har i alla fall behovet av det där krympt. Tror jag. Fast då och då känns behovet påtagligt.

Jodå, gråtit har jag gjort. Floder. Men nästan alltid i ensamhet. Och annars huvudsakligen med barnen i närheten. I princip ingen annan.

Det är ju inte det att det inte finns folk som erbjuder sig att ta hand om och trösta. Men dels är de förstås sällan här när det akuta behovet uppstår. När de dyker upp, i bästa fall timmar senare, och sannolikare efter flera dagar, så har jag hunnit gråta av mig det värsta och samla ihop mig. Monterat ihop de raserade resterna av mig på ungefär rätt platser igen. Och då blir det att man sitter och småpratar. Eller storpratar för den delen. Men inte gråter tårfloder och blir omhållen som den där lilla svaga spillran.

Och ja, pratandet är också bra. Jag vill inte vara utan det. Det är ingen av er som gjort något fel eller så. Absolut inte.

Det är liksom bara det att det inte funkar att vara svag med vem som helst. Eller ens med särskilt många. Inte ens när man har massor med väldigt bra vänner omkring sig.

 

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det är ju det: jag skulle behöva få lov att vara svag ibland. Men det är inte ett val som finns. Jag fortsätter att vara stark för att det inte finns något alternativ, för att det inte finns någon jag kan vara svag hos, vara svag med.

Och det är så svårt att förklara vad det handlar om. För det har en tendens att låta som att det handlar om att man behöver ha en relation där man liksom är i underläge – men det är liksom på något vis tvärtom. Det behöver vara en relation där min position är så självklar att jag inte behöver bevisa någonting, inte behöver hålla uppe några murar eller fasader, inte behöver intala den andre att jag är stark, för det är redan så hen ser mig, och jag vet det. Då kan jag släppa efter och vara precis så svag som jag behöver i stunden, för jag förlorar ingenting på det.

Eller jag vet inte. Jag får inte till orden, jag kan inte beskriva och förklara vad jag menar.

Det jag vet är att älsklingen snart varit död i ett år. Och jag vet att jag saknar möjligheten att få vara liten och svag och sårbar. Den möjligheten hade jag med honom. Den möjligheten har jag inte haft på ett år. Och jag saknar det ofantligt. Trots alla andra aspekter – praktiska, känslomässiga, existentiella och filosofiska – av saknaden, så tror jag stundtals att det är det jag saknar mest av allt: att kunna krypa nära någon i soffan och få känna mig rätt upp och ner trygg.

Den största fienden

Vi hämtar alla kraft från olika saker. Ibland kan det vara svårt nog att stå för vad man hämtar kraft från, speciellt om man känner att det kanske av vissa betraktas som romantiskt dravel.

Det här är en scen som gjort starkt intryck på mig redan sedan jag återupptäckte Robin of Sherwood i början av förra året. När sedan älsklingens cancerbesked kom för ett knappt år sedan blev känslan i scenen ännu starkare, och jag har återvänt till den inombords många gånger.

Länge har jag velat lägga ut scenen på youtube. Fast jag vet att det är förbjudet – så jag har låtit bli. Men idag känner jag att det inte längre är skäl att låta bli. Så jag har försökt. Men youtube vill inte klippa ner till bara den scenen, för då blir det upphovsrättsbrott. Eller ja, det blir det ju ändå, men så länge jag inte klipper så får jag ändå youtube att visa.

Och jag har inget program jag kan klippa med på datorn. Och ingen här hemma att fråga om hjälp. Och jag är skittrött. Och jag vill verkligen lägga ut den här scenen, för den betyder så mycket.

Jag lyckas inte få inbäddningskoden att få det att hoppa direkt till det ställe ni ska, så ni får själva spola fram till 3:35. Det är uppenbarligen så bra jag lyckas just nu.

EDIT: Nu har jag fått hjälp, så nu finns det ett fungerande klipp!

Den stora tröttheten som står i vägen för det huvudet vill få ordning på på olika plan

Så mycket trötthet. Så lite vila och sömn i kroppen. Så många tankar som inte riktigt orkar formuleras och hanteras innan kroppen och huvudet har fått sova, men sömn är en bristvara. Så många saker som surrar i mitt huvud att jag vill göra och vill ska bli ordnade, och så oerhört lite kraft att göra något och ens mäkta med att vara.

Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Slut.

Döden.

Änka.

 

Jag la mig och försökte sova någon gång vid elva. Hade svårt att somna, för jag låg och lyssnade till hans rofyllda jämna andetag, sådär lagom kraftfulla som någon som sover gott i samma rum när man själv inte kan sova. Vred på mig i omgångar, kom inte till ro.

Sedan är jag osäker på om jag hade slumrat till lätt eller inte, när jag hörde att han rosslade eller hostade till. Bara ytterst lite. Och insåg att det var väldigt tyst i övrigt. Bara ytterst svaga andetag när jag skyndat fram till honom. En liten hostrosling till. Ytterst lätta rörelser kring halsen. Och så tystnad. Och när peronalen som jag genast tillkallat med larmet kom så bekräftade de.

Min älskade har verkligen somnat än. Och är död. Och jag är änka. Och jag känner på något vis ett behov av att omfamna ordet, för jag känner nu att ordet finns för att det behövs.

Och jag försöker hänga fast vid att för hans skull är jag väldigt glad att han fick vara sig själv fullt ut så nära in på slutet.

Och när jag sitter här, i sängen på rummet på palliativa, och han ligger i sin säng en bit bort, så väntar jag mig fortfarande att han ska sätta sig upp yrvaken och undra vad som pågår.

2 maj

Jag har sovit. Men inte alls tillräckligt. Jag är fruktansvärt trött.

Älsklingen sover. Jag pratade några ord med honom vid kanske femtiden inatt – eller, jag sa några saker och han reagerade i alla fall. Men nu sover han lugnt sedan flera timmar.

Och jag närmar mig alltmer att det är lika så gott att han får ”somna in”. Dö. Han har ärligt talat inte mycket ut av tillvaron som det är nu. Fler dagar tillför inte honom mer livskvalitet. Det blir mest en plågsam väntan – plågsam för honom på ett sätt och för oss andra på ett annat sätt.

Han har levt. Han har förutom den allra allra sista tiden varit fullt levande, helt och hållet sig själv, kunnat behålla sin tillvaro i olika former, även om han tacklat av under våren. Men de senaste fem dagarna har han rasat undan och försvunnit under horisonten. Det gjorde honom känslomässigt ont att inte själv orka förflytta sig inom huset ens för de viktigaste sakerna, att knappt orka ta sig ur badkaret, att behöva hjälp att ta på sig kläder. Sedan han kom in till sjukhuset i fredags eftermiddag verkar han inte ha rört vare sig dator eller telefon – han som alltid hållit kontakt med omvärlden. Han som haft samma mobilnummer sedan jag lärde känna honom 1999 – och förmodligen ett bra tag innan dess. Men jag tror att han befinner sig i ett skede där det behovet av kontakt minskat nu – det är nog inte bara att han inte orkar, utan jag tror inte han vill.

Han har oroat sig för hur hemsk den sista tiden skulle bli, oroat sig över att ha ont. Nu får han god smärtlindring och märker inte av så mycket annat, tror jag.

För hans egen skull är det gott och väl att han fått vara sig själv så länge och att resten verkar gå ganska fort.

På ett sätt vet jag inte längre ens om jag tycker att det handlar om på och av i slutändan. På ett sätt känns det som att vi redan passerat alla viktiga brytpunkter.