Tag Archives: döden

Sprucken tarm. Tarmen har spruckit vid tumören. Tarminnehåll har läckt ut. Sprickan är stor. Och givet älsklingens tillstånd så går det inte att göra något åt det. Det är smärtlindring som gäller. Smärtlindring, och så en sond som tar hand om vätska och sånt från tarmen.

Jag trodde vi hade mer tid!

I somras, när han nyss hade blivit sjuk, trodde jag inte det – då trodde jag det var frågan om enstaka veckor han hade kvar. Men sedan repade han sig, och cellgifterna funkade, och livet kom tillbaka, fick längre tidsaspekter. Det fanns ett framåt, en framtid, med honom kvar ett tag till. Och jag vande mig väl vid den tanken. Vande mig vid att tiden liksom kunde räcka ett tag till.

Och nu har det gått så erbarmligt fort de senaste veckorna. Det är inte tre veckor sedan läkaren sa att det i värsta fall kunde handla om några få månader. Och nu sitter jag här och väntar på döden.

Vi pratar sannolikt dagar, i alla fall inte veckor. Vi pratar kanske möjligen möjligheten att komma hem och få dö hemma – om han lever till efter helgen när sånt går att ordna praktiskt.

Han är knappt kontaktbar. Och just nu vet jag inte om det är för det lugnande som han fått när de satte sonden eller om det är det bästa jag kommer att nånsin se av honom igen.

Och vännernas projekt, det fina projekt jag drog igång i februari, med att spela in låtar till honom, är slutligen klart. Det finns ännu inte på bränd skiva, bara på webben, det sista framskyndat för att döden nu är så nära – och han är liksom inte vaken nog att kunna uppfatta det. Vilket väl liksom är det slutliga tydliga tecknet på läget.

Jag skäms för allt praktiskt som inte hunnit fixas ännu. Lösenord till saker som kan behövas hemma. Information om hur tekniska saker är kopplade och lösta. Jag tvivlar på att jag kommer att få loss den infon från honom som det är nu. Och det kan tyckas banalt att jag hänger upp mig på den sortens praktisk idioti i det här läget. Men döden och sorgen har jag hunnit förbereda mig på, att den är oundviklig. Och jag inser att det är de praktiska lösningarna som kommer att fylla tillvaron rätt mycket framöver. I kombination med att jag inte alls kommer att ha ork till dem.

Den dagen allt är över och jag står själv kvar här med barnen och allt det praktiska är undanröjt och fixat… då önskar jag följande:

– Vänner som försöker fylla sin del av tomrummet. Alltså, självklart kan ingen fylla tomrummet efter min älskling – ingen kan ersätta honom. Men vännerna representerar eller motsvarar liksom olika delar av honom. Musik, humor, datakunskap, och så vidare. Kunskap och praktiska färdigheter. Och även om ingen kan ersätta honom, så kan i bästa fall var och en av en massa fantastiska människor hjälpa till att minska tomrummet på varsitt område. Hjälpa mig med saker som jag annars inte längre får hjälp med. Lösa konkreta problem. Svara på frågor om sånt jag inte kan. Agera älsklingens förlängda arm från bortanför döden.

– Vänner som kan stötta mig i kampen mot mitt samvete. För jag vill bo kvar här, fortsätta det liv vi haft, förverkliga våra planer och drömmar, och låta barnen (och mig) ha kvar denna fasta punkt som liksom känns ännu viktigare framöver. Men samvetet tycker att det är miljömässigt hemskt att behålla ett helt hus på de premisserna. Ekonomiskt tror jag jag bör klara det (och den ekonomiska biten klarar jag också att motivera med att jag vill bo kvar), det är den andra delen av samvetet som gnager mest. Jag behöver bli påmind om att det är okej. Att det är okej att tillåta sig lite själviskhet i det här. (För det är det, va? Lite lite?)

”Det är trots allt värre för dig som blir kvar”, säger han.

Jag håller inte med. För mig som finns kvar finns det trots allt glädje och framtid och upplevelser och möjligheter. Även om det kommer att vara tungt också.

För den som är död finns inget. Inget alls.

https://twitter.com/mymlan/status/663124761019596800

Så skrev @mymlan igår på twitter.

Jag svarade inte. På twitter klarar jag fortfarande märkligt nog inte av att vara öppen. Kanske för att det är för stort, för många människor. Det jobbiga behöver jag hålla till en något mer begränsad skara. En orsak är säkert att att inte behöva börja om från början i berättandet för många gånger. En annan bit att jag egentligen inte vill riva i det jämnt. Jag vill visserligen ha människor omkring mig som vet, men det betyder inte att jag vill ha fokus på döden – jag vill ha fokus på livet.

Men för att svara:

Ja. Jag tänker ganska ofta på döden. Eller, i somras tänkte jag ganska ofta på döden. Nu låter jag mestadels bli. Jag kan inte se att något skulle bli bättre av att jag går omkring och tänker på döden.

Nej, jag är inte redo att dö. Jag har för mycket livsvilja i mig.

Jag är inte rädd för döden i sig. Men jag vill inte sluta leva. Jag ha svårt att ta in att det finns ett efter, att det kommer en tid när jag inte finns längre, likaväl som jag inte kan ta in att det fanns en tid före mig. Fast tiden efter mig är liksom mer ogreppbart än tiden före mig :-D

Och nu är det ju inte huvudsakligen min egen död jag tänker på när jag tänker på döden, utan älsklingens. I somras, när han nyss hade fått cancerbeskedet, med det tillhörande beskedet att sån här cancer kan man inte bota, då var döden intensivt närvarande och nära. Men sedan dess har livet stabiliserats. Han mår bättre, han får behandling, vi har en vardag.

Jag sörjde i somras, sörjde och bearbetade. Och den dagen döden kommer, oavsett hur länge det dröjer, så kommer det att göra mig oändligt ont. Men i nuläget lever han, och jag, och barnen, och det är det viktiga vi har att göra nu. Det vore bortkastat att ägna den här tiden åt att tänka på döden. Tids nog kommer tvånget att göra det. Och då tar vi det då.