Tag Archives: ekonomi

Föräldraskap, egna pengar och egna val

Nej, man kan inte bara låta bli allt som innehåller plast. Och man kan som förälder inte bara förbjuda en oherrans massa saker.

Mina barn har, precis som de flesta barn, lite egna pengar att bestämma över. Veckopeng. Och ibland födelsedagspengar, som de fått med instruktionen att själva bestämma vad de vill köpa, till exempel från äldre släktingar som klokt nog erkänner att de inte har någon koll på vad barnen skulle ha glädje av.

De måste lära sig att själva hantera pengar. Väga in olika aspekter, komma fram till vad de vill köpa och varför. Vi föräldrar kan komma med goda råd, och i enstaka fall avråda eller förbjuda. Men vi kan inte diktera exakt vad de ska köpa – vilket ju blir effekten om vi skulle utesluta allt som vi på något vis tycker negativt :-)

Barnen kan ha nog med ångest ändå, eftersom de är betydligt mer insatta än många andra barn i deras ålder. De är inte hjälpta av att inte alls kunna passa in – det måste balanseras. Det får vara lagom. Och då är det viktigt att hitta nyanserna, och göra skillnad på det som är jättedåligt och det som inte är särskilt dåligt egentligen jämförelsevis.

Playmobil, som sexåringen för närvarande leker mycket med, är visserligen plast, men såvitt jag förstått en hälsomässigt ganska okej plast. Och han har en blandning av begagnade och nyköpta playmobilsaker. Ja, det är plast, men det är en bättre plast än mycket av det andra hans kompisar leker med.

 

Och vad gäller loombanden, så har jag nu helt enkelt pratat med tioåringen, och berättat vad jag läst: att det i en del sorter är 50 procent ftalater, och att det inte finns någon möjlighet för oss i nuläget att veta om de vi har hör till de med höga ftalathalter eller inte. Och så föreslog jag att jag skulle ge honom motsvarande de utlägg han haft, och att vi sedan lägger undan alla loombanden på obestämd framtid.

Och det hade han inga problem med.

 

Läs också till exempel det här och en massa andra inlägg om kalas och presenter… plus det inlägg jag skrivit någon gång för länge sedan om att det inte funkar att leva fanatiskt om ens barn inte ska bli missanpassade (ja, jag har skrivit för många inlägg och hittar inte bland dem).

Varför inbillar vi oss att vi det är för dyrt? [skor]

Så var det dags att köpa skor igen. Både jag och barnen behöver nya lågskor. Och självklart vill vi ha miljömärkta eller miljöanpassade skor, både för vår egen och miljöns skull.

Eftersom vi handlat av Kavat flera gånger de senaste åren, och varit väldigt nöjda med deras vegetabilgarvade skor med miljömärkningen EU ecolabel, så var det förstås första stället jag började leta på. Tyvärr visade det sig att de den här säsongen inte hade några lämpliga skor i tillräckligt stor storlek för tioåringen (stl 38), och som till mig fanns det bara en sort av lämplig typ, men de kändes för mycket tantsko till och med för mig ;-)  Till femåringen fanns det i alla fall vettiga skor, och till mig fanns det snygga och bra sandaler.

Så för mig och tioåringen blev det till att leta vidare. På Din Sko hittade jag tygskor i ekologiskt tyg – men de var så plattfotade att jag när jag provade insåg att det aldrig skulle funka. Och tioåringen ville inte alls ha tygskor (det förstår jag också).

Någon tipsade om att Timberland också gör miljöanpassade skor. Och det stämmer visst, de tillverkar miljöanpassade skor under namnet Earthkeeper, även ibland förkortat EK. Så då fick det bli sökande på nätet, bland tusen olika modeller, och till slut hittade vi nåt som verkar okej för tioåringen. Och nåt som verkar okej för mig – fast de till mig verkar ha antibakteriellt tjosan i innersulan på den vita modellen men det står inget på den blåa?

Det är en djungel, minst sagt. Så mycket tid och ork man får lägga på att försöka fixa vanliga enkla vardagsskor!

En annan bit i det är att de miljömärkta skorna är rejält dyra. Eller ja, det beror ju på vad man jämför med. Men till exempel kostar skorna vi nu beställt till femåringen 850 spänn. Och sandalerna till mig ungefär 1200. Och det är ju mycket pengar jämfört med vad skor kostar i en genomsnittlig skoaffär i ett vanligt köpcentrum eller på en gågata i en svensk stad, det vill säga jämfört med de skopriser vi lärt oss är normala.

Ja, vi har lärt oss att ett par skor till barnen ska kosta ett par-tre hundra på sin höjd. Och att skor liksom hör till förbrukningsvaror och därmed sånt som liksom ska kosta så lite som möjligt. Och att det är bra att spara pengar, så att vi har råd med annat också. Ett par skor är liksom sämre än ett par skor och tre tröjor för samma pengar. Ännu hellre ska det blir pengar över till nåt roligt eller gott också.

Ha råd med annat?!

Nånting är väldigt fel med våra prioriteringar. För visst måste bra, vettiga skor  – inklusive hur de tillverkats – höra till det mest prioriterade man har att skaffa – inte minst som förälder? Det är ju ingen felprioritering! Men ändå känns det så. Som att slösa. Jag letar efter billigare ställen att köp skorna på, letar efter erbjudanden, som att jag gör nåt fult och fel när jag betalar dessa pengar. När jag istället borde känna mig stolt att bidra till företag som arbetar för en hållbar värld.

Vi har råd. Råd med bra skor. Utan att behöva lida i övrigt.

Så om man tycker skatterna är för låga och därför skänker till välgörande så får man skattelättnader?

Vi är många som tycker att skatterna gott kunde vara lite högre, för det finns så många saker som borde finansieras av samhället som samhällets pengar inte räcker till, eller att samhällets pengar inte räcker till att hålla en bra kvalitet.

I väntan på högre skatter är en lösning att själv skänka pengar till välgörande ändamål, för att lite grann kompensera för det där man tycker borde komma det gemensamma till del.

Men numera är det tydligen så att om man skänker pengar till välgörenhet så får man skattereduktion. Det vill säga när man skänker pengar till välgörenhet för att kompensera för att man inte får skatta så mycket som man vill, så sänks ens skatt. Kontentan av det blir alltså mindre skatteintäkter.

Kan någon förklara för mig varför det är bra? Mer än möjligen att jag kan styra att pengarna går till något som jag tycker är bättre än vägbyggen (men kanske är det istället statligt miljöarbete som får mindre pengar?).

Men om jag betalar mellanskillnaden, då?

Jag försöker köpa ekologiskt och miljöanpassat när det går, det vill säga när det finns att få tag på på ett rimligt sätt.

Samtidigt är det väldigt många som inte gör det. Att de inte har råd är ofta åtminstone en del av skälet. Inte minst gäller det ofta i sammanhang där det inte handlar om enskilda personer. Till exempel kan det handla om föreningar som vill köpa in nåt. Eller en skola som vill ha nåt till alla eleverna. Då är det liksom ofta fråga om att köpa det allra billigaste – och annars blir det inget. Samma sak när det gäller sånt som ska handlas upp; då är det ofta mer eller mindre tvång att man ska välja det billigaste. Och samma sak när någon ska ordna stor fest; då är det som att de tankar och principer folk har i vanliga fall liksom rämnar.

Alltså: väldigt ofta handlar det om tillfällen då det faktiskt blir stora volymer.

Jag skulle vilja upprätta någon sorts fond, som folk kan få pengar ur. Pengar som kan betala den där mellanskillnaden, så att de kan köpa miljömässigt vettiga saker, socialt anständiga saker, som driver utvecklingen åt rätt håll, istället för skitprylarna som får den dåliga utvecklingen att skena.

Ekologiska tröjor med miljöbra tryck åt musikföreningen. Ekologiskt svenskt naturbeteskött istället för nåt importerat från Irland till 60-årsfesten. Och så vidare.

Jag tror det skulle vara ett väldigt effektivt utnyttjande av pengar för miljöändamål.

”Att svära i kyrkan” – någon sorts recension av en mycket viktig bok

Jag har nu läst klart ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet”.

Jag tycker du också ska läsa den.

Nu borde jag komma med en ordentlig recension. Men det är svårt. Det är så många blandade intryck av olika slag. Jag kan inte sammanfatta det på något sätt som gör boken rättvisa.

Jag skulle kunna plocka ut intressanta citat. Citat med viktiga sanningar, reflektioner, slutsatser. Men de skulle bli så oändligt många. Och jag skulle inte kunna välja. Så jag väljer ändå att låta bli.

Det jag gör är att särskilt peka ut några av texterna – eller författarna – i antologin. För även om boken i sin helhet är läsvärd, så är det vissa delar som gör mer intryck på mig. För de tillför nya perspektiv och tankar. Kanske gäller detta urval främst för mig, som sedan länge känner till de mer ”naturvetenskapliga” aspekterna av problemen kring klimat, samhällsomställning och resiliens? Jag vet inte. Det kan lika gärna vara så att de här texterna är de som verkligen behövs just för att nå alla de – alla er – som inte är naturvetare eller miljömuppar eller liknande. Ni som har andra perspektiv på livet än jag.

Oavsett vilket: mina personliga favoriter i boken är texterna av Anna Borgeryd, Stina Oscarsson, Fredrik Lindström, Billy Larsson och Bengt Brülde.

Nu är mitt största problem (gällande boken, då) att jag måste lämna boken vidare till mina kollegor. För egentligen vill jag ha den kvar, som allmän inspirationskälla, till att hämta bra citat och så där.

Fast jag vet ju att det så sällan blir :-)

Men du: läs boken! Jag vill egentligen inte uppmuntra till konsumtion. Men du får prioritera bort nåt annat, så att du har råd med den här bokens miljöpåverkan i form av 0,25 kg trä, 4 liter vatten, 0,7 kWh energi och utsläpp av 164 gram koldioxid (motsvarande ungefär en och en halv kilometer i bränslesnål bil). Och när du läst boken så får du göra som jag och lämna den vidare till andra som behöver läsa den.

För det behöver vi alla.

Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och obegripligt

Är du en sådan som jag? Som alltid tyckt att ekonomi är ganska tråkigt.

Eller ja, på mitt eget enskilda plan, så där när det handlar om mina egna pengar och hur jag använder dem, så tycker jag det är intressant. Och länge hade jag mycket god koll, och förde kassabok ner till minsta lilla banan. (Det har jag inte längre. Det var på den tiden jag hade mindre pengar men mycket färre bollar att hålla rätt på i tillvaron.) Men Ekonomi (TM) har jag alltid uppfattat som tråkigt och ointressant. Alltså så där som i Ekonominyheter på radio och TV och tidningar, eller Ekonomi som studieämne och teorier och så. Jag har stängt av, bläddrat förbi, gjort något annat.

Det var först nyligen som det slog mig att det kanske egentligen inte handlar om ointresse. Utan att grundproblemet är att jag inte håller med om de grundprinciper som används. Att hela ekonomin (ja, inte mina ekobananer, men sånt där som de pratar om på Aktuellt, sånt där som nationalekonomi och företagsekonomi och så) bygger på principer som i grunden går emot min världsuppfattning. Och därför kryper det i mig någonstans i mina fundament av allt som utgår från detta.

Och problemet är väl liksom att allt det där levereras som sanningar. Så här ÄR det. Fattar du inte det så är det för att du inte är tillräckligt insatt. Håller du inte med så är det för att du inte är påläst. Lilla vän, du förstår inte – så naiv du är. (När jag tänker på det låter det egentligen ganska sektliknande. Du har inte nåt insikten och upplysningen, typ. Och lite härskarteknikvarning också.)

Fast i själva verket ÄR det inte sanningar. Det är i bästa fall teorier som man valt att betrakta som sanningar. Det är kraftigt ideologiskt färgade principer som man använder som sanningar. Fast det säger man inte.

Och många av de principer och teorier och så vidare som man använder har man förmodligen egentligen byggt för att det passar ens egna mål och avsikter. Men det betyder inte att det är så det måste vara. Man kan bygga ekonomin på andra principer, med andra mål för ögonen. Och då behövs andra modeller, och därmed andra beräkningar. Och då är plötsligt inte ekonomernas gamla sanningar alls några sanningar längre

Numera lyssnar jag åtminstone en del även när det pratas ekonomi. Jag håller inte med. Jag ifrågasätter. Jag har insett att det faktiskt inte behöver vara mig det är fel på. Inte alls. Det är egentligen bara en metod att få mig och andra som inte håller med att hålla käft.

Och ekonomin är viktig. Även den där stora världsomspännande ekonomin. Det är i synen där som mycket är felbyggt – mycket av det som gör att vi inte alls hushåller med jordens resurser.

Jordens resurser. Det är ju det ekonomin handlar om, i grunden.

Dags för skuldsanering?

Idag är det Earth Overshoot Day.

Nu har vi överskridit jordens budget för 2013. Resten av året måste alltså leva på – ingenting.

Ekonomi handlar i grunden om att hushålla med de resurser man har, och jorden fungerar som vilket ekonomiskt system som helst. Jorden har ett visst grundkapital, och om vi förvaltar det väl så får vi varje år en viss tillväxt – av mat, av bränsle och av andra material vi behöver. För att ha en långsiktighet i ett system – som ju även hela jorden är – är det viktigt att inte förbruka mer än avkastningen. Typ räntan, alltså.

Vad skulle hända om ett företag överskridit årets budget redan i augusti? Inställda betalningar och konkurs – eller skulle man klara sig ”bara” genom att snåla järnet resten av året och sedan anpassa sig bättre till budget nästa år?

Och privatpersoner i samma sits…? Leva på nudlar, pasta med bara ketchup eller ris med soja resten av året, va? Kanske hamna i Lyxfällan (skämma ut sig offentligt men få tips om hur man reder upp situationen), eller vända sig till kommunen för skuldsanering.

Men för planeten, då? Då tycks det vara någon annans fel och någon annans ansvar. Ingen tar på sig rollen som företagsledning som måste reda ut det här. Alla tycker någon annan borde.

Kanske är det dags för skuldsanering. Innan samhället så som vi känner det går i konkurs.

Grunden för en skuldsanering är väl för övrigt just att ställa upp en budget – en budget där man lever på någon sorts existensminimum? – och sedan hålla fast vid den. Och problemet i det här fallet är ju just att ingen budget ställts upp. Att vi lever som om vi hade oändliga tillgångar. Men det har vi ju inte. Alltså är det dags att ställa upp en resursbudget. Portionera ut det vi har att leva av på ett rättvist sätt över året och över människorna. Och så hushålla med det vi tilldelats.

Ransonering kallas det visst. Det tycker jag verkar vara en bra idé.

Det känns för övrigt ganska bisarrt att tänka på det här just nu. Nu när vi skördar i trädgården.

Men med de här tankarna i huvudet får jag till och med dåligt samvete över att jag spolar bort mensblodet i toaletten. För herregud, det är ju faktiskt också resurser!

Den nästa mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet

Jag har alltid varit vad som kallas ekonomiskt lagd, det vill säga jag har varit bra på att hålla i mina pengar, minnas vad jag lagt dem på, se till att de alltid räcker till det jag behöver dem till (även i tider när jag haft ganska ont om pengar) och så där.

Däremot har jag aldrig varit intresserad av ”ekonomi”. Det vill säga, jag har aldrig varit intresserad av ekonomi på det där sättet att jag tittat på A-ekonomi (det finns inte längre, va?), brytt mig om börsnoteringar eller intresserat mig för ekonomiska modeller och resonemang.

Jag har tyckt det varit tråkigt och ointressant. Fast kanske framför allt obegripligt. Men inte förrän nyligen har jag börjat fundera på varför.

Nu tror jag att en del av förklaringen är att jag faktiskt inte alls håller med om de modeller och grundprinciper som i princip är allenarådande inom ”ekonomin”, det vill säga bland dem som jobbar med ekonomiska frågor. De som är utbildade ekonomer. Det finns uppställt en massa antaganden och finns en massa grundvärderingar som jag liksom har svårt att acceptera. Vilket ibland gör mig uttråkad och ibland förbannad, men båda varianterna avhåller mig från att titta på ekonominyheterna.

Dessutom får det mig förstås ibland att känna mig korkad. Men det är det jag lite grann insett nu, att det kanske inte är så att jag är korkad, jag kanske bara tycker annorlunda.

Tyvärr är det där problematiskt på riktigt. Om alla som har en annan uppfattning och andra värderingar, om alla som skulle kunna tänkas ifrågasätta modellerna, låter blir för att de fått för sig att de är ointresserade, okunniga eller korkade, så blir det ju ingen som ifrågasätter. Då blir det bara en viss kategori människor, med en viss typ av värderingar, åsikter och kunskaper, som styr hela ekonomin.

Och ja, så tror jag att det i stor utsträckning är. Och har varit länge, men har blivit mer och mer. Eller?

I själva verket är ju ekonomi både intressant och viktigt.

I själva verket är det de ekonomiska modellerna som sätter grunden för väldigt mycket i vårt samhälle.

Som det är nu så baseras väldigt mycket av vårt samhälle på en tanke om (evig) tillväxt. Väldigt mycket av det som görs baseras på att vi ska ha fortsatt tillväxt. Hur bra det går för ett företag beräknas i omsättning; hur bra det går för ett land beräknas som BNP, det vill säga värdet av allt som produceras – oavsett om det är bra eller dåliga saker. Pengar ses som basen för allt.

Detta samtidigt som Jordens resurser är begränsade och evig tillväxt en omöjlighet.

Detta samtidigt som de ”pengar” som bollas runt med när det gäller banker och ekonomiska transaktioner och så vidare egentligen mest är något ”virtuellt” och egentligen faktiskt inte alls kan omsättas i ”reda pengar”.

Det är en skum värld det där, finansmarknaden. Det bollas pengar och belopp, det spekuleras och has, på mycket märkliga principer.

Det är egentligen märkligt att de lyckas få hållas. Men det beror förmodligen på att de på ett tidigt stadium lyckats få oss andra att tro att vi inte är intresserade och inte begriper. Och om vi tycker vi är korkade så ställer vi inga frågor utan håller käft och håller oss till annat som vi kan. Och så kan de fortsätta agera som de vill. I sin värld av egna värderingar, principer och idéer om ansvar.

Och samtidigt i vår värld. För de ekonomiska systemen har som sagt var en enormt stor makt och påverkan på allting annat.

Det är väldigt märkligt det där. Jorden, naturtillgångarna, ekosystemen, miljön, är grundvalarna som allt annat vilar på. Utan dem är vi ingenting. Ekonomi kan egentligen aldrig vara annat än en konsekvens och effekt av de naturtillgångar som finns. Ekonomi handlar egentligen om hushållning av alla sorters tillgångar, men har övergått till att handla om hanteringen av pengar – som egentligen bara skulle vara en sorts möjlighet att jämföra tillgångar. Det som var ett kommunikationsmedel har övergått till att vara huvudsaken. Och numera betraktas ekonomin som grunden för allt. Finansministern bestämmer över pengarna och är den som har större makt än miljöministern. Miljöfrågor anses vara något man tar hand om ifall ekonomin tillåter det, det vill säga om det finns några sådana där virtuella pengar kvar. (Det självklara är ju tvärtom, för guds skull!)  Ekonomer har större makt och inflytande än naturvetare – naturvetare kan möjligen få bidra med detaljkunskap, speciellt om den kan anses vara ekonomiskt lönsam, men det är i så fall ekonomerna som bestämmer.

Vi har alltså ett ekonomiskt system som fjärmat sig från verkligheten. Som lever sitt eget liv, med egna principer och regler, som vanligt folk inte begriper och därför alltför ofta inte lägger sig i. Och väldigt mycket makt och inflytande är kopplat till ekonomin.

Det är jättefarligt. Och väldigt många av dagens miljöproblem är på olika sätt inbyggda i detta ekonomiska problem, som vi ”vanliga” har extremt litet inflytande över.

Det här är ett väldigt svårt blogginlägg att skriva. Ju mindre jag kan om ett ämne desto svårare är det ofta att skriva. För jag tassar runt, kan inte uttrycka mig rätt. Saknar orden. Saknar den detaljkunskap jag egentligen behöver ha för att kunna uttala mig. Jag har en allmän känsla av en massa aspekter av det ekonomiska systemet och hur det påverkar miljön som samtidigt är så diffus att jag liksom inte riktigt kan fånga den och uttrycka den.

Men vi måste göra det ändå! Vi måste i alla fall börja fråga när vi inte fattar, även om vi inte känner att vi räcker till för att ifrågasätta.

För övrigt så böjar det, som jag uppfattar det, även komma en del ifrågasättanden ”inifrån” ekonomisammanhang. Om att det här inte funkar längre. Om att man tappat kontakten med verkligheten. Det tycker jag känns betryggande. Och när jag läser den sortens texter så känner jag att det nog kanske inte är jag som är konstig och korkad ändå.

(Tidigare: Det mest oroande problemet…)

Varför ska vi hela tiden producera bättre än ifjol? Räcker det inte att producera tillräckligt?

Okej, jag är inte ekonom och har inte läst en massa ekonomi. Jag uttalar mig som lekman när det kommer till ekonomi.

Men jag fattar inte. Eller, om jag fattat rätt så har vi ett system som bygger på att vi hela tiden förväntas producera MER än förra året? Det är det som är tillväxt. Om vi producerar mer än förra året, d.v.s. har tillvxt, så är det bra. Om vi INTE producerar mer än förra året så anses det dåligt?

Alltså: För att det ska anses dåligt så krävs inte att vi producerar mindre än ifjol. Inte att vi producerar mindre än som behövs. Utan bara att vi inte producerar mer än ifjol.

Har jag fattat rätt?

Varför i hela fridens namn är det relevant att jämföra med vad vi producerade ifjol? Det relevanta att jämföra med måste väl vara behovet? Har vi producerat mer eller mindre än vad som BEHÖVS? Och om vi producerade mer än vad som behövdes ifjol, så borde vi rimligen producera betydligt mindre i år. Kanske inget alls, till och med.

Men visst, vi kan ju behöva producera mer i år än ifjol om vi producerade för lite ifjol. Om vi liksom ligger back. Om barnen inte har tillräckligt med kläder för att hålla sig varma, om taket borde lagats men vi inte hann för att vi var sjuka för ofta, typ. I sådana fall är det ju relevant att vga in fjolårets produktion. Fast inte som ett jämförelsematerial, utan bara som ett konstaterande: det finns extra mycket som behöver göras i år, för att vi inte gjorde så mycket ifjol.

Men det relevanta ordet är TILLRÄCKLIGT. Tillräckligt för det här året, för här och nu.

Som sagt var, det är i alla fall vad jag tycker. Jag som inte är ekonom. Och förmodligen skrattar majoriteten av alla ekonomer åt mig och tycker att ”ja ja, lilla gumman, du har ju inte FATTAT! Det där kanske stämmer i den lilla skalan, men du vet, för den stora världsekonomin, så…”

Fast jag tycker att det borde vara samma. Det är samma jord och samma sorts naturresurser och samma naturlagar. Och när jag har producerat det jag behöver för min överlevnad, så bör jag ju rimligen inte kräva mer av jorden, om jag vill att den ska orka ge mig vad jag behöver nästa år också? Eller, åtminstone bör jag inte hetsa på i ett ekorrhjul och kräva mer för varje år. För det GÅR ju faktiskt inte. Ju.

Boktips: Tillväxt till döds.

Läs även Jodå, man kan få för många skor.

Sluta tänk på dig själv som universums centrum. När du blir pensionär finns ändå inte semesterparadisen kvar.

Du vet de där reklamfilmerna som går periodvis, om livet efter pensionen. Ljust och lyxigt, lyxiga resor till vackra soliga stränder långt bort, under förutsättning att du sparat tillräckligt med pengar för pensionen.

Är det så du tänker dig livet efter pensionen?

Tänk igen.

Om du är i ungefär samma ålder som jag (37 år) så är du 75 år när vi kommer till 2050. Det är ju så länge vi ska behöva jobba innan pensionen, enligt vissa uttalanden. Visst, kanske lyckas vi få gå i pension tidigare än så, men för enkelhetens skull kan vi ändå sikta på 2050 här.

Tja, vart styr man sin kosa om man ska göra en härligt lyxig resa? Till Maldiverna, kanske?

Förmodligen inte. Visst, år 2050 kanske inte Maldiverna hunnit dränkas helt på grund av stigande havsnivåer. I alla fall inte enligt prognoserna nu. Å andra sidan visar det sig gång efter annan att prognoserna är fel: klimatförändringarna sker hittills snabbare än de beräknade klimatscenariona förutspått. Men även om lite av Maldiverna fortfarande sticker upp över havsytan år 2050, så är det förmodligen inte så turistiskt där längre.

Thailand, då? Jag har visserligen inte hittat några bra prognoser för Thailands klimat år 2050 (hjälp mig gärna med det), men utifrån det jag kunnat utläsa så är översvämningar och skyfall en påtaglig del av det framtida Thailandsklimatet.

Men Spanien, då? Spanien är ju Europa, det är ju inte så långt borta, så där påverkas väl inte klimatet så mycket?

Mnja… Torrare vintrar och vattenbrist. Och framför allt:

Frågan är om centrala Spanien överhuvudtaget kommer att vara beboeligt på sikt. Sahara förväntas ta ett skutt över havet och skapa ett alltmer ökenlikt klimat i stora delar av medelhavsområdet, kanske redan så tidigt som 2050. Sommartemperaturerna kan väntas stiga till över 50 grader som mest. Medelhavsregionen är kanske den del av världen som kommer att drabbas hårdast och snabbast av torka, och det har sannolikt redan börjat hända.

(Citat från Naturskyddsföreningens blogg.)

Känns det fortfarande lika lockande att spara undan pensionspengar för att ut och resa när du nått pensionsålder? För övrigt, även om vi bortser från det framtida klimatet på ”turistorterna”, så är det inte säkert att det går att ta sig dit, åtminstone inte så snabbt som vi räknar med idag. Om fyrtio år är det förmodligen rätt ont om billig olja. (Och i rimlighetens namn får vi hoppas att flygandet har minskat rejält till dess och att det inte längre betraktas som en självklarhet att alla ska kunna flyga när och vart som helst.)

Och vad gäller pengarna… Tja, ekonomin är i gungning, på mer än ett sätt. Oavsett vart detta leder, så bör man nog räkna med förändringar i det ekonomiska systemet och de ekonomiska förutsättningarna. Vilka som går omkull på vägen är ju svårt att veta. Men ja, om vi sger så här: vad säger att de pengar du nu stoppar undan för pensionen alls finns att tillgå år 2050?

Nå, men så vi stannar i Sverige, då när vi gått i pension om 35-40 år. Här får vi väl ingen direkt påverkan av klimatförändringarna, egentligen? Lite varmare gör väl inget? Då kan vi ju spara in semesterresorna.

Är det vad du tror?

En enkel sammanfattning av det framtida klimatet i (syd)Sverige:

  • Betydligt varmare, framför allt under vintern
  • Mindre snö, i princip ingen snö alls i Skåne och längs Götalandskusten
  • Störst ökning av sommartemperatur i sydligaste delen av landet. Framför allt är det de kallaste vinterdagarna som bli varmare.
  • Under sommaren blir de varmaste dagarna ännu varmare (alltså mer extrema i relation till kommande medeltemperatur)
  • Längre vegetationsperiod (alltså tid på året då växter växer)
  • Mer nederbörd totalt sett
  • Störst nederbördsökning under vintern
  • Trots detta MINSKAD nederbörd under sommaren i Sydsverige. (Alltså längre odlingssäsong men med ihållande torka.)
  • När det väl regnar kommer det att komma väldigt mycket på en gång. Alltså: varva torkperioder med skyfall.

Den som vill läsa mer om framtida klimat i Sverige kan gå in på www.smhi.se/klimatdata/klimatscenarier/scenariokartor/1.1904

För oss som pensionärer så vill jag särskilt peka ut värmeböljorna på sommaren. Nej, det är inte frågan om härlig sommarvärme. Det är ihållande perioder med hög värme. Det är sånt som är olidligt. Inte minst för äldre människor som börjar få problem med andningen och annat. Ja, värmeböljor av det slaget är faktiskt sådant folk DÖR av. Minns ni Franrike 2003? (Inte? Minnet är ibland sorgligt kort.)

Dessutom ska vi inte räkna med att det finns möjlighet till air condition på det sätt vi idag är vana vid. (Oljebrist, energibrist, allmän resursbrist, ekonomisk brist – ja, och så vidare.)

Känns det bra och lockande?

Mina förhoppningar om tiden som pensionär (om jag nu lever så länge) är inte så avancerade. Jag har tänkt fixa med huset och odla morötter. Och biten med att odla morötter – och annat – på så stor del av tomten som möjligt känns som en ganska rimlig ambition vid det laget. Om vi har vatten så pass att det går att odla. Om vi alls har råd att bo kvar i huset. (Vi har inte jättestora lån, jämfört med många andra, men vem vet vad framtiden bringar?) Om vi alls kan motivera att bo kvar i huset fast barnen är utflugna, vad gäller energiåtgång. (Kanske löser sig fyraåringens oro över att behöva flytta hemifrån genom att det faktiskt inte är möjligt i framtiden?)

Jag känner i alla fall trygghet i att snart ha en kamin – en värmekälla av en typ som fungerat i årtusenden.

Nu är en ny pensionsreklamkampanj, från SPP, upphängd som stora vepor på Malmö C:

Var universums centrum då och då. Tänk lite mer på dig själv.

Nej. De allra flesta människor i Sverige betraktar sig själva som universums centrum större delen av tiden. Det är ett mycket allvarligt problem.

Jag skulle vilja säga tvärtom:

Kom då och då ihåg att du inte är universums centrum. Tänk lite mindre på dig själv.

 

Blev det problematiskt nu? Besvärligt att inte veta var du ska göra av pengarna? Å, det finns massor med vettigt du kan göra nu, för att investera i en bättre framtid som pensionär. Köp ekologisk mat. Byt bil till en som går på förnybart bränsle. Satsa på energisparande lösningar i ditt boende. Och så vidare.