Tag Archives: fantasi

Att uppmuntra en sexåring med storhetsvansinne

Posted on 8 februari, 2015 | 3 comments

Sexåringen är mycket inne på riddarborgar för tillfället. Han fick en legoborg och flera kompletterande satser i julas (det var det han hade önskat mest, vilket folk tog fasta på, och han har byggt och lekt och lekt och lekt med det sedan dess). Och mycket av hans fantasivärld kretsar kring det där med borgar och slott för tillfället.

”När jag blir stor”, berättar han, ”ska jag bygga en likadan borg som legoborgen utanför Malmö, och där ska jag bo”. och så pratar han på om allt han tänkt: om hur det ska se ut, vad som ska finnas i vilka rum, var han ska få maten ifrån – en av hans kompisar ska ha en bondgård i närheten – och så vidare.

Jag låter honom hållas. Tänker att det är bra att fantisera, att inte begränsa sig av verkligheten för tidigt, att det är bra att tillåta sig gå upp i det man gillar – det avundas jag. Och jag minns hur irriterande det var när man var liten och vuxna tvunget skulle avfärda det som var orealistiskt – som om man inte själv visste det, liksom, men man vile ju få ha fantasierna ändå.

Och han är ju bara sex år. Verkligheten kommer att tränga sig på med full kraft ändå tids nog. Dessutom fyller han på med verklighet så det räcker och blir över med alla vetenskapsprogram han ser på TV. (För övrigt ska de köra med hästar och inte ha någon el på borgen – för miljöns skull.)

Men ibland tänker jag att det kanske är dumt ändå. Att inte lägga in någon sorts ifrågasättanden. Tänk om han växer upp till att tro att det verkligen går att få bygga en borg i utkanten av Malmö, att det löser sig bara han vill och bestämmer ig? Tänk om han växer upp till att bli någon sorts Putintyp?

Föräldraskap är ibland komplicerat…

3 Comments

Posted in Föräldraskap

Tagged

Vacklande mellan strävsamhet och fantasivärldar, tragglande och hjältar

Posted on 2 februari, 2015 | 1 comment

Jag känner mig som att jag vadar runt i en intighet och inte hittar ut. Vacklar om vem jag är och vad jag vill och vart jag är på väg.

Ibland tänker jag på oss som ett strävsamt par som kämpar på. Hus, renovering, trädgård, barnen, miljön. Jag sätter en massa stolthet där, i att göra rätt och kämpa på i det lilla. Laga kläder, odla grönsaker, vara nöjd med och i det lilla och inte kräva för mycket av världen och livet. Sträva på och kämpa på och vara en bra människa och trivas med det. Ett litet steg i taget, vidare, framåt, och alla steg är viktiga.

Släppt högtflygande drömmar och meningslösa fantasier som ändå inte har något med verkligheten att göra och som ändå inte tillför något vettigt och konstruktivt till tillvaron.

Och så behövs det uppenbarligen så lite för att jag ska falla dit igen. Lite Robin Hood och lite annat. Och plötsligt famlar jag igen. Vacklar. Känner inte igen mig själv längre. Eller jo, det gör jag ju, men det var så länge sedan, jag trodde inte den delen av mig var kvar längre.

Jag är en så konstig förvirrad människa med så motsägelsefulla sidor. Sidor som är så svåra att få att funka ihop. När jag tror att jag fått det att funka så rasar det alltid förr eller senare samman igen.

Och det är så svårt att ta sig upp och ut igen. Jag vill så gärna fastna där, i fantasivärlden, för den strävsamma verkligheten utanför är så tråkig och långsam och ganska oinspirerad. Tänk så lätt det var att falla dit.

Fast jag behöver ju fantasin och inspirationen. Men hur hittar man balansen? Hur plockar man med sig inspirationen till verkligheten? Hur lever man sina fantasier i den strävsamma verkligheten, och får med sig hjältar och hopp – utan att känna sig fånig?

Nå, jag antar att det reder sig i slutändan. Jag antar att jag behöver den här pausen, att det varit för länge sedan och jag behöver fylla på, och att jag tar mig upp på andra sidan, med ny energi, och kanske lyckats plocka tillbaka någon mer del av mig själv.

Hoppas jag.

1 Comment

Posted in Jag

Tagged ,

Gör inte intrång i min fantasivärld!

Posted on 10 februari, 2014 | 9 comments

Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.

Och det låter ju i grunden bra.

Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.

Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?

Och vad viktigare är: de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.

9 Comments

Posted in Jag, Mina bästa, Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår, Skola

Tagged ,

Eftersom jag inte vill att någon ska förstöra mina drömmar så håller jag dem helst för mig själv

Posted on 23 augusti, 2012 | Leave a comment

Jag insåg för någon vecka sedan att jag har väldigt svårt att berätta om och dela med mig om mina drömmar och planer. Det gäller i någon mån både stort och smått. Jag berättar till exempel inte gärna för mamma och pappa vad vi har tänkt oss när det gäller renoveringen. Eller, oftast bara väldigt grovt. Jag far inte iväg i några målande drömmande beskrivningar av tapeter jag sett, eller blommor jag vill plantera, eller galna idéer jag fått. Jag visar gärna upp det färdiga resultat, men jag delar inte med mig av mina fantasier.

Likaså berättar jag inte gärna om kul grejer, till exempel vad gäller matlagning och pyssel i vardagen, för de nyfikna barnen. Jag säger hellre ”Det är en överraskning” och ”Det får ni se sedan”. Jag vet, det berövar dem förväntansspänningen. Men jag har ändå svårt att berätta.

Det är faktiskt i princip bara min man som får höra mina drömmar, fantasier och idéer.

Och jag inser att det är för att jag fått ta del av så mycket skit som yngre, när jag berättat om mina drömmar. Blivit hånad. Eller bara blivit nerplockad på jorden med ord om att det där går ju inte. Oavsett om det handlat om julklappsönskningar som liten eller yrkesplaner senare. Eller för den delen en väldig massa annat.

Ja visst, ibland har det handlat om saker som varit orealistiska – eller i alla fall väldigt osannolika. Och jag har i högsta grad varit medveten om det! Men drömmar är just drömmar. Man behöver få drömma. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna och allt det där. Och drömmarna är också ett sätt att lära känna sig själv och veta vad som är viktigt för en själv. Och ett sätt att utvecklas. Och inte minst en motivation att fortsätta sträva, även när livet ibland är motigt.

Eftersom jag för många gånger har råkat ut för att mina drömmar blivit misshandlade och förstörda när jag berättat om dem, behåller jag dem hellre för mig själv. Visserligen tar drömmarna mer fart och fungerar bättre som inspiration om man får berätta högt om dem. Får luft under vingarna. Men bara om de tas emot på rätt sätt. Annars är det bättre att behålla dem för sig själv och i alla fall ha dem kvar.

Det gör mig säkert sammantaget till en torrare och tristare människa.

Eller nä, förresten, det är inte att jag inte berättar som gör mig torrare och tristare. Det är en effekt av alla de drömmord som redan begåtts – inte av de drömmar jag behållit för mig själv i tysthet. De lever i alla fall kvar, om än gravt hämmade, och hindrar mig från att bara bli skittristrealist.

Leave a comment

Posted in Jag, Reflektioner och tankar

Tagged ,