Jag är med i några grupper på nätet där feminister diskuterar genusfrågor och liknande. Mestadels är det kvinnor som är med. Eller nästan enbart, tyvärr. (Männen behövs ju i diskussionen – det handlar ju om män OCH kvinnor.)
Och det skrämmer mig hur ofta jag i dessa sammanhang får sitta och försvara männen. Hur ofta jag skriver påpekanden om att nu drar ni alla män över en kam, nu antar ni en massa saker om ALLA män, antar att de alla är likadana, drar märkliga slutsatser etc.
För just detta är det allra mest centrala för mig i feminism och jämställdhet: att slippa klumpas ihop och antas vara si eller så, antas göra och tycka och gilla ditt eller datt, bara grundat på (biologiskt) kön. Att få vara sig själv och slippa fördomarna. Slippa försvara sig för något man är och inte tycker.
Och så sitter en del feminister och gör precis detta om män. Det tycker jag hemskt illa om.
Jag är också feminist. Det finns många olika inriktningar inom feminism – alla feminister tycker inte som denna lilla skara. Gissningsvis (?) är de i minoritet. Men jag tycker fenomenet är bisarrt i alla fall.