Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.
Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.
Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.
Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.
Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.
Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…
Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…
Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.
Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.
Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.
Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.
”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”
Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.
Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?
Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.