Förkylningen släpper sitt grepp. Eller, egentligen är det knappt jag känner mig förkyld längre. Bara så oändligt kraftlös. Fast den kraftlöshet började nog egentligen infinna sig redan innan förkylningen bröt ut – eller minns jag fel?
För det känns som att de senaste veckorna egentligen har bestått av en känsla av att vada runt i olika typer och nivåer av hopplöshet. Eftersatt trädgård, eftersatt städning och disk. Alldeles för många röster på SD i valet. Alldeles för få klimatröster. Alldeles för lite klimathopp. Och alldeles för lite egen inspiration och kraft. Utöver det en allmän röra i huvudet, slitn mellan alldeles för många tåtar och trådar och val, om vad som ska prioriteras, både vad gäller jobb och privat.
Ingen glöd och ingen riktning.
Och det är nog helt enkelt så att jag behöver vänta in lite, låta något inom mig hämta sig och komma ifatt, innan jag kan komma igång igen. Innan jag kan känna mig tillbaka efter förkylningen. Innan jag på allvar faktiskt kan orka göra skillnad igen, eller göra alls.
Jag har nästan inte ens dåligt samvete över det. För jag vet att utöver mig själv så har både jobb och familj att vinna på att jag prioriterar så. Istället för att köra sönder mig.
Så jag har återhämtat mig med hjälp av böcker och filmer. Ja. Harry Potter. Och det hjälper att få distansera sig. Jag behöver egentligen göra det oftare.
Men det gör det samtidigt svårare att återvända till den riktiga verkligheten.
