Tag Archives: förlossning

Ystad

Ystad är vår närmsta stad.

Det är däremot inte den stad vi är i oftast i normalfallet. Vi jobbar båda i Malmö. (Ja, när vi jobbar då. För tillfället jobbar älsklingen inte alls. Och just idag jobbar inte jag heller på grund av förkylning. Och även när vi jobbar så sitter vi ju ofta på distans, det vill säga hemma. Men ändå. Sitter vi på våra respektive kontor så sitter vi i Malmö.) Malmö är vardagen.

Till Ystad har vi inte alls den relationen. Ystad är ju visserligen en gullig turistmagnet med skitgamla coola hus, och det händer att vi åker dit på julskyltning. Vi åker även dit och tankar gas och gör en del ärenden i affärer i ytterområdena.

Men Ystad har framför allt en helt annan roll. För i Ystad finns sjukhuset. Ystad handlar om liv och död.

Första gången det blev riktigt påtagligt var väl den där gången jag åkte in till akuten med blödningar och trodde att det var ett missfall till – men istället åkte därifrån med besked om att jag väntade tvillingar. Och även om det i slutändan bara blev ett barn den gången, så föddes han där sisådär 7-8 månader senare. Liksom hans lillebror. Och det är i Ystad vi fått se dem som foster på ultraljudsundersökningar. Det är också till Ystad jag åkt med spränghuvudvärk och andra krämpor på nivån att jag varit rätt att jag skulle dö. Till Ystad vi åkt med en femmånaders med andningsbesvär. Till Ystad vi åkt med en tvååring (eller hur gammal var han?) med armen ur led. Det var i Ystad vår minsting låg inlagd med dropp när han inte vågade dricka för att allt kom upp vid en eländig kräksjuka för fem år sedan och han till slut var så orkeslös att vi befarade det värsta.

Det var till psykakuten i Ystad jag åkte för nio år sedan när ångesten som startade av en nackskada höll på att göra slut på mig, och i Ystad jag sedan fick samtalshjälp under lång tid.

Och det är i Ystad de tar hand om min cancersjuke älskling. Med undersökningar, inläggning och dropp vid behov. Och varannan vecka två dagar med cellgifter.

Ystad har en märklig plats i mitt hjärta. Och varje gång jag går in på Åhléns i Ystad – vilket ju inte är jätteofta, men ändå – så minns jag den där morgonen den 12 juli 2008 när vi ”vandrade” omkring på köksavdelningen, ivägskickade från förlossningen för att jag skulle röra på mig, jag med hemska värkar. Och vi passade på att köpa en skärbräda med avrinningsränna, för en sådan behövde vi, så vi kunde ju lika gärna passa på.

Nioåring

Vi har alltså en nioåring nu. Det är på samma gång helt bisarrt och jättenaturligt.

Det är bisarrt att tänka att jag klämde ut den där ungen för nio år sedan. Det är bisarrt, i alla fall på nåt vis, att jag är förälder, och att det gått så lång tid sedan jag blev det, och att jag är förälder till en NIOÅRING.

Och samtidigt är det fullständigt naturligt och hemtamt med en nioåring. Jag har ju liksom betraktat honom som nio i ett halvår eller nåt sånt. Ja, i princip sedan jag vande mig vid tanken på att det var nio han skulle fylla nästa gång. Det känns egentligen oftare mer bisarrt att han inte är mer än nio år.

Som förälder är det samtidigt alltid konstigt när ens barn fyller år. Det fattade jag aldrig när jag var barn, att det där med min födelsedag liksom alltid måste innebära något helt annat för mina föräldrar. För jag antar att jag inte är den enda förälder som inför varje gång ett av mina barn fyller år liksom snabbrepeterar de där dygnen som föregick barnets födelse, i samma veva som jag slår in paket. Vilket i det här fallet inebär att jag tänker på att vi storhandlade den där lördagsmorgonen. Att dagen, som var BF, gick utan att något hände. Att jag tänkte att vi skulle få vänta i evigheter. Att jag gick och la mig och något knäppte till. Att jag reste mig och vattnet forsade. All den där förvirringen – vad gör vi nu? Och så ett smärtsamt dygn efter det… Det är sånt jag tänker på. Och ibland undrar jag om det blir mer för varje år.

Om stolthet och skryt

Jag har lite smått följt en nätdiskussion om förlossningar med respektive utan kemisk smärtlindring och om ”svåra” och ”lätta” förlossningar. Diskussionen handlade om vad som romantiseras kring förlossningar – både av enskilda personer, media, samhälle och en massa andra nivåer. Bland annat diskuterades stolthet.

Ja, vem får egentligen vara stolt? Får man vara stolt över en förlossning som varit lätt? Det finns det förstås folk som inte tycker: har man inte haft ont och det inte pågått länge så har man inget att vara stolt över.

Får man vara stolt om man haft en lång och jävlig förlossning, då? Självklart finns det folk som inte tycker det. Har man haft väldigt ont och det tagit lång tid så är det möjligen synd om en (fast jag har för mig att jag i nätdiskussioner träffat på folk som typ tycker att det är ens eget fel, för att man inte bejakar kroppen på rätt sätt), men man har ingen rätt att vara stolt, för man har ju inte presterat en ideal förlossning utan liksom misslyckats.

Och har man av någon anledning fött barn med kejsarsnitt, finns det självklart de som tycker att man inte gjort någon prestation alls och därför definitivt inte har rätt att vara stolt.

Så vem har egentligen rätt att vara stolt?

Jag tycker att stolthet handlar om att överträffa sina (eller i vissa fall andras) förväntningar. Att man klarar något man inte hade väntat sig, eller något man inte kan kräva. Klarar något som inte är självklart.

Vissa människor har för övrigt högt ställda krav på sig själva (från sig själva eller från omgivningen) – jag ibland till exempel. Därför, och även ibland annars, kan man även vara stolt över att ha klarat just precis det som förväntades av en.

Vad gäller förlossningar så är det ju rimligen kvinnan själv som kan veta vilken nivå förväntningarna legat på. Har hon alls trott att hon ska klara det under graviditeten? Har hon alls trott hon skulle klara det under själva förlossningen? (Jag gissar på att jag inte är den enda som tvivlat under pågående förlossning.) Har hon hanterat uppkomna situationer under förlossningen bättre än hon förväntat sig? Känner hon att hon faktiskt har presterat något anmärkningsvärt – utifrån SINA förutsättningar? Då får hon absolut känna sig stolt.

Och hon som fått barn med kejsarsnitt då? Ja, det är samma sak där. Det är förmodligen hon själv om vet bäst. Har snittet gjorts efter en kämpig förlossning som gått i stå, och där kvinnan insett att det här är det rimliga valet, den bästa lösningen, då är det ett tungt beslut i en jobbig och pressad situation, och absolut något att vara stolt över. Om snittet är en konsekvens av medicinska avvägningar så kan hon känna sig stolt över att ha litat på medicinska råd, och över att kanske ha accepterat snitt trots att det inte var hennes önskan.

Om mamman har skäl att vara stolt är upp till henne att bedöma. Eller för att vända det åt andra hållet: mamman är den enda som kan avgöra om förlossningen var ”a piece of cake”, vare sig det handlar om det mentala eller det fysiska.

Jag är stolt över mina förlossningar. Jag är stolt över att ha tagit mig igenom fast jag ville ge upp (ja, jag vet att man inte kan ge upp, men ändå). Jag är stolt över att ha lyckats kommunicera mina önskningar. Jag är stolt över att komma igenom med mig själv i behåll. Jag är stolt över att ha tagit med mig erfarenheterna från första gången till den andra gången och därmed bättre kunna formulera vad som är viktigt för mig och vad som funkar för mig. jag är stolt över att kunna stå på mig i en skitjobbig situation. Jag är stolt över att i huvudsak ha gjort det på mitt sätt, även när barnmorskor och andra velat att jag skulle göra på andra sätt.

Detta är jag stolt över. En del i mina ställningstaganden och avväganden handlar om smärtlindringsval. Men det väsentliga ur stolthetshänseende är ju inte vad jag valde, utan att jag valde utifrån vad som passade mig. Att jag gjorde mina val, och anpassade dem utifrån den erfarenhet jag skaffade. Att jag stod upp för mig själv och mina barn och det JAG bedömde var mest rätt.

Men det finns garanterat en hel massa människor som tycker att vi som fött barn – oavsett hur vi fött – inte har rätt att vara stolta alls, för då är vi nedvärderande mot dem som inte kan få barn alls, och så vidare…

Ett annat exempel jag minns från diskussioner på nätet handlar om barns framsteg. När får man egentligen vara stolt över sitt barn? Mina barn har varit tidiga med mycket (men abolut inte med allt). Då finns det folk som tycker att man skryter när man stolthet i tangentbordet talar om att de lärt sig gå eller läsa och tycker att man borde hålla käft. Man får alltså inte vara stolt över barnen om de presterar bra. Ibland verkar det som att det bara är föräldrar till barn med svårigheter som faktiskt får lov att vara stolta över barnens prestationer. Men varje barn som lär sig gå, prata eller läsa har utfört en stor prestation, och både barnet och barnets föräldrar får lov att känna stolthet över det. Om man inte känner och visar stolthet över det barnet gör, hur ska man då kunna ge barnet självkänsla och självförtroende? Att man visar sig stolt är ju att visa att man ser det barnet gör.

Och nej, självklart är det inte bara prestationer som genererar stolthet hos föräldrar. När barnen på olika sätt visar att de står upp för viktiga värderingar känner jag mig förstås också väldigt stolt. Det är lite olika sorters stolthet.

Men ja, grundproblemet är väl lite grann att stolthet över huvud taget anses fult. Stolthet förväxlas ofta just med skryt. Men stolthet är ju en glädje! Och man måste kunna få visa den glädje man känner och dela den med andra. Även när det är glädje över en prestation.

Förlossningar, smärtlindring, miljö och argumentation

Under min första förlossning provade jag lustgas. Det var fruktansvärt otrevligt (smärtan förblev lika hemsk men jag tappade kontrollen över den),och jag släppte efter två värkar eller nåt sånt. Utöver det fick jag petidin.

Under min andra förlossning fick jag ingen kemisk smärtlindring. (Däremot blev jag sövd efteråt, eftersom moderkakan vägrade lossna utan fick plockas ut manuellt.)

I övrigt fick jag bara ickekemisk smärtlindring. (Vad jag minns just nu, ska jag påpeka,men jag har i denna sena timme inte själv läst igenom mina gamla förlossningsberättelser igen, så kanske har jag glömt ;-))

Jag tyckte mina förlossningar som helhet var fasansfulla (även om den andra var bättre än den första). Jag är glad att jag överlevde. Jag vill inte behöva genomgå förlossning igen.

Att jag inte använde så mycket kemisk smärtlindring betyder inte på något sätt att jag tycker att mina förlossningar var bättre än någon annans, eller att jag är bättre. Det här var så mina förlossningar blev. Delvis på grund av att jag tycker det är lite läskigt att tillsätta diverse ämnen i min kropp – ämnen som jag inte vet hur jag reagerar på. Speciellt i en utsatt situation.

Det är jag. Alla andra är inte jag, och det som känns bäst, eller funkar, eller är nödvändigt och livsavgörande för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det är inte konstigare att jag valde bort lustgs än att jag valt bort alkohol – jag tycker inte att de som dricker alkohol är sämre, de har bara gjort ett annat val.

Det är inte konstigare att jag inte hade ryggbedövning än att jag inte gillar bruna bönor eller smält ost.

Vi gör olika val. Det betyder inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Bara olika.

Och jag tycker det är jättebra att det finns en massa bedövningar. Det råkar bara vara så att jag är räddare för en del av bedövningarna än för smärtan. Och att det kanske inte ens hade gått att använda en del av dem ändå.

Och nej, naturligt i sig är inte ett självändamål. Som jag påpekat tidigare är naturlighet ett ganska ointressant argument i väldigt många situationer.

Men lustgas är ett miljöproblem. Lustgas är ungefär 300 gånger kraftfullare som växthusgas än koldioxid. Lustgas bryter ner ozon. Det kan vi inte ignorera. Det måste vi självklart diskutera.

Betyder det att lustgas måste bort som smärtlindring?

Nej. Inte nödvändigtvis.

Vi människor ställer till med massor med miljöproblem. Eller, för att se det åt andra hållet, det finns massor med andra saker vi kan göra för att minska vår miljöpåverkan. Köra mindre bil, äta mindre kött, vara sparsamma, laga våra saker, inte köpa nytt, och så vidare.

Att lindra smärta som ligger på gränsen till det uthärdligas gräns vid en förlossning känns som en betydligt viktigare sak än att kunna göra flygresor till Thailand eller flygimportera sockerärtor från Guatemala, för att bara nämna några exempel. Det är en fråga om att prioritera.

Däremot är det knappast vettigt att hävda att lustgasen inte är ett miljöproblem när man argumenterar för att fortsätta använda lustgas vid förlossningar. Att ignorera eller förminska andra problem (speciellt inom ett område man inte behärskar) hjälper knappast ens sak… Bättre då att inse att det finns ett problem – lustgasen behövs men ställer till med allvarliga problem – och så arbeta för att hitta en lösning.

Men man behöver inte heller totalförbjuda lustgasen för att minska utsläppen. Det går att rena luften från förlossningsklinikerna och få bort 99 procent av lustgasen. Det är en ganska god bit på väg.

Att sitta ned – framme?

Jag läste om mina gamla förlossningsberättelser häromkvällen. En kompis som snart ska föda hade läst dem och undrade några saker, och jag mindes inte och var tvungen att själv läsa för att kunna svara.

Och jag är så tacksam att jag inte behöver göra det där igen. Att det är ett passerat kapitel. Jag behöver inte försöka överleva eller genomleva – eller fundera kring hur jag ska hantera det.

Det var aldrig vare sig graviditet, förlossning, bebis- eller småbarnstid jag längtade efter. Och jag har mest upplevt det som tranpsortströckor, något man skulle igenom.

Det var BARN jag ville ha. Individer som jag kan dela och förmedla tillvaron med och till.

Och plötsligt, när jag läste förlossningsberättelserna, insåg jag att nu är vi där. Vi har två BARN. Minstingen är *peppar peppar* nog att betrakta som blöjfri dagtid, somnar själv de flesta kvällar och deklarerar själv att han är STOR – och det är han också, på många sätt. Vi har två barn med egna intressen och egna personligheter och som kan ta eget ansvar till en viss gräns – vi är inte längre nödvändiga i varje steg. Det är så skönt!

Igår satt vi i timmavis hos bekanta och våra barn klarade sig näst intill utan våra insatser under många timmars lek. Vi kunde sitta och prata och äta och umgås nästan som vanliga människor ;-)

__________

En del människor älskar att påpeka i alla möjliga sammanhang att ”små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer”. Jag har aldrig hållit med och gör det fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att det bara blir bättre och bättre. Visst kommer det jobbigare perioder, och jag kan förstås inte sia om framtiden, men hittills är trenden mycket tydlig.

Och jag är så glad att jag trivs med att barnen blir större. Det måste vara jobbigt för alla de människor som tycker bebistiden är bäst och beklagar sig över att den tiden går för fort. Jag tycker inte alls tiden gått fort.

Förlossningsberättelse [version 1.0]

Det allra första tecknet på att något var på G kom vid niotiden på kvällen, strax innan jag skulle gå och lägga mig, torsdagen den 10 juli – dagen innan BF: Ett par små ljust ljust rosa aningens klumpiga flytningar på pappret.

 

Något.

 

Fast det behövde ju inte betyda något alls. Jag antog att det borde vara något som hade med slemproppen att göra, och det vet man ju att även om slemproppen går, så kan det dröja veckor tills förlossningen.

 

Jag var på toa och kissade flera gånger på natten, precis som vanligt (möjligen något fler gånger än vanligt). Inget mer rosa.

Efter att jag hade varit på toa vid 04.20-tiden började jag få ”mensvärk” till och från. Det varade i ett antal minuter åt gången och försvann sedan. Det kom och gick med någon sorts regelbundenhet. Jag slumrade lite mellan varven. Vid 05.30 var jag på toa igen. Nya rosaaktiga flytningar, nu något påtagligare rosa och något mer rinniga. Och dessutom en ytterst liten klump koagulerat blod (typ en mm i diameter).

 

Mensvärken blev mer påtaglig och kom mer i tydliga intervall – mer värkbetonat. Jag låg kvar i sängen och försökte slappna av, försökte vila, även om jag inte kunde sova. Men jag lät sambon sova – jag tänkte att han behöver nog det.

 

Vid sjutiden tog jag en dusch. Vid det laget var det klart påtagliga förvärkar, som jag skulle betrakta som huvudsakligen regelbundet återkommande.

 

Efter duschen, vid kvart över sju, tog jag två panodil. Trots detta ökade det onda på, så att det gjorde mer ihållande ont, men kortare stunder åt gången. Det funkade bra att försöka andas igenom förvärkarna.

 

Först framåt kvart i nio började jag märka någon effekt av panodilen. Därefter lugnade förvärkarna ner sig påtagligt eller lade nästan av helt med tiden. Bebisen däremot levde rövare i magen (vilket den även gjort hela natten).

 

Vid 10.30 hade jag återigen rosa flytningar – mycket tunna sådana.

Klockan 11 hade jag tid hos BM för vanlig rutinkontroll. Allt var som det skulle. SF-måttet hade minskat en cm sedan sist, blodtrycket var marginellt högre än annars, och bebisens hjärtljud låg på 156, vilket var högre än någon gång tidigare under graviditeten.

 

Effekten av panodilen avtog så sakteliga igen, och när vi kom hem från BM ringde vi och förvarnade potentiella barnvakter. Mina föräldrar hade sedan tidigare erbjudit sig att ha Simon över helgen, men deras tanke var då att vi skulle mötas på halva vägen (de bor ca 15 mil bort) för överlämnande av barn under lördag förmiddag. Nu ringde vi och bad dem komma och hämta honom ända hemma hos oss och redan fredag kväll. De lät först tveksamma, men ringde senare och sa att det var OK.

Även de barnvakter som fanns på närmre håll förvarnades om att något var på gång, ifall det skulle bli mer bråttom, men att vi förstås inte alls visste något närmre.

 

Förvärkarna ökade när panodilen gick ur kroppen. Vid fyratiden tog jag nya panodil.

Vi tog det lugnt under dagen, och jag klarade av att läsa lite sagor för Simon samt försökte vila lite (jag hade ju trots allt inte sovit efter kl 04.20).

 

Under sen eftermiddag/tidig kväll hade värkarna nästan avtagit igen, kom mer sporadiskt och gjorde inte särskilt ont, så när mina föräldrar dök upp vid halv sjutiden verkade det kanske lite fånigt att vi bett dem komma tidigare – det kunde ju lika gärna ta ett antal dagar till. Men medan vi satt och åt började det göra mer ont igen. Efter att de hade åkt var det onda väldigt påtagligt. Jag fick stundtals krypa ihop ordentligt av det onda och andades mig igenom. Jag satte mig en stund vid datorn och försökte klocka värkarna. På de 45 minuter – 1 timme jag satt där varierade intervallet mellan 5 och 8 minuter; vid något tillfälle ännu något kortare. Jag tyckte visserligen inte själv att de gjorde så ont att jag borde behöva åka in till förlossningen, men jag ringde ändå in och resonerade med dem. Efter lite diskussion kom vi fram till att jag skulle avvakta en timme till och sedan ringa in igen.

 

Under den timmen blev intervallen något kortare – 4-7 minuter – men framför allt ökade intensiteten i värkarna. När jag ringde förlossningen igen, kände jag mig väldigt osäker på vad jag ville. Efter lite resonerande kom vi dock fram till att jag skulle stanna kvar hemma och ta en dusch samt sedan försöka vila.

 

Efter en dusch och två panodil gick jag och la mig. Under cirka två timmars tid lyckades jag sedan småslumra mellan värkarna. Sedan ökade det onda så pass att jag inte klarade av att ligga kvar. Jag gick ner och försökte klocka värkar samt andas igenom samma värkar.

 

Värkarna kom nog aningen tätare nu, men framför allt hade intensiteten ökat. Det gjorde ONT nu, och varade länge för varje värk. Jag kände att jag snart skulle kunna ha svårt att klara av att åka bil in till förlossningen. Och jag ville komma in innan det gjorde så ont att jag inte skulle klara av att kommunicera.

 

Klockan var nog ungefär 3 när jag gick upp och väckte sambon och sa att ursäkta den hemska tiden, men jag vill nog åka in nu. Sedan ringde jag förlossningen och sa att vi tänkte komma in nu, medan sambon slängde på sig kläder, gav katterna mat och plockade med sig någon reservtröja.

 

Vi kom in till förlossningen ganska prick klockan 4 på morgonen och blev insläppta i ett undersökningsrum. Jag blev placerad med CTG-maskin (medan BM snällt satt och läste mitt förlossningsbrev) och sedan undersökt. Jodå, jag var öppen 3-4 cm, och vi var välkomna att stanna. (Cervix var enligt journalen en halv cm, vilket hon inte säger något om.)

 

Jag fick, enligt mitt eget önskemål, lavemang. Jag mindes från förra förlossningen den hemska känslan av att krysta och samtidigt känna mig förstoppad, och så ville jag inte ha det igen, om det gick att undvika. Och jag hade insett att det var nu, i början, som jag hade möjlighet att bry mig om sådana ”förberedelser” – senare skulle jag sannolikt ha för ont för att ha möjlighet att bry mig.

 

Vad ville vi göra nu? Upp och röra på mig, eller lägga mig i ett bad? Eftersom sambon fortfarande inte hade parkerat bilen (utan bara ställt den utanför förlossningsintaget), så körde vi bort den till parkeringen, så att jag skulle kunna ”promenera” tillbaka, för att upp och röra på mig. Den korta promenaden var synnerligen plågsam. När värkarna kom ville jag bara krypa ihop i en boll på marken – vilket jag förstås samtidigt inte riktigt ville av helt andra skäl. Att försöka stå upp när värkarna kom var knappt görligt. Så när vi kom tillbaka ner till förlossningen valde vi att inte gå längre.

 

Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag hellre ville duscha än bada. Bad gör mig lätt dåsig, och jag brukar ha bättre smärtlindrande effekt av att duscha när jag till exempel har mensvärk. Barnmorskan försökte övertyga mig om att bad nog var effektivare och att avslappningen av ett bad förmodligen gjorde större nytta för att öppna mig. Jag sa att jag testar nog helst dusch först i alla fall, så kan jag bada senare.

 

Jag placerade mig i duschen, vilket i detta rum innebar i ett badkar utan duschdraperi och med en duschstril som passerat bäst före-datum och spred vattnet åt fler håll än önskvärt. Kombinerat innebar detta att enda möjligheten att inte duscha hela golvet var att sitta ner i badkaret, med benen rakt fram. Inte precis så jag helst ville sitta i när jag hade ont. Men efter en stund lyckades jag hitta ett läge där det onda minskade väldigt påtagligt. Och där satt jag, med duschstrilen mot magen, och slappnade av när smärtan minskade. Jag satt där rätt länge, men till slut tyckte jag att det var läge att ta mig upp därifrån.

 

Jag hade bett om, och fått, en madrass (typ gymnastikmadrass) att ha på golvet, så att jag kunde kräla runt där när värkarna kom. Nu provade jag att lägga mig att vila en stund, ömsom på sängen ömsom på madrassen på golvet, och jag lyckades nog till och med småslumra någon ytterst kort stund. Värkarna var nu glesare igen (efter duschen). Det var skönt att kunna slappna av lite.

 

Klockan var en bit förbi sju på morgonen, och dagpersonalen hade kommit. Det dröjde ytterligare en stund innan ”min” barnmorska för dagen kom i och presenterade sig. Jag hade nu ganska glest mellan värkarna.

 

Den nya barnmorskan var av slaget som är ganska hurtig och som verkar anse sig ha varit med om så pass många förlossningar att hon vet bättre än patienten och inte behöver lyssna på patienten. Jag kände mig rätt tveksam till henne, men sa inget utan bestämde mig för att vänta en stund och känna efter ändå.

 

Hon gjorde CTG-kurva på mig och frågade en massa om värkarna. På det hela taget verkade hon tycka att jag hade för lite värkar och för lite ont. ”Värkar är något vi skapar själva” (eller nåt sånt) sa hon, och antydde att jag uppenbarligen inte ansträngde mig tillräckligt att provocera kroppen att ha ont. Hon tyckte också att det var i högsta grad olämpligt att jag badade, för då skulle det säkert helt avstanna (och det kändes som att det inte ens var lämpligt att yppa högt att hennes kollega ansett att jag borde bada redan för en stund sedan).

 

Hon velade en massa fram och tillbaka om hon borde undersöka mig igen eller inte, och vad hon på det hela taget borde göra. Och framför allt frågade hon mig vad jag tyckte hon borde göra – ungefär som att jag borde veta hur man skulle göra för att få igång förlossningen mer. Vilket jag väl snarast tyckte var hennes roll. Jag kunde inte gärna veta.

 

Strax innan nio, när vi i alla fall konstaterat att jo, vi fick väl försöka ut och gå en runda igen, så bestämde hon sig i alla fall för att undersöka mig igen. Jag var fortfarande bara öppen 3-4 cm. (Enligt journalen är dock cervix utplånad, så det var faktiskt en förändring mot förra undersökningen, men det sa hon inte.)

 

Vid det laget hade jag i alla fall mer värkar och mer ont igen. Vi gav oss iväg på en ”promenad”, med instruktionen att vara tillbaka om en timme. Det står i journalen att vi gick till parken – vilket vi inte alls gjorde… Vi gick till en affär i närheten och försökte distrahera oss med att titta på barnklädesrea och böcker. Och mellan varven hängde jag på sambon eller kröp ihop på golvet och andades genom värkarna. Det ökade helt klart på.

 

När vi kom tillbaka var vi utslängda ur vårt rum. Eller ja, utlängda är kanske inte rätt ord. Men det hade dykt upp något akut som gjort att de behövde rummet för någon sorts undersökning, så de hade lastat våra saker på en vagn och kört in på expeditionen, och vi fick sitta i väntrummet och vänta, och ingen hade tid att tala om något mer än så för oss. Det framgick inte alls var de tänkt göra av oss, om vi skulle behöva vänta tills något annat rum blev ledigt eller vad.

 

Efter en stund fick vi dock tillbaka rummet (och då verkade det snarast som att det varit planen hela tiden – men det hade ingen talat om för oss).

 

Tillbaka i rummet kollades jag och bebisen med CTG igen. Barnmorskan frågade lite kring hur täta värkarna var och om jag ville ha en vetekudde. Diskussionen kring vetekudden – jag sa att jag var osäker på om det skulle funka eller inte, eftersom jag vid mensvärk inte alls brukar gilla det, men däremot har god hjälp av vetekudde vid olika sorters muskelvärk – gjorde att det som vi redan anat blev väldigt tydligt: den här barnmorskan hade inte alls läst mitt förlossningsbrev, där det framgick bland annat att jag har problem med nacken efter en whiplashincident. Och hade hon inte läst det, så hade hon ju förstås inte läst brevet i övrigt, och alltså missat en massa annan viktig info om hur jag upplevt förra förlossningen och hur jag inte ville att det skulle bli den här gången. Som sagt var, vi hade redan anat att så nog var fallet, men nu blev det övertydligt. Så sambon fick diskutera detta med henne. (Jag hade större delen av tiden för ont för att kunna ge mig in i den sortens diskussioner. Och vitsen med förlossningsbrevet var ju just att slippa förklara en massa svårförklarade saker i en situation där jag hade för ont för att klara av det.)

 

Barnmorskan svarade ungefär att nej, det hade hon inte läst, för det hade hon inte haft tid med, och om det nu var något som var så viktigt, så kunde vi väl tala om det nu istället, så att hon slapp sätta sig och läsa det. Men sambon stod på sig och argumenterade för att det faktiskt var viktigt att hon satte sig och läste det. (Och under tiden låg ihopkrupen på golvet och hörde deras ”gräl”.) (Och ja, jag testade deras värmekudde – som inte var en vetekudde – och hade i alla fall stundtals lite nytta av den. Fast kanske mest för att den gav lite stöd mellan magen och kroppen.)

 

Hon gick i alla fall och läste. Och det var faktiskt en delvis annan BM som kom tillbaka – hon verkade faktiskt ha tagit till sig en del och ändrat attityd.

 

Den närmsta stunden ägnade jag åt att försöka provocera värkarna genom att vanka runt i rummet så gott jag kunde när jag inte hade värkar, och sedan krypa ihop på alla fyra/som en liten boll på gymnastikmattan när värkarna kom. Då och då provade jag också på att sitta på en pilatesboll, både mellan och under värkarna. Det gjorde väl inte direkt mindre ont, men gav åtminstone en variation hur det kändes och i hur jag hanterade värkarna.

 

Det blev lunchdags. Mitt önskemål om att inte få smält ost i maten hade inte tolkats strikt nog, så jag stod där med mat jag inte gillade. Sambon fick min matportion, och till mig fick vi traska den långa vägen till sjukhusets cafeteria för att köpa en pasta/räksallad. På vägen dit och tillbaka hade jag värkar med intervall på mellan 1½ och 3 minuter ungefär.

 

Jag lyckades äta drygt halva min sallad mellan värkarna (som tillbaka på rummet, när jag satt ner och åt mellan dem, återigen kom lite glesare – men däremot kraftfullare).

 

Vid kvart i ett tyckte BM att det låter ju i alla fall som att det tagit något mer fart, och tyckte att vi kan nog undersöka dig igen. Nu var jag öppen 5-6 cm. Hon drog lite på det, uttryckte det först som 5-6, sedan som bara 5.

 

Det kändes inte särskilt lovande. Om det inte hänt mer än så på de här timmarna, så kunde det ju ta precis hur lång tid som helst…

 

Men nu verkade BM i alla fall tycka att det hänt tillräckligt mycket för att hon skulle kunna tänka sig att erbjuda något mera. Hon frågade om jag ville ha akupunktur nu, vilket jag tackade ja till. Hon ville bland annat sätta nålar i örat på mig, och jag skulle därför fundera ut vilket öra jag ville ha dem i – utifrån vilken sida jag helst ville kunna ligga på (då man inte så bra kan ligga på den sida man har nålar i örat på). Jag vet nog egentligen fortfarande inte varför detta var så viktigt. Jag ansåg inte det var särskilt sannolikt att jag skulle ligga på sidan under förlossningen, och det gjorde jag heller aldrig, och dessutom har jag ingen utpräglad favoritsida att ligga på. Men jag fick i alla fall nålar i höger öra, och några uppe på huvudet, samt slutligen en i höger tumveck.

 

Nu fick vi flytta in i ett ”riktigt” förlossningsrum. Egentligen innebar det ingen konkret skillnad, men det kändes på något vis i alla fall som ett mentalt framsteg. Och äntligen fanns en saccosäck ledig, som jag kunde ligga över när jag kröp ihop på golvet under värkarna. Jag hade frågat efter saccosäck tidigare under förmiddagen, men ingen hade varit ledig. Nu körde jag ner hela magen i saccosäcken och fick i alla fall lite stöd under det värst onda.

 

BM var inne och tittade till oss som hastigast någon gång till innan hon gick av sitt pass för dagen. Och jag låg på saccosäcken och försökte andas genom värkarna, som blev allt plågsammare.

 

Nu gjorde det faktiskt så ont att jag stundtals smågnydde och småskrek under värkarna. Jag började känna mig ganska ynklig.

 

Klockan var strax efter två när nästa barnmorska (kvällspersonalen) kom in. Hon satte sig försiktigt ner på knä bredvid mig på golvet och presenterade sig. Och så sa hon ungefär: ”Det här är jobbigt. Men du kan det här. Och jag ska göra allt för att coacha dig igenom det här.”

 

Eller… jag minns inte exakt vad hon sa – eller vad hon mer sa. Men hon sa en massa saker, en massa rätta saker. Det var uppenbart att hon hade läst förlossningsbrevet, och tagit till sig det, och förstått. Med henne stämde det från första stund.

 

Hon hjälpte mig att andas rätt. Att blåsa puffar på värkarna, snabbare och intensivare ju värre det var, för att knuffa värkarna över toppen. Hon satt där bredvid mig på golvet och andades genom värkarna. Det var hon och jag och min sambo, och vi andades genom värkarna. Hon fanns där, bredvid mig, och jag var inte ensam och övergiven med det onda. Jag behövde inte längre skrika eller gny.

 

Hon pratade om värkarna. Om att man aldrig visste något om nästa. Att ibland kom de tätt, och ibland glesare, och ibland två och två, och man kunde aldrig veta vad som kom härnäst. Det var ju på sätt och vis självklarheter hon sa, och samtidigt så oerhört betryggande att höra henne säga det. Det fanns en trygghet i hennes närvaro, i hennes utstrålning, i hennes ord.

 

Värkarna kom jobbigt tätt nu, men det fanns klara mellanrum mellan dem. Stundtals kom värkarna två och två, utan uppehåll emellan, så att jag fick jobba mig över en bergstopp till innan jag kunde sluta puffa, men sambon och BM var med mig även över andra toppen. Ibland kom det dock en tredje topp, och det verkade de inte riktigt hänga med på. Men det kom pauser emellan värkarna. Och då slappnade jag faktiskt av, till och med så mycket att jag egentligen väntade för länge innan jag började andas på nästa värk, för att jag liksom inte riktigt ville gå med på att nästa värk börjat. Och på det sättet var det hela tiden början på en värk som var jobbigast, innan jag riktigt lyckats börja andas – puffa – bort den. Toppen var inte värst – början var värst.

 

Hon sa att jag kunde. Att jag jobbade jättebra. Att jag gjorde jättebra. Hon sa det många gånger, och det var jätteviktigt.

Och då och då lyssnade hon på bebisen, och med bebisen var allt bra.

 

Jag kräktes. Massor. Förmodligen all lunchen och lite till. Kräktes så att de fick byta spypåse åt mig flera gånger. Kräktes på saccosäcken.

Det var på något vis skönt att kräkas. Det lättade för en kort stund. Om jag hade en värk när jag kräktes så kom värken av sig.

 

Enligt noteringarna i journalen var värkarna nu tuffa och kom nästan utan paus. Men jag upplevde fortfarande att det fanns pauser emellan. Det var inte lika illa som under förra förlossningen. Inte alls.

 

Jag började få mjölksyra i benen och hade svårt att sitta i samma ställning längre. BM hämtade en pilatesboll av annat slag, med dubbla pucklar, så att jag kunde variera och sitta på ”bollen” med saccosäcken i ena änden på sängen att luta mig över.

 

Då och då försökte hon lyssna på bebisens hjärtljud. Men det var svårt att komma åt att lyssna på mig i den positionen. Å andra sidan så kände jag bebisen, och då var det tydligen lugnt. Aktiva barn mår bra, typ. (Det står t.o.m. i journalen att den aktiva bebisen nog hjälper mor.)

 

Jag kände att jag måste kissa, och kämpade mig till toa med ett antal värkar på vägen. Det kom lite kiss. Men framför allt kom det en massa brunt slem. Slemproppen, antar jag.

 

Och jag andades genom värkar. Många värkar.

Någonstans började jag ändå känna förtvivlan. Jag såg många timmar av det här framför mig. Om jag bara öppnat mig ett par cm på hela långa förmiddagen, så hade jag många många timmar av värkar framför mig. Jag vågade inte räkna med att det skulle ta slut före midnatt i alla fall.

 

Och samtidigt lät det på BM som att det gick framåt. Hon lät så positiv. Det lät liksom på henne som att det skulle gå snabbare än så. Men jag vågade inte tro på det. Ville inte lura mig själv.

 

Borde jag be henne undersöka mig, för att övertyga mig själv om att det gick framåt? Nej, jag ville inte bli besviken. Bättre att vänta.

 

Men det var så många värkar.

 

Jag uttryckte mina tvivel på något vis, sa något om detta att det var så svårt att tro på att det inte skulle ta åtminstone resten av det här dygnet.

Klockan var ungefär kvart i fyra. Och hon gav någon sorts löfte, som jag i mitt lätt omtöcknade tillstånd inte riktigt lyckades greppa vad det innebär, men som på något vis handlade om hon var rätt säker på att inom en halvtimme så skulle vattnet ha gått – och om det inte hade gjort det då så skulle hon undersöka mig, och… tja, vad det egentligen var hon lovade eller slog vad om vet jag inte riktigt, men hon lät så säker att det på något vis ändå gav visst hopp.

 

Jag klarade inte längre av att sitta på pilatesbollen – eller sitta alls för den delen. Jag måste stå upp. Så jag ställde mig upp, och när värkarna kom, så hängde jag med all kraft på sambon, med armarna om hans hals.

 

Jag har en ganska luddig uppfattning om när vad hände under den här biten.

Jag hängde runt halsen på sambon, och andades genom värkar.

Jag hängde runt halsen på sambon, och värkarna ändrade karaktär. Jag skrek mig genom värkarna. Avgrundsvrål, som började högt uppe och sedan flyttade långt ner i magen. Jag skrek så det kunde väcka de döda (och så att sambon riskerade att bli döv). Det var instinktivt och kändes självklart, och ingen hindrade mig. (Men värkarna gjorde också fruktansvärt ont.) Jag hängde runt halsen på sambon, såpass att jag i princip själv släppte kontakten med golvet, med benen hängande brett isär. Jag använde sambon som någon sorts yttre press, liksom pressade magen mot honom, som om jag rent fysiskt skulle kunna klämma ut bebisen på det sättet. Jag kunde liksom inte låta bli att göra så, även om jag nånstans undrade om det egentligen kunde vara bra för bebisen.

 

Och så den där plötsliga känslan av en stor spänd skinnsäck som spricker, totalt rämnar, och vattnet som forsar ur mig. Klockan är då strax efter fyra – BM har klarat sin vadslagning.

 

(16.15: Krystar aktivt för kung och fosterland.) Jag fortsätter krysta med mina avgrundsvrål. Och någonstans här har jag räknat ner antal värkar en stund. Satt upp 25 värkar för mig själv, för att kunna se detta med att det blir en värk mindre kvar för varje värk. Jag har klarat att hålla räkningen nedåt en stund, men sedan tappar jag bort mig.

 

De ber mig prova förlossningspallen en stund. Jag vet inte säkert varför, men tror att det har något att göra med att det är halt på golvet efter vattenavgången (trots försöken att torka upp) och att sambon (och undersköterskan som stöttat honom) inte längre orkar rent fysiskt.

 

Jag hamnar på pallen. Jag trivs inte alls – det funkar inte – men de lyckas få mig att hitta rätt läge, och det går bättre. BM instruerar mig i att vinkla bäckenet framåt och ta tag i henne när jag krystar. Det blir hennes öron jag skriker ut mina avgrundsvrål i en stund. Och hon pallar trycket. Fortsätter berömma. Håller mitt hopp uppe. Och jag börjar inse att det faktiskt på något vis är inom räckhåll.

 

Så kommer då det där fruktansvärda. Huvudet är nere. Huvudet stannar kvar när krystvärken är slut. Det bränner, jag brinner, det svider, hela jag skakar av smärtan. Jag får inte krysta, jag ska invänta nästa värk. Det går inte, jag kan inte, det gör ont bortom allt mänskligt, detta är inte hanterbart, jag kan inte, jag klarar inte, det GÅR inte! Och till och med i denna totala panik, så lyckas hon fånga mig, få mig att lyssna, få mig att göra som hon säger, fastän jag tror att det är omöjligt.

Huvudet är kvar på detta smärtsammaste ställe även efter nästa krystvärk. Tre eller fyra värkar är jag kvar i detta helvete. Det tar ytterligare ett par tre värkar innan jag slutligen får ut resten av bebisen. Klockan är 16.36.

 

Jag sitter med en nyfödd bebis i famnen och sambon bakom mig. Jag har ett bebishuvud med hår fullt med fosterfett och fostervatten mot mitt ansikte.

 

Vi sitter där, länge känns det som, medan blodet i navelsträngen pulserar klart. (Jo, den pulserar länge, det tycker även barnmorskan. Vid 16.55 står noterat att den pulserat klart och att han navlas av. Jag vet dock inte hur länge det egentligen pulserade.) Det tar en stund innan vi ens tittar efter vad det är vi fått. En pojke! Navelsträngsblodet fortsätter att pulsera. Barnmorskan är nyfiken på vad bebisen väger – det är ingen pyttebebis precis (fast själv tycker jag han ser alldeles lagom ut) – men väntar snällt.

 

Efter en stund får jag klättra upp på sängen. Nu börjar problemen. Jag ska försöka krysta ut moderkakan. Det är kämpigt att försöka anstränga sig att göra saker som gör ont igen. När man haft helvetesont och sedan sluppit ifrån det och känt lättnaden över att smärtan är slut, så känns minsta lilla smärta plötsligt ohanterlig – trots att den jämförelsevis är ett inget. Jag försöker ta i, gång på gång, med några minuters mellanrum, men inget händer. Barnmorskan försöker hjälpa till, men när hon rycker lätt i navelsträngen, slutar det istället med att navelsträngen lossnar. Moderkakan sitter kvar i mig.

 

Jag får prova att sitta på olika håll för att krysta ut den. Den nyfödde pojken får sitt första viktiga uppdrag: att äta, så att amningen ska hjälpa till att få ut moderkakan. Han suger nöjt på mitt bröst som om han aldrig gjort annat. Men moderkakan sitter där den sitter.

 

Den timme man har på sig för att få ut moderkakan passerar under ivriga försök från barnmorskan (bland annat tappas jag på urin för att se om det hjälper), men moderkakan vill inte ut. Jag blir skickad en våning ner, och sövs för manuell utplockning av moderkakan. Bebisen får vara med pappa. Vägning och mätning av lillen får vänta – de tycker att jag ska få vara med när det görs. Jag får svara sjutton (eller i alla fall tre-fyra) gånger på när jag senast åt (vid 12-tiden) och drack (vid fyra-tiden), och sedan dricka något skumt (natriumcitrat?) direkt ur en liten glasflaska med alldeles för smal hals.

 

Jag får andas i en mask och försvinner bort.

När jag vaknar till igen är klockan fem i sju, och någon är inne och pratar med mig, där jag ligger ensam i ett stort rum. Jag svarar på det hon säger, men har svårt att sedan minnas vad hon sagt. Jag har ont i huvudet – det känns som blodbrist men är tydligen en effekt av mediciner.

 

Efter en stund, när jag är lite klarare i huvudet, får jag frågan om jag vill fortsätta ligga här själv eller om min sambo och son är välkomna ner. Det är de. Det är rätt trevligt med lite sällskap, för jag blir kvar nere på uppvaket till någon gång efter nio på kvällen, innan någon från förlossningen har tid att hämta upp mig. Vid åttatiden lånar sambon en telefon på operation för att ringa till nyblivne storebror och berätta att han fått en lillebror, så att han får veta det innan han ska sova. Resten av släkten får vänta.

 

Väl tillbaka på förlossningen har nattpersonalen börjat. Antingen har alla fullt upp, eller så har de hunnit glömma bort oss. Det tar ytterligare en bra stund innan någon har tid att komma in med fikabricka till oss. Och slutligen går sambon och letar reda på någon som kan väga och mäta lillen. Då är klockan närmre elva på kvällen, och lillen har hunnit bli ammad två gånger till.

 

Han väger 4395 gram och är 52 cm lång.

Det blev en pojk!

Han föddes den 12 juli kl 16.36.
4395 g och 52 cm.

Storebror är jättestolt

Förlossningsberättelse kommer… men det kan dröja

En svag, svag, svag tendens till rosaaktighet

i flytningar med någon liten tendens till klumpighet.
Förmodligen inget att bry sig om alls.

Men plötsligt slår det mig att jag faktiskt inte har någon koll alls på vilka saker som är anledning att ringa förlossningen. Förra graviditeten pumpades vi fulla med allt sådant på föräldrakursen. Nu antas man veta och minnas. Men inte sjutton minns jag vad vi lärde oss i november-december 2003!

Jag har liksom en vag känsla av att blödning = ring förlossningen. Men det här kan väl ändå inte räknas…?

Nåja, ska till BM imorgon.

Börjar nog känna att den kan få komma ut nu…

Jag kan ju inte precis säga att jag längtar efter förlossningen. Att ha skitont är liksom inget att se fram emot. Under förra förlossningen ville jag snarast dö… Och jag ser inte heller direkt fram emot sömnlösa nätter, blöjbyten, maratonamningar eller avslag.

Men ändå. Jag är rätt less på det här nu. Less på kroppen som inget kan och inget orkar. Less på att gå och vänta och inte kunna planera. Less på vakuumet.

Så på något vis börjar jag liksom ändå acceptera tanken på att det snart kan vara dags – och till och med tycka att det nog kan vara OK att det drar igång. Lika bra att få det gjort, så man kan komma vidare, typ

Förlossningstankar och annat

För övrigt så tror jag att jag faktiskt känner av sammandragningar ibland. Det är liksom inget påtagligt eller så. Men jag har väl snarast insett att ibland när jag känner på magen så är den påtagligt hårdare. Annars märker jag inte särskilt mycket av det. Det är inte direkt obehagligt, och absolut inte smärtsamt.

Det börjar kännas skrämmande när nu. Mindre än fyra veckor kvar. Vilket innebär att det mycket väl kan vara mindre än två veckor. Hjälp, hur ska jag hinna?! – Vad det är jag ska hinna? Tja, läsa lite om förlossningar igen. Eller snarast, läsa de noteringar jag själv gjort tidigare under graviditeten, när jag läst om förlossningar. Titta igenom mitt fölossningsbrev igen. Och titta på de papper om avslappning som jag fick när vi var på fölossningen och pratade igenom förra förlossningen – och se om jag kanske kan ge mig på lite av övningarna. (Känns inget lockande – jag avskyr egentligen avslappningsövningar.)

Och så finns det väl vissa praktiska småsaker kvar att fixa.

Och jag borde väl börja fundera på att packa BB-väskan – eller i alla fall fundera ut vad som ska ner i den.

Men framför allt så känns det liksom bara så fjärran. Så obegripligt. Jag fattar verkligen inte alls att det ska komma en bebis.

Och så vill jag hinna vila lite nu. Ta det lugnt och hinna komma lite i form (=bli mindre trött) innan det är dags att orka med en jobbig förlossning och sedan sömnlösa nätter.

På något vis har jag samtidigt väldigt svårt att ta in att det inte skulle ske just runt BF. Förra gången var jag nog med beredd på att det kunde avvika från BF (fast då var väl siktet mest inställt på risken/sannolikheten att gå över). Men eftersom Simon i princip tittade ut enligt tidsplan, så är det liksom det jag räknar med nu också. Jag försöker tala om för mig själv att det inte alls behöver bli så, men det går liksom inte riktigt in.

Det är liksom svårt nog att fatta att det förmodligen inte börjar med vattenavgång den här gången.

Och så har jag börjat oroa mig för det som kommer efter. Och då menar jag de fåniga småsakerna. Det här med att behöva vara så nitisk med hygienen varje gång man kissar i början. Jag tyckte jag var jättejättenoga förra gången. Och ändå åkte jag på någon skit sist, 12 dagar efter förlossningen, med feberfrossa och elände, och mådde riktigt riktigt dåligt. Jag har ju egentligen aldrig fått svar på vad som hände – de hittade inget när de undersökte mig (syntes inget på ultraljud), men jag fick i alla fall penicillin. Hoppas jag slipper sånt den här gången. Men det är svårt att slappna av och tänka att det ordnar sig… känns liksom som att jag måste vara ändå noggrannare den här gången.