Tag Archives: förpackningar

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)

Tillbaka till 90-talet: lämna kvar onödiga förpackningar i affären

Vår lilla Icaaffär säljer numera bara förpackad paprika. Dels trepack ”trafikljus” (och det köper jag inte, eftersom barnen inte gillar grön paprika, så då blir det vi vuxna som får äta den gröna jämt). Dels styckförpackad paprika.

Ja. Den vanliga lösviktspaprikan är styckförpackad: varje paprika i en enskild, generöst tilltagen prasselpåse.

Vansinne, förstås. Idiotiskt och meningslöst.

Idag tröttnade jag och bestämde mig för att göra som man gjorde på nittiotalet: lämna kvar den onödiga förpackningen i affären. Så när jag hade betalat ställde jag mig och slet loss plastförpackningarna på mina tre paprikor och lämnade till kassörskan.

”Men de håller mycket bättre kvalitet när de varit förpackade så”, sa kassörskan.

”Skit samma”, sa jag. ”Vi måste minska plastslöseriet. Och det gör inget om paprikorna skrumpnar lite när man ändå ska laga mat av dem.”

 

För övrigt: när jag kom hem och skulle laga maten så konstaterade jag att en av paprikorna redan var dålig på en stor del av ena sidan. Dålig på det där viset som de bara bli om de ligger i plastförpackning.

De som ligger löst blir möjligen lite skrumpna.

Fråga till alla tillverkare av metalltuber och glasburkar med plåtlock: hur är det med bisfenol och andra miljögifter?

Att plåtkonservburkarns plastbeklädda insida innehåller miljö- och hälsofarligt bisfenol har jag känt till ganska länge. Men Svenska Dagbladets experiment har ändå fått mig att tänka mer på det. Även om jag redan innan kände tveksamhet inför konservburkar och försökte undvika dem, så anstränger jag mig ännu mer nu. Jag grunnar på hur jag ska göra med makrill i tomatsås som jag bara sett i metallförpackningar.

Men framför allt har jag i större utsträckning än innan börjat fundera över var bisfenolet mer kan finnas. Ställen som kan tyckas självklara men som jag förbisett. Som tuber av metall. Sådana med kaviar, tomatpuré och riven pepparrot. Är de också klädda med bisfenolhaltig epoxiplast på insidan? Om så är fallet så borde de sannolikt läcka ännu effektivare än vanliga burkar, för tuben håller man ju på och klämmer på och knycklar ihop allt eftersom innehållet tar slut. Det känns i så fall inte så himla bra, med tanke på hur mycket kaviar vi äter i den här familjen… Tomatpuré finns i alla fall att köpa i glasburk istället (även om den brukar ha nackdelen att mögla efter några få dagar; kan man frysa tomatpuré?)

Glasburkar, ja. De anses vara ett bra alternativ när man ska undvika plåtburkar. Men locken till glasburkarna är gjort av metall, och på insidan sitter en kraftig plasthinna. Vad innehåller den? Bisfenol? Eller andra otrevliga saker? Visst, för det mesta är väl insidan av locket i dessa burkar inte i kontakt med maten, så läckaget borde bli mindre, men ändå… (Jag vill knappt tänka på att vi brukar värma locken på svagast möjliga värme i ugnen innan vi sätter på dem när vi har gjort egen sylt och saft. Jag har antagit att det är OK, eftersom jag är upplärd med det, men det kanske är helt vansinnigt? Behöver nog veta innan syltochsaftsäsongen drar igång.)

Och det verkar svårt att få klara svar. Därför vänder jag mig nu direkt till alla som tillverkar metalltuber och till alla som tillverkar matprodukter som paketeras i metalltuber:

Finns det någon plastlining eller liknande på insidan? Vad består den i så fall av? Innehåller den några kända miljögifter, till exempel bisfenoler? Eller något annat som anses tveksamt? Jag vill ha svar på detta även om halterna är godkända, ligger under gränsvärdena och så vidare: det är inte det jag undrar, jag vill veta om det över huvud taget finns.

Och till alla som tillverkar glasburkar med metallock och alla som tillverkar matprodukter som paketeras i glasburkar med metallock:

Vad består plasten på insidan av locket av? Innehåller den några kända miljögifter, till exempel bisfenoler? Eller något annat som anses tveksamt? Jag vill ha svar på detta även om halterna är godkända, ligger under gränsvärdena och så vidare: det är inte det jag undrar, jag vill veta om det över huvud taget finns.

Jag vill veta. Jag vill veta om jag måste försöka få min snartfyraåring (och mig själv) att låta bli den älskade kaviaren.

Ja, men allt det andra då? Om återvinning.

En lagom dos grönt har gjort ett blogginlägg om sopsortering.

Tyvärr innehåller det – i alla fall enligt min uppfattning – bara en massa gammal skåpmat. Var man ska göra av olika förpackningar kan väl inte många människor ha missat?

Dessutom skrev de inledningsvis fel och hävdade att läkemedel skulle till farligt avfall – men det har de åtgärdat nu.

De skriver också

Om en förpackning består av flera olika sorters material så dela upp förpackningen och lämna delarna i rätt behållare. Om det inte går att dela förpackningen så sortera efter det material förpackningen främst består av.

Det är en sanning med modifikation. På Sysavs webbsida om förpackningsåtervinning kan man läsa

Lämna kvar korken på kaviartuben och andra tuber som innehållit mat, så luktar det inte.

Det jag skulle vilja läsa mer om är den återvinning som fortfarande i princip inte finns annat än i enstaka pilotprojekt:

  • Plast som inte är förpackningar. Som pulkan som nämns i enlagomsosgrönts inlägg. För fortfarande är det ju bara förpackningar man får lämna i ”den vanliga” återvinningen (det är det som är lagstadgat om och det är förpackningsindustrin som betalar för handhavandet). Men utslitna och trasiga pulkor, plastträdgårdsstolar och vispskålar med mera skulle ju också kunna smältas ner och göras nya saker av. När kommer det?
  • Utsliten textil. Visst, fungerande kläder kan man lämna till Myrorna och liknande. Men de tar mot saker som kan säljas. De tar inte emot trasiga saker. Och det är ju när sakerna är trasiga bortom lagningsmöjlighet som det är relevant att verkligen göra sig av med dem. Och jo, textil kan återvinnas. För fans det lumpsamlare, och det finaste pappret gjordes av gammal lump=textil. Och det går att återvinna textil och göra ny textil av det. Men det finns fortfarande inget system för det i Sverige. På 1990-talet sparade jag under lång tid alla gamla trasiga strumpor och liknande i väntan på att det skulle komma ett system för detta – men till slut fick jag ge upp.

Det känns ganska ofta som att sopsorteringen stannat där någonstans, på nittiotalet. Det blev förpackningsåtervinning, och sedan hände inte mer. Det känns lite motigt…

Legopaket: mycket luft, lite lego och fler lastbilstransporter…?

Tidigare idag diskuterade barnen legokartonger. Hur små är de minsta legokartongerna – vilka är de minsta? Och hur mycket eller lite lego innehåller de egentligen?

Då slog det mig hur fruktansvärt mycket luft och hur lite faktiska legobitar det är i en legokartong. Det är ju vansinnigt ur transporthänseende.

Lego är sämre packat än flingor (som kan skakas ihop under transporten, eller vad det nu brukar stå).

Så, Lego, vad hindrar er från att förpacka legot mindre skrymmande och mer transporteffektivt?

(Jag gissar på att en del av svaret är att större förpackningar säljer bättre… Och därgick världen under…)

Ekomat blir ännu dyrare i praktiken för att förpackningarna är så hopplöst små

Jag köper ju i möjligaste mån ekologisk mat – när det finns att få fatt i utan att jag behöver fara land och rike kring, typ. Jag vill alltså ha så mycket ekomat som möjligt.

Ekomat är generellt sett dyrare. Ibland är skillnaden ytterst marginell, ibland är ekoprodukterna rejält mycket dyrare.

Men det som framför allt gör det dyrt att handla ekologiskt är att det av någon anledning väldigt ofta är små förpackningar. Det är 250 gramsförpackningar smör (det vanliga smörpaketet är 500 gram), 250 ml vinäger (mot 500 ml), 250 eller 500 ml olja (mot liter eller ibland till och med flera liter), ett kg socker (istället för två), två frysta laxfiléer istället för fyra, och så vidare.

Förväntas vi som vill ha ekomat äta bara hälften så mycket som andra?!

Det självklara sättet att få ner matkostnaderna är ju annars att köpa storpack – då får man ett lägre liter- eller kg-pris. Alltså skulle det verkligen verkligen vara motiverat med storpack när det gäller ekologisk mat. Men det finns alltså inte alls. (Eller jo, åker man till Saltå kvarn kan man köpa storköksförpackningar med ris och pasta. Men det är ju knappast vettigt att åka ända dit för att köpa storpack.)

_____________________________

Ett sidospår till det här är de gånger den ekologiska produkten faktiskt är billigare eller innehåller mer till samma pris. Det märkliga är att det uppenbarligen finns folk som ändå hellre köper den konventionella…

Men varför gör ni jämförelse mellan takåsförpackning med skruvkork och tegelstensförpackning utan?

Livsmedelsverket har tittat på klimatpåverkan från mjölkförpackningar. De har jämfört paket av ”takåsmodell med skruvkork” med ”tegelstensförpackningar”.

Det är ju ganska självklart vad resultatet av det blir.

Men jag tycker det är ganska ointressant. Jag vill veta vad skillnaden är mellan takåsmodell UTAN skruvkork (alltså den modell som använts för Skånemejeriers mjölk sedan tidigt åttiotal, tror jag, och som i alla fall fortfarande används till den ekologiska mjölken) och tegelstensmodellen (som Arla fortsatt att använda).

För takåsmodellen är lättare att öppna och lättare att hälla med. Och, framför allt, så går den att återförsluta. Och då håller mjölken bättre och slipper smaka kylskåp.

Men visst, än har jag bara läst pressmeddelandet.  Kanske finns den här informationen i själva rapporten? För det kan väl knappast vara så att Livsmedelsverket inte vet att det finns andra aktörer på mjölkmarknaden än Arla?