Våra barn är i barnomsorg. Där får de vara under den tid vi arbetar, samt restiden fram och tillbaka, och absolut inte ett dyft mer.
Dessutom är ju den gängse uppfattingen i samhället att man ska ha barnen så lite tid som möjligt på förskola och fritids. Helst ska man pussla med arbetstider och annat, så att barnen kan vara kortare tid i barnomsorgen och mer tid hemma. Även om det innebär att man träffar sin partner mindre. För tid hemma är mycket värdefullare än tid på förskola och fritids.
Fast det är ju på fritids och dagis de har sina jämnåriga kompisar, som de kan leka med?
Men i alla fall, detta innebär att man ska skriva upp vilka tider barnet behöver vara i barnomsorgen. Och detta baseras förstås personalens arbetstider på.
Det innebär att när man kommer dit och hämtar, så ska man hämta. Inget mer. För stannar jag kvar lite längre så inkräktar jag ju strikt talat ofta på någon annans ledighet.
Men barnen vill ju! När jag kommer och hämtar så vill de visa. Visa att mamma, titta, jag kan klättra här! Eller mamma, så här gör man i det här datorspelet! Eller för den delen bara spela apa för att dra ut på den där stunden när två viktiga världar möts. (Det skulle i alla fall kunna vara förklaringen till en del märkliga beteenden – men jag vet inte.)
Och jag är förstås trött då. Vill hem. För jag vet att när vi kommer hem måste vi vuxna orka med att laga mat och diska och tvätta. Och barnen blir hungriga som genom ett trollslag och vill ha maten bums när de väl kommit på det.
Fast fram tills dess vill de egentligen inte alls hem. Utan gärna vara kvar i den trevliga miljön på dagis eller fritids, men med mig på plats.