Tag Archives: gasbil

Satsa på laddstolpar och gasmackar på landet så blir det politiskt möjligt med höjd bensinskatt

Vi behöver styrmedel som minskar trafik som påverkar klimatet negativt. Styrmedel som gör att folk kör mindre med fossilbränsledrivna bilar. Som olika skatter som gör det jävligt dyrt att köra vanlig bensin- eller dieselbil.

Så fort någon för fram den sortens förslag blir det ramaskri från landsbygden. Och det är ju fullt förståeligt. För det är på landsbygden bilarna framför allt behövs.

Fast det finns ju andra sorters bilar. Bilar som går på biogas. Bilar som går på el.

Problemet är att satsningarna på infrastruktur för de klimatmässigt bättre bilarna ofta görs i större städer – inte på landsbygden. Argumentet är att det bor fler människor i städerna, och att miljösatsningarna i städer därmed gör större nytta per satsad krona.

Det innebär att människorna i städer i allt större utsträckning har möjlighet att göra miljövänliga val vad gäller sina transporter. Och att människor på landsbygden känner sig ännu mer trampade på varje gång någon säger ”koldioxidskatt på bränsle” eller nåt liknande.

Därmed blir det egentligen hela tiden alltmer omöjligt att införa nödvändiga skatter. Även om behovet ökar. För det är en sak att gynna stadsbefolkningen med de bra lösningarna, men det är politiskt sett väldigt svårt att vara den som driver igenom skatter som gör det nära nog omöjligt att leva på landsbygden.

Jag tycker lösningen på det här är ganska självklar: Satsa på fossilbränslefri infrastruktur på landsbygden. Laddstolpar. Gastankstationer. Och så vidare. TROTS att det inte är mest fossilbränsleeffektivt per satsad skattekrona.

För om vi på landsbygden får en fungerande vettig möjlighet att välja ett fossilbränslefritt alternativ till att köra våra bilar på, så blir de där skatterna på bensin och diesel politiskt möjliga att genomföra. Och det borde i det något längre loppet vara rätt mycket mer effektivt.

Som en bonus kan vi på landet på känna att vi inte bara är bromsklossar och miljöbovar som de bestämmande i storstan inte bryr sig om.

Om du var här

Om du var här skulle jag prata med dig om gastankarna i bilen och infon i displayen om hur långt man kan köra på den gas som finns kvar i tanken. För förr var det ju alltid så att den där siffran ökade låt säga de första två tre milen man körde efter tankning. Om den till exempel hamnade på 360 km när bilen när nytankad, så kunde den mycket väl krypa upp till 400 km efter några mils körning, innan den började minska (vilket ju är vad den rimligen ska göra).

Numera så är det tvärtom. Den visar ett alldeles löjligt högt värde när den är nytankad, en sträcka jag inser att den tankade gasen aldrig nånsin kommer att räcka till. Och sedan sjunker det ganska snabbt i början, innan det liksom mer stabiliserar sig.

Min gissning är att det måste hänga samman med när några av tankarna byttes före jul på grund av rost. Fast jag har inte lagt märke till det förrän efter att du dog. Men tiden mellan jul och att du dog… var ju inte precis en tid när jag hade möjlighet att fundera över alla sådana saker. Det var liksom tillräckligt med annat att oroa sig över.

Och alltså, det här är ju inget jag oroar mig över. Det är en observation. Något jag har noterat. Något jag skulle ha pratat med dig om. Sådana där vardagssaker.

Och det är liksom ingen idé att prata med någon annan om det. För att det ska vara lönt att diskutera det här måste man ju ha kört bilen mycket och länge och tankat den en massa gånger och så. Det är liksom bara du och jag som har det.

Förvirrade röriga tankar på tåget hem en varm fredageftermiddag i augusti (Borde vi leva på kirskål och mördarsniglar?)

Jag har tänkt sätta mig och sy vetekuddar/-filtar igen. (Inte för att jag fryser, men som present.) Av gamla utslitna lakan, och ekologiskt vete.

Och då kommer gamla tankar upp igen. Om det är vettigt att använda mat till sådant. Näe, det kan förstås diskuteras. Mat ska ju rimligen i första hand ätas. Eller? För samtidigt är det ju vettigare att använda ätliga saker, framställda på ett bra sätt (de är förmodligen att betrakta som både förhållandevis nyttiga för användaren och kan anses ha en hyfsat liten inverkan på miljön) jämfört med att använda till exempel, i det här sammanhanget, något baserat på plastmaterial eller något på konventionellt odlad bomull – som ju många gånger är en skräckhistoria miljömässigt (ja, lakanen är av konventionell bomull, men där handlar det istället om att använda det som annars skulle slängts).

Enkelt resonerat kan man säga att det finns tre olika saker vi kan använda våra resurser till (eller har jag missat nån?): 1. Energi till oss själva, 2. Energi som vi använder på annat sätt (till exempel för transporter, uppvärmning och annat), 3. Som råvara till föremål, som ju är (eller bör vara) bestående. 1 och 2 handlar alltså om förbrukning och 3 om förvaltning (?); i alla fall i den bästa av världar ;-) Och rimligen bör alla tre, så långt det är möjligt, nyttja förnybara resurser. Förnybara resurser är ofta ätbara. Alltså är den bästa råvaran ofta ätlig, både för 1, 2 och 3.

Visst går det ibland att använda oätliga restprodukter till 2 och 3 – det bör förstås göras när så är möjligt. Till exempel borde jag förstås använda körsbärskärnor till mina värmekuddar, om jag hade haft sådana att tillgå. Men det är inte alltid ett alternativ (jag har inga körsbärskärnor att tillgå). Och ingenting blir ju bättre av att man använder något som inte går att äta men som odlats på plats där vi kunde odlat mat. (Och tro mig, inget skulle bli bättre av att jag istället åt upp påsen med vete ;-) Nej, men missförstå mig rätt: i västvärlden är det förhållandevis få som har problem med att de äter för lite eller har matbrist – även om det förekommer.)

Den ständiga avvägningen är just hur vi ska använda jordens tillgängliga resurser och göra en rimlig avvägning mellan 1, 2 och 3. På ett sätt som både alla människor och resten av jorden mår så bra som möjligt av, både nu och i framtiden.

För övrigt borde vi säkert inte alls odla så mycket, utan i större utsträckning leva på det som naturen producerar utan att vi lägger oss i. Vi skulle säkert kunna överleva på kokt kirskål ett av dagens mål under hela växtsäsongen – med lite svinmålla och maskrosor som variation. Mindre jordbearbetning, mindre arbetsinsats, mindre bevattning, mer gödning över till annat. Vi kunde äta ”mördarsniglar” för att få kött. Och så vidare. Men det hemska är ju att både jag och resten av familjen – och de allra flesta svenskar – är alldeles för bortskämda för att nöja sig med det.

Å andra sidan, om man bara hela tiden satsar på att överleva, så blir ju livet inte mycket värt att leva.

Ständig balansgång det där. Avvägning. Tära lagom mycket på jorden, med rätt fördelning mellan saker – och själv må bra också.

Om miljöbilar – svar på en kommentar

Jag fick en kommentar på inlägget om bilar och lån, från en Daniel:

Att köpa nyare dyra bilar är miljövidrigt när det finns så många gamla fullt fungerande bilar som skrotas i onödan.

Hade du varit rationell i ditt ”miljötänk” så hade du köpt en gammal billig bil (högst 4000 kronor) samt en cykel istället, samt anpassat ditt liv till att klara dig utan bil i allt annat än undantagsfall. Du hade då under ditt resterande livs samlade transporter förbrukat en bråkdel av de naturresurser som går till spillo när en ny bil tillverkas och en gammal omodern, men fullt fungerande bil, skrotas.

Och jag tycker det här är så pass viktigt, att jag lägger mitt svar på kommentaren här:

Nej, att köra gamla bilar är inte det rationella ur miljöhänseende. De drar mer bränsle, släpper ut större mängder av miljö- och hälsofarliga ämnen och kan inte köras på förnybara bränslen.

Dessutom finns det fler aspekter än bara utsläppen av just vår bil. Jag vill se en övergång till mer produktion och användning av biogas. Biogasen är ett förnybart bränsle, som till stor del kan tillverkas av till exempel av restprodukter från lantbruket och andra typer av organiskt avfall. Produktionen innebär dessutom minskade utsläpp av metan: genom att låta det organiska avfallet rötas under kontrollerade former så tar man tillvara metanet och använder som energikälla (biogas), istället för att släppa ut släppa ut metanet i atmosfären (metan är ju en värre växthusgas än koldioxid). Det pågår dessutom försöksverksamhet där man tar till vara tång till biogasrötning – på det sättet får man bort lite näring ur det övergödda havet.

Men för att biogasproduktionen ska ta fart så behövs det avsättning för den producerade biogasen. Och då behövs det folk som har gasbilar. Det är det bekanta hönan och ägget-fenomenet: något måste komma först, bilen eller gasen. Någon måste våga börja, typ.

Och om vi ska kunna få en fossilbränslefri fordonsflotta till 2030 (eller hur det nu är regeringens mål är formulerat – jag minns inte på rak arm) så kan vi inte vänta och först köra slut på alla gamla bilar. Om alla som bryr sig om miljön låter bli att köpa bil, och alla som skiter i miljön fortsätter köpa törstiga bensinbilar, så drivs inte utvecklingen framåt. (Samma resonemang tror jag jag utvecklat vad gäller kläder – om alla som bryr sig om miljön köper second hand så blir det ju ingen som köper ekobomull, och då finns det ingen marknad för det.)

Vad gäller att skaffa en cykel och anpassa mitt liv till att klara mig utan bil: Tja, jag är inte en miljöfanatiker. Jag gör andra avvägningar i mitt liv också. Jag (vi) har valt att bo på ett ställe där vi trivs och mår bra. Och för att vi ska kunna ha ett hyfsat drägligt liv här, utan att all tid ska försvinna till att förflytta barnen till och från skola och dagis, så har vi valt att använda bilen till det. Liksom till att få hem saker till husrenoveringen. Så nej, vi har inte valt den extrema variant som innebär ingen bilkörning. På morgonen skjutsar vi barnen till skola och dagis kör vi in till centralorten, ställer bilen och tar tåget till våra jobb.

Jag vill också gärna hänvisa till det här inlägget: http://www.sanneskriver.se/2011/05/27/extremism-igen/

Nu ska vårt matavfall äntligen bli till biogas!

I ett antal år – nästan ända sedan vi flyttade hit – har vi haft varmkompost för vårt matavfall. Men nu, äntligen, ska kommunen börja samla in vårt matavfall. Det insamlade ska rötas till biogas – det vill säga bilbränsle :-) – och rötresten blir jordförbättringsmedel.

Alltså: istället för att matavfallet står och bildar klimatfarlig metangas bakom uthuset (och bildar trevlig kompost till vårt trädgårdsland) så ska metangasen bildas under kontrollerade former och tas tillvara.

Vinster:

  • Förnybart drivmedel
  • Minskad klimatpåverkan
  • Resurshushållning
  • Kompost till någon annan

Förluster:

  • Kompostjorden vi missar
  • Ny kostnad, eftersom vi ju tidigare inte alls lämnat iväg matavfallet men nu får betala en extra soptunna plus en avgift per kg matavfall.

Totalt: absolut en rejäl vinst! :-)

(Än så länge är det lite oklart vad som kommer att hända med vår rostfria hink. Men vi kommer säkert att fortsätta lägga saker i komposten ibland…)

Betala mer och gör ditt eget bilbränsle

Sedan ett antal år tillbaka – nästan hela tiden vi bott här – har vi haft varmkompost. (Vi har de tillstånd som behövs och så.) Vi komposterar alltså i princip allt matavfall: fruktskal, grönsaksrense, köttben, matrester. Det blir en hel del. Vi har en specialköpt snygg rostfri hink med lock i köket för matavfallet. (Dessutom har vi vanlig trädgårdskompost.)

Komposten ger bra näring till trädgårdslandet. Som en bonus får vi mindre att lägga i soptunnan, och eftersom sophämtningsavgiften delvis baseras på antal kg sopor som hämtas hos oss så blir det förstås billigare för oss. (Sopavgiften har också en fast del.)

Men från början av april ändras detta. Kommunen börjar samla in matavfall. För matavfallet får man också betala dels en fast avgift, dels en avgift per kg. Den rörliga delen, kostnaden per kg, är lägre än för de vanliga soporna. Det ska stimulera till utsortering av matavfall. Alltså, högre fast taxa totalt, men samtidigt lägre taxa per kg för delar av soporna.

För dem som inte alls sorterat ut matavfallet innan, alltså.

För oss innebär det förstås höjning på båda områdena. Vi får ju betala för hämtning av sopor som tidigare varit gratis för oss eftersom vi själva tagit hand om dem.

Det är förstås surt.

Är jag då upprörd?

Nej.

Självklart är det bra att de samlar in matavfallet.

När vi komposterar läcker det förstås metan. Biogas. Det är sånt vår bil drivs på. Metan är också en mycket effektiv växthusgas. Tjugo gånger värre än koldioxid. Från komposten läcker det rakt ut i luften.

Nu när de samlar in matavfallet kommer det istället att rötas. Biogasen tas omhand. Istället för att läcka ut och ställa till skada kan gasen användas som fordonsbränsle. Till exempel till vår bil. Det är självklart jättebra. En fantastisk miljöåtgärd :-)

Charmigt – eller inte…

Att bilen luktar bensin beror på… att den läcker bensin. Vilket konstaterades på besiktningen nyss.

Ja, vi har en gasbil – men en liten bensintank har den ju.

Nå, bra att få veta i alla fall. Sist vi hade en bil som läckte bensin så var det skroten nästa. Men den var ju lite äldre…

Om man nu bor mitt inne i till exempel Malmö, och skaffar en splitterny Passat…

Jag kan förstå att det finns folk som inte byter till gasbil – eller för den delen andra bilar som går på förnybara bränslen. Jag kan förstå att det är för långt till tankstation av rätt sort där man bor. Att det inte finns någon bilmodell som riktigt funkar för ens behov, eller att man faktiskt inte anser sig ha råd eller möjlighet att ta lån. Självklart finns det en massa saker som gör det omöjligt eller i alla fall väldigt svårt för många.

Men för människor som bor i områden där det är nära (som i Malmö, med för närvarande fem tankstationer för gas), människor som dessutom uppenbarligen har råd med nya dyra bilar, och som dessutom valt att skaffa en bil som faktiskt finns att köpa även i gasvariant. Då fattar jag inte. Inte alls, faktiskt.

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Att låna pengar eller låna framtid

Förra sommaren bytte vi bil, till en gasbil.

Det är en ganska ny, och ganska dyr bil. Och vi tog lån för att ha råd.

Egentligen bär det mig emot. Jag gillar inte att ta lån till en pryl som hela tiden tappar i värde och som alltså kommer att vara mindre värd när vi väl har betalt den. Jag gillar inte heller att det innebär att vi i praktiken inte helt och hållet äger den.

Men jag tycker sämre om alternativet. Alternativet är att ha en billigare, mindre miljövettig bil. Då lånar vi från framtiden. Kostnaderna i form av sämre klimat får både vi och våra barn och en massa andra människor och andra djur, växter och andra organismer betala tillbaka.

Låna pengar, som går att betala tillbaka, eller låna klimat, arter och fungerande ekosystem, som med största sannolikhet inte går att betala tillbaka?

Det valet är lätt.