Vi ägnar oss för närvarande åt ett extremt fuskbyggande för att vara oss. Även om det väl till viss del kan sägas vara en tradition vi uppehåller från det här husets tidigare ägare.
Det handlar om skafferifarstun. Häromsistens ställde jag ju mig och rev upp golvmatta och masonit där, lite slumpmässigt en dag. Så vi behövde ett nytt golv. Eller ja, ett nytt ytskikt. För under masoniten var det delvis brädgolv, delvis gjutet. Och det ville vi banne mig inte bryta upp. Speciellt inte med tanke på det nygjorda badrummet precis bredvid (med eget separat bjälklag – och bjälklag för de kvarvarande brädorna i skafferifarstun vet vi inget om…) Alltså behövde vi lägga något ovanpå istället för det gamla plastgolvet.
Plastgolv ville vi inte ha – det diskuterade vi aldrig ens. Men ett tag övervägde vi faktiskt att lägga någon sorts modernt klickgolv. Det handlar ju om en väldigt liten yta, och ett blandat märkligt underlag, och kanske vore det ganska rimligt att faktiskt förfalla till den sortens lösning i det här fallet. Men sedan konstaterade vi att det skulle se väldigt märkligt ut med typ parkett i det lilla skafferiet. Så då började vi fundera i andra banor. För när man köper nya massiva trägolv så finns det inte bara sådana vi brukar köpa (alltså 3 cm tjocka) utan även tunnare, som det brukar stå egentligen inte alls är till för att lägga på ”riktiga” bjälklag, utan till att lägga ”flytande” ovanpå något annat. Alltså sådant vi normalt sett inte brukar betrakta som ett riktigt golv (för golvet består ju då egentligen av det som brädorna läggs på). Skulle man kunna göra det här?
Efter att ha suttit och resonerat med den kunnige på den lokala byggmarknadens ovanvåning och vänt och vridit och resonerat och sedan läst på på diverse håll landade vi till slut i denna fullösning: Finbetong i hålen i det gjutna. Därefetr två lager med sådan plastfoam man lägger under klickgolv(?). Därefter massivt trägolv av 2 cm tjocklek, med lim i sponten. Detta golv sitter nu endast fast med hjälp av några skruvar ner i den del av undergolvet som består av brädor. Dessutom har vi ovanligt brett mellanrum ”runt” ”golvsjoket” – man ska visst ha det när man har flytande golv. Där ska det förstås sättas lite smyglist sedan.
Nackdelen med denna lösning är att det här golvet nu i praktiken är högre än det gamla. Och därmed högre än köksgolvet. Vilket ger en liten aning trappkänsla när man går genom bottenvåningen: ur matkällaren upp i skafferifarstun, sedan ner i köket (ett par cm) sedan upp om man går till kontoret och ännu mer upp om man fortsätter till studion; från köket upp även till matrummet och sedan ner om man går till hallen (som blev sänkt eftersom byggarna som la nytt bjälklag där i samband mer badrummet la bjälklaget i våg med trappans nederdel, vilket innebar att rummets golv sänktes); från köket även upp till vanliga farstun.
Nå. Detta får man väl leva med.
Jag tyckte ju även vi skulle passa på att snygga till skafferifarstun i övrigt. Ganska nyligen stod jag och målade de två putsväggarna med linusfärg. Masonitväggarna skulle få pärlspontspanel. Men då var vi först tvungna att ”bygga in” styranordningen till badrummets golvvärme. Vilket innebär att vi byggt en låda som än så länge har tak och väggar men som även ska få lucka framtill. Och sedan har vi alltså satt pärlspontspanel. Och jädrar vad vi har fuskat! Till exempel hr vi inte ens plockat bort därfodret runt dörren ner till källaren. Vi kom fram till att det skulle innebära en massa extraarbete att försöka bygga ut på något fungerande sätt vid själva karmen så att det skulle bli snyggt, och att det skulle ta eviga tider innan vi skulle orka sätta dit fodret igen och få ordning på det, och dessutom var det ytterst tveksamt om fodret (som är skarvat på ena långsidan redan från början) och dörrkarmen (eller vad fasen man ska kalla det) skulle hålla för att plockas bort. (Däremot är nog träet i sig av god kvalitet som man inte får tag i numera, att döma av den nyans det trä jag anade där färgen saknades.) Så vi satte helt sonika panelen runt om fodret, vilket innebär att fodret nu knappt sticker ut utanför panelen.
Likaledes fuskade vi runt elementet. Vi har inte plockat bort elementet, utan bara satt panel så att den går så långt in bakom elementet som det går för elementfästena.
Det är ju för bövelen bara ett litet överblivet kyffe!
Eller ja, ärligt talat, snart är det inte bara det. Dörren till badrummet är borta. Ytterdörren är borta och ersatt av ett fönster. Golvet är snyggt och fräscht. Väggarna detsamma. Det är inte längre en liten ful sliten förgäten genomgångsfarstu. Det är faktiskt på väg att på riktigt bli ett skafferi. Ett snyggt sådant.
Så jag har fortsatt fuskandet och bättrat på elementet med lite elementfärg och dörrfodret med lite snickerifärg. Sedan ska det ”bara” på lite färg på panelen och golvet. Och så ska dörren till källaren målas i något enhetligare färg än de två blåa nyanser den har idag på den synliga sidan (de gulbruna nyanserna på källarsidan struntar vi kanske i, dem är det bara spindlarna som ser).
”Det börjar ju faktiskt likna något”, säger femåringen. Han fortsätter: ”Det här var ju en ganska enkel renovering. Till exempel behövde vi inte gräva hål i golvet.”
Nej, det har han ju rätt i.
Ibland känns det rätt okej med fuskbygge.
