Det blev inte snyggt. Det är inte välgjort och noggrant. Och det är förmodligen ingen mer än jag som tycker det är något att uppmärksamma.
Men ändå.
DET ÄR KLART.
Jag har klarat målsättningen. Alla buxbomshäckarna är klippta så pass nyligen att de har någon sorts tendens till att se platta och klippta ut. (Ja, utom det där som är så högt upp att jag inte kan nå det, som min man skulle fixa…)
Det är jag och min machete i månens sken. mot djungelvegetationen.
Eller ja, jag, häcksaxen och grensaxen mot buxbom, syren och snöbär. I månens sken. Och lite solnedgång.
Men nu börjar det bli för mörkt för att se där nere i gången mellan buxbomshäckarna. Så jag får väl kalla det kväll.
Det heter att man ska klippa buxbomshäckar två gånger på säsong. Det är säkert klokt och riktigt. Fast det måste ha hittats på av någon som har få och små buxbomshäckar – eller någon som har en trädgårdsmästare. Inte någon som har hela trädgården inrutad i kvarter av en meter höga, en dryg meter breda häckar.
På tre ställen har vi dubbelhäckar. På några ställen är buxbommen högre än mig (och går inte att ta ner mer om det ska finnas nåt grönt kvar innanför). På en del ställen är häcken så bred att jag inte kan nå att klippa mitten från någondera sidan (nu snackar vi alltså ändå när jag lyckats klippa mig in i gången mellan dubbelhäckarna).
Vissa år – med bebisar och nackskador – har jag i princip inte ens haft tid att se att häckarna behöver klippas, eller bestämt tittat t ett annat håll eftersom jag bara blivit ledsen av att se dem. Andra år har vi hunnit klippa en del. Ifjol hade jag som ambition att hinna klippa alla häckarna ett varv innan min födelsedag. Det var en hög ambition, och sket sig förstås. Sedan hade jag som ambition att i alla fall hinna igenom alla häckarna den säsongen. Fast man ska inte klippa dem för sent heller… så det sket sig förstås det också. I år har jag ambitionen att, tillsammans med det som hanns ifjol, hinna igenom alla, så att alltså alla buxbomshäckrna är klippta antingen i år eller ifjol. Kanske hinner jag…
Backsipporna blommar.
Jag fick ut i morgonrock och hämtade tidningen. Inga strumpor.
Hela eftermiddagen (typ) har vi varit ute i trädgården, och jag har klippt häckar. Och barnen har lekt, med varandra eller själva, och sedan har de hjälpt till att bära häckklipp.
Okej, inte precis så att det varit rosendans – det har varit en del småkäbbel om ditt och datt, en hel massa ”situationer”. Men: färre än vanligt, och mildare än vanligt. Och de har varit riktigt hjälpsamma och allmänt välvilligt inställda till det hela.
Med andra ord: jag har fått alldeles löjligt mycket gjort!
Ja, alltså, mätt med småbarnsföräldraögonen. Sett ur det perspektiv jag hade innan jag fick barn är det ett ganska kasst dagsverke ;-)
*hoppfull om framtiden*
Vi har en stor trädgård. Eller ja, allt är ju relativt, men de flesta husägare tycker nog ändå att en tomt på nästan tvåtusen kvadratmeter är hyfsat stort. Trädgården är indelad i olika kvarter (okej, inte fullt så organiserat som det låter) av häckar – buxbom, syrener, alm, fläder, snöbär och diverse annat.
Vi hade massor med planer och idéer. Trädgårdsland, örtagård, rabatter, fler fruktträd… Och hade vi bara haft oss själva att ta hand om så hade det nog gått vägen. Jag kan utan problem lägga många hela dagar i trädgården, envist klippande häckar eller rensande ogräs. Ut på morgonen, kort pauser för att fika och fixa mat, jobba så länge det är ljust nog att vara ute.
Det var innan barnen det.
Att vara förälder är att vara ständig jour. (Även om vi bortser från det första bebisåret, som ju är extremt.) Att ständigt stå på standby, vara beredd att rycka ut och rusa iväg. Plötsliga gallskrik, som kan vara att någon trillat och slått sig riktigt illa – eller bara någon som är upprörd över något store-/lillebror sagt eller gjort. Barn som kommer och frågar om ditten och datten, vill ha hjälp med något, vill visa något, fråga något, eller bara pladdrar konstant. Barn som försvinner utom syn- och hörhåll, så att man måste följa efter och kolla vad de gör. Eller barn som helt enkelt tröttnat på att mamma står och klipper grenar och tycker man ska göra något annat.
(Det är ju för övrigt så hela tillvaron som förälder är. Aldrig tid att göra något klart. Vilket gör att även husrenovering och diverse personliga intressen lider svårt.)
Det är inte så att de är ointresserade av trädgården. Sjuåringen har vilda idéer och vill att vi ska göra både det ena och det andra och det tredje i våran trädgård – massor med projekt att genomföra, och han vill gärna att vi ska ut och jobba i trädgården. Men intresset varar inte så långa stunder. Får man hålla på en kvart innan han tröttnar ska man vara glad. Fortsätter man sedan längre så är det med en klump i magen och en ständig känsla av att man nog borde göra något annat och att det är själviskt att fortsätta.
Och lillplutten, ja, han är gärna ute. Men antingen så ska han göra precis samma som man själv – vilket inte gör önskvärt resultat och gör det omöjligt att åstadkomma något själv. Eller så driver han runt på egen hand och försvinner alldeles för snabbt iväg någonstans där jag inte kan ha koll på honom.
Få se nu… Hela långa dagen kontra i bästa fall ett par kvartar. – Ja, jag hinner mycket mindre. Ambitionsnivån har sjunkit till ett inget, till att i bästa fall hindra häckarna från att vara i vägen för bonden när han plöjer på åkern. Ingen idé att försöka så grönsaker i trädgårdslandet – inte ens lönt att köra upp det med jordfräsen. Ingen idé att rensa i rabatterna, knappt ens lönt att försöka klippa gräset. Örtagården vi anlade har vuxit igen.
Det blir lite tomatplantor och chili i krukor på innergården.
Och varje år trycker vi ner ytterligare lite krokuslökar i gräset vid infarten. Där är det ljuvligt vackert nu, i gult och vitt och lila.
Så… lite paus för att vila handen (hmmm… gör man det när man sitter vid datorn?!?) och ta en varm kopp kaffe.
Alltså, jag skulle ju klippa häckar idag. Klär på mig varmt, letar fram ett pat vettiga vantar, tar på mig skorna och går ut för att hämta sekatör m.m. i uthuset.
Den ***** uthusdörren går inte upp!!! Visst, den brukar vara lite trög ibland – den är gammal och lite skev, och så sväller den när det blir fuktigt – men med en lagom mängd våld brukar det gå att lösa. Nu sitter den stenhårt fast och verkar inte gå att rubba. Jag drar och drar och drar, och inget händer.
SUCK. Vad gör man då? Ska helgens huvudsysselsättning gå i stöpet?
Tja, ett tag funderade jag på allvar på att åka iväg och köpa en ny billig sekatör. Men det är lite surt att behöva göra det, när man vet att bakom den här dörren så finns det säkert minst tre sekatörer, plus grensax och häcksax o.s.v….
Så jag drog och drog och drog och drog… inget hände. Då provade jag att sätta i nyckeln i låset (dörren var olåst), vrida runt en liten bit, så att jag liksom kunde dra även i nyckeln. Drog och drog och drog… och jo, lite rörde dörren allt på sig, lite flyttade den sig utåt. I alla fall i övre delen. Nertill hände inget alls…
Undras om det skulle gå att komma in med en kofot i nederkanten? Nja, det såg knappt ut. Men det var ju värt ett försök inna jag gav upp och for tillaffären för nyinköp. sagt och gjort, Sanne gick och hämtade kofoten och körde in den under dörren, bräckte till lite försiktigt. Hmm… ja, något rörde på sig, hoppas nu att det var hela dörrbladet och inte bara halva? Jag drog i dörrhandtaget, och DÖRREN ÖPPNADE SIG! *Jiha!* Sanne har brutit sig in i det egna uthuset! (Och jodå, dörren är fortfarande *harkel* någorlunda hel i nederkant.)
Så nu har jag varit ute och klippt lite häckar. ”Fulklippt”. (Häckar m.m. kan klippas på två sätt: slarvigt – då hinner man fler/mer och har en chans att det ska se någorlunda drägligt ut på avstånd för hela tomten – eller noggrannt, och då hinner man aldrig klart på en säsong. Gammalt hus, gammal tomt, många häckar…)
Jaha, inget om barn än i dagens avsnitt. Här kommer det! :) Som sagt var, jag passar på att klippa nu när jag är ensam hemma. Ifjol hann vi nästan inget i trädgården, med en liten Simon och så (Simon gillade inte att vara i vagnen eller ligga på en filt, och det gjorde det svårt att göra något i trädgården.) Och i år… ja, nu har vi ju en vild liten unge som springer omkring själv. Han kommer säkert att älska att vara ute i trädgården – och kräva ständig bevakning för att inte tugga i sig alla växter (ja, vi ska plocka bort giftiga saker, om vi nu har nåt sånt :)), äta jord, klättra upp i träd, springa och gömma sig eller springa ut på vägen (liten grusväg, inte så mycket trafik, men i alla fall). Så… alla tips om hur man underhåller en drygt ettåring ute i trädgården är välkomna! (Och då menar jag underhållning av sådant slag som innebär att man i alla fall själv kan göra något annat åminstone korta stunder, d.v.s. inte sånt som kräver att mamma håller Simon i handen konstant :))
Ikväll är jag ensam hemma. Eller ja, hela helgen, faktiskt… Simon och hans pappa är bortresta. Så skönt! Och så konstigt tomt… och ensamt.
Ja, jag har längtat efter det här. Det ska bli skönt att få sova så länge jag vill imorgon, sova tills jag vaknar. Inte bli väckt av Simon mitt i natten, inte bli väckt av en Simon som vill upp och ha frukost klockan sex imorgon bitti, utan sova tills kroppen tycker jag är utvilad. Som om man fortfarande kan det, då! För några månader sedan var jag också ensam en hel helg. Första natten kunde jag inte alls komma till ro och somna. Andra natten sov jag som en stock – och blev för utvilad, så natten till måndagen, när de andra var hemkomna igen, så kunde jag återigen ine somna, för jag var för utvilad…
Det är skönt att kunna göra saker i sitt eget tempo. Tänka en tanke till slut och göra det där man tänkte på, innan man glömt det istället för att vänta till lägligt tillfälle eller tills Simon somnat. Skönt att kanske hinna använda tandtråd (jordiskt, jag vet :) ), eftersom man inte är så trött när man ska lägga sig att man helt enkelt inte orkar. Men samtidigt känns det så… ovant. Man har vant sig vid ett högt tempo, att ständigt hålla koll på Simon och hindra honom från nästa livsfarliga projekt. vant sig vid hög puls… – ja, jag vet, jag behöver tagga ner!
Men jag vet att det kommer att kännas jätteensamt imorgon bitti, till frukost. Jag har alltid hatat ensamma helgmorgnar, ända sedan jag flyttade hemifrån. Det är på något vis höjden av ensamhet för mig.
Så… vill jag ha sällskap eller inte? Mnja, jag vill ha sällskap men rå mig själv. Ha folk omkring mig men ändå min frihet att göra det jag vill. Hopplöst, va?
Jag tänkte i alla försöka klippa lite häckar imorgon. Hoppas att det inte tänker snöa. Jag vill ha plusgrader och sol! (Jag vill ha vår!!!:) ) Och förhoppningsvis lite annat småfixande som är lättare när man är ostörd. Fast det brukar alltid haka upp sig på att man nog skulle behöva vara två om det ena eller det andra ändå. Vi får väl se vad som blir gjort :)