Tag Archives: hälsa

Nu har Ica svarat om bisfenolen

Den som väntar på nåt gott… får till slut svar. Ica har svarat angående min fråga om bisfenol i kaviartuber och lock till glasburkar:

Här kommer svar från vår leverantör av Kaviar och Caviar:

När det gäller denna frågan så arbetar vi tillsammans med våra leverantörer för att få bort denna lacken. På Caviar produkterna så finns lacken på utsidan av locken. Vilket gör att den kommer ej i kontakt med caviaren. För Kaviar så används den på både ut och insida men här har vi kommit ganska långt med våra leverantörer i tester med nya lacker. Dock kommer det inte bli skifte förens under 2013 eftersom det är hållbarhetstester som häller på och görs just nu.

Gällande tomatpurén har vi fått följande info från leverantören, på engelska;

Following your request, on the basis of the declarations received from our suppliers of lacquers and varnished we confirm as follows:

The products used by us, which we apply using the good practices in accordance with the legislation and technical regulations, and destined for the internal protections of metallic packaging are suitable for contact with food in that:

  • They conform as requested by the Ministerial Degree 21/03/73 and subsequent updates
  • They conform as requested by E.C.Regulation n°. 1935/2004
  • They conform as requested by E.C. Regulation n°. 1895/2005
  • At European level, the reference for the coating is represented by the CEPE Guidelines ”CODE OF PRACTICE FOR COATED ARTICLES WHERE THE FOOD CONTACT LAYER IS A COATING” published by the European Council of Paint, Printing Ink and Artists™ Colours (CEPE) associate member of the European Metal Packaging (EMPAC).
  • In the production processes, our supplier assures that good manufacturing practices are adopted as foreseen in the E.C. Regulation n°. 2023/2006.
  • They are in conformity as requested by legislative decree 152/2006 art. 226 comma 4
  • The substances ortho-pheylphenol, silicone and fluorides are not intentionally used in the process of production of lacquers and varnishes, and according to information received from their suppliers, are not present in the raw material used by them.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt orkar försöka rota i all lagstiftning det hänvisas till i det engelskspråkiga svaret. Är det någon som känner för ett djupdyk? ;-)

När Naturskyddsföreningen frågar får de svar

Jag frågade ju Abba, Coop och Ica om innehållet av BPA (bisfenol A) i metalltuber och glasburkars lock. Resultatet i form av svar var magert: Coop svarade förvirrat, Ica skulle återkomma (har de inte gjort än) och Abba har inte svarat alls.

Nu har Naturskyddsföreningen frågat ett antal företag, enligt följande:

  • Företag
  • Varumärken
  • Har BPA i mat- eller dryckesförpackningar
  • Planerar att fasa ut
  • Planerat byte när?
  • Vilka produkter

Och här har Abba faktiskt svarat! I rapporten från Naturskyddsföreningen kan vi läsa att BPA finns i

Tuber (kaviarer, pastejer)

Konservburkar av metall (tonfisk, fiskbullar, stuvningar, markrill i tomatsås)

Metallock till glasburkar (marinerad sill och storkornskaviar)

från Abba Seafood (och Abba omfattar Abba, Ejderns, Grebbestads, Limfjord, Lucullus, Svennes, Abba Kungshamn, Kalles , Kung Gustaf och Hållö). Vi får också veta att de planerar att fasa ut BPA i förpackningarna 2012/2013.

Vad gäller Ica är svaret mer knapphändigt: Vi får veta att det finns BPA i

Konservburkar av metall

Aluminiumburkar

Metallock till glasburkar

i Icas egna produkter, och att man planerar att fasa ut men vet inte när.

Coop svarar att de har matförpackningar med BPA – men de vet inte i vilka förpackningar, ”eftersom Coop i dagsläget inte ställer krav på bisfenolfria förpackningar”, men mn har en ”Handlingsplan under utveckling”.

Undras när Abba tänker svara mig?

Och så kan vi konstatera att Livsmedelsverket har fel. En av mina läsare skrev som kommentar till mitt första inlägg i den här historien

Jag ringde Livsmedelsverket och frågade vad som brukar vara i locken till glasburkar. Dom svarade både att jag skulle fråga producenterna och att det inte är bisfenol A i vanliga burklock.

Dom sa att det bara var barnmatsburkar som haft det.

Och det stämmer ju inte als med vad företagen själva har svarat. Abba är alltså ett av de företag som säger att jo, det finns BPA i metallock till glasburkar.

Ångest är min arvedel…

Jag har ju en ångestproblematik. Den har nog inte märkts så mycket av här i bloggen på sistone (men gräver man djupt ner i lagren och åren av texter så finns den där), vilket förmodligen har flera förklaringar: 1. sertralin, 2. barnen är inte längre bebisar (vilket innebär att jag hunnit vänja mig vid föräldraskapet, att det går att kommunicera med dem så att man lättare kan veta hur illa det är eller inte är, och att de faktiskt inte alls är så ömtåliga längre), 3. att det faktiskt inte hänt så väldigt mycket akut ångestalstrande (sånt där som nackskador och så). På det hela taget mår jag bra, och det positiva har en tendens att förstärka vartannat (precis som motsatsen).

Det är då som den stora ångesten rullar in…

Vi har ju gett oss i kast med golvet i matrummet. Jag hade lite smått ångest över det redan häromdagen, fast då handlade det mer om kemikalier i plastmattor och lim och om damm i största allmänhet.

Idag började vi i alla fall riva upp mattan på riktigt. Det hör till sånt jag tycker är kul, och som jag känner att jag skaffat mig erfarenhet eller vana av. Den där känslan man får av att kunna något – känslan av koll, känslan av att man blir bättre på något, känslan av att det flyter på. Svårt att sätta fingret på. Först det översta lagret matta, fastlimmat i masoniten under. Sedan masoniten, fastspikad i brädgolvet under – masoniten som man bräcker loss, bit för bit, med kofot. (Och så då oändliga mängder spik att sedan dra loss. Spikarna var färre än vanligt i det här golvet.)

Under det brukar vi hitta sand (ja, vanlig sand) som man använt för att jämna till med, och därunder brädgolvet. Men under masoniten stämde det inte idag. Under masoniten fanns två lager till med plast(?)matta, innan man kom ner till brädgolvet. Och ovanpå den övre av dessa fanns stora mängder med grått damm. Typ damm av grått murbruk. Hostigt dammigt.Mest närmst murstocken. Och dessutom lite lätta vita stråk, som om något runnit eller varit fuktigt.

Här började ett litet lätt ångestpåslåg. Annorlunda damm än tidigare golv. Flashbacks till när vi renoverade köket och någon påpekade – när vi redan börjat riva ner kaklet – att det kan finnas asbest i gammalt kakelfix. Vilket vi inte kunde göra mycket åt då i vilket fall. Den gråaktiga dammfärgen nu påminde om den gråa färgen då. Damm som smyger sig in och iväg. Ångest.

(Nej, vi använder inga munskydd. Vi hade det någon av de första gångerna vi rev saker, men jag har ärligt talat väldigt svårt att andas innanför munskydd.)

Nå, vi fortsatte. Bröt översta mattlagret med underliggande masonit, drog ur spikar (som ju gick genom mattan under och lämnade svarta spikhål i mattan) och dammsög upp grått damm, tills vi var så långt komna på halva golvet. Sedan tog vi kaffepaus och skrev några kommentarer om golvbrytandet – att vi börjat, vad vi hittat – på facebook. Varvid en bekant frågar om det finns asbest i de gamla golv vi bryter bort.

Asbest? I golv?

Asbest är verkligen en av de saker som ger mig panik. Vi har eternittak, och det är okej så länge de ligger stilla och inte skadas, men det ger mig ändå stundtals panik. Dessutom vet jag att uthustaken behöver bytas väldigt snart, vilket också ger mig panik.

Asbest i golvet vi bryter? Just den tanken hade inte föresvävat mig. Just i det sammanhanget hade jag inte hört om asbest innan.

Panikkänsla. Dammigt och torrt i halsen.

Googling av asbest+golv i olika varianter. Bristfällig info. Ont om bra bilder. Mycket läsande av forumtrådar (som ger mycket mer info än korthuggna listor på mer officiella sidor) av sådant slag jag normalt sett skulle undvika, just för att hålla ångesten i schack.

Kontentan verkar vara ungefär denna: Asbest i samband med golv finns

  • i vissa sorters golvplattor (typ sådana man hade i kök förr). Sådana är det inte alls fråga om här.
  • som pappskikt som nedre del i en del plastgolv. Verkar inte heller relevant här.
  • som en sorts spackelmassa/utjämningsmassa av bland annat cement och asbest. Den verkar av bilder att döma vara påtagligt svart och ha ett helt annat utseende och struktur än något alls i vårt sammanhang.
  • ”svartlim” – asbesthaltigt lim som använts för att fästa plastmattor. Verkar huvudsakligen ha använts för att limma plastmatta på betonggolv, eftersom asbest funkar som alkaliskydd. Detta verkar visserligen inte vara ett relevant användningsområde i vårt fall. Men efter att ha tagit bilder och lagt upp och diskuterat är det detta min man är mest oroad över. För den understa mattan har något mörkt lim längst ner. Inte egentligen svart. Brunt. Med tjärdoft.

Den mattan har vi inte börjat riva i. Vi släppte jobbet för dagen. Imorgon ska vi försöka få fatt i någon att fråga närmre.

Men jag har ångest. Jag har massor av ångest över det gråa dammet. Det gråa dammet som ju fastnat på våra fötter och därmed på andra golv i huset, som kommit på våra händer och dörrhandtag och som hamnar överallt.

Min man säger att det gråa dammet är helt ofarligt. Det är det förmodligen. Men ångesten breder ut sig och smyger sig in överallt. Precis som dammet. Jag får inte bort känslan av dammet. Smutsighetskänslan. Känslan av att riskera att ge barnen dödlig cancer av att krama dem. Känslan av att jag borde tvätta håret, eller klippa bort det, destruera jobbekläderna.

Ångest. Tänk om jag orsakar cancer hos oss allihopa genom att dammet sprider sig, finns kvar i all evighet här och smyger sig ner i våra lungor, hela tiden.

Och så smyger andra små ångesttroll upp. Av alla olika slag.

De andra golven vi brutit upp.

Kaklet i köket.

Klisterlapparna som pappa brukade ta hem från sitt jobb på labb och som vi använde till mat som frystes in. De verkade vara värmekänsliga, och innehöll säkert bisfenol. På våra matpåsar.

Fyraåringens födelsemärke. Som visserligen blivit kollats, och bedömts som troligen OK men som för säkerhets skull lett till en remiss vidare till koll hos expert i augusti. Kombinerat med att han just nu är sjuk, med feber och konstig hosta och lätt illamåendekänsla till och från.

Dödsångest.

Och känslan av damm överallt. Känslan av dödligt damm.

Ångest är inte lätt att leva med.

Renovering: matrum och hälsa

Vi har börjat i matrummet nu. Lite och försiktigt. Eller snarast, fått sätta ”tänderna” (fingrarna och stämjärnen) i de där sakerna som i någon mån lockat i tio år. Pillat bort det mest löst sittande av tapeten, bara för att man får. Bräckt loss kvartslisten runt golvkanterna. (Plockat upp mer än halvmeterlång blek vinda som växte mellan golvmattan och väggen/sockeln, under kvartslisten.) Tagit tag i mattkanten och dragit för att börja undersöka hur det ser ut under.

Vi har ju egentligen en uppfattning om hur det förmodligen ser ut under. Vi har tidigare bytt golv i två rum på nedervåningen. Under plastmattan har det funnits masonit, väl fastspikad med oändliga mängder spik i trägolvet under, samt en del sand (ja, ovanpå golvet) för att jämna till ytan. Sedan har det då funnits trägolv, och under det bjälkar, liggandes i grus (ja, grus i princip hela vägen upp till brädgolvet). Och när man plockat upp plastmatta, masonit, brädgolv och bjälkar, så är nästa steg att gräva ur och frakta bort massor med grus (så att de ny bjälkarna inte ska ligga i gruset) och sedan att sätta dit nya bjälkar och lägga nytt brädgolv.

Just biten med nya bjälkar brukar vara det tekniskt svåraste. Bjälkarna bör egentligen fästas eller ligga an på grunden (eller ja, nederdelen av väggarna som går ner i marken). Men det brukar vara omöjligt, med tanke på hur grunden ser ut i vårt hus. Man kan inte göra uttag vare sig i sten (för hårt) eller kalkputs/bruk (för mjukt). Det brukar sluta med att vi ställer lecablock på marken, med lagom urtag för bjälkarna (leca går att såga i, och flyttbara block är smidiga att såga i). I urtaget lägger vi asfaltspapp, för att hindra fuktvandring.

Men som sagt var, detta baserat på hittillsvarande erfarenheter. Vårt hus är byggt och tillbyggt i omgångar, och det som stämt hittills behöver ju inte göra det nu. Så vad man hittar när man väl lyfter på lagren kan man inte vara säker på.

Men i onsdags drog jag alltså i mattkanten, vid dörröppningen in mot vardagsrummet. Därunder hittade jag, som väntat, masonit. Och närmst därunder fanns (damm!!) faktiskt den stabila grunden, alltså väggens förlängning under dörrhålet. Längre in under mattan och masoniten verkar det ligga gamla mattstumpar(?) och sedan kommer brädgolvet.

Mer än så hann vi inte. Det var egentligen förbi läggdags ändå. Och vi var egentligen inte alls klädda för att börja riva i dammet.

Det finns en stor dubbelhet i det där, som blir större med tiden. Det kliar i fingrarna: jag älskar det här med att riva bort det gamla, upptäcka vad som finns under, pilla bort och få bort ett stort sjok av matta eller tapet i taget – och sedan fortsättningen med att skapa det nya. Samtidigt funderar jag kring hälsoaspekterna, mer nu än förr. Vad består den gamla mattan egentligen av? Jag tror den är väldgt gammal, och jag tror det talar i dess fördel när vi nu står och river i det, men ändå. Och hur är den fäst i masoniten, hur hälsosamt är limmet som fäst den? Dammet som rykte upp under masoniten, är det bara som det dammar från bruket i grunden, eller är det nåt annat? Det finns så mycket sånt man kan oroa sig för, och det förtar lite grann glädjen och nöjet – det blir inte bara odelat kul utan mycket mer dubbelt.

Nå, det måste i alla fall göras. Det nya kommer i alla fall att bli hälsomässigt okej.

Och vi har i alla fall satt tillbaka de gamla glasdörrarna mellan matrum och vardagsrum, för att hindra dammet. De dörrarna plockade vi undan redan när vi flyttade in, men de har stått kvar i ett av garagen sedan dess, och nu kommer de till nytta.

Jag glömmer nog att tala om det självklara just för att det är självklart

Det finns en väldig massa saker som är självklara för mig. Mycket av det som är självklart skriver jag aldrig om. En del saker som är självklara är sådant som jag förmodligen aldrig reflekterat över och därför egentligen inte alls är medveten om att jag betraktar som självklart. Andra saker är sådant jag reflekterat över och tagit aktiva beslut eller gjort aktiva val kring, men valet eller beslutet ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte längre funderar över sakerna i vardagen. Och en del saker är nog en kombination. Det sista låter kanske märkligt, men det är snarast ganska vanligt: man är van vid något som en självklarhet från början, tar sig sedan av ena eller andra anledningen en rejäl funderare kring varför etc, och kommer sedan till slutsatsen att det där som man tidigare inte hade motiverat faktiskti  slutändan också var vettigt. (Och ibland kommer man till en annan slutsats och ändrar sig.)

Men som sagt var, det som varit självklart länge skriver eller pratar man oftast inte om. Inte förrän det av någon anledning kommer upp till diskussion.

Det som ger anledning att skriva är ju ofta att det är något man funderar kring. Det jag skriver om i bloggen är till exempel sådant jag grunnar på eller sådant jag vill förändra.

Likaså frågar man sällan om saker självklara saker eller saker man redan vet. Däremot försöker jag fråga när det är något jag inte vet och inte lyckats ta reda på ett säkert svar på genom mina ”vanliga” vägar (leta på vissa webbsidor och i vissa böcker och tidningar eller googlande i största allmänhet).

Jag vill veta för att kunna ta rätt beslut. Men jag vill också veta för att förstå hur saker hänger samman, och för att jag helt enkelt vill veta hur det är. Och ibland vill jag veta för att bättre kunna förklara för andra.

Det innebär alltså att jag skriver och frågar ganska mycket på detaljnivå. Jag behöver detaljerna för att kunna foga ihop helheten. De grova dragen är lätta att ta reda på på egen hand, de exakta detaljerna ofta svårare.

Men jag inser ibland att det uppfattas som att jag struntar i eller missat de självklara sakerna. Som att jag fokuserar på fel saker. Som att jag snöar in mig på detaljer. Eller som att jag är fanatiker och rabiat :-) Speciellt när jag fortsätter att ställa motfrågor, vända och vrida på saker.

Jag gör inte det för att vara dum. Jag gör det för att få svar på det jag undrar och för att det svar jag fått inte svarat på min fråga. Och att jag fortsätter att ställa frågor om detaljerna betyder inte nödvändigtvis att jag har panik över den lilla lilla detaljen heller.

Nu när jag rotat runt i det här med plast, bisfenol, förpackningar och lock och sånt, så fick jag till slut ett påpekande från en av dem jag frågat saker att jag i köket i första hand skulle satsa på gjutjärn, trä, rostfritt och glas.

Ja. Självklart. Men det var ju inte alls det jag frågade om.

För ja, det är ju fullkomlligt självklart för mig. Vi har gjutjärnsstekpannor, inga i teflon. Rostfria grytor. Rostfria mått och bunkar. Och så vidare. Det är jag uppvuxen med. Det är den grundprincip jag haft med mig sedan jag flyttade hemifrån. Det är den grundprincip jag använt när jag handlat saker. Mycket av det är dessutom begagnat – stekjärn, stekgrytor, rostfria grytor, rostfria mått och bunkar och så vidare. Visst har vi en del saker som avviker från grundprincipen. Arvegods. Saker med affektionsvärde. Saker som inte gått att få tag i i ”rätt” material eller där ”fel” material är mycket mer praktiskt och den aspekten fått överväga. Och säkert en del andra anledningar. Men grundprincipen finns där i botten och har alltid gjort.

Men jag har kanske aldrig skrivit om det? Nej, förmodligen inte. Som sagt var, man skriver ju sällan om det självklara. Himlen är blå, solen är gul och pannkakor steks i en gammal gjutjärnspanna från Myrorna (eller om det var Emmaus eller nåt annat).

Nä, det är nog oftast detaljerna jag fokuserar på när jag märks. Det självklara har jag rotat i magtrakten.

”Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en ”stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)

Mer miljögiftstankar

Och jag borde förstås inte alls sitta vid en dator och skriva en massa bloggtexter. Datorn är ju full med otrevliga ämnen, som säkert går rakt in i mig. Jag borde skippa allt datoriserat skrivande och bara ägna mig åt att odla mina morötter.

Det är jobbigt med ett överaktivt samvete och en ångestproblematik. Livet blir ganska komplicerat. För jag kommer ju inte att sluta skriva – men jag kommer inte heller att sluta ha dåligt samvete över det,

Bisfenoltankar, städnoja och miljögiftsångest

Svenska Dagbladet har kört bisfenol-experiment på några medarbetare. Först har de bisfenoldetoxat sig så gott det går, för att därefter maxa intaget. Och så har de tagit prover.

Bisfenol? Jo, det är ett ämne som finns i en del plaster och annat men som har hormonstörande effekt. Läskigt och otrevligt ämne.

Bisfenol-A-innehållet har de senaste åren varit på tapeten bland annat när det gäller

  • Nappflaskor. Där handlade det framför allt om polykarbonatplast. Först rekommenderades glas- och plåtflaskor, sedan kom BPA-fria plastflaskor. Att nappflaskorna kom så mycket i fokus beror på att barn antas vara extra känsliga för hormonpåverkande ämnen.
  • Kvitton. Moderna värmeskrivarkvitton (d.v.s. de kvitton affärer normalt sett har) innehåller massor med BPA. Och det vandrar lätt och smidigt över till dig när du tar i dem. Vissa hävdar sig numera ha BPA-fria kvitton – det ska alltså finnas alternativ.
  • Konservburkar. Liningen, alltså den plastade insidan av konservburkar, innehåller tydligen också mycket BPA. Även här ska det finnas alternativ (men det skylls i vanlig ordning på kostnaden och omställningsproblem).

Men när man följer SvD:s bloggande om bisfenolexperimentet, och de diskussioner som förs i kölvattnet, så framgår det att bisfenolen finns på många andra ställen. I många sorters plastförpackningar – som till exempel de plastbyttor man köper färdigmat i och i plastskiktet till pappmuggar.

Det stora problemet är att det liksom inte går att veta var det finns. Det verkar inte följa någon logik. Konservburkar innehåller, pappmuggar innehåller – men tetror som innehåller samma sorts saker som konservburkarna verkar anses safe? (Alltså tomater, kokosmjölk, bönor etc.) Kan man lita på det? Och hur kommer det sig i så fall att tetrorna kan göras utan?

Och hur är det med mjölkpaket?

Om man funderar så är det egentligen så att nästan all mat på någt vis packas i plast, liksom (bortsett från enstaka saker som är packade i ”ren” men energislukande metall respektive ömtåligt glas). Kan man till exempel alls köpa kött utan att få en plastförpackning? Även de förpackningar som är av papper har ju nästan alltid en hinna eller beläggning av plast. Hur sjutton ska jag, som vanlig konsument, kunna veta vad som är OK och vad som inte är det? Är enda alternativet att odla sin egen mat rakt över hela linjen, att bli helt självförsörjande?

Det sista är ju förstås inte alls ett alternativ för mig. Då får jag nog leva med riskerna.

Men jag skulle vilja ha möjligheten att göra aktiva val. Om jag inte vet vad jag framför allt ska undvika, på en rimlig nivå, så måste jag ju liksom anta att all plast är lika illa. Och om jag inte ska bli fullständigt galen av ångest så måste jag istället skita i det och ta riskerna med en klackspark.

Det är väl förstås så många hanterar miljöproblemsoro. Ganska begripligt egentligen. Om man känner att det inte finns ett vettigt handlingsutrymme så måste man hantera oron på ett annat sätt.

När jag tyngs under allt för mycket info om alla farliga ämnen så brukar jag tänka på den gamla egyptiska (?) kulturen där man bland annat sminkade sig med bly, och tänka att om de överlevde så gör väl vi det, typ.

För övrigt så påpekas det då och då att en av de viktigaste åtgärderna för att slippa många miljögifter eller otrevliga kemikalier, bland annat från plast, är att städa noga. Dammsuga och våttorka. Det ger mig ruskigt dåligt samvete. För städa är inte min starka sida. Jag är glad om vi lyckas hålla någorlunda ordning (ha ha!): plocka undan en del leksaker och hitta viktiga papper när de behövs. Och så dammsuger vi hjälpligt (men sällan noga) när vi hittar golvet. Våttorkar gör vi extremt sällan, och aldrig hela huset utan bara enstaka rum där behovet är som störst.

Ja, det är förstås en prioriteringsfråga. En prioritering av vilka strider man vill ägna vardagen åt. En prioritering av vad man vill livet ska vara. Och jag spelar hellre Fia med knuff än att städa den där stunden man faktiskt hinner göra något. Eller går ut i trädgården och odlar egna grönsaker med barnen. Och lagar riktig mat. Man hinner inte allt. Städningen är det som prioriteras ned till ett minimum, för att kunna prioritera upp livskvalitet.

Därför får jag dåligt samvete när det där med städningen påpekas igen. För då är jag ju en dålig mamma igen. Men då får jag väl vara det, för jag orkar inte bara vara duktig, jag måste få göra sånt jag och barnen mår bra av och gillar också.

Så jag hoppas på att inredningen i vår hus helt enkelt är så gammal att den inte innehåller för mycket otrevligt. Golvmattorna i matrum, vardagsrum och studio har en oherrans massa år på nacken. Och de saker vi själva gjort har vi ju i alla fall i möjligaste mån valt ”bra” material. Det som orsakar mer problem är väl datorer och allt möjligt elektronikskrot. (Hur är det förresten med synthar? Och genererar elektronikprylar som bara står och inte används lika myckt otrevligt damm som saker som används?)

Nej, det är nog helt enkelt så att ifråga om miljögifter är det bäst att inte tänka för mycket. Att välja bort vissa saker som man vet är extra olämpliga, och välja så sunt man kan, men inte tänka för mycket. Och i övrigt försöka leva ett normalt liv.

 

Att vistas i solen när solen är farlig och solskydden är farligare

Solen ska man akta sig för. UV-strålningen skadar vårt DNA, och att bränna sig ökar risken för hudcancer och vissa andra cancerformer – cancerformer som ökar på grund av att människor vistas i solen utan att skydda sig. Speciellt känsliga för solen är små barn, som alltså bör skyddas extra noga. Långärmat, solhatt och egentligen inte alls vistas i solen är det som gäller; det vet nog varenda förälder som lyssnat på BVC:s info och råd.

De flesta föräldrar vet också att det där är ju fint i teorin, men i praktiken omöjligt. Vilket barn sitter snällt stilla i solen hela dagarna hela sommaren? (Ja, utom om de, när de blir större, sitter inomhus och spelar dataspel hela dagarna. Knappast önskvärt det heller…) Vilket barn går frivilligt med på långärmat, långbenat och solhatt när man är på stranden för att bada? Och vilken förälder vill tvinga sitt barn att gå omkring i den sortens utstyrsel?

Om man aldrig ska få njuta av solen och vinden mot sin bara hud, faller inte ganska mycket av det härliga med sommaren då?

Jaha, men solskyddskräm då? Ja, när vår äldste var liten fick vi lära oss hur viktigt det var med solskyddskräm. Budskapet var, kort sammanfattat, mycket och alltid, så fort barnet fyllt ett år. (Innan dess förväntades man alltså kunna hålla barnet borta från solen helt…)

Först kom larmen om att de kemiska solskyddspreparaten har hormonpåverkande effekter. Alltså skulle man, om man var rädd om sina barn, välja fysikaliska skydd. Alltså sådana som reflekterar solen. Zink och titandioxid.

Sedan sa man att zink hade andra otrevliga effekter. Man skulle bara använda titandioxid.

Sedan meddelades att många av de fysikaliska skydden innehåller nanopartiklar av de aktiva ämnena. De kan alltså tränga in i huden och, läskigare, in i hjärnan. Och där är de inte alls bra att ha. Problemet var att ingen kunde svara på VILKA av solskyddskrämerna som innehöll nanopartiklar.

Nu sägs det att apoteken ska ha listor och att man ska kunna fråga.

Och så sägs det återigen att det bästa är att hålla sig till långärmat och skugga. Som ju som sagt var är en praktisk omöjlighet.

Hur man än vänder sig har man faran i nyllet och ändan bak. Det sorgligaste är ju att allt detta förtar glädjen med solen. Hur mycket man än försöker tänka och göra rätt så finns det inget sätt att göra rätt. Bara olika sorters dåligt samvete att välja på.

Jag försöker hålla mig till sunda förnuftet. Långärmat och solhatt om det funkar, åtminstone delar av dagen om man ska vara ute mycket och det är ordentligt soligt. Och samtidigt någon sorts tillit till att kroppen klarar att hantera sol om man ger den en chans till långsam tillvänjning. För ja, människan har överlevt tidigare. Och visst, ozonskiktet är sämre än det varit (även om det går åt rätt håll igen), men ändå… Men lite solkräm i vissa situationer, när det är långa dagar i solen eller extra utsatta områden.

För övrigt får jag alltid en känsla av att när man tar upp faran med att vistas i solen på nyheter eller i media, så handlar det om människor som vistas i solen på ett annat sätt än jag. Det verkar rikta sig till människor som reser på semester för att ligga i solen, som pressar på stranden, som jobbar på att bli solbrända. Men det kanske bara är jag som tror att det riktar sig till dem?

Själv vistas jag ju i solen när jag är ute i trädgården. Och det är jag ju inte bara dagar när solen gassar utan även molniga dagar. Och inte heller är det något jag börjar med nu i maj, utan det är en successiv tillvänjning från i februari-mars. Inte heller slänger jag plötsligt av mig alla kläder, utan oftast har jag ”normala” kläder på mig – och ”normalt” blir långsamt mindre ju längre våren framskrider.

Bilbarnstol igen

Nu har vi fixat bilbarnstol. Vi köpte en framåtvänd. Det minskade ju i alla fall ner valmöjligheterna från gigantiska till… enorma? ;-) Och sedan gjorde vi det ganska enkelt för oss: utgick från senaste Råd & rön-testet, skippade de som hade höga ftalat-halter, testade den som fått bäst resultat – men den var för bred för att funka praktiskt i vår bil – och tog sedan istället den andra av samma märke som var med i testet och hade fått nästan lika bra resultat. En Britax.