Tag Archives: hantverkare

Hantverkare som inte har behov av kunder

Det är så tröttsamt det här med hantverkare.

Man kan ju lätt få intrycket att det väsentliga är att få fatt i den hantverkare som kan göra det jobb som behöver göras billigast. Men nej, det huvudsakliga problemet är nästan alltid att få fatt i en hantverkare som faktiskt vill göra jobbet och inte bara försvinner i tomma intet.

Jag vet inte hur många gånger vi ringt hantverkare som lovat höra av sig men aldrig gör det. Eller för den delen de hantverkare som dyker upp och tittar på det jobb som ska göras, lovar att höra av sig om pris och tidpunkt för genomförande – och sedan aldrig hör av sig igen.

Nej, vi sitter inte och ringer varje dag. Vi har annat att hinna också. Och det är ju inte precis så att det är lätt att få fatt i hantverkarna på telefon från början; oftast tar det ett antal försök innan man får fatt i dem den där första gången. Så på det sättet drar det lätt ut på tiden, med hantverkare som försvinner spårlöst en efter en och man försöker få fatt i en ny. Den lilla fåniga plåten runt hålet där fläktröret går upp i kökstaket fick vi slutligen på plats för några månader sedan (fem och ett halvt år efter att köket i övrigt renoverades).

För närvarande hoppas vi på en hantverkare som ska kunna göra en ny intrimning av pelletspannan. Hela vintrn har pelletsbrännaren varit allmänt bråkig och stannat jätteofta, och därmed har vi gått väldigt mycket på el istället, och det finns massor med pellets kvar i garaget. Så till slut hörde vi av oss till Värmebaronen (panntillverkaren) och diskuterade och konstaterade att det borde göras en översyn och intrimning av den hantverkare de rekommenderade/hade kontakt med (de har en lista och så får man namnet på den som hör till närområdet). Och hantverkaren ifråga ringdes upp, och skulle höra av sig och komma… och har nu uppgått i små rökpartiklar eller nåt.

Tur att vi har möjligheten att köra pannan på el. På den tiden vi hade oljepanna frös vi när vi inte kunde få hit hantverkare när det behövdes :-/

Men jag tycker det är ett väldigt märkligt fenomen det här, med alla hantverkare som uppenbarligen har så mycket att göra att de inte är intresserade av att ta jobb hos kunder…?

Hantverkare som gör märkligheter igen

Elektrikern som skulle göra klart de sista badrumsrelaterade sakerna var slutligen här häromsistens, och vi har äntligen fått vettig belysning i matkällaren (några extra spots i taket som gör att det faktiskt går att se vad vi har därnere). Och nu när vi hunnit flytta in en hel del saker i vårt nya skafferi, så är det dags att flytta tillbaka saker i matkällaren.

Så för en liten stund sedan stod jag och tittade där nere, funderade på vad som behöver städas och fixas innan man kan börja flytta ner saker på riktigt. Första gången jag egentligen står någon längre stund och tittar mig omkring därnere med bra belysning.

Och då ser och inser jag, det jag inte såg när jag tittade ner på vad de gjort då i början av sommaren när vi följde renoveringen intensivt i varje steg men det inte fanns någon bra beslysning och jag alltså inte såg den sortens färgskiftningar:

De nya stolpar de satt för att hålla uppe taket (alltså golvet däruppe) är tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade, sånt där som man ska undvika av miljö- och hälsoskäl. I vår matkällare.

Ja, det är småfuktigt därnere. Men det finns faktiskt andra sätt att hantera det än att sätta tryckimpregnerat. De har, helt korrekt, satt asfaltspapp längst ner mot det gjutna golvet. Och man hade förstås kunnat bestryka träytan med något annat – till exempel linolja. Eller lärkträ. Eller värmebehandlat trä. Men tryckimpregnerat – inomhus?!?

Ja, jag är ledsen och upprörd, på ett ganska stillsamt sätt. Upprörd över det här att man ska behöva detaljbevaka och ifrågasätta vartenda steg när man betalar kompetent folk för att göra jobbet.Upprörd över att de inte frågar och diskuterar med kunden om grundläggande faktorer i byggandet.

Så här långt i efterhand kan man inte gärna komma och säga något. Och alldeles oavsett så innebär det en massa merjobb om man ska göra något åt det, och vi vill koma i ordning med det här nu. Så om jag vill göra något åt det så är det jag som är den krångliga, besvärliga, överkänsliga, fåniga.

Fast jag trivs liksom inte med tanken på att ha tryckimpregnerat i min matkällare. Jag vet liksom bara inte riktigt vad jag borde göra.

Dumma!

Läs även *mumlar nåt om hantverkare* om tidigare problem av likartat slag i badrumsbygget.

*mumlar nåt om hantverkare*

Är det nåt jag har svårt för så är det när när hantverkare gör saker utan att fråga gällande saker vi inte alls diskuterat och jag sedan får ta konsekvensen.

Väggen mellan hallen och badrummet är en trävägg. Reglar, spontade brädor på var sida, isolering emellan. På hallsidan satt det tidigare tretex och sedan tapet. När de nu sågat upp ett nytt dörrhåll där, försvann tretexen förstås också och revs upp på delar av väggen i övrigt. Så bra, tänkte jag, då river vi bort resten av tretexen och så sätter vi pärlspontspanel. Pärlspont har vi redan i trappan upp, som liksom fortsätter runt i hörnet, alltså i förlängningen av den här väggen. Och vi har tidigare diskuterat att det kunde vara snyggt med pärlspont i hallen, men det har fallit på blandade väggmaterial – och på att vi ändå skulle vänta med det rummet. Nu kunde vi passa på – ja, efter att badrummet är klart, förstås.

När jag kom hem idag hade hantverkarna rivit bort resten av tretexen och satt gipsskiva utanpå hela den väggen. Ja, i hallen – inte i badrummet.

Och jag kunde köpa det om det var något som behövdes av fuktskäl i badrummet. Men med tanke på att de satt masonit på motsvarande plats i skafferifarstun (alltså motsvarande träsponten) så kan det ju knappast vara frågan om det. Dessutom är det mot skafferiet det behöver fuktsäkras, för det är där badkaret är; väggen mot hallen är ju liksom typ borta från fuktzon. Så det kan knappast vara skälet.

Så förmodligen har de alltså bara satt gipsskiva för att de tyckte att det är så man gör. Fastän ingen bett dem renovera hallen. Och utan att fråga om de skulle eller om vi ville; de bara gjorde.

Så det verkar som att vi har två saker att välja på. Antingen låter vi gipsskivan sitta kvar. Och då får vi mycket mer trassel med att få rummet i ett snyggt och önskvärt skick sedan, alternativt får det på ett sätt vi inte vill. Eller så tar vi bort gipsskivan igen. Och då får gipsskivan kasseras – tillsågad gipsskiva för vissa mått och med ett dörrhål mitt i är ju inget som kommer att kunna återanvändas. Och då kommer gipsskivan att alltså kasseras helt i onödan, vilket gör mig till en miljöbov (förstöra saker så där bara för fåfängas skull!).

Det gör mig sur och putt och på allmänt eländigt humör. Ja, jag blir rejält irriterad på sånt här. Och jag tycker det är extra märkligt med tanke på att de ju faktiskt frågar om hur vi vill ha en massa andra saker. Men inte det här.

Dessutom snodde de mina möjligheter till husarkeologi i rummet. För på den där tretexen satt det spännande tapetlager kvar som jag ville undersöka. Som jag låtit bli och väntat på under tio år – och nu berövade de mig chansen. Ja, de har redan kört iväg med skräpet.

För övrigt borde jag anat oråd redan iförrgår när de började ta upp brädgolvet i hallen. Det skulle ju vi plocka upp, och plocka upp på riktigt sätt, en bräda i taget, för den eventualiteten att det faktiskt delvis skulle gå att återanvända. Men de bara satte en såg i och sågade rätt genom alla brädvarven mitt i golvet. Så något återanvänt smalbrädigt originalbrädgolv blir det inte i det rummet – heller.

Kvällen ikväll ägnar vi åt att lägga nytt brädgolv. Vilket alltså blir med ungefär dubbelt breda brädor mot innan. Mer av salsgolv än enkel hall. Men lägga golv är alltid kul. Och det är ju en väldig fördel att hantverkarna i alla fall i det fallet gjort grov-/tråkgörat, det vill säga lagt bjälkarna (fäst, lagt i våg, etc) – för det är ju just det att det är förlängningen av samma bjälklag som badrummet och därför måste göras i ett svep.

Så vi använder överblivna brädor från fjolårets matrumsgolvsbyte. Kompletterat med ett paket till. Samma tillverkare, samma dimensioner. Men spont och fjäder har hamnat i en annan höjd, så det blir en del fullösningar (eller: stämmande i noten) för att få till det. Och en del trixande med att få in brädor under trappan till ovanvåningen, som för stunden bara hänger fast med skruv i bjälklaget en våning upp… men som tur var kan man i alla fall gå ner i källaren för att hjälpa till underifrån :-) Och eftersom vi använder restbrädor så lägger vi nu faktiskt för första ett växlat brädgolv. Det känns i alla fall rätt och bra på nåt vis.

Så tja, nu har vi nästan lagt nytt golv i hallen, så där på en kväll. Fattas bara den jobbiga trixiga sistabrädan. Och barnen lagade mat för att vi skulle kunna jobba på.

Ganska lyckosam dag på hantverkarfronten

I morse lyckades jag få fatt i en vvs-are angående det här med att koppla loss elementen. Han lovade dyka upp inom en timme och titta på det – och han dök faktiskt upp en dryg timme senare, tittade på det, och sa att han kunde komma tillbaka i eftermiddag och fixa det. Vilket han faktiskt också gjorde :-) Elementen alltså bortplockade, liksom all masonit på väggen (utom småbitar som sitter kvar under spikar som hellre ville sitta kvar i väggen, och slutligen har jag plockat bort tapeten (huvudsakligen i stora sjok – i vissa fall nästan ”hela” våder).

Under dagen har vi dessutom lyckats få fatt i muraren igen. Han ska dyka upp på måndag morgon och göra jobbet.

Status matrummet

Tapeterna är beställda och har kommit, men vi har inte hunnit hämta dem. Förra helgen ägnade vi i alla fall en del tid åt ytterligare väggförberedelser (för vi vill tapetsera innan vi ska sätta in kaminen). Mina föräldrar var på plats och rev lite till i tapeterna :-) På själva murstocken testade vi att ”svampa” med vatten för att helt kunna få bort tapeten – det vore snyggt att putsa den. Experimentet gick över förväntan, men vi får inte bort tapeten helt och hållet.

Vi gav oss också på supeskåpet bredvid murstocken. Mellan murstocken och väggen mot vardagsrummet, alltså en sträcka på kanske fyra decimeter, har det suttit ett typ platsbyggt inmurat skåp i trä, så att det liksom blivit som att murstocken fortsatt i väggen men med en dörr i. Skåpet var fult och ganska opraktiskt. Vi har haft vaser, ljus och ljusstakar ståendes i skåpet, men det har liksom alltid varit bökigt att ta sig in där. Dessutom har man uppenbarligen sågat av nedersta delen av skåpsdörren och spikat för den nedersta delen av öppningen en gång i tiden samt tapetserat över, så att skåpsdörren inte gått lika långt ner men att nedersta hyllplanet liksom hamnat ”i skåpets källare” eller ett etage ner eller vad man ska säga.

Nu har vi i alla fall bräckt loss skåpet. Det var hyfsat stabilt byggt, av rejäla plankor i topp och botten, och pärlspont i sidorna, samt reglar på diverse ledder. Med andra ord ganska svårt att få loss, med tanke på att det bitvis var spikat på yttersidan, det vill säga ”inifrån väggen” (ja, fast förstås innan skåpet ställdes in). På något ställe satt det en spik genom två och en halv bräda i bredd, det vill säga en spik på sisådär 20 centimeter. På hyllplanen satt en målad och profilerad list ytterst, med rester av sådan där skafferihyllpappersbård och häftstift. Ovanför hyllan finns inte det snygga pärlspontstaket satt i mönsterkonstruktion som vi har i rummet i övrigt (och i två andra rum). Inte heller finns den snygga topprofilen på murstocken hela vägen in – men tegelstensmässigt är det murat på samma sätt, med toppkrön, så det är bara frågan om att någon kunnig ska putsa det.

Skåpet är alltså borta. Tanken nu är att putsa till väggarna där skåpet har suttit och sätta någon annan sorts hyllplan därinne (kanske rostfria) och så ha det som en öppen hylla för till exempel ved. En snygg enhet med murstocken (putsad på samma sätt) och kaminen.

Men när vi ringer muraren visar det sig att han är sjukskriven. Och ja, det där känns som sånt som skulle bli mycket bättre om en kunnig gör det.

Där står vi nu.

Äntligen har vi fixat bevattningen!

När vi flyttade hit fanns ingen vattenutkastare. I pannrummet/tvättstugan, som har fönster mot baksidan, och där vattnet för övrigt även kommer in i huset, fanns dock en vattenkran, med slangkoppling. Så det man gjorde var att man öppnade fönstret, krånglade in vattenslangen genom fönstret, och kopplade på den inne i tvättstugan.

Det tröttnade vi förstås på. Efter några år hade vi en hantverkare här som dels bytte kranen i tvättstugan till en modern enhandskran, dels satte en vattenutkastare i ytterväggen. Och på vattenutkastaren satte han den fula gula slangstumpen som tidigare suttit i tvättstugan.

Inget ont om hantverkaren, alltså; vi hade inte gett honom några noggrannare instruktioner om vad vi vill ha på vattenutkastaren, utan det viktiga just då var att få dit utkastaren alls. Resten fick bli sen. Och som alla småbarnsföräldrar vet, så kan ”sen” betyda lååångt senare… Man ska ju både ha tid att tänka efter vad man behöver, sätta sig in i vad som finns och dessutom hinna skaffa och installera. Men nu är det gjort:

På utkastaren, som alltså kommer ut på innergården, har vi satt en tvåfördelargrej (av mässing=håller förhoppningsvis) med avstängning för vardera öppningen separat. På den ena har vi kopplat en salng som går vidare genom dörren i mussen och bort på gaveln, det vill säga mitt emellan trädgårdslandet och örtagården. Där ”slutar” den i en ”extra kran-ställning”, det vill säga en grön metallstolpe med upphängning för slang. På denna kopplas slangen från vattenutkastaren in på baksidan. På framsidan finns en mässingskran, på vilken vi kopplat en bevattningstimer av det enklare slaget (tänk vanlig kökstimer/äggaklocka), och till detta har vi sedan kopplat en längre slang, som normalt kan vara uppvirad på den gröna stolpens slangupphängning, och som ska användas för bevattning med vattenspridare och slangmunstycken i trädgårdsland och örtagård.

Tillbaka till vattenutkastaren igen. Den andra krandelen har också en vattenslang inkopplad. Denna är lång nog att man ska kunna vattna tomaterna vid uthusväggen, och också för att man ska kunna nå bort till bilen på infarten. (Nej, det är ingen här som tvättar bilen på infarten. De få gånger vi kommer loss och tvättar den så görs det på riktig biltvätt. Men det är bra att kunna nå bort på infarten också, i alla fall.) I normalfallet är dock även denna slang upprullad, på en gjutjärnslanghållare som sitter på sidan av ett bord.

Bordet ifråga följde med huset från början, men har huvudsakligen stått utomhus och förfallit. Nu har jag plockat av bordsskivan och ersatt med en ny skiva av de gamla golvbrädorna från matrummet, satt dit en extra skiva längre ner (också golvbrädor) för vattenkannor, samt satt några tvärlåar på sidorna (också golvbrädor) för upphängning av gjutjärnsslangprylen (på ena sudan) och en korg för diverse bevattningsattiraljer (på andra sidan). Ovansidan har jag oljat. Där står dessutom ett stort emaljerat tvättfat och några mindre emaljerade fat (loppisfynd), för att man ska kunna stå där och skrubba potatis och morötter.

Och slangen som hänger på gjutjärnsprylen använder man förstås till att fylla vattenkannor och emaljfat.

För det är det som är huvudpoängen: Kunna fylla vattenkannor samtidigt som vattenspridaren är igång (eftersom man alltid kommer på det samtidigt). Slippa dra vattenslangen fram och tillbaka, kors och tvärs, när man ska vattna både tomater och trädgårdsland. Få lite ordning och reda.

*nöjd*

Det enda jag inte är nöjd med är att jag bett mannen kapa golvbrädorna med Stora Maskinen (TM). Jag tycker den är läskig, men samtidigt stör det mig att inte klara mig själv. Ska försöka komma över rädslan och lära mig.

Tryggheten i bra hantverkare

Trygghet och att känna sig hemma kan handla om så många saker. Som att ha hittat hantverkare som talar samma språk som en själv och som man vet man kan lita på, både vad gäller att dyka upp och att göra ett bra jobb. Eller ett byggvaruhus där man kan diskutera praktiska lösningar och materialval samt få gott bemötande i  övrigt.

Vi har sådana. Byggvaruställe. Elektriker, murare, fönsterhantverkare och snickare.

Det är bra.

Idag skulle elektrikern komma :-[

Mellan 17 och 18, var det sagt. För att titta på det som ska göras på vinden. Så vi såg till att vara hemma, både jag och sambon (han skulle egentligen tränat).

Vi har liksom försökt få hit honom lääääänge nu. Jag pratade med honom i våras (det är den elektriker vi anlitat tidigare, och för övrigt så var han den enda i trakten som inte sa ”om ett halvår” eller ”jag är sjukskriven” eller inte alls svarade…), när vi inte ännu riktigt behövde hjälp – vi ville vara ute i god tid – och då sa han ”hör bara av er ett par veckor innan ni behöver hjälp, så är det lugnt”.

Så i slutet av juni ringde vi honom. Telefonsvarare. Varje gång. Så vi lämnade meddelanden.

Sedan hade vi semester. Och sedan rullade det på, med målning däruppe. Så vi låg väl inte på så mycket. Men nu de senaste veckorna har vi ringt ungefär hur många gånger som helst. Alltid telefonsvarare. Ett antal gånger har vi pratat in meddelanden. Ingen har ringt tillbaka.

I måndags fick jag slutligen fatt i honom. ”Jag dyker upp på onsdag, mellan 5 och 6”, sa han.

Nä.
Han har fortfarande inte dykt upp.
Han har inte heller ringt och sagt att han inte kommer.

Vi behöver ju EL på vår ovanvåning!!!

***********************************
Annars har jag ikväll börjat måla lite schabloner på vårt golv, också i järnoxidrött. Det bli snyggt.

Och så har vi beställt sängar (för några dagar sedan).

Listerna? Nä, de är inte klara än. Lister är inte roligt att fixa på trötta kvällar med en gnällg 3½-åringf