Jag lovade i någon utmaning för länge sedan att plita ner tre barndomsminnen. Jag hittar inte längre utmaningen eller mitt löfte, men barndomsminne 1 finns här.
Barndomsminne nr 2 är ganska rörigt. En del luckor och osäkerhet. Förhoppningsvis lyckas jag plita ner det mest centrala…
(Hur gammal jag var? Vet inte. En vild gissning: kanske i 9-årsåldern.)
Mina föräldrar ska på fest eller ut på något med bekanta. Jag (och min bror? jag är osäker på om han är på samma plats som jag eller om han är någon annanstans – jag tror faktiskt han är någonannastans, för jag minns inte alls att han var med) ska vara hos en äldre släkting till dem mina föräldrar ska umgås med – jag ska sova hos henne och så.
Innan vi ska iväg, medan de håller på att göra sig i ordning på sen eftermiddag, undrar mamma om jag vill ha något extra att äta, lite mackor eller så. Typ ifall XXX inte serverar någon mat. Nä, tycker jag. Självklart kommer jag att få kvällsmat där, det kan jag inte tänka mig annat. (Eller tar jag en macka? Osäker? Det är i alla fall alldeles för tidigt på dagen för att äta kvällsmat, och jag har inte ätit mig mätt innan vi ger oss iväg. Vi har väl typ 45 min resväg dit också.)
Väl där får jag ingen kvällsmat. (Eller om jag möjligen får något litet att äta – men definitivt ingen riktig mat, inget som gör mig mätt.)
Och som den snälla flicka jag är kommer jag mig liksom aldrig för att säga något om det – något vettigt tillfälle infinner sig aldrig. Först utgår jag fråg att det kommer att bli mat senare, och sedan är det liksom för sent. Det blir inte. Jag går och lägger mig hungrig.
Att gå och lägga sig hungrig är ingen bra idé. Man blir bara hungrigare. Jag får under natten FRUKTANSVÄRT ont i magen, av ren hunger. Ja. Precis så. Men jag är för snäll, så jag ligger där och plågas och försöker klara mig igenom. Och när jag har så där hungersont så skulle det ändå inte funka att försöka äta – det gör liksom redan för ont.
Jag minns inte idg hur jag egentligen klarade mig igenom natten. Bara att det var en mycket plågsam natt. Och jag är osäker på om jag nånsin förklarade för vare sig henne eller mina föräldrar. Det jag minns är hur plågamt det var.