Djupare sett är det otänkbart att det som en gång existerat med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett intet.
Ovanstående är ett citat av Schopenhauer, hämtat från någon av Maria Gripes böcker. Förmodligen är citatet inte ens helt rätt; jag skrev upp det i min citatbok någon gång i min ungdom, och numera vet jag inte ens var citatboken ligger.
Och visst känns det så. Tanken på att någon ska sluta existera är så omöjlig att ta in. Och då känns det Schopenhauer formulerade rimligt. Men det handlar väl snarast om vår egen begränsade begreppsvärld – och om att vi söker tröst.
Och om vi tittar närmre på det så visst, de fysikaliska eller energimässiga beståndsdelarna i en organism lär ju fortsätta att finnas i någon form – men det kvittar ju. Det vi bryr oss om är ju den specifika kombinationen i form av en specifik levande varelse. Hur gärna vi än vill kommer den inte att finnas för evigt.
Det finns stunder när jag önskar att jag hade kunnat hänga kvar i den där vibrerande tiden i början, när allting fortfarande var känslomässigt intensivt och framtiden var en tid när det skulle bli bättre. Den där tiden när tillvaron på sätt och vis bestod av plågsamma tvåveckorsperioder i väntan på nästa gång vi skulle ses, och så knappt två intensiva dygn tillsammans, och så repetera. (Ja, nu överdriver jag. Tillvaron var självklart mer än så, även då :-) )
Fredagskväll på balkongen mot innergården i kollektivet i Malmö, med varsin tekopp, när han efter lång längtan kommit med tåget. Nånstans önskar jag att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.
Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder
(Lasse. Som nästan allt från den tiden är det Lasse.)
Och jag minns tillfällen från den tiden, eller åtminstone de första åren, när mensvärken var förjävlig och plågsam och något att bara uthärda och genomleva, men samtidigt något som gick att uthärda just för att man visste att det var tillfälligt och övergående, tryggheten i att det är något som går över och inte är farligt, minns älsklingens förtvivlan och känsla av maktlöshet över att jag hade så ont och han inget kunde göra – samtidigt som jag var så glad över att han fanns där hos mig. Och jag vill liksom hänga kvar i den stunden, i dået som trots plågan är full av trygghet och framtid.
”Försök stanna kvar i det inre lugnet”, säger hon som håller BodyBalance-klassen när vi sätter oss upp efter den avslutande avslappningen. Men jag känner inget inre lugn. Träningen gör att tankar som jag annars aldrig hinner eller orkar släppa fram kommer igenom. Och jag har bara en tydlig känsla av den kommande ensamheten.
Jag vill ju bara hålla fast vid honom för evigt. Ibland tänker jag att jag liksom skulle vilja hålla liv i hans huvud på något konstgjort sätt, för att kunna prata med honom vid behov. För evigt. Få den tid som han kan leva att räcka till och portioneras ut. Som någon sorts ”The face of Boe”.
Oerhört själviskt tänkt.
Och så funkar det ju inte heller. Jag kan inte styra över liv och död.
Och nej, i verkligheten hade jag inte velat stanna i dået för evigt heller. Jag är så glad att slippa distansförhållandet, så glad att kunna dela vardagen istället för att värdera varje minut tillsammans så högt att man liksom var konstant drogad av den andres närvaro (eller frånvaro).
