Tag Archives: kärlek

Även och inte minst mörkret

Facebookflödet fylls av beskrivningar och minnen om älsklingen. Och nästan alla handlar på något vis om den alltid glada, optimistiska, positiva personen. Och sådan var han förstås. Men inte bara.

För mig var den avgörande biten egentligen den motsatta. Jag berättade för honom om mina innersta mörka tankar, bjöd in honom till mina demoner. Och han blev inte rädd och sprang sin väg. Han stannade kvar och älskade mig ändå och ännu mer. Han hjälpte mig att hantera mörkret och han förnekade aldrig dess existens eller ens försökte förminska det.

Det positiva och optimismen var liksom aldrig ett självändamål eller en strävan. Det fanns där när det föll sig naturligt, och det var ständigt ackomanjerat av att det där andra som inte var lika kul och vackert.

Och hade det inte varit för honom så hade jag fanimej aldrig klarat av att hantera den här situationen.

Sol och surr och tårar

Därute visar sig våren från sin vackraste sida. Sol och värme och fågelkvitter. Därhemma såg jag bin som byggde bon i hål i jorden.

Men jag är inte människa att njuta av denna vackra vårdag.

Efter ett par timmar hemma, med kaffe och lunch, är jag nu en liten tyst mus som sitter på rummet på sjukhuset och låter älsklingen slumra. Han är trött efter många besök av vänner och familj. Vänner som i olika stadier bryter samman av sorgen.

Och mitt i det lilla han orkar prata, det viktiga urval han gör av vad han behöver förmedla med de krafter han har, så lyckas han ändå leverera invävda skämt. Till och med nu. Tramsputten finns kvar där, även i det allvarliga pratet om slutet.

Det är en så märklig känsla att läsa alla fina ord som vännerna skriver om älsklingen och om mig och om oss tillsammans. När jag läser det så låter det som att vi lyckats vara det jag önskat men egentligen aldrig riktigt tyckt att jag eller vi räckt till för. Som att vi varit perfekta i engagemang och social samvaro och vänskaplighet och allt. När jag många gånger egentligen känt mig som en misslyckad asocial varelse som inte orkar med att träffa en massa människor och ordna en massa saker. Som att vardagen kanske gått ut över en del av allt det där fantastiska som livet också kunde varit. Men det låter som att vi kanske hunnit med både och?

Han har i alla fall hunnit med ofantligt mycket. På något vis är det nog ändå så, som någon sa, att han hunnit med mer än många hinner på ett normallångt liv. Även om inte allt varit sådant som man bockar av i en lista över stora grejer.

Han har varit med och påverkat så många liv. Räddat fler än mig. Lockat med människor på saker som styrt dem vidare till livsavgörande händelser och upplevelser. Det är så oerhört många människor vars liv skulle sett annorlunda ut om inte han vore.

Jag funkar bättre med äkta vänner (och de är många)

Vissa saker läser man så ofta i reportage och intervjuer med människor som drabbats av cancer eller annan allvarlig sjukdom. Typ sånt här:

”När hen blev sjuk försvann alla vännerna.”

”När min partner blev sjuk så var det ingen som frågade hur jag som anhörig mådde.”

Men våra vänner finns, och ställer upp. Det är kramar och hälsningar och ”säg till om vi kan hjälpa till med något” och spontana och planerade besök för att hjälpa till eller bara sitta och prata en stund.

Våra vänner är helt enkelt underbara <3 Och de är många, hur många har jag nog liksom riktigt aldrig fattat förrän nu…

När någon i ens närhet drabbas av allvarlig sjukdom, som cancer, så påpekar vården att det finns möjlighet att delta i olika sorters verksamhet för anhöriga. Caféer och träffar och sånt. Och numera finns även något som heter ”cancerkompisar”, för oss som står bredvid eller bakom en cancersjuk och behöver kontakt med andra i samma situation – andra som oroar sig för cellgiftsbehandlingar och annat.

Och det är förstås jättefint att det finns. Men jag känner ingen lockelse, inget behov, av den gemenskapen. Ett sådant sammanhang skulle möjligen locka igång mer av min ångest. Jag behöver inte mer sjukdom och död omkring mig, jag behöver sånt som påminner mig om liv och glädje. Och möjligheten att vara med honom så mycket och länge som möjligt.

Men det har väl liksom aldrig varit min grej att bli ihopgrupperad med andra baserat på de yttre förutsättningar vi anses ha gemensamma. Det är som Villaägarnas riksförbund :-) Eller för den delen när jag, på grund av min nackskada, placerades i en smärtgrupp på vårdcentralen där vi skulle diskutera våra smärtproblem och poängen verkade vara att vi skulle acceptera att vi inte längre kunde putsa fönstren och ha lika välstädat…

Det funkar liksom inte. Jag behöver välja sammanhang och personer utifrån vilka jag funkar med, mår bra med, trivs med. Och för min del finns det alldeles fantastiskt många jättebra människor som jag faktiskt vet finns där. Även när inte älsklingen längre kan bära mig bort.

Kärleken och ögonblicket och evigheten

Djupare sett är det otänkbart att det som en gång existerat med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett intet.

Ovanstående är ett citat av Schopenhauer, hämtat från någon av Maria Gripes böcker. Förmodligen är citatet inte ens helt rätt; jag skrev upp det i min citatbok någon gång i min ungdom, och numera vet jag inte ens var citatboken ligger.

Och visst känns det så. Tanken på att någon ska sluta existera är så omöjlig att ta in. Och då känns det Schopenhauer formulerade rimligt. Men det handlar väl snarast om vår egen begränsade begreppsvärld – och om att vi söker tröst.

Och om vi tittar närmre på det så visst, de fysikaliska eller energimässiga beståndsdelarna i en organism lär ju fortsätta att finnas i någon form – men det kvittar ju. Det vi bryr oss om är ju den specifika kombinationen i form av en specifik levande varelse. Hur gärna vi än vill kommer den inte att finnas för evigt.

Det finns stunder när jag önskar att jag hade kunnat hänga kvar i den där vibrerande tiden i början, när allting fortfarande var känslomässigt intensivt och framtiden var en tid när det skulle bli bättre. Den där tiden när tillvaron på sätt och vis bestod av plågsamma tvåveckorsperioder i väntan på nästa gång vi skulle ses, och så knappt två intensiva dygn tillsammans, och så repetera. (Ja, nu överdriver jag. Tillvaron var självklart mer än så, även då :-) )

Fredagskväll på balkongen mot innergården i kollektivet i Malmö, med varsin tekopp, när han efter lång längtan kommit med tåget. Nånstans önskar jag att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.

Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

(Lasse. Som nästan allt från den tiden är det Lasse.)

Och jag minns tillfällen från den tiden, eller åtminstone de första åren, när mensvärken var förjävlig och plågsam och något att bara uthärda och genomleva, men samtidigt något som gick att uthärda just för att man visste att det var tillfälligt och övergående, tryggheten i att det är något som går över och inte är farligt, minns älsklingens förtvivlan och känsla av maktlöshet över att jag hade så ont och han inget kunde göra – samtidigt som jag var så glad över att han fanns där hos mig. Och jag vill liksom hänga kvar i den stunden, i dået som trots plågan är full av trygghet och framtid.

”Försök stanna kvar i det inre lugnet”, säger hon som håller BodyBalance-klassen när vi sätter oss upp efter den avslutande avslappningen. Men jag känner inget inre lugn. Träningen gör att tankar som jag annars aldrig hinner eller orkar släppa fram kommer igenom. Och jag har bara en tydlig känsla av den kommande ensamheten.

Jag vill ju bara hålla fast vid honom för evigt. Ibland tänker jag att jag liksom skulle vilja hålla liv i hans huvud på något konstgjort sätt, för att kunna prata med honom vid behov. För evigt. Få den tid som han kan leva att räcka till och portioneras ut. Som någon sorts ”The face of Boe”.

Oerhört själviskt tänkt.

Och så funkar det ju inte heller. Jag kan inte styra över liv och död.

Och nej, i verkligheten hade jag inte velat stanna i dået för evigt heller. Jag är så glad att slippa distansförhållandet, så glad att kunna dela vardagen istället för att värdera varje minut tillsammans så högt att man liksom var konstant drogad av den andres närvaro (eller frånvaro).

Men det skär i hjärtat

Vissa stunder är det som att jag är på gränsen till att svära inombords över att jag träffat honom. Att jag förälskat mig i och gift mig med och skaffat barn med någon som ska gå och få cancer på det där viset. Idiotiskt att välja någon sådan. Tänk om jag hade valt någon annan och sluppit det och kunnat få leva happy ever after.

Fast så inser jag att jag gått och blivit bortskämd. Glömt bort lyxen av att jag hittat just honom.

Ja, det finns oändliga mängder av män därute. Men det är långtifrån alla som är vettiga, om man säger så. Och även av dem som är vettiga så är det i praktiken ytterst få som jag blivit kär i. Och av dem jag blivit kär i är det nog bara han som också blivit kär i mig <3 Och det finns åtminstone ingen annan som honom, ingen annan jag hade kunnat bygga livet tillsammans med på det viset jag gjort med honom. Ingen annan som kunde varit så bra för mig på det viset han varit. Ingen annan jag kunde vuxit ihop med på det viset, avslutat meningar ihop med så länge.

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts

Ett helt liv med någon annan hade aldrig varit ett bättre alternativ än de år jag fått och ännu får med min älskling.

Men det skär i mig att jag ska behöva förlora honom, att jag ska behöva klara mig utan honom, nu när jag lärt mig lita på att han finns här.

Och jag vet att jag resten av livet kommer att oroa mig för att barnen ska ha fått med sig någon gen som gör att de också kommer att drabbas av cancer och dö ifrån mig. Det är en tung börda att bära.

Men ändå. Alternativet är ändå att den här tiden aldrig hade funnits.

Den vackraste sagan om julen

Det var en gång för länge sedan – närmare bestämt för sexton år sedan. Det hade varit en höst av nyförälskelse och lång avstånd: större delen av tiden dryga fyrtio mil mellan de båda förälskade, med undantag för ungefär varannan helg, när de befann sig på samma plats. Och nu närmade sig julen, och hon befann sig hos sina föräldrar, vilket i teorin betydde några mil kortare avstånd till älsklingen fast rent praktiskt snarast ännu längre bort. Och under julen skulle hon jobba som sjukhusstäderska alla de röda dagarna, för att spara ihop pengar till sin dyra utbildning.

Det är på kvällen den 22 december. Han ringer. Babblar på i mobiltelefonen medan han går. Det är inget ovanligt – han är ofta på språng, på väg mellan olika engagemang, och passar ofta på att ringa och prata medan han är på väg, och hans ekonomi är inte för ansträngd för mobilsamtal. (Detta är på den tid det fortfarande är dyrt att ringa till mobiltelefoner, och hon går en utbildning som kostar pengar och inte ger studiemedel.) Han babblar om om att han är på väg – hemåt tror hon. Alltså hem till honom själv, däruppe i Linköping, till lägenheten han delar med en kompis. Fast han babblar på om att han faktiskt är på väg hem till henne. Det är förstås ett skämt, hans vanliga godmodiga kärleksfulla tramsande.

Han fortsätter att prata på, lagom andfådd av den raska promenaden.

”Nu står jag utanför din dörr”, säger han slutligen.

Hon utgår från att det är trams. Men nej, han fortsätter att hävda att det är så, att han är där, utanför hennes dörr.

Så hon går och öppnar dörren till sina föräldrars dörr. Och där ute på verandan står han. Han har tagit tåget dit, och sedan traskat närmsta vägen – tre-fyra km – genom skogen hem till hennes föräldrar. Han är där nu, två dagar före julafton.

Bättre julklapp finns inte i denna värld.

Han stannar den natten, och dagen efter, och en natt till. Sedan tar han tåget tillbaka upp till sina föräldrar, för att fira julen hemhemma.

Med reservation för att jag minns detaljer fel. Det är trots allt sexton år sedan.

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.