Det är den fjärde juli, noterar jag när jag står och lyssnar på radio, samtidigt som jag stoppar in disk i maskinen – det pratas nåt om firanden av USAs nationaldag på radion.
Fjärde juli 2013.
Plötsligt slår det mig. Är det inte så att Sockan skulle ha fyllt tjugo år idag? Jo, så är det nog… Jag har alldeles jättebestämt för mig att det var den 4 juli han föddes. Och jag är ganska säker på att det var 1993. Vilket också stämmer med att han föddes när vi nyss kommit hem från Frankrike, för vi var där 1993.
Jag letar reda på fotoalbumet från den sommaren. Ja, visst stämmer det. Bilderna på de alldeles nyfödda kattungarna kommer direkt efter Frankrike-bilderna.
Daisy, mamman, hade uppenbarligen väntat ut oss. Vi hann alltså inte mycket mer än hem från Frankrike – där vi väl varit ett par veckor i alla fall – innan hon började boa in sig, och jag tror de tre ungarna måste ha fötts inom ett dygn från att vi kom hem om jag inte minns helt fel. (Men det är ju tjugo år sedan.) Det var tre ungar i kullen – för övrigt Daisys enda levande födda kull. Den första höll på att aldrig ens komma ut, fastnade liksom på vägen, med de stora baktassarna i kläm, för det var de som kom först, och de var liksom blåklämda. Han hade aldrig kommit ut om inte jag hade agerat barnmorska och hjälpt till. Och han var klen och eländig och såg inte mycket ut för världen i övrigt. Jag tror inte han gjorde mycket ansträngning att försöka sutta sedan heller; som jag minns det hjälpte jag till även med att få honom att vilja söka bröstet och få kraft att leva, liksom.
Fast egentligen trodde ingen av oss att han ens skulle överleva första natten.
Det gjorde han.
Sokrates fick han heta. Den ena av hans systrar fick heta Felicia; den andra systern är jag mer osäker på.
Och hur det nu kom sig så vann den här lilla klena hankatten hela familjens hjärta. Så till den milda grad att trots att det på något sätt alltid funnits någon outtalad regel om att bara behålla honkatter så blev det i slutändan han som stannade hos oss och systrarna som tingades bort. Ja visst, det spelade säkert in att det var lättare att tinga bort honkatter än hankatter – men det hade ju aldrig påverkat innan, liksom. Sockan var speciell.
De där baktassarna förblev liksom oproportionerligt stora hela hans liv. Och han var liksom överrörlig eller i alla fall extra… formbar? i ryggraden – kunde sitta på sätt som inte andra katter kunde.
Ingen trodde ju att han nnsin skulle leva till vuxen ålder. Därför blev han heller aldrig kastrerad. Trots detta höll han sig huvudsakligen hemmavid. Men hur det nu var så fortsatte han att vara vid liv – och med åren som gick så hände det till och med att han åkte rejält i slagsmål. I alla fall på sin ålders höst.
Då hade jag sedan länge flyttat hemifrån, inte bara sommartid utan året runt. Jag kan inte ens dra mig till minnes vilket år det var – hur gammal han var – när han slutligen försvann. Men han var nog i tioårsåldern. Vilket får sägas vara ganska gammalt för en klen okastrerad hankatt.
