Tag Archives: kemikalier

Tjek Kemien

En annan liten rolig leksak jag skaffat mig till jobbmobilen är en app som heter Tjek Kemien.

Grunden är informationsplikten i Reach, som jag skrivit om tidigare. (I korthet: Du har rätt att få svar på om en vara innehåller ämnen på kandidatförteckningen inom 45 dagar om du frågar.)

Tjek Kemien är en dansk app som helt enkelt ska underlätta hela processen. Istället för att jag som kund ska behöva fråga en ovetande och kanske ointresserad expedit, som sedan ska skicka frågan vidare inom företaget och jag som  kund i bästa fall ska få ett svar, så använder jag istället en app, däre jag skannar streckkoden på en vara. Då skickas frågan vidare till företaget, som sedan ska rapportera in till Tjek Kemiens databas. Därefter ska jag få svar. Och nästa person som skannar samma vara ska kunna få infon direkt från databasen.

På det här sättet går det snabbare och smidigare, och tröskeln för att fråga blir löjligt låg. Därmed kommer förmodligen mnga fler frågor in. Och kanske kan det också innebära ett tryck på företagen att faktiskt arbeta för att 1. ha bättre koll på sina varor så de smidigt kan svara 2. efterfråga varor som inte innehåller dessa ämnen 3. efterfråga lagstiftning som istället förbjuder ämnena :-) (ifall de upplever att det här faktiskt blir en jobbig hantering)

Än så länge är det långt under 45 dgar sedan jag skaffade appen, och ännu har jag inte fått några svar. Det ska bli spännande att se om det plötsligt börjar komma en massa mejl – eller inte… :-)

Hur man än gör…

Jag beställde slutligen ett par skor åt mig. Ett par Timberland Earthkeepers. Snygga och vettiga vanliga enkla skor.

När de väl kom visade det sig att de har någon sorts antibakteriell skit i sig. Typiskt sånt man ska undvika av kemikalieskäl.

Men då iddes jag inte krångla mer. Jag behöver ju ha skor på fötterna!

Skoskav fick jag på köpet ;-)

Men den här lappen på undersidan tyckte jag var fin:

Skosula med lapp

Svar från KP

Hej!

Vi håller med om att väskan är snygg! Vår chefredaktör använder den dagligen.

Vi har delat ut flera tusen väskor. Du är den första att höra av sig angående detta. Men självklart tar vi dina frågor på allvar. Tyvärr kan vi inte svara på en gång. Det är nämligen så att Kamratposten tillhör ett stort tidskriftsföretag med gemensam marknadsavdelning. Det är den avdelningen som ansvarar för alla premier (väskan är en premie).

För att få svar på dina frågor ber vi dig att kontakta vår marknadsavdelning. Kontaktuppgifter finns på sidan 50 i tidningen.

Med vänliga hälsningar,

KP

Så nu har jag mejlat marknadsavdelningen.

Brev till KP om kemikaliestinkande väska

Hej Kamratposten!

Min tioåring är prenumerant på er tidning sedan något år tillbaka, och både han och vi föräldrar tycker om tidningen.

I julas valde vi att köpa en tidsbegränsad gåvoprenumeration av Kamratposten till tioåringens kusin. Som värvningspresent eller vad man ska säga skulle vi som givare också få en orange väska. Vår tioåring tyckte väskan var väldigt snygg på bilden och tänkte ha den som skolväska.

Ett tag efter jul kom så den utlovade väskan. Och gud vad den stank! (Det är en plastväska och det var värsta sortens nyplastlukt.)

Vi hängde ut den på vädring ett antal dagar, och visst, lukten mildrades men försvann inte.

Eftersom jag har ett intresse för miljöfrågor, bland annat kemikalier, så vet jag att det här med att saker luktar starkt av plast eller kemikalier är ett varningstecken att ta på allvar: den sortens prylar innehåller ofta kemikalier som inte är nytiga. Väskan har därför ännu inte blivit använd (men den hänger i hallen, vilket säkert inte heller är jättebra).

Jag är nyfiken på hur ni resonerat när ni valt en sådan produkt att distribuera till er unga publik, som dessutom är långt känsligare för den sortens kemikaliepåverkan än vi vuxna?

Jag vet också att jag har rätt att få veta om produkten innehåller ämnen som är uppförda på den så kallade kandidatförteckningen (enligt EU:s kemikalielagstiftning REACH), och ni är skyldiga att svara mig inom 45 dagar. Det är visserligen ingen garanti för att slippa undan farliga kemikalier: det finns många farliga ämnen som inte är uppförda på kandidatlistan, och ämnen kan finnas på kandidatlistan och ändå vara tillåtna. Men jag ställer ändå frågan, eftersom ni är skyldiga att svara på den.

Eftersom jag tror gott om er så hoppas jag att ni är villiga att gå längre och ta reda på vad väskan innehåller helt och hållet. För jag vet att ni fortfarande har erbjudanden med samma väska…

Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

Undras när HM tänker höra av sig…?

Den 16 januari köpte jag en sport-bh. Och så frågade jag om innehållet av kemikalier på kandidatlistan, enligt informationsplikten i REACH. Det tillfället har jag beskrivit här.

Sedan ringde butikschefen och pratade in på min telefonsvarare. Och jag hörde av mig till henne, och hon fick mejladress och snigelpostadress som informationen skulle kunna skickas till. Hon skulle vidarebefordra mina kontaktuppgifter till någon på centrala H&M som kunde svara på det här. Det här var en dryg vecka efter att jag köpte behån.

Det är nu åtta veckor (56 dagar) sedan jag köpte behån. Informationsplikten ger säljaren 45 dagar på sig att svara.

Jag undrar när H&M tänker höra av sig? Eller jag kanske ska påminna dem?

Undras vad man i framtiden kommer att tänka om oss

Häromdagen kom det rön om paracetamols påverkan på foster under graviditeten:

Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd…

Det kändes ganska märkligt. För under båda mina graviditeter har jag fört många diskussioner med många andra gravida via nätet. Vi har varit många som oroat oss för olika mediciners påverkan på fostret, och det har varit ganska skuldbelagt att skaffa barn trots att man behöver ta medicin eller trots att man väljer att medicinera. Mitt sertralin har lett till många tankar.

Men just paracetamol/alvedon har betraktats som det mest säkra av allt. Det som mödravården alltid rekommenderat. Inte så att någon menat att man ska ta det i onödan eller så, men ändå… en markant skillnad.

I det perspektivet är det här… intressanta slutsatser.

Och i samma veva funderar jag kring andra tiders användande. Man hör ju ibland om att man i det forna Egypten använde smink som innehöll mycket bly. Och med vår kunskap idag känns det förstås vansinnigt att smeta ansiktet fullt med bly frivilligt.

Men de forntida egyptierna kan ju inte ha vetat vad vi vet idag om bly.

I dagens samhälle använder vi stora mängder och många sorters kemikalier som har läskiga effekter – cancerogena, hormonstörande, fertilitetspåverkande och så vidare. Än så länge förstår vi säkert inte den fulla vidden av detta.

Framtidens dom över vår kemikalieanvänding kommer förmodligen inte att bli mild.

Knycklar du ihop dina kvitton?

Tänk dig en mataffär. Kund som lägger upp varor på bandet, kassörska som skannar dem, kund som betalar. Och så frågan: vill du ha kvittot?

Och efter det utspelar sig väldigt ofta en av följande scener:

  1. Kunden tar emot kvittot, tittar på det, och knycklar sedan ihop det till en liten boll.
  2. Kunden tar inte emot kvittot, så kassörskan knycklar ihop det i en liten boll.

Det vill säga oavsett vilken av varianterna så knycklas kvittot ihop till en liten boll. De allra flesta har liksom en utvecklad knyckla-ihop-kvitto-till-boll-manöver.

Fast efter vad jag förstått så är det där ihopknycklandet ett väldigt effektivt sätt att frigöra det farliga bisfenolet från kvittot? Jag vet i alla fall att en person som borde veta bestämt avråder från kvittoknycklande.

Så: knycklar du dina kvitton?

Jag skulle köpa en sport-BH

Jag har behövt köpa en sport-BH ganska länge. Eller, jag har väl aldrig haft någon riktigt, men i flera år har jag känt ett behov men liksom inte kommit mig för. Jag är inte jätteförtjust i att prova kläder, speciellt inte tråkiga kläder, och ju fler lager man måste trassla av sig i provrummet desto bökigare.

Och så är det ju det där med träningskläder och kemikalier. Det har man ju läst och hört en massa om, att träningskläder proppas fulla med en massa otrevliga kemikalier, för att förhindra svett och dålig lukt och gud vet allt. Och sånt vill man ju inte ha. Men det står ju heller inte på kläderna vad de innehåller och inte innehåller. Så då blir det svårt. Och ja, det har definitivt bidragit mycket till att jag inte kommit mig för att ta tag i det här med sport-BH.

Men så blev det nu av. Jag drällde in på H&M och letade. (Jag började i ärlighetens namn på Lindex, men de hade total utförsäljning och där fanns inte mycket alls.) Hittade en sport-BH och provade, och den passade. Men det här att försöka bli klok på om den innehöll några otrevliga kemikalier det var som sagt var svårt. Av papperslapparna fick jag veta att den andas och att den torkar snabbt, men om detta beror på textilråvaran, strukturen, kemikalier eller något annat framgick inte alls.

Så jag gick och frågade. Trots den här irritationen över att egentligen inte riktigt minnas vad det är för kemikalier man brukar proppa i. Silver i någon form – joner? – minns jag. Men det är väl fler saker? Triclosan? Och samtidigt så ska man ju rimligen inte behöva kunna allt sånt för att ställa frågor i affären.

Det blev förstås som jag anade: hon hade ingen aning och tyckte väl egentligen inte alls att det var hennes sak att veta eller svara på. ”Men med tanke på hur kontrollerat allting är inom H&M så kan jag inte tänka mig att det skulle innehålla nåt farligt.”

Åhå? Med tanke på Greenpeace konstaterande i rapporten som kom häromdagen så borde väl alla veta att det inte är någon garanti?! ;-)

Jag påpekade att det jag syftade på var kemikalier som man AVSIKTLIGT stoppat dit, just för att det är träningskläder.

Hon upprepade att hon inte visste.

Då sa jag att okej, jag köper den (jag antar att generellt sett är nog en sport-BH köpt på H&M inte sämre än en köpt någon annanstans – kanske snarast bättre med tanke på det här och det här), men att jag vill utnyttja min rätt att få veta enligt REACH. Det vill säga att inom 45 dagar på veta om produkten innehåller något på kandidatlistan.

Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Hon hade aldrig tidigare hört talas om REACH. Det var uppenbart att hon ifrågasatte att det alls kunde finnas någon sådan lagstiftning, tills jag råkade säga något om att hon tvivlade på mig som kund ;-) (Nej, det var inte ett avsiktligt ordval.)

Hon ville att jag skulle ringa huvudkontoret själv. Jag hävdade att jag har rätt att ställa frågan via affären, samt påpekade att om jag själv ringer så lär de ju sig inget nytt i affären. Men hon tyckte inte de behövde lära sig – det kan ju inte vi hålla på och lära oss vad allting innehåller, typ.

Jag vidhöll. Och till slut skrev hon upp mitt namn, telefonnummer och artikelnumret på en lapp. Vi får väl se om någon hör av sig…

Igår hände det plötsligt

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.