Tag Archives: kläder

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Svårigheten med upprop som vill att jag ska tala om att jag ska ändra det jag redan ändrat

Jag har vissa svårigheter med upprop som går ut på att jag ska ta ställning och säga att jag kommer att göra annorlunda mot vad jag gjort hittills. För det är ju oftast så att uppropen redan lyfter en problematik jag redan känner till – inga direkta nyheter egentligen.

Jag tycker ju liksom inte att jag kan skriva på att från och med nu ska jag minsann göra den här förändringen – om det är något jag redan tagit ställning i och redan gör mitt bästa.

Och jag tycker inte heller att jag ska skriva på om att göra något som i praktiken inte kommer att bli av. Och är det något jag inte redan förändrat/agerar på, så finns det förmodligen skäl, och de skälen kommer att kvarstå.

Därför kände jag mig väldigt kluven när Slow Fashion-uppropet dök upp i mitt flöde häromdagen:

Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar.

Jag har inte för avsikt att sakta ner. Jag har aldrig varit en stor klädkonsument, jag väljer kläder jag trivs med länge, har aldrig brytt mig om vad som är modernt, jag lagar mina kläder, och så vidare. Det handlar dels om vem jag är i grunden, dels om steg jag tagit bit för bit under många år.

Samtidigt är det ju omöjligt att utforma den där sortens upprop så att de ska passa alla – och jag vet att det är jag som är konstig och avvikande; möjligen är det här ett steg mot att samhället ska ta sig närmre mig ;-)

Så jag skriver väl på ändå då. För att visa mitt stöd. För jag kommer förstås att fortsätta som vanligt.

Från jeans till tunikor och vägen däremellan

I många år har jag varit en jeansmänniska. Jeans har varit mitt huvudsakliga klädesplagg. I alla fall till vardags, i alla praktiska sammanhang. För att det är smidigt och enkelt och funkar till allt. När man ska cykla. När man ska göra praktiskt arbete hemma.

Dessutom har jeans alltid fickor. Och fickor är en nödvändighet. Jag går alltid med viktiga saker i fickorna. Även om jag försöker hålla det till ett minimum så har jag svårt att klara mig utan fickor annat än hemma.

Men på senare tid har det ändrats, bit för bit. Det började väl kanske med alltmer tunikor. För att jag trivs med tunikor som ett smidigt alternativ, eftersom jag gillar klänning men ofta tycker det är opraktiskt – och tunika ger ändå lite klänningskänsla. Och för att tunikor går ner om ryggen och baken och värmer, vilket är bra för att undvika få ont i ryggen.

Och sedan kom läget att alltför många av jeansen börjat bli slitna – och de blir slitna fortare nuförtiden. Och det är svårare att hitta bra jeans när man är lite för bred om mage och bak och lår, och man inte kan ha de man hade innan. Och mindre roligt att köpa.

Och när man går i tunikor stora delar av tiden så funkar det bättre än tidigare att gå med bara tights och liknande tunna byxor. För det finns ändå värme nerom ryggen och baken. Och när tunikorna dessutom ibland har vettiga fickor, och ibland ersätts av klänningar – som faktiskt ibland också har fickor om man köper dem på rätt ställen…

… så har jag plötsligt, utan att jag knappt märkt det, bytt standardklädstil.

Samtidigt har jag fortfarande dåligt samvete för att jag inte går i mina gamla jeans, inte har tillräckligt många fungerande jeans, och inte klär mig tillräckligt praktiskt :-)

Lättnaden i att någon annan får nytta av

Halvvägs genom den här vintersäsongen (inte för att det var mycket till vinter, men ändå) växte minstingen ur sina vinterkängor. De fina röda ekologiska kängorna från Kavat, i storlek 32, var plötsligt för små. Det var inte mycket att be för, vi var tvungna att köpa nya. Och tacksamt nog fanns samma sorts skor fast i större storlek att beställa till reapris (den här gången blev det blåa).

Men det kändes liksom ändå surt. De urvuxna skorna riskerade ju att bli ståendes, eller skulle komma att kräva en insats i form av försäljning eller liknande.

Då dök det upp en förfrågan via facebook. Ett flyktingbarn som bara hade det hen stod och gick i, och som behövde skor och kläder, bums.

Och: de urvuxna skorna var i rätt storlek.

Vilken lättnad. Istället för att skorna skulle förbli ett dåligt samvete för mig så blev de nu en lösning och en hjälp för någon annan. En tung sten föll från mitt hjärta.

Dessutom letade vi igenom lådor med urvuxna kläder och fick ihop en duglig grundgarderob i övrigt till barnet ifråga.

Lagnings- och begagnattankar

Det är lördag. Jag borde sätta mig och laga kläder. Det finns alltid kläder som behöver lagas…

Det blir mer lagning av kläder nuförtiden. Och en bidragande orsak är att vi köper mer begagnade kläder. Begagnade kläder innebär att de redan har en viss nivå av slitning och det därför går kortare tid innan de behöver lagas. Och ju slitnare kläderna blir desto oftare behöver de lagas, och ju svårare blir det att åstadkomma något som håller ihop.

En annan nackdel med att köpa begagnat (utöver att det tar mer tid att leta reda på det man behöver) är att man blir tvungen att acceptera kläder som stämmer betydligt sämre med det som funkar. Just för att valmöjligheterna är enormt mycket mer begränsade. Det innebär att man måste köpa många fler klädesplagg, till exempel många fler par byxor till barnen, för att det faktiskt ska finnas hemma byxor som funkar i alla situationer, istället för att köpa färre byxor som allihopa faktiskt är valda för att funka i alla möjliga sammanhang. Och därför blir lådorna överfulla, och det blir dålig överblick, och trots det finns det egentligen inte ens alltid allt det som behövs.

Och det sägs att de flesta av oss akulle kunna klara oss med de kläder vi har resten av livet. Ja, det gäller väl oss vuxna, då. Men det vete sjutton. Jag har aldrig varit någon storshoppare, och många av de kläder jag har är redan väldigt slitna, och så gott som alla byxor jag har är lagade flera gånger och en del snart bortom all räddning.

Två lakan = två rullgardiner och ett nattlinne

Jag har slutligen fått tummen ur och sytt den andra rullgardinen. Och eftersom rullgardinerna är sydda av varsitt gammalt överlakan så blev det förstås en del tyg över. Av överblivet tyg syr man fler saker :-)

Jag har länge haft behov av några nya nattlinnen. Två av de jag fortfarande använder är av typen jätteoversized t-shirt med massor med tryckta små nallar på eller nåt sånt, och det ena av dessa två är så slitet att det verkligen knappt hänger samman. Så att sy ett nattlinne kändes som ett lämpligt projekt. Och eftersom jag häromsistens fick syn på en tunika hos Gudrun Sjödén som jag kämpar hårt med att låta bli att köpa [inte köpa onödiga saker eller saker man inte behöver] så hämtade jag i alla fall lite inspiration från den – kombinerat med det faktum att jag efter att ha sytt vetefilt och fyraåringsskjorta också gärna ville ha något med röda mönstersömmar… :-)

Alltså gav jag mig på att sy ett nattlinne – av det som fanns kvar av lakanen. Inget mer (bortsett från tråd).

Och när man dels ska hushålla med tyget och dels är alldeles för lat (eller inte vill ta sig tiden) att arbeta fram ett noggrannare mönster så är det fyrkantiga tygstycken som gäller. Men även så så är jag ganska ringrostig på frihandssömnad (eller snarare frihandsklippning). Eller tja, det där första steget att komma till skott och våga sätta saxen i tyget har väl egentligen alltid varit svårt. Fast jag har sämre känsla nu för hur mycket bystvidd som egentligen behövs för att få en viss mängd rörelsefrihet och så vidare, och när man liksom inte har några fasta punkter på vare sig hur brett eller långt någotdera tygstycket borde vara och man har flera olika delar som ska förhålla sig till varandra, då blir det svårt att komma till skott. Till slut måste man liksom bestämma sig. Och ja, då är det på något vis rätt tacksamt att vara begränsad av de tygstycken som finns att tillgå :-)

Så jag kom till skott. Och det blev väl kanske inte riktigt helt och hållet som jag hade tänkt mig, men det funkar. Och jag har sytt rynktråd för första gången på evigheter – ganska udda bara det ;-)

Det ska väl tilläggas att jag är rätt förtjust i kläder av enkla raka vita tygstycken ;-)  Och det är ju kul att ha något sådant som faktiskt funkar att använda ”till vardags”. Den hellånga vackra klänningen jag sydde för en hel massa år sedan funkar liksom mycket mindre ofta (det är nästan så att det känns som tur att vi faktiskt gifte oss så att den kom till nytta en gång extra ;-) )

Och det blev ganska snyggt med röd mönstersöm på nattlinnet. Som broderier fast mindre jobb. (Och mindre perfekt, för symaskinen har ibland märkligheter för sig.)

Ylletunikan och jag

Jag går i min ylletunika och min långkofta dag ut och dag in. Hur många dagar det blir i sträck kan jag inte svara på.

Jeansen byter jag då och då, men även dem har jag säkert en vecka i sträck. Tröjan jag har under tunikan byter jag oftare; det blir säkert två tröjor per vecka.

Det är ju inte så man ”ska” göra. Det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att man måste byta kläder jätteofta. Och det gör inte jag. Så i bästa fall tycker väl min omgivning att jag är konstig. Kanske tänker de andra saker också.

Men jag behöver ha det varma yllet ner om ryggen och baken och låren. För att undvika att jag fåt ont i ryggen, eller minska risken, eller göra att problemen blir mindre. Och det är ärligt talat viktigare för mig än om någon eller några eller många går och tänker att jag är konstig.

Det tänker ju en massa människor ändå om mig. Men nu när jag är vuxen är ju ändå de allra flesta (åtminstone i min omgivning) för artiga för att säga det.

 

Miljöinsatser i vardagen: nylagad jacka

Häromdagen satte jag mig och lagade min vinterjacka. Sömmen hade gått upp på ena ärmen. Inget stort. Kanske blev det inte riktigt lika snyggt som innan, men är liksom inte hela världen, trots allt.

Att laga jackan är också en miljöåtgärd.

Nej, jag ska inte köpa någon ny. Den här duger alldeles utmärkt ett bra tag till. Även om det finns snygga jackor och kappor i ekologisk bomull på Gudrun Sjödén. För jag behöver ingen ny. Och den bästa miljöinsatsen är att inte skaffa saker man inte absolut behöver.

Även om det just i fallet med Gudrun Sjödén är svårt att låta bli, så gör jag det ändå.

Nästa sak att laga är koftan jag har på mig. Det börjar gå hål vid armbågarna

Marken måste räcka till både mat, bränsle, kläder och en massa annat

Som jag skrivit om tidigare så finns det en debatt om konflikten mellan att odla mat och att odla biobränslen. En del säger helt enkelt att det inte är okej att använda odlingsbar mark till att odla grödor som ger biobränslen. (Läs mitt tidigare inlägg här.)

Egentligen finns det många fler konflikter av det slaget. För vi odlar ju inte bara råvaror till mat och bränsle/energi.

Färgen vi använder när vi målar här hemma kommer också från åkrarna. Ja, för det mesta använder vi linoljefärg (där huvudbeståndsdelen är olja som pressats från linfrön), och ibland ”Linusfärg”, där linolja också är en viktig beståndsdel.

Det kan man förstås se som besvärligt. Är det inte dumt att använda åkrar till att odla färg? Tja, men alternativet är ju att använda petroleumbaserade produkter. (Även i en vattenbaserad färg antar jag att det finns petroleumbaserade komponenter. Färgen består ju inte bara av vatten – vattnet agerar väl bara ”lösningsmedel?) Så visst, att producera målarfärg av åkergröda innebär förstås att det blir mindre mark kvar till annat. Men annars får vi ta resurserna någon annanstans, det vill säga från den begränsade oljereserven i jordskorpan som påverkar vårt klimat negativt när vi släpper fram den.

Vi ”odlar” också textil på stora arealer. Dels i form av växtodling, till exempel bomull och lin. Dels genom djurhållning (får och silkesfjärilar är två exempel). Även i det fallet är det förstås möjligt att ”ersätta” grödorna med oljebaserade alternativ. Och det är förstås även i det här fallet dåligt av samma skäl som ovan.

För det är ju faktiskt så att det som kan produceras på marken, jordytan, måste räcka till alltsammans. Både mat, bränsle, målarfärg och kläder. Och för den delen alla andra produkter vi anser oss behöva. Det håller inte att bygga tillvaron på att vi ska plocka upp ny olja hela tiden.

Alltså måste vi leva utifrån att marken är begränsad. Det här är liksom den mark, den jord, vi har. Vi måste hushålla med den.

Om man skriker om att det är ett problem att vi använder restprodukter från jordbruket till att tillverka bränsle, så borde man skrika ännu högre om att en del människor köper kläder som hushållspapper och använder dem nästan lika kort tid. Om vi tillverkar hållbara kläder, använder dem längre tid och slutligen återvinner materialet, så kan vi frigöra mark för odling av mat. Om vi tillverkar färg som är dryg och tålig kan vi kanske ändå ha råd att måla.

För det där som ligger under mark ska vi bara använda när det är absolut nödvändigt. Vi ska klara oss på marken och det som finns därovan.

Vad betyder egentligen 100 procent?

Låt oss anta att det står ”100% bomull” i tröjan du har på dig. (Det är ganska stor sannolikhet att det står så. Om det inte gör det, så har du säkert någon annan tröja där det står så, så du kan ju låtsas att du har den istället.) Vad betyder då det?

Ja, svaret är inte så självklart som det kan verka. Det betyder i alla fall INTE att tröjan består av 100% bomull. Det betyder 100% av textilråvaran är bomull.

Förmodligen är betydligt mindre än 100% av tröjans vikt (eller volym) bomull. Däremot har jag ingen aning om hur stor procent det egentligen handlar om (men om du vet får du hemskt gärna berätta!).

Det är ju egentligen ganska självklart, om du tänker efter. Sannolikt är din tröja färgad – färgen består ju inte av bomull (om du inte har en tröja av färgväxande bomull, men det slog liksom aldrig särskilt stort, tyvärr). Kanske har den till och med ett tryck. Trycket kan vara av ganska olika typ, allt från något så tunt att det knappt känns till flera millimeter tjockt av något som känns gummiaktigt. Trycket är inte heller av bomull. Fråga mig inte vad det är eller hur miljö- eller hälsofarligt det är, för det vet jag inte.

Grejen är just den: jag vet inte. Jag får ingen information om vad tröjan innehåller, utöver själva textilråvaran.

När det gäller mat finns det krav på att ange vilka ingredienser som ingår. Både råvaror (griskött och vetemjöl) och tillsatser (bakpulver och E-nånting). Dessutom anges om det kan finnas spår – alltså extremt små mängder av att det hanterats i samma rum – av ämnen som en del människor är extra känsliga för.

Sådana krav finns det inte alls för kläder eller textilier. Det behöver inte på något vis anges vilka kemikalier (”tillsatser”) – färgämnen och annat – som ingår i produkten. Inte heller vilka ämnen som använts i produktionen och som det därför kan finnas spår av.

Ja, det finns människor som är överkänsliga mot en del av de här ämnena. På det där mer direkta viset, att de får klåda och utslag och mår dåligt. Och många av ämnena är sådana som är dåliga för oss alla i längden.

Men som sagt var, för kläder och textilier finns inga krav på ordentlig innehållsförteckning. Jag gissar på att det skylls på att vi inte äter kläderna? Men vi har kläderna på oss, mot vår hud. Och huden är jättebra på att ta upp och släppa in små ämnen. Jag gissar dessutom på att svett och fett från vår kropp underlättar i att få kemikalier att lossna från kläderna och komma i kontakt med och in i huden. Små barn (och även större)  har dessutom ibland en tendens att tugga och suga på kläderna.

Visst, som småbarnsförälder har jag ”fått lära mig” (inte den officiella vägen) att man bör tvätta kläder och annat innan barnen får använda dem första gången, åtminstone när barnen är små, för att bli av med det värsta av kemikalierna. Men är det inte ganska vansinnigt att det ska behövas?

Eller är det bara jag som är konstig när jag tycker att det borde framgå av lappen i tröjan hur mycket ”tillsatser” eller kemikalier den innehåller?