Tag Archives: klimat

Vadå, vi ska väl inte skylla ifrån oss och lasta över allt på politikerna – vi måste väl ta personligt ansvar?

Ja, självklart ska vi ta personligt ansvar.

Grejen är att det är alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Det kommer liksom inte att räcka. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. För att få fler att ta eget ansvar behöver vi vända den inställningen, så att det ses som eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart igen.

Och för det behövs en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – där behövs politikerna.

Men för att vi ska kunna övertyga politikerna om detta så behöver vi vara många. Och jag tror att det finns många människor som egentligen tycker det här är viktiga saker men som samtidigt är fullt medvetna om att de egentligen själva gör många saker som inte är bra för klimatet. Och därför tror jag många av dem snabbt tittar åt ett annat håll, börjar prata om annat och så vidare, när klimatet kommer på tal. En del av dem tror jag man kanske kan nå med den här bloggtexten.

För ja, det är viktigt att få med även de som inte redan gör allt de skulle kunna.

Nej, jag skrämmer inte mina barn om klimatet

Jag sitter inte och målar upp skräckscenarion om framtiden. Det finns inget behov av att göra det.

Jag lär dem att leva rätt. Talar om hur man bör göra och säger att det är för att det är bättre för klimatet och miljön. Vid behov förklarar jag, så detaljerat det behövs för stunden, hur saker hänger samman, om varför det ena är bättre än det andra och så vidare.

Jag lär dem att det är bra att äta vegetariskt ibland. Att man inte ska köra bil i onödan. Att det är bra att laga kläder. Att man inte ska köpa för mycket saker, och att det är bättre att köpa några få riktigt bra saker. Och så vidare. Det är inget skrämmande med det. Och inget kontroversiellt heller, annat än för inbitna konsumtionsfanatiker. (Isåfall är det nog mer skrämmande att jag säger att jag inte köper vanliga vindruvor för att det kan finnas gift kvar på dem. Men det är ju tyvärr sant, och det går liksom inte att säga på något annat sätt utan att ljuga.)

Men, ärligt talat, det är ett fasligt klemande med barn nuförtiden. Man får inte skrämma dem överhuvudtaget. Och visst, man ska inte skrämma upp dem i onödan, men man kan inte heller gå omkring och låtsas som att allting är bra. Självklart ska man anpassa efter barnens ålder, men sakta men säkert måste man trots allt ge dem insikten om att det finns en massa dåligheter i världen. Krig, svält och lidande. Att på längre sikt dölja det för barnen är inte alls ett bra föräldraskap.

Mina barn skräms av sådant som de hör om som händer nu, sånt som är farligt i stunden. Nedbrända hus eller jordbävningar eller barn som far illa. Inte av att världen kan komma att förändras när de blir äldre; det är fortfarande alldeles för abstrakt för dem.

Men jag skickar med dem värderingar och levnadssätt. De lär sig hur man gör och varför av oss föräldrar (och av andra). Som förälder påverkar man självklart vad som blir självklarheter i barnens ”värld”. Och det är lättare att lära rätt från början än att lära om.

Dessutom har man som förälder ibland den fördelen att man inte alls behöver förklara eller motivera; ibland är man helt enkelt bara den som styr vad som fins att tillgå i hemmet ;-)

Ja, jag har skrivit om ungefär det här tidigare också, till exempel:

Om vi inte lär barnen…

Det som behöver göras för klimatet är bra även på andra sätt

Självklart önskar jag att klimatförändringarna inte blir så allvarliga – att ”klimatskeptikerna” har rätt och IPCC och majoriteten av alla klimatforskare har fel. Inte för att något tyder på det, men för att det självklart skulle vara trevligare. Men eftersom nu en majoritet av forskarvärlden är överens om att klimatet förändras på grund av våra utsläpp och vårt leverne, så bör vi förstås utgå från detta. Till och med om inte en så förkrossande majoritet hävdat detta, så vore det ändå rätt sätt att agera utifrån försiktighetsprincipen.

Och de allra flesta saker som behöver göras är positiva ändå – vi skadas liksom inte av att försöka leva på det sätt som gör att vi minskar vår klimatpåverkan.

Det är bara positivt om vi minskar vårt köttätande och äter mer vegetariskt (förstås under förutsättning att vi äter rätt kött när vi äter kött). Bättre för hälsan. Bättre för den biologiska mångfalden och naturen i de länder där man nu ofta odlar soja och majs som djurfoder.

Det är bara postivt om vi gör fordonsbränsle av en massa restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri.

Det är bara positivt om vi sparar lite av den kvarvarande oljan (ja, den är en begränsad resurs) till att kunna göra viktiga plastmaterial och annat oljebaserat i framtiden.

Det är bara positivt om vi minskar förbrukningen av energi (oavsett källa) och ökar effektiviteten vid användningen av energi, oavsett om det handlar om bilar, industriprocesser, uppvärmning eller belysning.

Det är definitivt positivt för hälsan om vi går och cyklar mer.

Det är positivt för naturen, jordbruksgrödorna och människors hälsa om färre transporter görs med personbil och lastbil. Bilar släpper inte bara ut koldioxid, utan även som leder till försurning, övergödning, skador på grödor och ökad dödlighet hos människor.

Det är positivt för länder i andra delar av världen om de kan övergå till grödor som lämpar sig för deras klimat, som inte behöver vattnas med det vatten de själva behöver och grödor som de själva kan äta och använda istället för att de ska producera sockerärtor till oss mitt i vintern. (Och sockerärtor är ju ändå allra godast om de är en lyx som bara finns under en kort period varje år – tycker i alla fall jag.)

Det är positivt om människor blir bättre på att ta vara på de saker vi har och laga dem och vårda dem istället för att köpa nytt hela tiden. Det minskar problemen med avfallshantering. Och det miskar behovet av nyproduktion. Att tillverka ny elektronik kräver gruvdrift av sällsynta metaller – gruvdrift leder till många miljöproblem. Tillverkningen innebär ofta arbetsvillkor som vi inte skulle anse acceptabla om det var här hemma i Sverige.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det är förstås inte så meningsfullt. Poängen är att det som skadar klimatet väldigt ofta också är skadligt på en massa andra sätt. Allt hänger samman. Ja, visst finns det undantag där det finns ”målkonflikter”, men på det hela taget innebär ofta en omställning till ett mindre konsumtionshysteriskt samhälle fördelar på väldigt många områden. Självklart ska man tänka igenom noga vad man gör så att man inte orsakar annan skada, men det är inget skäl att blunda eller titta åt ett annat håll; tvärtom är det ett synnerligen gott skäl att ta itu med förändringsarbete snarast, så att det finns tid till att göra saker på ett genomtänkt vis.

Det handlar dessutom om solidaritet med människor i andra delar av världen. Respekt för deras liv, deras värde.

Det största problemet är nog att det känns ovant att göra annorlunda. Annorlunda mot innan. Och för de som försöker vara föregångare annorlunda mot de flesta andra.

Och ja, självklart finns det de som förlorar på omställningen, i alla fall på kort sikt.. Stora multinationella företag som bygger sin produktion på konceptet mycket och billigt förlorar om de inte inser att de också måste ställa om. Och oljebolagen sitter väl knappast och hurrar.

Å andra sidan gynnar en omställning många små lokala hantverks- och serviceföretag. Vilket i sig har en passa positiva effekter :-)

Okynneskonsumtion är den mest oroande klimatfrågan

Vilken klimatfråga tycker du är mest oroande idag? Vi vill veta! #climatemonday

Ja, så frågade @svtvetenskap på twitter igår.

Jag funderade en liten stund innan jag svarade. Efter att ju ganska nyligen ha skrivit inlägget om flygberoende passerade mina tankar just flyget. Och ja, flyget är problematiskt. Men är det verkligen det mest oroande idag?

Nej, inte som enskild företeelse. Snarast är flygandet, och hur folk ser på flygandet, en del av ett större problem: något man skulle kunna kalla okynneskonsumtion.

I ordet okynneskonsumtion lägger jag in all konsumtion av saker vi inte behöver. Kläder vi köper för att de är billiga, snygga eller för att vi behöver nåt nytt och fräscht – fastän vi egentligen har alla kläder vi behöver. Skorna vi köper fast garderoben redan är full. Småprylarna – servetter, en ny serveringsskål, några ljusstakar och ett par tavlor – som kommer med från Ikea fastän vi bara skulle dit och titta på en bokhylla. En ny mobiltelefon fastän den gamla funkar.

Jag skriver vi. Jag hör till dem som verkligen försöker låta bli detta, som vänder och vrider på alla tankar innan jag köper, och som har ett överaktivt samvete. Men ja, det händer mig också.

Och flygandet är också en del av denna okynneskonsumtion. För ja, visst finns det tillfällen då det är motiverat att flyga. Men väldigt många av de flygresor som görs är inte nödvändiga. Nej, de ÄR inte det! Men folk har vant sig.

Tänk efter. Om någon i min tidiga barndom, eller ännu tidigare än så, blev kär i någon från ett annat land, så flyttade den ene till den andres land om man hade för avsikt att fortsätta vara ihop. Idag finns det folk som veckopendlar till London, eller för den delen flyger flera gånger per år till partnern i Thailand. (Ja, jag har bara andra-, tredje-, fjärdehandsuppgifter på detta, så rätta mig jättegärna om jag har fel.)

Och många av de som okynneskonsumerar flygresor, som flyger var och varannan vecka, tycker inte heller det är nåt konstigt med det – de ser det som självklart, naturligt, ”inget konstigt alls!”. (Och om de någonstans grämer och oroar sig litegrann, så skyller de på någon annan. Chefen eller företaget kräver det. Eller så är det bara omständigheterna. Inget de själva kan hjälpa eller påverka.)

Och ja, mina tankar om flygberoende är ju förstås i högsta grad relevanta även vad gäller shopping – där finns ju även ett etablerat ord: shopoholic.

Även mat okynneskonsumerar vi. Vi köper för mycket – och slänger för mycket. Och vi köper för lyxiga saker: för mycket kött, grönsaker som inte är i säsong och som därför måste odlas i växthus eller transporteras skitlångt.

Och det hemska är att grundproblemet till stor del är att vi har det för bra. (Ja, jag är fullt medveten om att det inte gäller alla. Det är en annan historia.) Vi har råd och möjlighet att skaffa oss mer än det vi behöver för vår överlevnad. Vi har råd att köpa mer mat än vi hinner äta upp. Vi har råd att köpa nya kläder istället för att laga de som gått sönder.

Och ”mycket vill ha mer”. De där pengarna vi har över när vi köpt det vi verkligen behöver, dem som skulle vi ju kunna använda till att köpa kvalitet. Men tvärtom så satsar vi många gånger på att köpa så billiga saker som möjligt så att pengarna ska räcka till så mycket som möjligt. Så många saker och flygresor som möjligt. De där billiga sakerna, med allt vad de innebär i form av negativ miljöpåverkan, dåliga arbetsförhållanden, dålig djurhållning…

De där billiga varorna är dessutom till stor del det som över huvud taget möjliggör okynneskonsumtion – eller i alla fall gör den intressant som ett alternativ. Hade det bara funnits dyra kvalitetsvaror så hade det kanske inte känts så lockande, så lätt, att köpa det där du inte behöver. Då hade du nog inte köpt något alls? Kanske hade du hellre sparat pengarna till att ha som reserv när du faktiskt behövde dem? Men den där billiga saken, den gör ju varken från eller till på det hela taget. Ja, alltså, för din ekonomi. Fast alla de där sakerna tillsammans gör faktiskt skillnad. Även för din ekonomi. Men det känns på något sätt mer okej, just för att de är många. Du fick mycket för pengarna, och det har vi lärt oss är viktigt.

Men vet du vad? Det är fel. Det viktiga är att vi får bra saker för pengarna. Saker som uppfyller våra behov, utan att orsaka onödig skada.

Vi skulle klara oss med så mycket mindre. Om vi slutade med okynneskonsumtionen och nöjde oss med att skaffa det vi behöver, så skulle många miljöproblem minska. Det skulle förstås inte lösa alla problem, men det skulle vara ett stort och viktigt steg. Och nej, det skulle inte innebär att vi återvände til stenåldern. Konsumtionsmässigt skulle det kanske snarast påminna om hur jag minns min barndom.

Och det är alltid bättre att angripa problemen vid källan, eller hur? Bättre att försöka göra något åt detta genom att konsumera mindre än genom att sedan hantera alla problem som uppstår.

Tyvärr är det här inget enkelt att lösa. Det där med beteendeförändringar är en knivig nöt.

Bokreaångest

Det närmar sig bokreadags. Och det ger mig lite lätt ångest.

Ja, jag är bokfantast. Inte så hysteriskt som många andra i min omgivning, men ändå. Jag älskar böcker. Vi har oändliga mängder böcker i huset. Översvämmade bokhyllor, och oavsett hur många bokhyllor vi skaffar så får aldrig alla böcker plats. Detta trots att åtminstone jag försöker att hålla nere bokkonsumtionen (min man har nog inte några direkta ambitioner på området, och han är en ”värre” bokkonsument än jag, mycket värre ;-))

Bokrean har varit en högtidsstund så länge jag kan minnas, eller, åtminstone sedan högstadiet men förmodligen längre. Ett tillfälle då till och med de små pengar jag haft att röra mig räckt till. I början handlade det mest om skönlitteratur, olika ungdomsböcker. Till exempel tror jag att jag köpt de flesta av böckerna i En ring av järn-serien på bokrea. Sedan har det alltmer gått över till olika typer av faktaböcker. Trädgårdsböcker, kokböcker, renovering, språk, historia, och en massa annat.

Som sagt var, jag älskar böcker. Böcker passar mig så bra som kunskapskälla, oavsett om det handlar om teoretiska resonemang eller om instruktioner för hur man blandar egen färg eller putsar en vägg. Jag är en läsmänniska.

Men man kan få för många böcker. Och nu tänker jag inte bara på bristen på plats i bokhyllorna.

Årets bokreakataloger börjar dyka upp, i alla fall i digital form. (Några fysiska kataloger har jag ännu inte sett, men jag har å andra sidan inte hunnit passera förbi någon bokhandel.) Och jag hittar saker jag skulle vilja ha. Flera kokböcker som kan hjälpa mig att laga god och bra mat med miljöfokus. Andra böcker som kan öka min kunskap om miljöfrågor. Och en massa annat.

Jag vågar knappt titta. För ja, visst uppstår det ett visst begär eller vad man ska kalla det. Jag börjar köpslå med mig själv. Börjar försöka övertyga mig själv om att nyttan överväger miljöbelastningen.

Kunskap är värdefull. Böckerna ger mig något värdefullt. Fast i många fall kunde jag ju låna dem på biblioteket istället. Tro mig, jag är en flitig biblioteksanvändare också. Å andra sidan, om alla bara lånar på bibliotek så kan knappast författarna gå runt. Och författarskap är ju i huvudsak en positiv, välgörande sysselsättning; om människor ska ha en inkomst så måste det ju totalt sett trots allt vara en hyfsat klimatsmart inkomstkälla. Eller?

Hur stor är egentligen miljö- och klimatpåverkan av en bok? Hur dåligt samvete behöver jag ha?

Energiexperimentet som försvann

För drygt ett år sedan gick vi med i Eons energiexperiment 100koll. Vi hade ganska låga ambitioner; mest var det väl så att det hade känts fånigt att inte gå med när vi fick chansen.

I början väckte det väl ett visst engagemang i familjen. Och grannfejden funkade faktiskt ganska bra i praktiken, för även om vi tyckte det var fånigt och inte funkade så bra, så var det ju i alla fall lite småkul. Inte minst tyckte dåvarande åttaåringen att det var lite spännande, vilket förstås gjorde att vi gick in lite oftare och kollade läget.

Men så gav vi oss på att renovera matrummet. Matrummet, som var det rum som 100koll-prylen suttit på väggen i. Och i den allmänna röran och med de nödlösningar som alltid följer av att man ger sig på att renovera ett rum så fanns liksom inget riktigt bra ställe att sätta prylen på istället. Den hamnade på skrivbordet i kontoret. Inte alls lika smidigt att springa och titta på.

Renoverande gör ju förstås också att man har mndre tid över att bry sig. Eller, på något vis orkar man inte fokus på hur många saker som helst. Dessutom var de metoddelar som kördes efter Grannfejden i bästa fall ointressanta och i vissa fall outhärdliga.

Så, helt ärligt: det rann ut i sanden. Jag har i princip inte tittat eller brytt mig sedan månadsskiftet juni-juli.

Nu är experimentperioden slut.

Och, trots allt ovanstående visar det sig att vi har sänkt vår förbrukning med 53,31% enligt siffrorna på experimentsajten. (Jag har inte kollat av mot elräkningarna, så jag vet inte om det stämmer i praktiken eller om experimentutrustningen visar glädjesiffror.)

Det låter ju fantastiskt bra.

Men. Som jag påpekat tidigare, så handlar experimentet bara om elförbrukning. Och den allra största energiförbrukningsposten handlar ju om uppvärmning. Vår uppvärmning sköts av en panna, som kan gå på el eller pellets. Pellets är förstahandsvalet, el är reservlösningen. Strular pelletsen, av en eller annan anledning, så ökar elförbrukningen.

Exeperimentet har fått oss att vara lite duktigare när det gäller den sorts pelletsstrul som vi själva kan råda över. Det vill säga, det har varit en extra motivation när det handlat om att bära in pellets när de tagit slut på okristliga tider eller när någon varit sjuk eller man av annan anledning egentligen kunnat tänka sig att skita i det och köra på el. Och en extra motivation att ta itu med att sota pannan eller dammsuga ur pellets som fastnat eller annat sånt. Så vi har kört mer på pellets ocjh mindre på el än säsongen innan. Å andra sidan, sånt hänger också samman med till exempel att det här varit en ganska ”mild” vinter, både vädermässigt och på en del andra plan.

Och det vi kan förebygga eller hantera är ju bara vissa typer av pelletsstrul. Andra sorters strul kan vi inte göra något åt. Och de kommer slumpmässigt ent tidsmässigt. Den gångna veckan har vi gått på el mer än halva veckan. För en fallucka inne i pelletsbrännaren gick sönder. Dessutom var det ”nya” (nyaste) rostret i sämre skick än det gamla. Och yttre brännarröret måste slutligen bytas ut. I väntan på reservdelar fick vi alltså gå på el. Vilket innebär att vi gjort av med löjliga mängder el senaste veckan.

Detta syns dock inte i experimentstatistiken. För experimentperioden slutade vid månadsskiftet.

Så, tja, en minskning på över 50 procent. Det är väl bra. Men mestadels beror det nog på tur. Och tur ger ganska missvisande statistik. Åtminstone på så kort tid som ett år.

Om man försöker minska sin köttkonsumtion finns risken att man istället bara köper fel kött

Ja, vi bör generellt sett äta mindre mängder kött, bland annat för klimatets skull.

Tyvärr fins det en risk att resultatet blir att man istället bara äter fel kött. För om man tänker att man ska äta mindre kött, så är det lätt att tänka att det är dumt att köpa hem stora mängder kött.

Men ska man köpa ”rätt” kött så är det ofta så att man måste köpa ganska mycket på en gång. Ett helt lamm. En halv gris. En låda oxkött. Och man måste köpa när tillfälle ges – när någon slaktar.

Om man nu alltså istället avstår från detta, för att man inte ska köpa=äta så mycket kött, så blir man istället utlämnad åt att köpa det kött som finns att tillgå i affären. Vilket ju i princip aldrig är ”rätt” kött. (Ja, i alla fall inte för oss som inte bor i storstan.)  Kontentan blir alltså att om det sedan i praktiken ändå blir så att man köper en del kött – vilket nog många av oss gör, trots allt – så blir det det sämre köttet, just för att man försökte att inte köpa så mycket kött.

Vad jag menar med ”rätt” kött?

Å, lantrasdjur som fått gå ute och beta på värdefulla naturbetesmarker. Djuren är viktiga att bevara för den genetiska diversitetens skull och för att de är anpassade just till att kunna livnära sig på gräs. Markerna är värdefulla för sin artrikedom. De har betats under lång tid, i de flesta fall just för att de inte är produktiva nog att odla på, och den långa kontinuiteten som betesmark gör dem extra värdefulla. Grässvålen är värdefull som kolsänka. Djuren  har haft det bra. Och lantbruket är viktigt för att det fortsätter producera inhemsk mat, istället för att vi inkränktar på andra länders ytor för våra behov.

Så nu har jag beställt en massa sådant kött. Och ja, det går mycket väl ihop med en ambition om att äta mindre kött.

Jag längtar mer och mer efter en ransonering av klimatgasutsläpp

För det känns så märkligt. Själv har jag dåligt samvete över att jag köper en bok. Och andra flyger kors och tvärs över jorden igen och igen och igen.

Jag har dåligt samvete, för boken är ju inte nödvändig för min överlevnad – det handlar om nöje och intresse. Men de som flyger har inte dåligt samvete; de anser att flygresorna är nödvändiga.

Och det är ju inte upp till mig att bedöma. Eller, jag kan inte göra den bedömningen, för  jag har inte all information i varje fall. Och det är svårt att ifrågasätta andras val, från person till person; jag måste ju ändå utgå från att andra människor inte är onda.

Därför skulle jag önska en ransonering. En tilldelad mängd tillåtna utsläpp av klimatgaser per person. Då blir det inte upp till var och en. Då blir det rättvist. För som det är nu så blir ju utrymmet mindre för dem som har ett större samvete och större för dem som skiter i konsekvenserna eller som har en tendens att uppvärdera sina egna åtaganden och önskemål jämfört med alla andras.

Är det därför män generellt sett har större klimatpåverkan än kvinnor? För att de av tradition tillåts ha ett större ”ego”, större tillåtelse att värdera sig själva och sina göranden högre än andras? Helt enkelt en vana av att tillåta sig själv ta plats – i det här fallet klimatutrymme?

Och ja, visst finns det sammanhang och ändamål och annat som helgar medlen. Det finns till exepel definitivt sammanhang där det är motiverat att flyga. Det finns alltså personer som skulle behöva överstiga sin ranoserande klimatgasutsläppskvot. Men det ska ju rimligen inte vara upp till var och en att bedöma. Det räcker ju uppenbarligen inte – det flygs helt uppenbart på tok för mycket. Det behövs någon form av dispensansökan, där någon oberoende bedömer behovet: är det här viktigt nog att personen ifråga ska få överstiga utsläppskvoten?

Ja, det är önsketänkande. Och? Önsketänkande är viktigt, annars kan man ju aldrig komma vidare. Vi behöver ju faktiskt en samhällsomställning, ett samhälle anpassat efter nya förutsättningar, med delvis helt nya spelregler, istället för bara små marginella förändringar.

Ångest, oro och kontroll

Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.

Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.

En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.

En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.

Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.

Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?

Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.

Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.

Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.

Som influensavaccineringar.

Som asbest.

Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.

Läs också Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag.

Nej, jag tror inte att barn leder till mer konsumtion, bara annorlunda konsumtion

Ni som har barn ska ju inte säga något. Vraje barn innebär ju mer prylar, mer konsumtion av alla de slag. Det bästa för miljön är att inte skaffa några barn!

Generellt sett så har ju inte människor med barn mer pengar än de utan barn. Snarast tvärtom, eftersom många föräldrar går ner i arbetstid, och till det kommer utgifter för barnomsorg. Visst, vi får barnbidrag, men det är trots allt betydligt mindre än de kostnader och inkomstminskningar som ovanstående ger.

Det innebär alltså mindre pengar i månaden, men fler personer det ska räcka till. Och det som pengarna går till i första hand är förstås ”det nödvändiga” – mat och kläder.

Sammantaget innebär det, för de allra flesta barnfamiljer, mindre pengar kvar till ”lyxkonsumtion”. Alltså dels prylar, dels resor. Spontant skulle jag tro att vuxna utan barn reser betydligt mer (många flygresor) än vuxna med barn – helt enkelt för att de utan barn har mer pengar att resa för.

Så ja, att ha barn innebär självklart att man skaffar saker som behövs när man har barn. Men det betyder inte nödvändigtvis att man skaffar fler saker, bara andra saker än man skulle skaffat utan barn.

Och ja, man lever ett annorlunda liv med barn än utan, men det betyder inte att man påverkar klimatet mer än de utan barn.

Och: ovanstående är förstås väldigt generaliserat. Det är förstås gigantisk skillnad inom både gruppen ”föräldrar” och inom gruppen ”ickeföräldrar”. Dessutom är ju det här min egen analys. Tipsa mig gärna om någon har undersökt det här ”på riktigt”.

Läs även det här inlägget.