Tag Archives: klimat

Jorden gick inte under. Nu skruvar vi upp tempot i arbetet med att rädda Jorden.

Jorden gick inte under den 21 december. Nej, det trodde jag självklart inte att den skulle heller. Att människor för länge sedan valde att bara göra klart almanackan till ett lämpligt tillfälle oerhört långt fram i tiden säger självklart ingenting om vad som ska hända efter det.

Men att vi passerat det där datumet är ändå viktigt, på ett annat sätt. För en del människor har liksom använt det som en ursäkt för att inte behöva bry sig om verkliga problem. När man försökt diskutera den allvarliga situation Jorden befinner sig i, har en del viftat bort det med ”ja ja, men Jorden ska ju ändå gå under den 21 december 2012”. Underförstått: så vi behöver inte bry oss och tänka mer långsiktigt än så. Eller: så ni som pratar om att vi sabbar Jordens framtid hamnar liksom i samma kategori som de som snackar undergång kopplat till Mayakalendern.

Nå. Nu har datumet passerat. Ingenting hände. Jorden gick inte under. Istället fortsätter den långsamma undergång vi alla orsakar Jorden.

Nej, självklart kommer inte Jorden att gå under. Jag bedömer det som osannolikt att vi skulle lyckas spränga hela klotet :-) Jag tror inte ens att vi kommer att lyckas utrota allt liv :-) Det finns gott om livsformer anpassade för extrema miljöer och gott om organismer med så kort generationstid att de snabbt kan anpassa sig till nya förutsättningar. Å andra sidan – är det över huvud taget intressant? Det är livsformer som är ganska ointressanta ur mänskligt hänseende annat för en drös nördar (mig inkluderad). Det som är intressant är att vi drastiskt ändrar – försämrar – levnadsvillkoren för väldigt många arter, inklusive oss själva.

Det magiska datumet har passerat. Det innebär att det inte finns några ursäkter längre. Tvärtom är skälen bättre än någonsin. Världen gick inte under – du har överlevt! Om du trodde att Jorden skulle gå under den 21 december 2012 så har du vunnit högsta vinsten: du lever! Allt nu är bonus. Alltså kan du utan problem ställa om till en hållbar livsstil nu, eftersom den ändå är bättre än undergången.

Och oavsett om du trodde Jorden skulle gå under eller bara använde det som ett svepskäl: Nu är 2012 snart slut. Nu börjar 2013. Dags för en hållbarare livsstil!

Julkort och nyårshälsningar

Vi skickar inte mycket julkort. Men några blir det, framför allt till gammeltanterna – alltså min mormor och min mans mormor och farmor. Di gamla tanterna blir ju så glada när det kommer nåt från barnbarnsbarnen :-) Och barnen tycker att det ska vara julkort till mormor och morfar och farmor och farfar och kusinerna också. Och ibland skickar de till någon kompis också. Men mer än så blir det inte.

Årets julkort gjorde vi genom att klistra gamla julbokmärken, som jag hittat i någon gömma från min barndom, på färgad kartong.

Nu har jag däremot skickat nyårshälsningar till våra riksdagspolitiker:

Med en stark önskan att ni gör klimatet till första prioritet från 2013 och framåt.

Du kan också skicka ett sådant nyårskort till politikerna, från Föräldravrålets webbsida.

Klimat och miljö: Det är ingen tävling

Eller jo, det är det förstås.

Men det är ingen tävling där vi tävlar mot varandra. Det är inte frågan om vem som kan vara bäst, extremast, i att göra rätt för miljön eller klimatet. Det är ingen enskild som vinner av att vara den som gör mest för miljön, konsumerar allra minst eller bäst, och så vidare. (Mer än möjligen det egna samvetet, och det kan ju vara nog å värdefullt.) Om någon vinner så är det vi alla tillsammans.

Därför är det liksom ingen poäng med att kräva att alla de som försöker ska vara perfekta.

Alltså: bara för att någon gör mycket rätt för miljön, så betyder det inte att DU är dålig för att du inte gör fullt lika mycket.

Men också: bara för att någon försöker göra rätt genom att till exempel köpa ekologiskt, åka tåg eller minska elförbrukningen, så betyder inte det att det är fritt fram att klanka ner på henom för allt det hen inte gör.

Det är vår gemensamma prestation som räknas. Därför har vi mer att vinna på att hjälpas åt och stötta varandra, än på att ifrågasätta de som gör en hel del genom att påpeka vad de inte gör.

We’re in this together. (Ja, det låter patetiskt. Tyvärr är det ju så att vi ofta uppfattar det som patetiskt när det är något som faktiskt är stort och viktigt. Suck åt det.) Det ÄR förstås en tävling. Vi tävlar som ett enda stort lag.

Vem vi tävlar mot? Ja… bra fråga. Mot oss själva? Eller möjligen mot dem som inte gör minsta lilla ansträngning för laget utan tvärtom arbetar åt motsatt håll?

Hur mycket man läst och vem man litar på

Nej, jag har inte själv läst alla forskningsrapporter som kommit inom klimatområdet. Självklart inte. Jag ser ingen poäng med att jag ska läsa allt, lika lite som jag ser en poäng med att göra forskningen själv. Jag inser att jag kan de allra flesta detaljområden det handlar om för dåligt för att ens kunna tolka forskningsresultaten rätt. Även om jag är naturvetare.

Det gör inte på något sätt att jag inte har rätt att uttala mig. Det betyder inte att jag inte läst tillräckligt. Jag har läst tillräckligt för att veta att läget är allvarligt.

Men jag har inte läst allt som finns att läsa. Jag har läst lagom mycket. Och jag litar på slutsatser och analyser från dem som är mer insatta och som jag har goda skäl att ha förtroende för i övrigt. Som till exempel SMHI och Naturvårdsverket. Och kollegor och vänner med kunskap inom området. (Det betyder förstås inte att jag blint tror på allting bara för att något kommer från SMHI eller Naturvårdsverket eller någon jag känner. Eller att jag alltid håller med och tycker de agerar rätt eller drar rätt slutsatser. Det är en sammanvägning. Men när alltsammans pekar i samma riktning så blir det förstås tungt vägande.)

Och det faktum att de allra flesta relevanta forskare är överens när det gäller människans påverkan på klimatet är också tungt vägande. Även om jag inte läst alla dessa forskningsrapporter och -artiklar. Det finns det andra som gjort. Artiklar och rapporter på den nivån granskas, och det görs av folk som också är kompetenta på området.

Och ja, självklart handlar det om vem man har förtroende för och litar på. Jag har generellt sett förtroende för och litar på myndigheter och forskare.

Varför ägnar ni er åt det här när det finns en massa andra riktiga miljöproblem?

– Varför lägger ni så mycket energi på det här låtsasproblemet? Det finns massor med riktiga miljöproblem att ägna sig åt?

Tja, för det första anser jag att det här ÄR ett riktigt problem. Det finns absolut många allvarliga miljöproblem, men klimatfrågan är en av de värsta – förmodligen det värsta, eftersom ett förändrat klimat dessutom förvärrar och försvårar problemen på många andra miljöområden, utöver att klimatförändringarna är riktigt allvarliga i sig själva.

Men det betyder inte att jag struntar i alla andra miljöproblem. Jag försöker göra det som är miljömässigt vettigt ur ett antal olika aspekter, och det är långtifrån alltid som det handlar om klimatet. Och ja, ibland finns det målkonflikter – ibland är ett val bra för en miljöaspekt och dålig för en annan.

Men på det stora hela är det väldigt ofta så att det som minskar vår klimatpåverkan eller minskar utsläppen av klimatpåverkande gaser också är bra ur andra miljöhänseenden. Över huvud taget är vår överdrivna konsumtion, vårt slit- och slängsamhälle, med billiga, dåliga produkter som vi framställer utan att ta hänsyn till miljön, och som vi inte är rädda om och som inte tål mycket och som vi inte lagar och som sedan slängs, orsaken till många andra miljöproblem. Minskad konsumtion, omställning av samhället, nya referenser när det kommer till framgång (mindre tankar på tillväxt) vore bra för miljön på många sätt. Förmodligen skulle väldigt många människor dessutom må bra av det, både fysiskt och psykiskt.

Så om vi nu för ett ögonblick föreställer oss att det skulle visa sig någon gång i framtiden att vi hade fel, att klimatet inte ändrades så mycket eller att det inte berodde på människan, skulle då någon skada vara skedd för att vi ställde om samhället? Nej. Samhället skulle förstås se annorlunda ut mot idag, men inte sämre.

Inte för att jag tror att det kommer att vara så. Men att oroa sig för att vi ska ha gjort omställningen i onödan, när den kan ha så många positiva effekter, känns rätt barockt.

Prognoser är prognoser men ändå det vi måste arbeta utifrån

– Men alltså, Världsbankens rapport är ju bara en prognos, en beskrivning av hur det eventuellt kan bli. Ingen vet ju säkert hur det blir.

Absolut, självklart är det så. När det gäller framtiden finns det förstås bara sånt: beräkningar, kalkyler, prognoser, scenarion. Självklart är de osäkra. I många fall skiljer de sig ganska kraftigt åt. Det är ganska logiskt att det är så: det är många olika faktorer man ska räkna på (bara en sådan bit som att vi inte alls vet hur stora utsläppen kommer att vara påverkar ju rätt mycket). I många fall finns det återkopplingar, som gör att en faktor påverkar en annan, på väldigt komplicerade sätt. Och i många fall går det inte riktigt att veta hur naturen reagerar – det enda fullskaleexperiment som gjorts är ju just det pågående… Därför spretar alltså scenariona. Även de scenarion som kommer från samma forskare – för man laborerar med att öka och minska de olika parametrarna i sina beräkningar. Man kan möjligen tala om hur stor sannolikhet det är för det ena eller det andra.

Men trots detta, så kan man sammanfatta med att de allra flesta forskarna inom området är överens: stora förändringar i klimatet är att vänta. Det som skiljer sig åt är snarast prognoserna (och min gissning är att forskarna i huvudsak inte ser detta som något konstigt alls, alltså inte som ett argument för att de andra skulle ha fel).

Och hittills så har det tyvärr stämt, om man ser det som helhet. Eller, i stor utsträckning är det värstascenariona som stämt. Vilket ju knappast talar för att forskarna som helhet skulle ha fel.

Men ja, det ÄR bara prognoser. En sorts väldigt kvalificerade gissningar. (Vilket nog en del mer filosofiskt och vetenskapsinriktade skulle hävda gäller för ALL forskning :-)) Samtidigt så är prognoser allt vi kommer att få, fram tills dess att vi har facit. Och då är det ju redan försent att göra något. Det är nu åtgärderna behövs, och då måste vi utgå från prognoserna.

Framför allt behövs prognoserna för att få folk att förstå vad klimatförändringarna konkret kan innebära. För att visa att det här faktiskt är allvarliga saker.

Däremot gör det ingen större skillnad för åtgärderna vilken av prognoserna som stämmer. Det är samma åtgärder som behöver genomföras för att begränsa klimatpåverkan. Utsläppen av klimatpåverkande gaser behöver minskas så mycket som möjligt så fort som möjligt. (Däremot påverkar det förstås vilka klimatanpassningsåtgärder som behövs.)

Är det bara för föräldrar? Och är inte ”vrål” ett dåligt ordval?

– Varför kallar ni det föräldravrålet – riktar ni er bara till föräldrar, och i så fall varför?

Nej, vi riktar oss absolut inte bara till föräldrar. Vi som startade det här uppropet är föräldrar, och i föräldraskapet ligger bland annat att ta ansvar för sina barns framtid. Men mycket av det som påverkar våra barns framtid i grunden beslutas på en helt annan nivå. Där tar vi avstamp: i ansvaret för dem som ännu inte kan vara med och påverka.

Men alla som bryr sig om ett eller flera eller alla barn kan vara med i Föräldravrålet – mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, kusiner, lärare, vänner, etc.

– Jag tycker det är att utnyttja barnen att använda dem till era egna ändamål. Och det låter som att ni spelar på någon sorts sentimentaliet. Föräldrar är ju bara helt vanliga människor, och barn också. Om ni är upprörda över att det görs för lite för klimatet så kan ni väl ryta till på egen hand?

Många resonerar som så att de inte behöver bry sig om att klimatet förändras. Att när problemen börjar bli riktigt allvarliga så är de redan döda. Därför behöver vi koppla till dem som ska leva här då. Att vi som lever och är vuxna och kan göra något nu måste ta ansvar, eftersom vad vi gör nu påverkar de som kommer efter oss. Vårt handlande nu får konsekvenser. För att vi ska förstå de konsekvenserna behöver vi se på dem som ska leva med konsekvenserna. Om dessa är personer vi verkligen bryr oss om – som våra barn, barnbarn, syskonbarn eller grannens älskade ungar – så blir det tydligare.

Många gånger är det svårt med de långa perspektiven. Man vill det bästa för sina barn, och det är lätt hänt att man tror att det bästa för dem är att få många fina julklappar (”Ge dom vad dom vill ha!”) och fina barndomsminnen från semestrar långt borta. Därför kan man behöva påminna sig om att om vi ska göra det bästa för dem vi älskar så måste vi se på vilka konsekvenserna vårt handlande har om 20, 40 och ännu fler år. Sett i det perspektivet är det bättre att hålla nere på resor och presenter. Och även i det korta perspektivet är inte detta ett dåligt alternativ. (Hur länge är barnen egentligen glada åt de där svindyra leksakerna?)

Och ja, man kan tycka att det här borde vara ett självklart perspektiv, att alla alltid borde ta hänsyn till framtida generationer och långsiktiga konsekvenser i alla beslut. (Som någon nånstans sa, man ska alltid väga in konsekvenserna för sju generationer framåt.) Men uppenbarligen är det inte självklart för så många.

– Varför kallar ni det Föräldravrålet? Vad då vrål – det var väl inget lyckat och genomtänkt ordval? Gick det för snabbt, eller?

Klimatfrågan är inget nytt. Det här har stötts och blötts på olika sätt, i olika instanser på alla möjliga nivåer, länge och väl. Bland annat politiskt, både nationellt och internationellt. De vanliga vägarna har använts: diskutera, informera, etc. Resultatet hittills är nedslående – det händer helt enkelt alldeles för lite. Senast nu i Doha, till exempel.

En förälder vars barn faktiskt är hotat nöjer sig inte med att förhandla artigt och trevligt. En förälder vars barn faktiskt är hotat vrålar, från magtrakten.

”Det mest ansvarsfulla man kan göra för klimatet, är att inte skaffa några barn!”

Ja, självklart har jag som förälder funderat kring vilken miljöpåverkan det innebär att skaffa barn. Och jag håller inte med om ovanstående.

För det första: om alla som bryr sig om miljön låter bli att skaffa barn, och alla som skiter i miljön skaffar barn, då kommer vi framöver att ha en värld med bara barn som vuxit upp med föräldrar som skiter i miljön. Barn som därmed fått en viss typ av vanor och värderingar. Och då är oddsen ännu sämre att ”rädda världen”.

Därför ser jag tvärtom som bra att även vi som bryr oss skaffar barn, men lär dem en bra och vettig livsstil, vettiga värderingar, och ger dem den kunskap och de verktyg de behöver både för att kunna förändra världen och för att kunna leva under de förutsättningar som behövs.

För det andra: om vi lever klokt och långsiktigt hållbart, med en livsstil som inte tär alltför mycket på jordens resurser, så räcker faktiskt jorden för alla de människor som lever här idag. Det går.

Borde jag då alltså ha avstått från att skaffa barn för att det finns människor som valt att utnyttja betydligt större del än deras rättmätiga? Jag borde låtit bli att skaffa barn för att det finns folk som anser att de får lov att göra som de vill? Nä. Självklart inte. Möjligen kan jag förstå att man vill avstå från att skaffa barn just för att man inte vill att barnen ska behöva leva i den värld vi skapar, men det är en annan sorts val.

Sedan är det väldigt märkligt att tro att vi som engagerar oss i sånt som klimatet inte skulle ha tänkt i dessa banor tidigare – att det skulle komma som nån sån där blixt från klarblå himmel.  Tvärtom tror jag att många av oss funderar väldigt mycket runt sånt här.

Jag gissar på att det gäller att hålla sig frisk i framtiden?

En av de saker jag funderar på kring framtiden – ja, alltså några decennier bort – är det här med mediciner.

Det finns förstås flera delar i det:

  • Många sjukdomar kommer sannolikt att öka – på grund av klimatförändringarna, som gör att skadeinsekter som sprider sjukdomar kommer att kunna leva på ställen de inte klarat sig på tidigare, men också för att klimatförändringarna sannolikt ger följdeffekter som ökade flyktingsströmmar, folk som lever under sämre förhållanden på olika sätt etc
  • Sjukdomar och skador ökar på grund av andra miljöproblem: kemikalier, luftföroreningar, övergödning etc
  • Livsmedelsförsörjningen försämras på grund av balnd anna ovanstående miljöproblem
  • Antibiotika, som vi vant oss vid som en bra och enkel lösning på många allvarliga sjukdomar kommer förmodligen i många fall att vara verkningslös på grund av resistens

Men det är inte dessa aspekter jag just nu går och funderar på. Utan jag undrar vad som händer när det faktiskt börjar bli ont om olja. Ifall det faktiskt blir så att energi måste ransoneras. Ifall olja blir en bristvara, även som råvara på områden där det faktiskt behövs, om vi ska kunna hålla en standard där människor generellt lever länge, även med allvarliga sjukdomar. Ifall vi faktiskt måste prioritera matproduktion och inte har råd (med alla aspekter av ”råd” invägda) att producera medicin.

Det tycker jag är en läskig tanke.

Jag har diabetes i släkten. Jag har vid något tillfälle fått uppmätt något för högt glukosvärde.

Och om det skulle bli så att jag utvecklar diabetes – imorgon eller om tio eller tjugo år – så är det ju sin sak om det finns relevant medicin och behandling att få. Men om det inte gör det?

Tankar om framtida klimat- och miljöförutsättningar ger onekligen nya skäl att sköta sin hälsa. Och ändå, diabetes är i alla fall något jag i viss mån kan påverka. Det finns många människor som lever med sjukdomar som de inte på något vis orsakat eller påverkat själva, och som är helt beroende av medicin för sin överlevnad.

För deras skulle hoppas jag att dessa mörka tankar inte besannas. Men samtidigt tror jag det är viktiga tankar. De ger perspektiv på vad som behöver prioriteras. Vi behöver se till att vi inte försätts i en sådan situation – och det kan vi påverka.

Självklart ska inte politikerna göra allt – men vi behöver dem också

Varför ska vi lasta över det här på politikerna? Vi måste ta vårt eget ansvar och göra rätt i våra egna liv – äta mindre kött, sluta köra bil och resa till Thailand.

Det är en typ av diskussioner som uppstår kopplat till Föräldravrålet.

Och ja, självklart måste vi göra vad vi kan själva också. Min gissning är att allas om varit med och startat Föräldravrålet gör det. Jag gör det i alla fall, utan att bli extrem.

Men vi kan inte åstadkomma all förändring själva. Grundläggande strukturer och förutsättningar, som har stor påverkan på klimatet, styrs av politik, av demokratiska beslut. Och där behövs en långsiktighet som vi inte kan åstadkomma som enskilda konsumenter. Dessutom påverkar dessa strukturer hur lätt eller svårt det är att göra ”rätt” själv, och därmed hur många som faktiskt gör det.

Men det är ju samtidigt intressant att stöta på detta argument – för det är betydligt vanligare att folk säger motsatsen: Det där kan inte vi lösa, det måste politikerna göra.

Sanningen är ju förstås att båda delarna är nödvändiga.