Tag Archives: klimat

Dags för en samlingsregering?

Handelsministern är beredd till ”fullskaligt krig” för snuset.

Anders Borg är beredd att prata hur många timmar som helst för bankregler.

Men ingen tar strid för klimatet? Den stora ekologiska krisen, vår tids ödesfråga, som kräver helt nya lösningar, en omställning av vårt samhälle?

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det är därför vi behöver Föräldravrålet. Föräldravrålet talar om för politiker och andra att vi vill att ni ska prioritera detta. Ni har vårt mandat.

Rädda klimatet! Offra inte våra barn!

Jag är arg. Klimatet förändras. Ja, det händer nu. Det är inget som kanske händer i en fjärran framtid, det är något som har börjat hända redan nu.

Om vi ska kunna hindra att det blir riktigt katastrofalt för våra barn så måste det till stora förändringar NU. Genast. Det krävs ett antal stora, viktiga och svåra beslut NU. Klimatproblemen måste prioriteras högst av allt.

Men politikerna tar inte de beslut som behövs. De skyller på att politiker i andra länder inte gör det. Tycker någon annan borde gå före. Tycker det är för dyrt.

Alla experter säger att det är mycket mycket dyrare att låta bli!

Och det är våra barn ni offrar när ni inte visar mod och inte vågar låta det kosta lite.

Det gör mig frustrerad. Jag känner mig maktlös, för även om jag gör en massa – äter mindre kött, åker tåg istället för bil, köper mindre nytt, och så vidare – så räcker inte det. Det behövs mycket mer. Det gör mig ledsen att de som har möjligheten att ta de viktiga besluten inte gör det.

Men det gör mig också arg. Och arg är en bra känsla, för den kan leda till något konstruktivt.

Och jag är inte ensam om att vara arg. Vi är många föräldrar som är arga. Och mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, lärare och förskollärare, faddrar och goda grannar och vuxna vänner till barn. Vi är många som bryr oss om våra barns framtid.

Därför startar nu Föräldravrålet.

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa.

Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Är du också arg? Eller frustrerad, eller mest ledsen? Vill du också tala om för politikerna att nu, nu är det dags att göra något?

Kliv ur maktlösheten. Skriv på uppropet på www.foraldravralet.se

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa. Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Det är dags att kräva mer

Nej, jag har inte skrivit något om resultaten från klimatmötet i Doha. Jag har inte ens riktigt orkat sätta mig in i exakt vad man kom fram till. Men jag har förstått att resultatet är en besvikelse.

Jag citerar från Naturskyddsföreningens webbsida:

– Det är en klen tröst att förhandlingarna är i hamn, när jag vet att beslutet inte leder till skärpta utsläppsmål. Det är ändå det som förhandlingarna går ut på – att fixa det galopperande klimathotet. Det är dock glädjande att de i sista sekund verkar ha strypt ländernas rätt att använda överskottet av utsläppsrätter. Men förhandlingen är så komplicerad mellan de rikare och fattigare länderna att allt utom kollaps tolkas som en framgång, men resultatet från Doha kommer inte göra att utsläppen minskar snabbare och det finns inte heller någon plan för hur de fattiga länderna skall få pengar till sin egen energiomställning, säger Svante Axelsson.

Resultatet är att det blir ett nytt Kyotoavtal 2 som börjar redan första januari 2013 och slutar 2020. Det fångar bara 15 procent av världens utsläpp men är en viktig livbåt om det stora klimatavtalet, det så kallade Durbanpaketet, inte går i mål 2015. Nya utsläppsminskningar kan spelas in av de som är med i Kyotoavtalet under 2014 i hopp om att klimatmålen skall skärpas. En framgång är att det blev en viss begränsning för industriländernas rätt att ta med överskott av utsläppsrätter från första Kyotoavtalet in i den andra åtagandeperioden

– Det är bra att de fick till ett Kyotoavtal, men läget är nu så allvarligt att det inte räcker att räkna utsläpp i ton utan det handlar om hur många miljontals människoliv som kommer att offras om vi alla inte snabbt gör våra samhällen fossilfria. Färdplanen mot fyra graders temperaturhöjning är en krigsförklaring mot oss själva och jag hoppas innerligt att människan kan ta sitt förnuft till fånga, säger Svante Axelsson.

(Ovanstående är ett utdrag ur en längre text.)

Det här duger inte. Vi kan inte rädda klimatet genom att sitta och snacka och skylla ifrån oss. Det är dags att göra nåt. Säga ifrån. Kräva mer.

Och det är alla vi som måste göra det. Vi måste ställa krav på politikerna.

– Det är en klen tröst att förhandlingarna är i hamn, när jag vet att beslutet inte leder till skärpta utsläppsmål. Det är ändå det som förhandlingarna går ut på – att fixa det galopperande klimathotet. Det är dock glädjande att de i sista sekund verkar ha strypt ländernas rätt att använda överskottet av utsläppsrätter. Men förhandlingen är så komplicerad mellan de rikare och fattigare länderna att allt utom kollaps tolkas som en framgång, men resultatet från Doha kommer inte göra att utsläppen minskar snabbare och det finns inte heller någon plan för hur de fattiga länderna skall få pengar till sin egen energiomställning, säger Svante Axelsson.

Resultatet är att det blir ett nytt Kyotoavtal 2 som börjar redan första januari 2013 och slutar 2020. Det fångar bara 15 procent av världens utsläpp men är en viktig livbåt om det stora klimatavtalet, det så kallade Durbanpaketet, inte går i mål 2015. Nya utsläppsminskningar kan spelas in av de som är med i Kyotoavtalet under 2014 i hopp om att klimatmålen skall skärpas. En framgång är att det blev en viss begränsning för industriländernas rätt att ta med överskott av utsläppsrätter från första Kyotoavtalet in i den andra åtagandeperioden

– Det är bra att de fick till ett Kyotoavtal, men läget är nu så allvarligt att det inte räcker att räkna utsläpp i ton utan det handlar om hur många miljontals människoliv som kommer att offras om vi alla inte snabbt gör våra samhällen fossilfria. Färdplanen mot fyra graders temperaturhöjning är en krigsförklaring mot oss själva och jag hoppas innerligt att människan kan ta sitt förnuft till fånga, säger Svante Axelsson.

Tiden rinner ut för Doha

Precis som den rann ut för Köpenhamn och för Durban.

Och jag fattar inte.

Jag fattar inte att man fortsätter på den här modellen. Varje år träffas man under två veckors tid (varav de ”viktiga”, de som faktiskt har mandat att ta beslut etc bara är med en knapp vecka). Och så talar alla om vad de tycker, en gång till. Precis som förra året. Alla de rika talar om varför de minsann inte ska behöva göra mest, en gång till. De allra flesta talar om att om inte ni tänker vara bättre än oss, så tänker vi göra nästan inget alls. Vissa länder (Kina, Japan och USA säger TV-skärmen på tåget just nu) fortsätter att ”blockera” nya avtal. Och sedan åker alla hem igen.

För att sedan ses igen nästa år igen. Same procedure as last year. (Nej, ”Grevinnan och betjänten” är inte kul. Det är inte det här heller. Det här är lika sorgligt som den stackars fulla betjänten…)

Varför fortsätter man att göra på det här sättet? Det funkar ju inte! Borde det inte vara ganska uppenbart vid det här laget?

Vid vilka andra riktigt allvarliga kriser agerar man på det sättet? Inga! Har man en allvarlig, galopperande kris av det här slaget så stänger man in sig och pratar klart tills man har en lösning. Och det är Anders Borg beredd att göra när det handlar om bankernas villkor i EU. Men är våra beslutsfattare (i Sverige och resten av världen) beredda att göra det när det kommer till klimatkrisen och den ekologiska krisen?

Problemen försvinner inte för att man går hem och firar jul, eller för att mötestiderna i Doha är slut. Problemen stannar inte ens kvar på samma nivå tills ni träffas igen om ett år. De hinner accelerera en bra bit till.

Hur länge tänker ni, världens ledare, låta detta pågå? Hur länge tänker ni skjuta problemen på framtiden, igen och igen, istället för att fortsätta tills dess ni är klara?

Och om det nu är så att vissa länder vägrar: visa då att ni kan. Gör nåt! Må vara att det inte räcker för klimatet om inte de är med. Men börja ni, utan dem. Istället för att använda dem som en ursäkt för att inte göra.

Om några dagar ska visst vintern komma

Snö. Eller kyla. Eller kanske båda delar.

Och då kommer de. Kommentarerna om att ”Jamen det ser ni väl att vi inte har någon global uppvärmning. Jag hörde något om en ny istid, och det verkar ju stämma.”

Ja. Fast väder är inte samma som klimat. Och klimatprognoserna har inte sagt att all snö ska försvinna nu.

Däremot om några decennier, typ. Eller om ett halvt sekel.

Och hittills stämmer klimatscenariona tydligen bra. För bra, eller vad man ska säga – vi följer tydligen snarast värstascenariona.

Jag tror inte världen går under 21 december – det finns det inga skäl att tro. Jag tror inte heller att jorden går under om 50 eller 100 år. Däremot tror jag att det är stor risk att många av de stora viktiga ekosystemen har kollapsat om hundra år, och att den mänskliga civilisationen på många sätt ligger risigt till. Men nejdå, jorden går inte under. Vi kommer förmodligen inte att spränga planeten i bitar, och vi kommer inte att lyckas utplåna allt liv.

Men jag skulle önska att folk tog sitt förnuft till fånga och började göra annorlunda. Så att framtidsutsikterna kunde se lite bättre ut.

Det känns liksom väldigt dumt att sabba all vettig framtid ur mänskligt perspektiv på att kunna låta köpfesten pågå max nåt decennium till…

Snölängtan

Jag är ingen vintermänniska. Jag vill inte ha många månader med snö och kyla, och jag har inget intresse för ”vintersport” mer än möjligen en runda med sparken och kanske en tur med pulkan. Jag är överlag ganska nöjd med längden på våra skånska vintrar. Jag vill ha vinter och snö, men inte så länge :-)

Med det sagt: Jag längtar efter snö. Och kyla.

Det är som vanligt så här års: jag spanar i väderprognoserna. Letar efter minusgrader. Hoppas hitta någon sorts sannolikhet för snö.

Det är romantikern i mig. Romantikern därinne gillar snöfall – små flingor, stora flingor, skira flingor, tunga flingor.

Och jag gillar väder. Alltså, inte ickeväder, utan väder. Storm, hagel, åska. Ja, det är idiotiskt – som husägare och vuxen så borde jag inte resonera så. Fast det är ju inte resonemang, det är helt irrationellt :-)

Jag gillar stämningen det ger.

Och jag gillar snöstormar :-)

Så nu spanar jag. Och längtar. Och hoppas. Även om jag vet att snö totalt sett är sällsynt och det bara kommer att bli sämre med det.

Och så plötsligt dyker det upp. Nu visar väderprognosen snö och kyla till första advent! För bra för att vara sant. (Fast samtidigt rimligt. Det är ganska vanligt att Anders braskar – och julen brukar definitivt slaska ;-))

Sannolikheten är förstås stor att det inte blir så. Men ändå. Ett litet hopp tänds :-)

Mer om snö och vad jag tycker om den.

Transporter – ett stort problem som är så litet att man inte får bry sig om det?

Transporterna står för en väldigt stor del av våra utsläpp av växthusgaser. Detta visas till exempel i diagrammet nedan: Utsläpp av klimatpåverkande gaser i Skåne län. (Diagrammet är hämtat från miljomal.se och statistiken kommer från SMED.)

Klimatpåverkande gaser Skåne

Vi måste jobba med att få hållbarare transporter, både genom att minska transporter och genom att de transporter som görs sker med förnybara bränslen/energikällor och med energieffektiva/-snåla fordon. Dessutom orsakar transporterna en massa andra miljöproblem (utsläpp av kväveföreningar, svavelföreningar, marknära ozon, partiklar och flyktiga organiska ämne (förkortat VOC). ”Hållbara transporter” är ett stort och delvis svårt arbetsområde inom miljösvängen.

Det sägs att vi ska fråga i affären efter hur varorna transporterats, och att vi ska låta blisockerärtor som flugits från Afrika eller Sydamerika.

Samtidigt sägs det ofta att transporterna är en liten del av en varas eller produkts miljöpåverkan, sett till helheten (alltså livscykelanalys och liknande). I valet mellan importerade ekoäpplen och svenska konventionella så sägs det att man ska välja de utländska ekologiska, för transporterna är ett mindre problem. Och man får inte ställa krav på transporterna i offentlig upphandling, för transporterna är en så liten del av varans miljöpåverkan att det inte anses skäligt att ställa krav på området.

Hur sjutton går det ihop? Hur kan det samtidigt både vara ett av de viktigaste områdena och något som är så litet att det inte ens får räknas?

En gissning från min sida är att en del i det är att för väldigt många varor är transporterna en ganska liten del – men för vissa varor är det en enormt stor del. (Det kan ju i så fall både handla om att det är varor som har ett väldigt litet produktionsutsläpp och varor som har ett väldigt stort transportutsläpp.) Räknar man då på ett genomsnitt för alla varor så innebär det alltså i praktiken att transporterna utgör en förhållandevis liten del (under tio procent, kanske?) av varans livscykelutsläpp.

Men det innebär ju inte att frågan är ointressant! Om låt säga tio procent av alla ärtor (alltså, det här är bara ett hypotetiskt exempel nu!) transporteras långväga med flyg, och har jättestora utsläpp, och alla de andra ärtorna transporteras med cykeltransport ett par kilometer, så finns det ju mycket goda skäl att välja de som cykeltransporteras, just för transporternas skull. De där tio procenten med flyg står ju för en löjligt stor del av transportutsläppen och bör fås bort fortast möjligt. Det är ju det som är vitsen med att kunna ställa miljökrav vid upphandling: att man vill få bort det som är sämre och gynna det som är bättre.

Man får inte heller ställa krav på närodlat. Dels av allmänt frihandelsmässiga/konkurrensmässiga skäl. Men just transporterna brukar användas som ett argument MOT närodlat. Ungefär så här:

Bara för att det är närodlat betyder det inte att transporterna är mindre miljöbelastande – det handlar ju också om hur det transporteras. Kortare resor är ofta ineffektivare och görs på sämre sätt. Och handlar man närodlat så blir det ofta fler småresor. Dessutom så är det som är närodlat ofta sämre på andra sätt – det är ju inte bättre att köpa svenska tomater som odlats i växthus än frilandsodlade från Spanien!

Tja, just därför behövs det möjlighet att få ställa transportkrav. Så att man kan väga samman alltsammans och utifrån den samlade bilden välja det som är bäst och vrida utvecklingen.

Och jag tycker det är lite löjligt att dra upp tomater och gurka. Bara för att man vill kunna välja närodlat betyder det inte att allt är bäst som närodlat. Som sagt var, det behövs en möjlighet att väga samman! För övrigt ska man, av miljöskäl, välja grönsaker efter säsong, och tomater har inte säsong på vintern. På sommaren däremot så funkar det utmärkt att odla tomater även i Sverige. (Enligt branschen sker för övrigt all uppvärmning av svenska växthus med bioenergi – men det har jag bara som hörsägen och kan inte bekräfta.)

 

För övrigt, så stöter man numera ganska ofta på folk som hävdar att flyget inte alls är ett stort miljöproblem. Men det beror ju förstås på hur man räknar…

Häromsistens när jag frågade blev jag hänvisad till statistik som handlade om flygets andel av de totala koldioxidutsläppen (eller möjligen växthusgasutsläppen) i världen. Visst, det är ju en intressant siffra på sitt sätt. Men det som är relevant att titta på när man väger flyg mot andra transportmedel är förstås utsläppen per personkilometer (för persontransporter) eller per transporterad vikt (för varutransporter). Ja, eller något annat av det slaget. Det är ju trots allt så att de allra flesta resor inte görs med flyg, och ändå kommer flyget upp i procentandelar av växthusgasutsläppen.

Följande kommer från SJ.se:

Hur mycket släpper ett tåg mellan Stockholm-Göteborg ut jämfört med ett flygplan

SJs Miljökalkyl (www.sj.se/miljokalkyl) visar att ett X 2000 som kör från Stockholm till Göteborg släpper ut ca 2,6 gram (0,0026 kg) koldioxid per person, medan ett flyg ger utsläpp på över 66 kg per person. Räknar man om det till ett helt tåg och ett helt flygplan släpper tåget ut ca 4 hg koldioxid och flygplanet ca 6 ton (6 000 kg). Det innebär cirka 15 000 gånger så mycket utsläpp från flyget.

Sedan brukar siffrorna för flygets utsläpp se väldigt olika ut beroende på vem man frågar. Den stora skillnaden består, efter vad jag förstått, i om man räknar på bara koldioxidutsläpp och bara själva transportsträckan, eller om man också tar med andra klimatpåverkande utsläpp och andra faktorer.

Och i vanlig ordning hittar jag förstås inte de texter jag tidigare läst i detta just när jag letar ;-) Men jag kan ju i alla fall klippa in den här slutklämmen/sammanfattningen om flygets miljöpåverkan från en längre genomgång på transportstyrelsens webbplats:

Flygets miljöpåverkan är idag relativt liten jämfört med andra transportslag. I Sverige svarar flyget för omkring 10 procent av transportsektorns utsläpp av koldioxid, 4 procent av kväveoxidutsläppen och 1 procent av kolväte- och kolmonoxidutsläppen.

10 procent. Det tycker inte jag är relativt lite – det tycker jag är relativt mycket.

Bra att ni fattat, Sydsvenskan. Hoppas att det också leder till de självklara konsekvenserna vad gäller nyhetsrapporteringen.

Sydsvenskan visar idag på huvudledarplats att de fattat. Att de tagit till sig gårdagens rapportering från världsbanken om att vi ska räkna med en betydligt varmare världs framöver. Att det behövs kraftfulla åtgärder, NU. Att världens ledare trots detta i hög grad väljer att blunda. Och att det blir ofantligt dyrt för världens länder om man inte agerar kraftfullare nu. Samt att dagens ekonomiska problem inte är skäl att vänta.

Mycket bra, Sydsvenskan.

Om det nu Sydsvenskan verkligen står bakom detta, så finns det också väldigt mycket Sydsvenskan kan göra, genom sin vanliga verksamhet med nyhetsrapportering. För hållbar utveckling handlar om att ta det miljömässigt bästa beslutet – varje gång. Och om att använda sitt handlingsutrymme.

Miljö (inklusive klimat) är inte en liten sidofråga. Miljö berör i stort sett allt vi gör. Att som tidning ta ansvar för miljön innebär att i varje fråga, varje artikel, fundera över den miljömässiga konsekvensen av det man skriver om. Att djupdyka i miljöaspekterna så fort chansen ges. Att se till att alla journalister har tillräcklig kompetens för detta. Och kanske framför allt de som skriver om ekonomi och företagande.

Som nu med SAS. Klimat är en självklar vinkel på flygbolagens utveckling. Alltså bör man analysera klimateffekterna, på djupet, av de olika alternativ som var aktuella.

Eller sjukvården. Kan sjukvården i Skåne hantera de framtida värmeböljorna?

Men det handlart också om att ta med det i resereportagen. Jaha, ni har flera sidors artikel om någon liten avlägsen ö i Thailand. Ni tycker folk ska resa dit. Så vad kostar det, i form av koldioxidutsläpp, att flyga dit? Hur innebär det att man behöver leva hemma resten av året för att kunna komma ner till en okej utsläppsnivå totalt? Hur många år måste man vänta innan man ”får” flyga nästa gång? Och vilken miljöpåverkan har turismen i övrigt i området?

Den hysteriska konsumtionen. Den är inte hållbar. Belys det! Igen och igen och igen. Inte bara i en separat artikel, för då läser bara de redan frälsta, utan som en del av de vanliga reportagen.

Och så behöver ni ställa de viktiga frågorna till våra politiker. Fråga inte Lena Ek om klimatet. Fråga Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Hur ska vi finansiera de åtgärder som behövs för klimatet? Hur tar de sitt ansvar? (Svaret ”Javisst, jag flyger ofta, men jag kompenserar genom att sopsortera” duger INTE. Sopsortering är något alla ska göra och kompenserar inte för flygresor. Och deras ansvar som toppolitiker sträcker sig naturligt nog längre än till deras egna handlingar.)

Sydsvenskan, ni kan åstadkomma mycket. Ställ de rätta frågorna, gör de intressanta vinklingarna!

Sluta tänk på dig själv som universums centrum. När du blir pensionär finns ändå inte semesterparadisen kvar.

Du vet de där reklamfilmerna som går periodvis, om livet efter pensionen. Ljust och lyxigt, lyxiga resor till vackra soliga stränder långt bort, under förutsättning att du sparat tillräckligt med pengar för pensionen.

Är det så du tänker dig livet efter pensionen?

Tänk igen.

Om du är i ungefär samma ålder som jag (37 år) så är du 75 år när vi kommer till 2050. Det är ju så länge vi ska behöva jobba innan pensionen, enligt vissa uttalanden. Visst, kanske lyckas vi få gå i pension tidigare än så, men för enkelhetens skull kan vi ändå sikta på 2050 här.

Tja, vart styr man sin kosa om man ska göra en härligt lyxig resa? Till Maldiverna, kanske?

Förmodligen inte. Visst, år 2050 kanske inte Maldiverna hunnit dränkas helt på grund av stigande havsnivåer. I alla fall inte enligt prognoserna nu. Å andra sidan visar det sig gång efter annan att prognoserna är fel: klimatförändringarna sker hittills snabbare än de beräknade klimatscenariona förutspått. Men även om lite av Maldiverna fortfarande sticker upp över havsytan år 2050, så är det förmodligen inte så turistiskt där längre.

Thailand, då? Jag har visserligen inte hittat några bra prognoser för Thailands klimat år 2050 (hjälp mig gärna med det), men utifrån det jag kunnat utläsa så är översvämningar och skyfall en påtaglig del av det framtida Thailandsklimatet.

Men Spanien, då? Spanien är ju Europa, det är ju inte så långt borta, så där påverkas väl inte klimatet så mycket?

Mnja… Torrare vintrar och vattenbrist. Och framför allt:

Frågan är om centrala Spanien överhuvudtaget kommer att vara beboeligt på sikt. Sahara förväntas ta ett skutt över havet och skapa ett alltmer ökenlikt klimat i stora delar av medelhavsområdet, kanske redan så tidigt som 2050. Sommartemperaturerna kan väntas stiga till över 50 grader som mest. Medelhavsregionen är kanske den del av världen som kommer att drabbas hårdast och snabbast av torka, och det har sannolikt redan börjat hända.

(Citat från Naturskyddsföreningens blogg.)

Känns det fortfarande lika lockande att spara undan pensionspengar för att ut och resa när du nått pensionsålder? För övrigt, även om vi bortser från det framtida klimatet på ”turistorterna”, så är det inte säkert att det går att ta sig dit, åtminstone inte så snabbt som vi räknar med idag. Om fyrtio år är det förmodligen rätt ont om billig olja. (Och i rimlighetens namn får vi hoppas att flygandet har minskat rejält till dess och att det inte längre betraktas som en självklarhet att alla ska kunna flyga när och vart som helst.)

Och vad gäller pengarna… Tja, ekonomin är i gungning, på mer än ett sätt. Oavsett vart detta leder, så bör man nog räkna med förändringar i det ekonomiska systemet och de ekonomiska förutsättningarna. Vilka som går omkull på vägen är ju svårt att veta. Men ja, om vi sger så här: vad säger att de pengar du nu stoppar undan för pensionen alls finns att tillgå år 2050?

Nå, men så vi stannar i Sverige, då när vi gått i pension om 35-40 år. Här får vi väl ingen direkt påverkan av klimatförändringarna, egentligen? Lite varmare gör väl inget? Då kan vi ju spara in semesterresorna.

Är det vad du tror?

En enkel sammanfattning av det framtida klimatet i (syd)Sverige:

  • Betydligt varmare, framför allt under vintern
  • Mindre snö, i princip ingen snö alls i Skåne och längs Götalandskusten
  • Störst ökning av sommartemperatur i sydligaste delen av landet. Framför allt är det de kallaste vinterdagarna som bli varmare.
  • Under sommaren blir de varmaste dagarna ännu varmare (alltså mer extrema i relation till kommande medeltemperatur)
  • Längre vegetationsperiod (alltså tid på året då växter växer)
  • Mer nederbörd totalt sett
  • Störst nederbördsökning under vintern
  • Trots detta MINSKAD nederbörd under sommaren i Sydsverige. (Alltså längre odlingssäsong men med ihållande torka.)
  • När det väl regnar kommer det att komma väldigt mycket på en gång. Alltså: varva torkperioder med skyfall.

Den som vill läsa mer om framtida klimat i Sverige kan gå in på www.smhi.se/klimatdata/klimatscenarier/scenariokartor/1.1904

För oss som pensionärer så vill jag särskilt peka ut värmeböljorna på sommaren. Nej, det är inte frågan om härlig sommarvärme. Det är ihållande perioder med hög värme. Det är sånt som är olidligt. Inte minst för äldre människor som börjar få problem med andningen och annat. Ja, värmeböljor av det slaget är faktiskt sådant folk DÖR av. Minns ni Franrike 2003? (Inte? Minnet är ibland sorgligt kort.)

Dessutom ska vi inte räkna med att det finns möjlighet till air condition på det sätt vi idag är vana vid. (Oljebrist, energibrist, allmän resursbrist, ekonomisk brist – ja, och så vidare.)

Känns det bra och lockande?

Mina förhoppningar om tiden som pensionär (om jag nu lever så länge) är inte så avancerade. Jag har tänkt fixa med huset och odla morötter. Och biten med att odla morötter – och annat – på så stor del av tomten som möjligt känns som en ganska rimlig ambition vid det laget. Om vi har vatten så pass att det går att odla. Om vi alls har råd att bo kvar i huset. (Vi har inte jättestora lån, jämfört med många andra, men vem vet vad framtiden bringar?) Om vi alls kan motivera att bo kvar i huset fast barnen är utflugna, vad gäller energiåtgång. (Kanske löser sig fyraåringens oro över att behöva flytta hemifrån genom att det faktiskt inte är möjligt i framtiden?)

Jag känner i alla fall trygghet i att snart ha en kamin – en värmekälla av en typ som fungerat i årtusenden.

Nu är en ny pensionsreklamkampanj, från SPP, upphängd som stora vepor på Malmö C:

Var universums centrum då och då. Tänk lite mer på dig själv.

Nej. De allra flesta människor i Sverige betraktar sig själva som universums centrum större delen av tiden. Det är ett mycket allvarligt problem.

Jag skulle vilja säga tvärtom:

Kom då och då ihåg att du inte är universums centrum. Tänk lite mindre på dig själv.

 

Blev det problematiskt nu? Besvärligt att inte veta var du ska göra av pengarna? Å, det finns massor med vettigt du kan göra nu, för att investera i en bättre framtid som pensionär. Köp ekologisk mat. Byt bil till en som går på förnybart bränsle. Satsa på energisparande lösningar i ditt boende. Och så vidare.

Om politikerna ska kunna ta ansvar så måste vi välja politiker som är intresserade av att ta det ansvaret

”Men alltså, det kan ju inte vara meningen att vanligt folk ska behöva åstadkomma förändringen! Det är ju politikerna som måste ta de viktiga besluten och visa mod!”

Nej det är inte ett exakt citat. Men uttalanden av det slaget är väldigt vanliga.

Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig. Hävda att ansvaret är någon annans.

Politikerna sitter där på mandat från oss. Det är vi som röstat fram dem. Om de politiker som sitter i beslutsposition inte fattar de beslut som behövs, så beror det på två saker:

  1. De politiker som blivit valda tycker inte frågorna är tillräckligt viktiga. De tyckte de förmodligen i så fall inte innan de blev valda heller. Att vi har ointresserade politiker beror i så fall alltså på att de som röstade valde politiker som inte tycker det här är viktigt.
  2. Politikerna vågar inte ta de beslut som behövs för att de är rädda att inte bli omvalda. Detta beror i så fall på att de uppfattar att den rådande opinionen inte tycker att frågan är tillräckligt viktig nu och framöver.

Du som säger att det är politikerna, världens ledare, och så vidare som bör ta ansvar, ta de viktiga besluten, visa mod, och så vidare, hur röstade du sist? Röstade du på politiker som stod för radikala, modiga beslut inom klimatområdet (eller miljöområdet i övrigt), ledare med insikt i problemen som lovade att ta ansvar? Och visar du politikerna i nuläget att det här är viktigt, att du har krav och förväntningar på att de tar itu med det här, och att det kommer att avgöra var du lägger din röst vid nästa val?

Om du inte gjorde det, så har du ju tydligt markerat att du INTE tycker att det är politikerna som ska lösa det, utan någon annan. Det vill säga alla, vi, var och än.

Så varsågod och sätt igång, och dra ditt strå till stacken.

Och om du verkligen vill ha en radikalare klimatpolitik, så kan ju ett första steg vara att skriva på uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu!