Tag Archives: klimat

Miljö är inget lullull – det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Jag är så fruktansvärt trött på folk som tycks tro att miljön är någons sorts lyxattiralj, nån sorts lullull, som man kan bry sig om man vill, om man tycker det är intressant.

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Jaså, det säger du?

Vet du vad? Jag tror inte du fattat ett smack. Det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Alltså, miljö handlar inte om att vi ska bevara vackra blommor eller mäktiga isbjörnar för att de är snygga och för att vi ska ha något att titta på när vi tillverkar gosedjur. Det handlar inte om snygga bakgrunder till vykort.

Människan, mänskligheten, vår kultur, alltsammans är beroende av vår omgivning. Levnadsförutsättningar. Alltså miljön.

Maten vi lever av kommer inte i överflöd av sig själv. Det är vi alldeles för många människor för. Vi måste odla maten. Och grödorna vi odlar är beroende av vissa väderförutsättningar. Rätt temperatur (inte för hög, inte för låg), lagom mycket regn vid rätt tidpunkt, inte för mycket blåst, och så vidare. Sabbar vi klimatet så får vi missväxt. Då kommer vi att svälta. Ja. Vi.

Många av de grödor vi odlar för att äta är dessutom beroende av att pollineras av insekter. Om vi tar död på insekterna – med besprutning av gifter, eller genom ändrat klimat som gör att de inte trivs, eller genom att vi sabbar deras livsmiljöer – så kommer de inte att pollinera (för de kan inte pollinera när de är döda). Och då står vi utan mat.

Vi behöver inte bara mat för att överleva. Vi behöver vatten också. Rent vatten. Det där är något som ”naturen” eller ekosystemen fixar bäst åt oss. Men sabbar vi naturens reningssystem, så står vi där med vatten som vi inte kan dricka, vatten vi blir sjuka av. Höjer vi jordens temperatur så förvärrar vi det ytterligare.

Vi släpper ut en massa skit omkring oss också. Som en massa miljögifter. Fast de kallas ofta inte gifter, utan kemikalier. (Det finns både ofarliga, farliga och skitjättefarliga kemikalier.) I slutändan hamnar de i oss. Genom maten vi äter. Genom vattnet vi dricker. Genom huden från kläderna vi har på oss. Genom munnen för barn som slickar och biter på leksaker. När vi andas in dammet med ämnen från datorer och plastmattor. Miljögifterna ger oss diabetes, övervikt och cancer. De gör det svårare för oss att få barn och ger barnen skador som de för vidare till sina barn.

När klimatet blir varmare kommer fler skadliga sjukdomar att härja i vårt förskonade land. Insekter med bakterier och parasiter kommer att trivas här. Vi kommer att få värmeböljor av den typ som i Frankrike 2003, i Sverige. Återkommande sådana. Ja, folk i Sverige kommer att dö av värme. Två eller tre eller fyra grader varmare, utslaget på hela jorden, betyder i praktiken mer än så på land.

Jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Fast jag tycker inte det ska behövas. Det här borde räcka. Fast tydligen gör det inte det, för det här är ju inga nyheter, och ändå säger folk sånt som

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Personligen tror jag att om man inte har mat, inte har vatten, och man samtidigt är sjuk och det är ohanterligt varmt, så är det inte så många andra värden som känns så viktiga. Jag tror att mat, vatten och hälsa är grundläggande för att man ska kunna uppskatta något annat.

När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag ”upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (”Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när ”resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) ”upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som ”väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. ”Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

Samvete, social acceptans och kontroll och det här med att flyga

Jag klagar ibland över mitt överaktiva samvete. Men idag känner jag faktiskt glädje över det. För i huvudsak gör det ju fakiskt det det ska: det kollar av mig. Gör jag rätt – eller gör jag något jag inte borde? Tar jag ansvar? Kan jag stå för de här valen i det långa loppet? Det är jag glad för, det är faktiskt väldigt värdefullt.

Jag hamnade i en diskussion kring det här med att flyga. Upprinnelsen var Karins inlägg. Och jag känner igen mig. Jag irriterar mig på att folk överlag tar flygresor så lättvindigt. Även bland folk om garanterat vet att det är dåligt för miljön att flyga så flygs det en hel massa. Och jag sitter där vid fikabord och i andra sammanhang och hör semesterdiskussionerna. Men för det allra mesta säger jag inget. För så gör man ju inte. Det blir dålig stämning, och det är jag som är boven. Så jag håller käft. Och samtidigt fortsätter flygandet att öka.

Den där diskussionen fick mig att inse något: en väldigt viktig faktor i att folk flyger, trots att de vet om att det är dåligt för miljön, är den sociala acceptansen. Det är socialt accepterat att flyga hit och dit. Ingen ifrågasätter, åtminstone inte öppet.

För även om vi utgår från att ”alla” (eller, förmodligen de allra flesta) vet att det är dåligt att flyga, så krävs det att något eller någon hindrar dem. Och om vi bortser från ”samvetssjälar”, såna som jag alltså, som avstår från att flyga av någon sorts inneboende övertygelse, så får vi utgå från någon sorts bakvänd variant på de klassiska styrmedlen om vi ska titta på vad som skulle kunna hindra dem:

  1. Lagar och styrmedel. Vore det förbjudet skulle de allra flesta nog låta bli att flyga. Likaså om det fanns någon sorts ransonering som innebar att var och en fick flyga låt säga vart femte år eller att var och en fick släppa ut en viss mängd koldioxidekvivalenter per år. Att flyga fast man inte får är liksom inget gemene man har möjlighet att lösa, så laglydigheten skulle förmodligen bli ganska stor, jämfört med till exempel hastighetsbegränsningar vad gäller bil. – Men det kommer förstås inte att införas vare sig flygförbud eller ransonering inom överskådlig framtid.
  2. Ekonomiska styrmedel. Om det vore fruktansvärt dyrt att flyga (oavsett hur man ”ordnar” det, alltså antingen genom skatter eller genom att till exempel bränslet är så sällsynt att faktiskt ytterst få har råd att betala priset för en flygresa) så skulle nog också de allra flesta avstå från att flyga. Har man inte råd så har man inte mycket val, och även om man kan skrapa ihop pengarna så prioriterar man kanske annorlunda om det är hutlöst dyrt. – Men det ser ju inte precis ut som att det kommer att bli hutlöst dyrt att flyga inom den närmsta framtiden.
  3. Den sociala kontrollen som styrmedel. Om något generellt inte anses okej av omgivningen att göra, så gör de flesta inte det. Även om det är saker som är enkla, billiga, lockande. Den sociala påverkan och kontrollen kan vara ett mycket effektivt styrmedel. Ibland kallas det moral; ibland införlivas en del av det på olika sätt i religiösa system. Oavsett vilket, social kontroll är effektiv. (Och det har givetvis för- och nackdelar. På det hela taget tycker jag förstås att det är bra att vi inte har kvar den sociala kontroll som fanns en gång i tiden…)

Men den sociala kontrollen har krympt. Den allmänna inställningen är sköt dig själv och skit i andra – även när ditt skötande av dig själv ger skit för andra. Man ska helt enkelt inte lägga sig i vad andra gör. (Eller, det är märkligt det där, för på många områden anses det ju helt okej att lägga sig i. Som när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran. Men inte när det gäller miljö…?)

Och varje gång som vi sitter där vid fikabordet och inte säger något så bidrar vi till den sociala acceptansen. Vi är med och bidrar till att det blir lite mer okej att flyga, trots att alla vet att det egentligen inte är okej. Ungefär på samma sätt som alla som inte opponerar sig mot mot rasism eller mobbing också lite lite grann är med och bidrar till att rasismen och mobbingen kan fortsätta.

Nej, man är inte skyldig för att man håller tyst. Men att våga och orka ifrågasätta är faktiskt en väldigt viktig sak för att kunna motverka en trend där det blir alltmer accepterat att göra det alla vet att man borde låta bli.

Dessutom: att påminna och påpeka är nödvändigt för att motverka att folk ”försvinner” in i sin egen lilla bubbla, där de inte behöver bry sig om det de inte vill höra.

Fan bara att det ska vara så jävla jobbigt. För nej, självklart är det inte kul att vara den gnälliga sura käringen som skapar dålig stämning. Det blir man ju bara ledsen av :-(

Bra att flyget miljöförbättrar. Men flygandet måste ändå minska!

Flyget är en stor miljöbov, inte minst när man ser till utsläpp av klimatpåverkande gaser. Räknat per personkilometer är flyg inte alls bra. Exakt hur illa beror på vilka siffror man utgår ifrån. Att flygresor dessutom ofta är långa gör förstås saken ännu värre.

Flygbranschen har alltså mycket att jobba med. Därför kan det tyckas märkligt att man ser och hör väldigt lite om att branschen jobbar med frågorna. Det är enstaka rapporteringar om försök med biobränslen, men inte så mycket annat. Borde det inte liksom ligga i flygbranschens intresse att visa att man faktiskt bryr sig? Mest får man liksom känslan av att de sticker huvudet i sanden och låtsas som inget.

På ett sätt är det kanske förståeligt att de håller tyst i ämnet? Nämner de miljö är ju förstås risken att de tappar resande av bara ordet, liksom – och samtidigt riskerar de att det betraktas som greenwashing om de säger att de försöker göra något bättre.

Därför gör det mig faktiskt ganska glad att se den här lilla reklamfilmen för hållbarhetsarbete inom flyget. Både i form av viljan och konkreta förbättringar. Det är alltid glädjande med företag som arbetar för att bli bättre, och på ett sätt extra glädjande i extra ”svåra” branscher. (Samtidigt tycker jag det är självklart. Självklart att alla borde arbeta med det. Men så är det inte, jag vet.)

Samtidigt gör det inte flyget blir problemfritt. Flygandet måste minska. Precis som bilresandet.

Det är på samma sätt som med maten. Även om man äter ekologiskt kött så måste man också minska köttkonsumtionen. Även om man äter vegetariskt så måste man också minska matsvinnet. Och så vidare. Eller som med kläder. Även om man köper ekologiskt och miljömärkt så måste man också köpa färre kläder, bättre kvalitet, laga de kläder man har, köpa begagnat eller sälja/ge vidare det man inte behöver längre. Och så vidare.

Flyget behöver bli miljövänligare, och alla initativ i den riktningen är viktiga. Men vi måste också avstå från resor som inte är nödvändiga.

Årliga semesterresor till Thailand är inte nödvändiga. Inte heller weekendshoppingresor till London.

Och för den som bor i Skåne och ska till Stockholm på jobbmöte, så funkar tåg i de flesta fall. I många fall kan till och med stanna kvar i Skåne och skötaa mötet elektroniskt.

(Ja, nu är jag där igen. Jag lägger mig i hur andra lever sina liv. Sorry, men så måste det vara när vi samsas 7 miljarder människor på den här planeten.)

Idag har Emporia invigts

För er som inte vet vad Emporia är: det är ett stort nybyggt köpcentrum som ligger i Hyllie utanför Malmö.

Ett köpcentrum till. Precis vad Malmö och Skåne behöver – NOT. Nej, det finns redan för många.

Dessutom är Emporia helt öppet inriktade på saker vi inte behöver. De försöker alltså inte ens inbilla oss att det är saker vi behöver, de ska bara sälja oss onödigheter.

HALLÅ-Å? Vi behöver inte fler onödiga saker! Vi behöver MINSKA konsumtionen. Köpa färre saker. Köpa bara det vi behöver.

Inte konsumera bara för nöjes skull.

Nina Björk skriver i Sydsvenskan idag det jag (och åtminstone en hel del andra) tänker. Jag plockar ett citat men rekommenderar läsning av hela texten:

Men Emporia säger också: valfriheten gäller även för den som vill välja bort. ”Alla är lika välkomna. Även de som hellre väljer bort.” Okej. Då säger jag: jag vill välja bort. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi blundar. Blundar för att vi producerar, konsumerar och reser på ett sätt som hotar jordens överlevnad; blundar för de ständigt stigande utsläppen av växthusgaser, för stigande temperaturer och smältande isar. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi bara gasar vidare som om vi ingenting visste om koldioxidutsläpp, fossila bränslen och ändliga resurser.

__________

Ibland undrar jag om väldigt många människor verkligen vill att världen ska typ gå under. På stationen på väg hem ser jag återigen stora reklampelare för någon hudkräm som ska få huden att se yngre ut och ”bli” yngre. Vi har stora miljöproblem, det behövs resurser (tid, pengar, engagemang) – men folk använder pengarna och jordens begränsade resurser på hudkräm som ska få dem att se yngre ut?!

Ge socker till de svältande barnen?

Det är äkta genomskånsk höst nu. Igår och idag har bönderna här skördat betor och byggt berg av. Jag har inga problem med bettransporterna som kommer att hålla nere hastigheten på vägarna här i trakten under någon månad framöver; det hör liksom till, liksom mullret och skakningarna av när betornas lastas av.

Sockerbetor är en av de dominerande grödorna häromkring. Sockerbetor, potatis, korn, råg och raps är såvitt jag kan bedöma de vanliga grödorna – i den ordningen.

Av betorna görs socker. Av kornet görs, efter vad jag förstått (men jag kan ha fel) i första hand malt, som i sin tur används till öl och andra mer eller mindre starka drycker. Potatis, råg och raps används väl så vitt jag kan begripa i första hand till livsmedel.

En stor del av vår värdefulla skånska åkermark används alltså till att producera socker.

Och visst, socker behövs. Jag är ingen sockerfanatiker, absolut inte – socker är en bra smakförhöjare och har en bra konserverande effekt. Men det känns liksom lite bisarrt, när man tänker på det, att sockerodlingen är så betydande. (Hade jag nugjort seriös research så hade jag förstås kollat upp hur stor andel av den skånska åkermarken man odlar betor på. Men jag skriver det här på min fritid, och fritiden är just nu ganska begränsad och ganska trött, så jag struntar i det. Ni får googla själva, och så kan ni tala om för mig sedan.)

Det klagas från en del håll på att vi använder mat till att tillverka biobränslen. Det är bättre att använda det vi odlar till att ta än till att tillverka bränslen, typ. Ja, jo, det är ju i grunden klokt tänkt.

Häromsistens läckte det ut att EU-kommissionen föreslagit att biobränslen inte längre ska få lov att innehålla mer än några få (?) procent som kommer från gröda odlad specifikt för det ändamålet; man ska alltså inte få lov att odla biobränslen istället för mat. Avaaz hängde på och gick ut med att man skulle skriva på för  att mat som behövs till hungriga barn inte istället ska gå till biobränslen, under parollen ”Feed kids, not cars”.

Men som sagt var, så enkelt är det inte. Bara för att man inte odlar grödor som ska bli bränslen så betyder det inte att man odlar nyttiga grönsaker på marken istället. På den skånska åkermarken odlar man ofta och gärna sockerbetor. Som blir till onyttigt socker. Och det är faktiskt inte hungriga barn särskilt hjälpta av. (Och efter vad jag förstått så odlas inga skånska sockerbetor ekologiskt. Det innebär att det socker jag köper importeras. Extra fånigt.)

Varför de skånska bönderna odlar socker? Det har jag inte satt mig in i. Men jag gissar på att det är ekonomiskt lönsamt. Och det skulle inte förvåna mig om EU har ett finger med i spelet – EU styr ju ofta vad som är lönsamt inom jordbruket…

Det gläder mig i alla fall att det finns fler som ifrågasätter vettigheten i att odla sockerbetor på vår fina åkermark.

Och ja, jag tycker att biobränslen i huvudsak ska komma från restprodukter och organiskt avfall, inte från specifika grödor, men omständigheter varierar ju.

Det är ett sånt fasligt fokus på just strikt vegetariskt…

Det står jag och tänker medan jag värmer min lunchlåda på jobbet. Den är inte vegetarisk. Visst, den består till största delen av couscous, rotfrukter, grönsaker och kikärter. Men det finns lite lite kyckling och lamm med i grytan. Köttet (tre små kycklingben och en liten liten överbliven lammbit) har kokt tillsammans med grönsakerna och gett en helt underbar buljong. Maten har räckt till hela familjen igårkväll och till två luncher. Det är alltså inga stora köttmängder med gör ändå mycket för smaken.

Enligt receptet ska det egentligen vara en höna. Det hade blivit godare – höna ger mer smak än kyckling – men höna går ju inte att få tag i. Enligt receptet ska man dessutom krydda med saffran. Det har jag inte gjort. Saffran är dyrt, för det går åt så fruktansvärt många krokusar för att producera en liten gnutta saffran. Hur rationellt är det egentligen – hur miljövettigt, liksom? Stora odlingsarealer för att producera små mängder av en lyxkrydda.

Ja, saffran är jättegott, absolut, det tycker jag med. Men jag saknar perspektiven. Blir det bättre för miljön om jag skippar köttet i maten men i stället slänger i ett par påsar saffran?

Det är ett sånt fasligt fokus på att få folk att äta vegetariskt. Helvegetariskt. Och när man ska övertyga köttätare om att äta vegetariskt istället, då föreslår man ofta recept där man fläskar på med stora mängder ost istället. Ost är inte bättre än kött, generellt sett! (Om vi snackar klimat och dylikt. Sedan är det ju en annan sak om man av principiella skäl anser det ena vara etiskt korrekt och det andra inte.) Ost är VÄRRE ur klimathänseende än griskött.

Jag säger inte att man ska sluta äta ost. Men jag säger inte heller att man ska sluta äta kött.

Jag förstår att man ser ett behov av att förenkla budskap. Det ÄR komplicerat att välja rätt mat för miljön. Men det blir inte bättre av att man lär ut felaktigheter. Klimatet är inte hjälpt av om alla börjar äta massor med ost istället för massor med kött. Och när folk plötsligt känner sig lurade, så är det knappast miljön som kommer att vinna på det heller.

Jag efterfrågar nyanser. Uppmana gärna folk att minska sin köttkonsumtion. Men tala också om vad de bör äta istället. Och vad de inte bör ersätta köttet med. Prata om skillnaderna mellan olika vegetariska val. Tala om vilka grönsaker som är dåliga för klimatet. Prata om kryddorna. Och tala om vilka sorters kött som är bäst, och vilka sorters ”kött” som faktiskt kan betraktas som en miljöinsats att äta (som höna och musslor).

Och ibland kan faktiskt en liten mängd kött ge väldigt mycket smak. Två dagar med lite lite kött(smak) i maten kan vara betydligt bättre än en köttdag och en vegetarisk. Och så slipper man försöka hitta något att ersätta köttet med (smakmässigt) som helt eller delvis förtar effekten av det vegetariska.

Läs också Matfanatism och hela gråskalan.

Visst är det dumt att skjutsa barnen till skolan, men jag vill inte förlora de mervärden skjutsandet ger

Vi skjutsar åttaåringen till skolan. Det är ju förstås inte alls bra ur miljöhänseende, inte ens med en gasbil. Och jo, enligt vad vi förstått av kommunen så skulle han få skolskjuts om vi ville det. Visserligen har vi bara ungefär 2,5 kilometer till skolan, men vi bor utanför tätort och med farlig trafik på vägen, och enligt de svar vi fått ska tydligen det räcka.

Ändå skjutsar vi.

Nu är ju inte det hela sanningen. Vi passerar ändå skolan på vägen, när vi ska och lämna fyraåringen på dagis, ytterligare någon kilometer bort. Det skulle ärligt talat bli väldigt märkligt att skicka storebror med bussen om vi ändå kör förbi i samma veva. Och med tanke på att han formellt sett är på fritids (om än i skolans lokaler) en liten stund innan skolan börjar så är det inte helt säkert att det skulle funka att skicka honom med skolbussen, när det gäller att få ihop det med när vi måste åka till jobbet och så vidare. (Det beror ju också på hur dags skolbussen kommer till oss, det vill säga hur skolbusschemat ser ut – vilket varierar från år till år.)

Men ändå. Vi vet inte. Vi har inte kollat upp det. Och om ett par år, när lillebror också går i skolan (vi får väl anta att han ska det, även om han ännu hävdar motsatsen), så är ju självklart det rimliga att sätta dem på bussen.

Och ja, jag får ibland dåligt samvete över att vi skjutsar. Inte minst när jag är på seminarier och konferenser och annat där man diskuterar problemet med att allt fler föräldrar skjutsar sina barn till skolan. Jag skulle vilja vara en av dem som gör ”rätt”.

Och så funderar jag samtidigt på vad det är som gör att så många faktiskt väljer att skjutsa barnen. Och över de mervärden det ger. För det är ju faktiskt så att jag skulle sakna det väldigt mycket.

De flesta morgnar åker hela familjen iväg tillsammans på morgonen. Vid skolan släpps jag och åttaåringen av. Min man kör vidare med fyraåringen till dagis. Jag följer med åttaåringen över skolgården och bort till skolbyggnaden. Vi träffar på hans kompisar, hans lärare, hans fritidsfröknar. Jag ser hans vardagsmiljö, ser vad barnen gör på skolgården, upplever hur stämningen är. Vi småpratar om ditten och datten: om vad de ska göra i skolan idag, om kompisar, om annat som är på gång. Han är mycket mer benägen att prata om skolan när vi befinner oss där; när vi är hemma tänker han väl på annat. Om det är något jag behöver prata med personalen om kan jag följa med in; om han vill visa något han gjort kan jag titta på det. Han och jag får en stund i relativ lugn och ro efter en ibland stressig och rörig morgon (det blir ju ofta så, inte minst med en fyraåring i familjen). Sedan går jag vidare mot dagis. Under tiden har min man lämnat på dagis och börjat köra tillbaka i riktning mot skolan, och plockar upp mig på väg vidare mot tåget.

Det finns förstås också dagar då det bara är jag eller bara min man, och då blir det ofta inte utrymme för att följa med in, utan vi släpper honom på parkeringen och kör iväg när vi ser att han gått in genom grinden.

Och visst, vi hämtar honom från fritids i slutet av dagen. Men det är ärligt talat inte samma sak, trots att det är samma lokaler. Då är det inte så många kvar, varken av kompisar eller personal. Och alla är trötta. Inte minst jag som vill hem…

Jag ser stora poänger med den där lämningen. Jag som själv är skolskjutsbarn inser att mina föräldrar nog bara var på skolan när det var föräldramöte, kvartssamtal och skolavslutning.

Men ja, det måste ju förstås gå och lösa. Om några år kanske det funkar att vi cyklar med båda barnen till skolan/fritids?

Varför jag blivit ”programchef” för UR:s Skolministeriet – Hur lär man ut om klimatet?

Dagens uppväxande generation lär sig att ständig konsumtion av nya saker är en självklarhet. Men jordens resurser räcker inte för evigt. Vår förbrukning av fossil energi, som legat lagrad i marken under lång tid, håller på att ändra klimatet.

Vi måste bryta trenden, ändra attityder till konsumtion och öka förståelsen för effekterna av vår livsstil. Därför är det oerhört viktigt att skolan undervisar om klimatet, både i form av traditionell kunskap och i form av attitydövningar.

Ovanstående är min ”programförklaring” som ny ”programchef” för UR-programmet ”Skolministeriet: Hur lär man ut om klimatet?”.

Dagens unga blir överösta med budskap om att konsumera. Reklam är ju förstås den mest uppenbara vägen. Men det handlar också om den bild vi vuxna förmedlar. Som föräldrar, lärare, genom TV och tidningar, och genom den bild våra barn förmedlar till andra barn. Vi förmedlar en bild av att det är viktigt att ha det nyaste. Köpa nytt. Ny teknik. Nya kläder. Nya prylar.

Vi vuxna lever i många fall på ett sätt som inte är hållbart. Förbrukar jordens resurser i en hiskelig hastighet. Och det är detta sätt att leva som våra barn ser och får med sig som ”normalt” och ”vanligt”. Därmed för vi vidare detta ohållbara arv till våra barn.

Därför är det viktigt att skolan kan agera motvikt. Dels behöver våra barn och unga lära sig den teoretiska kunskapen. Vad är energi? Hur utvinner vi energi? Vad får det för konsekvenser? Hur bör vi göra för att undvika problem? Men det handlar också om att diskutera värderingar: Vad är viktigt? Vad är rättvist? Hur vill vi leva?

Självklart är det inte bara skolans uppgift att lära barnen om klimat, och ännu mindre när det gäller värderingar. Men skolan är förstås en stor kunskapsförmedlare. Och eftersom barnen tillbringar en stor del av dagen där, är det ganska naturligt att det även är där man behöver diskutera värderingar och livsstil.

Men nej, självklart är jag inget så fint som programchef, egentligen :-)

UR har alldeles nyligen släppt en massa program fria för vem som helst att titta och lyssna på via nätet. Som en del i lanseringen av detta kan vem som helst gå in och utse sig själv till programchef för ett av programmen.

Varför gör jag då detta? För att jag tycker väldigt bra om UR. UR har alltid funnits där under min uppväxt. De har en vettig inställning till det här med utbildning. De utgår från att barn och unga är kompetenta och intresserade. De tror inte att barnprogram måste vara flamsiga eller puttinuttiga – de vet att kunskap kan förmedlas på ett seriöst sätt utan att vara tråkigt. Jag anser att UR är viktiga. Därför agerar jag gärna som någon sorts ambassadör för UR i stort. Jag vill gärna att många ska upptäcka vilken skatt som just blivit tillgänglig.

Dessutom tycker jag att mitt utvalda program tar upp en viktig fråga.

Och ja, man kan vinna en iPad också, genom att vara ”programchef” och få så många som möjligt att se ens utvalda program. Men nej, det är inte därför jag är med. Dels är jag inte intresserad av att vinna. Jag har en fungerande dator och behöver inget mer i den vägen i nuläget. Jag hoppas priset går till någon som verkligen behöver det. Dels inser jag att mina chanser att få flest ”läsare” (eller vad man ska kalla det) är fruktansvärt små. Många av de som redan tagit på sig rollen som programchefer är ”kändisar” av ett eller annat slag. Bara de faktum att de alls blir programchefer ger publicitet, vilket innebär att många kommer att gå in och titta på deras program.

Men det kvittar. (Även om jag tror att många av dem förmodligen inte alls är de som bäst skulle behöva en iPad ;-)) Det viktiga här är ju faktiskt att både de och jag vill nå ut och tala om just detta: UR har lagt ut en massa bra program så att de finns tillgängliga för oss alla.

Det är coolt :-)

Mer om barn och miljö:

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

”Vi måste börja med baaarnen!”

Den som hoppas på regn väntar alltid för länge

Nej, det där kraftiga regnet flyttades framåt i prognosen igen samt krympte till en nederbördsmängd som mycket väl kan dra förbi nästan ombemärkt på det här regnförgätna stället. Och samtidigt skriver Sydsvenskan idag att

För första gången har SMHI gjort klimatprognoser där låg markfuktighet – torka – ingår i beräkningarna.

-”‰Det är viktigt för den stora jordbrukssektorn i Skåne att veta hur förutsättningarna blir.

Därför tog vi fram sådana beräkningar, något vi inte gjort förut, säger Gunn Persson, klimatexpert på SMHI.

Och resultatet?

Framtidens somrar blir snustorra i Skåne. Torka kommer att drabba Skånes jordar upp till tre månader om året i slutet av 2000-talet.

ja, det var väl det jag anade.