Tag Archives: klimat

Torka

Det är torrt nu. Trädgården behöver vatten. Kornåkern har börjat gulna på ett sätt den inte ska göra förrän den börjat mogna. Det behövs regn nu. Det var länge sedan det regnade mer än någon enstaka mm. Först var det varmt och torrt. Sedan utlovades (ja, jag vet att det inte är löften) lägre temperaturer, blåst och regn. De två första infriades, men den tredje stannade vid småstänk, och vinden gjorde att det istället blev ännu torrare. Nu är det varmare igen, och fortfarande inget regn.

Nej, jag är inte lantbrukare. Inte ens lantbrukarbarn. Jag bor på landet och har trädgård och ser hur växtligheten runt oss påverkas, det behöver man inte vara lantbrukare för.

Igår började prognoserna visa löjliga mängder regn om en vecka, på måndag eller tisdag. Nu har det flyttats till redan på lördag. Jag hoppas. Kanske kan det innebära att det åtminstone kommer lite regn? Och till och med om det vräker ner, kommer jag att uppskatta det. Även om det i så fall sabbar en del andra planer. I alla fall så länge det inte skadar växtligheten.

Jag undrar ibland om det är vi som bosatt oss på ett märkligt ställe. Jag tycker det är torrare här än jag varit van vid på andra ställen. Jag tycker jag klagar på torka oftare än andra. Utom enstaka gånger när det kommit skyfall. Och snörstormarna då förstås.

Men oavsett om det här är ett konstigt ställe eller inte, så ska vi väl tyvärr räkna med att vädret blir extremare framöver. Det vill säga värre torka när det är torka, och värre blöta när det är blött. Och så vidare.

Fast jag tänker ändå klaga på torkan nu. Även om det egentligen inte är särskilt illa alls än. Det gör mig alltid ont att inse att skörden riskerar att förstöras för bönderna. Och jag gillar inte att behöva vattna en massa, eftersom det känns fel att använda dricksvatten till det. Eller vatten alls. För egentligen borde vi väl bara odla sånt som ändå trivs här, oavsett torka…?

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn, och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

I Sydsvenskan kan vi läsa om barn och miljöinformation. Kontentan är att vi inte får skrämma upp barnen genom att tala om hur illa det kan bli. Då får de ångest. Därför ska man hålla sig till miljöinformation som inte skrämmer. Som sopsortering,som nämns i ett av sidoreportagen.

Men ärligt talat, sopsortering och skräpa-inte-ner-i-naturen är en väldigt liten del av miljöproblemen. Och en väldigt stor del av våra miljöproblem handlar om livsstil. Konsumtion. Och där är barnen väldigt viktiga.

Många av dagens barn växer upp med att tycka det är självklart med Thailandsresor, nya kläder, prylar och massor med hypermodern teknik. Denna livsstil har enorma negativa konsekvenser för miljön.

Det är skitsvårt att få dagens vuxna (alltså sådana som jag) att släppa på denna bekvämlighet och denna lyxkonsumtion. Och då är vi ändå inte uppvuxna med det! Ännu svårare kommer det att bli att få dagens barn (som vuxit upp med detta) att lära om, om de under hela uppväxten förskonas från insikten om vad deras konsumtion ställer till med. Redan nu orsakar dessa barn stor skada genom att förvänta sig, eller ibland kräva, ständigt nya prylar och resor.

Att det inte är en god idé att förskona barn från all världens elände tills de uppnår en viss ålder bör för övrigt varje tänkande och förnuftig människa kunna inse av sig själv. Och om inte så kan man ju ta det klassiska exemplet med Siddharta Gautama, som senare blev Buddha.

Alltså: berätta för barnen. Förklara! Berätta var naturresurserna kommer ifrån och att de är begränsade. Förklara hur energin som värmer huset och får lamporna att lysa produceras. Förklara varför det är problematiskt att flyga till Thailand eller köra för mycket bil. Och berätta också hur man kan göra för att det ska bli bättre.

Barn är inte dumma. Och att man förklarar behöver inte ge dem ångest. Hur mycket ångest de får beror på hur man säger det. Men jag tror att en minst lika bidragande orsak till ångesten är insikten om att vuxenvärlden verkar blunda för problemen och vilja sopa dem under mattan. Att vuxenvärlden ser vad som behöver göras men ändå inte gör det. (Av själviska skäl. Och då skjuter vi problemen framför oss, vilket innebär att det blir barnen som en dag blir vuxna och måste ta hand om problemen – som då hunnit bli mycket större.) Inte konstigt att de får ångest av vuxnas handlingsförlamning liksom.

I en av sidoartiklarna (på samma uppslag i papperstidningen; jag hittar den inte på nätet) sägs också något i stil med att det väntar ju inget Armageddon under barnens livstid.

Det skulle jag vilja protestera mot. Om utvecklingen fortsätter i den riktning den går nu… om inte människan mycket snart minskar utsläppen av klimatgaser mycket kraftfullt, så kommer vi att passera ”tipping points”. Och då kommer definitivt under våra barns livstid att få ett klimat på jorden som skiljer sig drastiskt från det vi varit vana vid. Om vi fortsätter att använda kemikalier på det sätt vi gör nu och med samma ökningstrend som hittills, så kommer väldigt många människor att drabbas av kemikalierelaterade sjukdomar, och väldigt många kommer att ha svårt att få barn. Om bina fortsätter att dö och vi fortsätter att förstöra åkermarken så kommer vi att få problem att ordna mat. Vi kommer att ha problem med dricksvatten och brist på råvaror för tillverkning av viktig teknik. Och så vidare.

Jag och min generation kommer kanske undan att uppleva hur illa det blir. Men risken är stor att det hinner bli ganska rejält otrevligt under våra barns livstid. Om vi inte ser till att ändra utvecklingen NU.

Miljö är inte nåt fluff och flum som man kan bortse ifrån. Att förklara för barnen är inte frågan om att i onödan tynga dem med saker de inte behöver bry sig om. Det är att förklara livets förutsättningar för dem. Att inte prata med dem om miljö för att det är besvärligt är lika vettigt som att inte prata med dem om annat som kan kännas besvärligt. Ska vi vänta med att prata sex, alkohol, mobbing, sjukdomar, svält, hemlöshet och allt annat också tills de blivit vuxna?

Då kommer vi aldrig längre än till sopsorteringen. Och där står vi och stampar efter tjugo år…

Men nej, jag tror inte att barnen ska lösa alla våra miljöproblem eller att vi ska lasta över allt på dem. Det är vi vuxnas ansvar. Och en del av det ansvaret är att ge barnen vettiga värderingar. Vi måste också förklara för dem varför vi gör som vi gör. Motivera varför vi låter bli flygresan, varför vi lagar det gamla istället för att köpa nytt (fastän det är så billigt att köpa nytt) och varför vi försöker äta mindre kött. Om vi inte förklarar, hur ska de då kunna fatta? Om vi inte berättar om de problem människan orsakar, hur ska de då kunna fatta att det här är viktigt?

Och samma problem gäller också med vuxna. Vuxna måste också få det förklarat för sig. Vuxna är ju också människor! Och alla människor, både barn och vuxna, måste få saker förklarat på ett seriöst sätt, på en nivå som passar dem.

Skiljelinjen mellan att skrämma upp och bara informera är ibland hårfin. Och det avgörande är ofta huruvida man får känslan av att det som behöver göras är något som står i ens makt att råda över. Man behöver känna att man har verktygen att göra skillnad, annars får man ångest. Men man behöver också veta att det är viktigt att göra skillnad. Fattar man inte att det är allvar och viktigt så kan man ju lika gärna låta bli, eller hur?

Hur är det med surdegarna och miljön egentligen?

Det som händer vid jäsning är väl att det bildas koldioxid? Och om en massa människor har degar som står och jäser typ hela tiden, vecka efter vecka, så borde de generera betydligt mer koldioxid än om man bara jäser degen en halvtimme-timme innan bakning? Det kan väl knappast vara bra för miljön?

Förmodligen rör det sig om ganska små mängder – eller? Jag har faktiskt ingen koll. Men det är sånt där jag kan gå och fundera på ibland.

Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov – en rapport från FOI

Nu har jag läst rapporten som nyhetsröran baserats borde baserats på. Den var väldigt intressant och absolut läsvärd. Och jag känner mig inte riktigt lika orolig över politikernas och cheferna tankar och åsikter i klimatfrågan längre.

Ja, politiker och chefer svarar överlag försiktigare än folk i allmänhet, men det tror jag skulle gälla i många andra sammanhang och ämnen också. De behöver väga in fler aspekter och svara mer nyanserat än gemene man (de senare kan svara mer med hjärtat och mer impulsivt och behöver inte kunna försvara sina åsikter i en opinionsundersökning). Chefer och politiker måste helt enkelt vara lite försiktiga. Att politiker inte svarar ett rakt ja eller nej på frågor är ju så välkänt att det blivit en fördom ;-) och något ligger det ju idet, liksom.

Jag tycker inte heller det är ett dugg konstigt att politiker och kommunala chefer ser mindre allvarligt på klimatförändringarna i Sverige jämfört med i resten av världen. Många andra länder KOMMER ju att drabbas värre än Sverige.

Siffrorna för hur många som är ”klimatförnekare”, osäkra och övertygade baseras för övrigt på bara en del av frågorna i enkäten. Och klimatförnekarna är tydligen inte fler bland kommunala politiker och chefer än bland allmänheten.

Så visst, självklart skulle jag önska att både politiker och kommunala chefer i större utsträckning insåg vidden av problemen och uppvärderade klimatproblemen, samt framför allt arbetade mer aktivt med konkreta åtgärder, både när det handlar om att begränsa mänsklig klimatpåverkan och när det gäller klimatanpassning. Absolut. Men det är som sagt inte så illa som jag trodde när jag läste DN:s nyhet och FOI:s nyhet.

Och vems är felet att det blev en konstig vinkling i media? Det är säkert en flerstegsraket. Jag gissar på att den som skrev webbnyheten bara hade läst sammanfattningen i rapporten (rapporten var ju inte ens helt klar), och valde dessutom att fokusera på de enkelt kommunicerade resultaten: siffrorna om förnekade, osäkra och övertygade. Och sammanfattning i rapporten gav inte heller en så väldigt nyanserad bild av det som faktiskt sägs när man läser hela rapporten. Dessutom tycker jag, som jag säger ovan, att tolkningen av svaren är lite väl drastisk.

Slutsatser:

  • Lägg inte ut webbnyhet förrän rapporten är klar och kan länkas till
  • Låt rapportförfattaren läsa webbnyhetstexten innan publicering (nej, jag vet förstås inte om det gjorts)
  • Publicera inte en tidningsnyhet förrän du har tillgång till rapporten

Läs gärna rapporten! På slutet (s 49-50) kommer författarna in på de viktiga frågor som man nu behöver arbeta vidare. Det är där vi behöver lägga krutet – inte på missförstånd orsakade av viskleken.

DN presenterade de resultat som fanns i webbnyheten – rapporten fanns ännu inte att tillgå

Igår kunde man läsa i DN om att 6 av 10 kommunpolitiker och liknande är klimatskeptiker och 1 av 10 klimatförnekare:

Kommunpolitikerna tvivlar på klimathotet

Publicerad 2012-05-07 06:46

Sex av tio svenska kommun- politiker och chefer är klimatskeptiker. En av tio förnekar dessutom den globala uppvärmningen helt. ”Det är klart att det inte är bra. De här personerna känner ju att de inte behöver ta ansvar för miljöarbetet i sin kommun”, säger Annika Carlsson-Kanyama, FOI.

Global uppvärmning är ett säkerhetsproblem för Sverige, det måste alla ta på allvar, anser hon. Det handlar till exempel om att planera för översvämningar.

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har gjort en stor undersökning om hur kommunala beslutsfattare ser på klimatförändringen.

Resultatet blev en kraftig överraskning för rapportförfattarna: totalt 70 procent av de svarande tvivlar starkt på klimatförändringen – drygt 9 procent är klimatförnekare och hela 61 procent är tveksamma till om människan orsakat jordens uppvärmning.

Och det trots att ”observationer entydigt pekar på att klimatet förändras, och att de ledande klimatforskarna är helt överens om att den förändring som skett är i huvudsak orsakad av människan”, skriver FOI i rapporten.

I klartext: Sammantaget sju av tio kommunala beslutsfattare tror inte på vetenskap i det här fallet.

Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI och står bakom rapporten.

-”‰Jag kan bli arg på att det finns grupper som sprider uppfattningen att forskning om klimatet inte går att lita på, säger hon.

Klimatförnekare är ofta ”en man i en liten kommun med konservativ hållning” medan ”den klimatövertygade” är ”kvinna i en större kommun och är miljöpartist”, enligt rapporten.

Kommunala chefer och politiker ser dessutom mindre allvarligt än allmänheten på utmaningarna för Sverige och ännu mindre allvarligt på utmaningarna för kommunen. Det mönstret är detsamma för både klimatförnekare och klimatövertygade.

Den som är skeptisk är förstås mindre benägen att göra något för att minska utsläppen av koldioxid i sin kommun, enligt FOI. ”Förnekarna är de som gjort minst”, skriver myndigheten. Ändå är klimatanpassning på kommunal nivå oerhört viktig för samhället, enligt FOI.

Lägger man ihop uteblivna åtgärder från klimatförnekare i hela landet blir förstås effekten tydlig, anser Annika Carlsson-Kanyama.

-”‰Att chefer och politiker inte ser sitt ansvar för Sverige, det har jag faktiskt svårt att förstå, säger hon.

Enkäten gick till politiker och chefer i 63 svenska kommuner. 2″‰389 personer svarade.

Idag får DN kritik från skilda håll kritik för att detta inte stämmer med rapportens innehåll. Supermiljöbloggen skriver:

Siffrorna kommer ifrån en ny rapport ifrån Försvarets Forskningsinstitut FOI, som gav tre påståenden till kommunpolitikerna:

1. Det finns inget tvivel om att klimatet förändras

2. Jag tror att det sker en klimatförändring

3. Människan påverkar klimatet i betydande omfattning

De ombads svara på en skala från 1 till 5 där 1 var ”instämmer inte alls” och 5 var ”instämmer helt”. Bara de som svarade 5 på samtliga tre frågor räknades som övertygade. De som hade ett medel under tre räknades som förnekare och de som låg mellan tre och fem räknades som osäkra. Du kunde alltså markera två femmor och en fyra och ändå räknas som osäker och enligt DN vara en av de 70 % som ”tvivlar starkt på klimatförändringen”.

Nu är det visserligen så att de tre frågorna enkäten ställde råder det väldigt lite tvivel om. Men om vi tänker oss att många politiker inte är så insatta och därför satte en fyra för att hålla öppet för att hen inte vet allt så framträder en annan bild. Närmare 80 % hade svarsalternativ 4 eller 5 på alla frågor, alltså instämmer helt, eller till stor del på påståendet.

Rapporten ger ännu fler exempel på att politikerna faktiskt bryr sig. Politikerna och tjänstemännen pekar ut klimatförändringarna som det näst allvarligaste hotet i världen just nu, efter brist på mat och dricksvatten. Runt 40 % tycker att det är för lite fokus på klimatfrågor i sin kommun, nästan ingen tycker det är för stort.

Den bild som framställts i media är alltså klart vinklad, och dessutom cirkulerar det direkt felaktiga uppgifter, som när DN skriver att 60 % av kommunpolitikerna är klimatskeptiker. I rapporten används inte termen klimatskeptiker, de pratar om förnekare och osäkra. Förnekarna utgör cirka 10 % av gruppen.

I rapportens sammanfattning står det att 70 % inte är helt övertygade om att klimatet förändras (alltså har kryssat i 1 – 4) på någon av de tre frågorna. Den här uppgiften i rapporten väljer DN att omtolka från ”är inte helt övertygade om att klimatet förändras” till ”tvivlar starkt på att klimatet förändras”. Ganska stark glidning där kan man lugnt säga.

Men det som är viktigt att notera är att det inte är DN som hittat på siffrorna och tolkningen. Informationen är hämtat från FOI:s webbnyhetstext:

Kommuner ser olika på klimatförändringarna

[2012-05-07]

FOI-programmet Climatools kommer nu med en ny rapport om synen på klimatförändringarna. Rapporten bygger på en enkätundersökning till kommunpolitiker och chefer i svenska kommuner.

Synen på förändringarna i klimatet, klimatanpassning och behovet av klimatinformation skiljer sig åt. I enkätundersökningen har chefer och kommunala politiker delats in i tre grupper; klimatövertygade (30 procent), osäkra (61 procent) och de som inte tror på klimatförändringar (9 procent) utifrån hur de ser på klimatförändringen och människans roll i den.

Det finns ett tydligt samband mellan synen på klimatförändringarna och de åtgärder kommunerna vidtar för anpassning till ett förändrat klimat. Kommunala chefer och politiker tar generellt sett klimatförändringarna i världen som helhet på ett större allvar än klimatförändringarna i Sverige.

Rapporten snart klar

Rapporten ”Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov” huvudförfattare Annika Carlsson Kanyama, publiceras i tryckt format senare i denna vecka.

Senare under dagen igår lades rapporten ut.  Och när man läser rapporten får man alltså den info som supermiljöbloggen nu presenterar. Men grejen är att denna info fanns inte att tillgå när DN skrev sin artikel.

Visst, DN kunde gjort bättre research. Men de verkar ju ha talat med Annika Carlsson-Kanyama?

Det som är tveksamt i den här historien är faktiskt FOI:s tolkning av enkätundersökningen så som resultatet beskrevs i webbnyheten. Tycker jag.

(Och det här med dåliga enkäter och övertolkningar av resultaten har jag ändå tänkt skriva om. Det börjar kanske bli dags att skriva det inlägget.)

Sluta nu!

Av en händelse läste jag om mitt gamla inlägg Kom med mig nerför trappan! – Om Durban, klimatet, världens ledare och vikten av alla små och stora steg. (Det är fortfarande i högsta grad relevant, och dessutom blir det här inlägget mycket begripligare om du läst det gamla först.)

Det hemska är att vi fortsätter att bygga. Vi har inte börjat gå nerför trapporna, vi fortsätter att bygga nya våningar över den åttiofemte, vi bygger våning på våning, i ett allt mer rasande tempo. För vi lever i en värld där byggande – tillväxt och konsumtion – är det enda som räknas. Det talas fortfarande med skräck i rösten på nyheterna när man tar upp vikande försäljningssiffror för detaljhandeln.

Och jag vill bara skrika:

Sluta nu!

Du behöver inte mer. Du behöver mindre. Möjligen behöver du ibland bättre, men mindre eller färre.

  • Använd det du har.
  • Laga de saker du har.
  • Bygg om det du har eller det som finns istället för att bygga nytt.
  • Tänk långsiktigt.
  • Skaffa kvalitet.
  • Unna dig inte!
  • Hetskonsumera inte. Trösta dig inte med shopping. Du blir inte lyckligare.

Kan du stå för det du gör? Även när någon frågar dig om tjugo, trettio, fyrtio år? Utan att skylla ifrån dig? Utan att låtsas och spela dummare än du är?

Vi måste få kurvorna att plana ut. Alla kurvorna. Konsumtionen, utsläppen, artdöendena, alltsammans. Nu.

Om vi sparar mer energi får vi mer prylar till vårt hus…?

Det känns lite märkligt… I 100koll – E.ons energiexperiment – kör man just nu Grannfejden. Deltagarna klumpas ihop fem och fem. Varje hushåll symboliseras av en bild på ett hus. Baserat på hur bra man sparar, jämfört med de andra fyra, så blir ens hus antingen finare eller fulare.

Vi sparar uppenbarligen väldigt bra. (Jag tror inte på siffrorna, för de är alldeles för jävla bra och vi gör egentligen ingenting.) Därför har vi välklippta häckar runt tomten. Vi har fått ett staket och en portal på framsidan, en bil och ett garage, takkupor på huset och en studsmatta på baksidan av huset. De som gör dåligt ifrån sig har hus som tappat takpannor och med dåligt klippta häckar, med mera.

Det känns som ett märkligt sätt att illustrera. Om man sparar energi så får man alltså mer prylar och tär mer på Jordens resurser på andra sätt.

För övrigt ser vårt hus och vår tomt mer ut som de som inte sparar så bra.

Om miljöbilar – svar på en kommentar

Jag fick en kommentar på inlägget om bilar och lån, från en Daniel:

Att köpa nyare dyra bilar är miljövidrigt när det finns så många gamla fullt fungerande bilar som skrotas i onödan.

Hade du varit rationell i ditt ”miljötänk” så hade du köpt en gammal billig bil (högst 4000 kronor) samt en cykel istället, samt anpassat ditt liv till att klara dig utan bil i allt annat än undantagsfall. Du hade då under ditt resterande livs samlade transporter förbrukat en bråkdel av de naturresurser som går till spillo när en ny bil tillverkas och en gammal omodern, men fullt fungerande bil, skrotas.

Och jag tycker det här är så pass viktigt, att jag lägger mitt svar på kommentaren här:

Nej, att köra gamla bilar är inte det rationella ur miljöhänseende. De drar mer bränsle, släpper ut större mängder av miljö- och hälsofarliga ämnen och kan inte köras på förnybara bränslen.

Dessutom finns det fler aspekter än bara utsläppen av just vår bil. Jag vill se en övergång till mer produktion och användning av biogas. Biogasen är ett förnybart bränsle, som till stor del kan tillverkas av till exempel av restprodukter från lantbruket och andra typer av organiskt avfall. Produktionen innebär dessutom minskade utsläpp av metan: genom att låta det organiska avfallet rötas under kontrollerade former så tar man tillvara metanet och använder som energikälla (biogas), istället för att släppa ut släppa ut metanet i atmosfären (metan är ju en värre växthusgas än koldioxid). Det pågår dessutom försöksverksamhet där man tar till vara tång till biogasrötning – på det sättet får man bort lite näring ur det övergödda havet.

Men för att biogasproduktionen ska ta fart så behövs det avsättning för den producerade biogasen. Och då behövs det folk som har gasbilar. Det är det bekanta hönan och ägget-fenomenet: något måste komma först, bilen eller gasen. Någon måste våga börja, typ.

Och om vi ska kunna få en fossilbränslefri fordonsflotta till 2030 (eller hur det nu är regeringens mål är formulerat – jag minns inte på rak arm) så kan vi inte vänta och först köra slut på alla gamla bilar. Om alla som bryr sig om miljön låter bli att köpa bil, och alla som skiter i miljön fortsätter köpa törstiga bensinbilar, så drivs inte utvecklingen framåt. (Samma resonemang tror jag jag utvecklat vad gäller kläder – om alla som bryr sig om miljön köper second hand så blir det ju ingen som köper ekobomull, och då finns det ingen marknad för det.)

Vad gäller att skaffa en cykel och anpassa mitt liv till att klara mig utan bil: Tja, jag är inte en miljöfanatiker. Jag gör andra avvägningar i mitt liv också. Jag (vi) har valt att bo på ett ställe där vi trivs och mår bra. Och för att vi ska kunna ha ett hyfsat drägligt liv här, utan att all tid ska försvinna till att förflytta barnen till och från skola och dagis, så har vi valt att använda bilen till det. Liksom till att få hem saker till husrenoveringen. Så nej, vi har inte valt den extrema variant som innebär ingen bilkörning. På morgonen skjutsar vi barnen till skola och dagis kör vi in till centralorten, ställer bilen och tar tåget till våra jobb.

Jag vill också gärna hänvisa till det här inlägget: http://www.sanneskriver.se/2011/05/27/extremism-igen/

Förlossningar, smärtlindring, miljö och argumentation

Under min första förlossning provade jag lustgas. Det var fruktansvärt otrevligt (smärtan förblev lika hemsk men jag tappade kontrollen över den),och jag släppte efter två värkar eller nåt sånt. Utöver det fick jag petidin.

Under min andra förlossning fick jag ingen kemisk smärtlindring. (Däremot blev jag sövd efteråt, eftersom moderkakan vägrade lossna utan fick plockas ut manuellt.)

I övrigt fick jag bara ickekemisk smärtlindring. (Vad jag minns just nu, ska jag påpeka,men jag har i denna sena timme inte själv läst igenom mina gamla förlossningsberättelser igen, så kanske har jag glömt ;-))

Jag tyckte mina förlossningar som helhet var fasansfulla (även om den andra var bättre än den första). Jag är glad att jag överlevde. Jag vill inte behöva genomgå förlossning igen.

Att jag inte använde så mycket kemisk smärtlindring betyder inte på något sätt att jag tycker att mina förlossningar var bättre än någon annans, eller att jag är bättre. Det här var så mina förlossningar blev. Delvis på grund av att jag tycker det är lite läskigt att tillsätta diverse ämnen i min kropp – ämnen som jag inte vet hur jag reagerar på. Speciellt i en utsatt situation.

Det är jag. Alla andra är inte jag, och det som känns bäst, eller funkar, eller är nödvändigt och livsavgörande för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det är inte konstigare att jag valde bort lustgs än att jag valt bort alkohol – jag tycker inte att de som dricker alkohol är sämre, de har bara gjort ett annat val.

Det är inte konstigare att jag inte hade ryggbedövning än att jag inte gillar bruna bönor eller smält ost.

Vi gör olika val. Det betyder inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Bara olika.

Och jag tycker det är jättebra att det finns en massa bedövningar. Det råkar bara vara så att jag är räddare för en del av bedövningarna än för smärtan. Och att det kanske inte ens hade gått att använda en del av dem ändå.

Och nej, naturligt i sig är inte ett självändamål. Som jag påpekat tidigare är naturlighet ett ganska ointressant argument i väldigt många situationer.

Men lustgas är ett miljöproblem. Lustgas är ungefär 300 gånger kraftfullare som växthusgas än koldioxid. Lustgas bryter ner ozon. Det kan vi inte ignorera. Det måste vi självklart diskutera.

Betyder det att lustgas måste bort som smärtlindring?

Nej. Inte nödvändigtvis.

Vi människor ställer till med massor med miljöproblem. Eller, för att se det åt andra hållet, det finns massor med andra saker vi kan göra för att minska vår miljöpåverkan. Köra mindre bil, äta mindre kött, vara sparsamma, laga våra saker, inte köpa nytt, och så vidare.

Att lindra smärta som ligger på gränsen till det uthärdligas gräns vid en förlossning känns som en betydligt viktigare sak än att kunna göra flygresor till Thailand eller flygimportera sockerärtor från Guatemala, för att bara nämna några exempel. Det är en fråga om att prioritera.

Däremot är det knappast vettigt att hävda att lustgasen inte är ett miljöproblem när man argumenterar för att fortsätta använda lustgas vid förlossningar. Att ignorera eller förminska andra problem (speciellt inom ett område man inte behärskar) hjälper knappast ens sak… Bättre då att inse att det finns ett problem – lustgasen behövs men ställer till med allvarliga problem – och så arbeta för att hitta en lösning.

Men man behöver inte heller totalförbjuda lustgasen för att minska utsläppen. Det går att rena luften från förlossningsklinikerna och få bort 99 procent av lustgasen. Det är en ganska god bit på väg.