Tag Archives: klimat

Den kreativa konflikten

Som sagt var, en batikad tröja blev det idag. Rosa. (Det fanns blå och rosa batikfärg hemma – de övriga har gått åt  och han valde rosa.) Knyt- och sybatik.

Det är roligt att batika. Ja, jag gillar den sortens pyssel. Jag gillar att vara kreativ. Jag gillar att göra konkreta saker, tillverka, skapa – både praktiska och vackra saker. Och det vil jag föra vidare. Både känslan av att göra och kunskapen om hur man gör. Och en massa saker kopplat till det.

Men.

Det innebär en tröja till. I det här fallet – och det blir ju totalt fler tillfällen. En tröja till som han egentligen inte alls behöver. Och utöver det färg, fixermedel, salt, energi och tvättmedel. Samt vatten. Och snöre.

Slöseri. Totalt onödigt.

*ruskigt dåligt samvete*

För övrigt så är det säkert resurssnålare med bröd bakat i bageriet också.

Puts och klimat

Betong och cement och bruk och sånt… det är dåliga grejer för klimatet. Orsakar massor med utsläpp av växthusgaser.

Sånt kan man bli deprimerad av att läsa. Inte minst när man bor i ett putsat renoveringsobjekt och ibland nyttjar en del av dylikt.

Då försöker jag trösta mig och döva mitt dåliga samvete med att det i alla fall är bättre att det är vi som bor här och gör som vi gör än vissa andra renoverare. Vi renoveringsputsar på gammalt klassiskt vis: tar bort det som är ”bom” och putsar om, men låter resten sitta kvar.

För tyvärr är det inte alls ovanligt att folk tycker att ska vi göra det så ska vi göra ordentligt så att allt blir snyggt och nytt. Och så tar de bort all den gamla putsen och putsar om HELA huset. Även om det inte behövs – och även om huset förlorar en del av sin själ, karaktär och historia. Sämre för både plånbok och miljö.

Helsingborgs stad antar utmaningen att bli 100% fossilbränslefri 2020!

Helsingborg är den senaste skånska kommunen som ansluter sig till 100% fossilbränslefritt Skåne 2020. Sedan tidigare har flera skånska kommuner, samt ett antal föetag, organisationer och privatpersoner anslutit sig.

När går du med?

Julesnö och förryckt väder

Enligt just nu liggande vädeprognos väntas en blåsig julafton med cirka fyra plusgrader. Vilket ju låter bättre än det ihållande regn som prognosticerades när jag tittade igår.

Jag vet, det är åtta dagar till julafton, det är en extremt osäker prognos som säkerligen kommer att ändras flera gånger innan dess. Men ändå.

På natten till tisdag visas det i nuläget snö. Men den prognosen kommer förstås också att ändras innan dess. Och om snön mot förmodan skulle falla, så visas det ändå flera omgångar med regn innan jul.

Snöfri jul är ju inte på något sätt märkligt. Snarast är det det normala här i Skåne. Kommer det snö som ligger kvar så kommer den efter jul.

Däremot ÄR det märkligt att det inte fallit någon snö alls ännu den här säsongen. Väldigt många år kommer det en omgång snö i månadsskiftet oktober-november. Många år kommer det en omgång runt månadsskiftet november-december (Anders brukar braska och julen brukar slaska). Och ofta kommer det någon snö i december. Det är absolut inte ovanligt att det kommer två eller alla tre av dessa gånger. Men inte en flinga snö innan jul, det är faktiskt konstigt.

Kom med mig nerför trappan! – Om Durban, klimatet, världens ledare och vikten av alla små och stora steg

I Durban pågår COP17, nu i sin absoluta slutfas. Det är oklart vad som ska komma ur det. Men det står fullständigt klart att det som kommer är något alldeles för klent och fegt. Antingen får vi något tunt, urvattnat, icke bindande. Eller så får vi inget alls.

I klimatmagasinet Effekt läser jag att den tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer sagt

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Jag tycker den liknelsen är skev. För visst, det bästa vore förstås om vi kunde minska klimatutsläppen till ett absolut minimum direkt. Men det är det förstås ingen som tror kommer att hända. Och nej, det innebär inte att det enda återstående alternativet är att sitta på sin ända och skita i alltsammans, eller hoppas på att någon annan ska göra något. Nu är inte tillfället att vara fjantig och trotsåldersmässig och säga ”vi gör inget om inte ni gör det först” eller ”vi tänker inte bli bättre så länge inte ni också tänker bli det”.

Ja, liknelsen med ett åttiofemvåningshus är i högsta grad relevant. Vi sitter alla längt upp i ett åttiofemvåningshus, som är byggt efter en dålig ritning, med dålig planering, dåligt material och inte alls byggt för alla oss. Ett Nimis? Huset KOMMER att rasa samman. Men att någon börjar hoppa däruppifrån är förmodligen inte den vettiga lösningen.

Det viktiga är att vi ALLA börjar röra oss nerför trapporna. Och då måste någon börja. Alla steg nedåt är viktiga, små som stora. Det är ingen tävling om vem som är snabbast, det är en tävling om att få ner så många som möjligt så lång väg som möjligt för att rädda så mycket som möjligt. Alla insatser är värdefulla. Till och med de som bara står kvar längst uppe och tvekar är bättre än de som fortsätter att bygga uppåt till våning 86, 87 och 103, i alla fall så länge de inte försöker hindra andra att gå neråt.

Och någon måste våga gå först. Oavsett vad de andra gör.

Jag tror att det är där mycket av det fastnar. Både på personnivå, företagsnivå och för stater. Ytterst få orkar faktiskt ta de jättestora kliven direkt. Det finns för mycket att förlora och för lite att vinna. Det är så lätt att bli sedd som konstig. Och det är så lätt att känna att den lilla insatsen man själv kan göra gör så liten skillnad i det stora hela.

Om bara jag avstår från Thailandsresor och snabba bilar, och alla andra reser och kör bil för fullt, då går jorden under ändå. Och då är det bara jag som förlorat på det. Jag, som gjorde rätt, drog nitloten. Och då kan man ju lika gärna skita i det. Om jag köper en tröja mer eller mindre, vad gör det för skillnad i det stora hela, när min granne köper tio?

Vi måste känna att ALLA de där små stegen är viktiga. För det är de. Det är alla de små stegen som tillsammans gör att tillräckligt många av oss hinner tillräckligt långt ner ur det taskigt byggda tornet. Eller som gör att vi åtminstone kan behålla någon sorts möjlighet.

Jag är inte troende – jag tror inte på någon gud eller övernaturligt väsen. Men jag tror att det finns något som är rätt och något som är fel. Och vi måste våga göra det som är rätt. Vi måste våga vara Lot och tro att det finns de som vill göra rätt och att vi som vill det är tillräckligt många för att det ska göra skillnad.

Och vi kan inte stå där om några decennier och säga ”Nej, vi försökte inte. Vi visste att det var ett problem, och vi visste vad som behövde göras, men eftersom inte de andra ville städa upp så struntade vi också i det och levde livets glada dagar istället”.

Kan du stå där och säga det?

Varje litet steg räknas. Oavsett om du gör jättemycket, eller om du börjar i liten skala men i alla fall försöker.

Ta min hand. Nu går vi nerför trappan.

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Vid grusvägen, där gladorna flyger och snön fyker, där bor jag – och trivs

Vi bor ute på landet. Våra närmsta grannar är grusvägen och åkrarna. Sommartid omges vi av sockerbetor, råg och korn. Ett par hundra meter bort finns närmsta hus, och sedan följer fler hus och gårdar med liknande intervall. En halv kilometer bort finns Stora vägen och busshållplatsen, och inom synhåll – ett par kilometer bort – finns byn, med affär och bensinmack, skola och bibliotek och en del annan service.

Vi har de fria vidderna omkring oss. Om somrarna ser vi gladan flyga över fälten och om våren hör vi lärkan drilla i skyn. Om vintern har vi stjärnhimlen över oss. Vi kan väsnas bäst vi vill i trädgården (och i huset) utan att det stör någon.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med blåsten?

Tja, visst blåser det ibland. Men inte alltid. Och jag tycker om vinden.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med mörkret och ensamheten och ödsligheten?

Men jag gillar ju mörkret. Och ödsligheten, eller vad det nu ska kallas. Fast det är ju inte ödsligt – det är ju inte alls långt till andra människor! Jag gillar dimman om hösten. Kargheten. Enkelheten. Råheten. Eller vad man nu ska kalla det. Jag tycker om dagarna när världen bäddas in i en stillastående intighet av dimma som aldrig lättar. Och jag tycker om dagarna när stormen ryter, regnet smattrar och jag kan se molnen fara förbi i hög hastighet över himlen.

Folk säger: men ni har ju inga riktiga vintrar i Skåne! Saknar du inte snön?

Jag är ingen vintermänniska. Jag gillar inte att ha månadsvis med snö, att behöva dra på mig (och barnen) massor av kläder så fort man ska ut. Eller all snön som dras in i huset. Och jag är inte mycket för skidåkning, skridskoåkning och iskalla tår.

Men jag är ändå barnsligt förtjust i snö – i känslan av snöfall, att se snön singla ner och bli liggande. Eller yra runt.

Och vi får får beskärda del av snö och vinter. Oavsett om det är en hård vinter eller en mild så brukar vi alltid drabbas av åtminstone något snöoväder.

För när snön kommer här, så kommer den väldigt ofta tillsammans med ganska kraftig vind. Och då faller inte snön rakt ner, utan snarast horisontellt. Och sedan ligger den inte kvar där den landat, utan fyker vidare och bildar snödrev. Därför behövs det inte heller så mycket snö, räknat på SMHI-genomsnittssätt. För på de platta fälten far snön bara vidare. Där kan snön vara helt bortslipad eller lämnad i bara mycket tunna lager. Snön stannar inte förrän det finns något som hindrar den. Och där det finns hinder blir istället stora mängder snö liggandes. Som vid hus, bilar, häckar och liknande. Det vill säga över hela vår tomt. Eller där det är svackor eller kullar eller krökar längs vägen. Så det kan bitvis vara drivor jämnhöga med mig – i vår trädgård, på vår infart och på vissa vägpartier – och samtidigt nästan barmark på åkrarna och på andra delar av tomten.

Och då får tåg och bussar problem. Tågen blir försenade på grund av snö i växlarna, avgångarna glesas ut, och i värsta fall kör tågen fast i snödrivorna. Och bussarna kan inte köra för att vägarna är oframkomliga. Det kvittar ju att plogbilen kört förbi, när snön bara blåser tillbaka. Nej, det är inte busschaffisarna som är fega, i alla fall inte på vår linje. När bussen slutligen är inställd på grund av snöoväder, då är det en mycket tydlig signal om att nu ska man verkligen inte ge sig ut och köra, för nu går det inte. Punkt.

Vintertid håller vi (eller jag, i alla fall) koll på väderprognoserna, oftast flera gånger per dag. Numera har jag ofta en aning flera dagar i förväg om att ett väder nalkas som kan innebära problem, och när det närmar sig så håller vi koll både genom SMHI.se, trafikverket.se, skanetrafiken.se och okulär besiktning av utomhuset. Så att vi kan åka hem i god tid (ifall det tar längre tid än vanligt och så att vi kan få hem barnen innan det blir för illa) eller så att vi tar hem saker att jobba med så att vi kan jobba hemifrån ifall det inte går att åka till jobbet.

För så blir det ibland. Ibland kommer någon av oss faktiskt inte hem för att räls och väg inte är farbara. Och ibland är vi faktiskt insnöade, i praktisk bemärkelse. Visst, vi har hittills alltid lyckats ta oss genom ytterdörren (okej, dörrhålet) (men ibland har det varit svårt). Men ibland är det riktigt farligt att försöka ta sig iväg. Och ibland är det praktiskt sett omöjligt att skotta bort så mycket snö som skulle behövas. Speciellt innan snön har lagt sig stilla och det har slutat blåsa – då är det rentav meningslöst, eftersom snön blåser tillbaka igen på en kvart. (Grusvägen utanför är det minsta problemet. Där kör en granne snöplog, och det partiet hålls efter bra. Men inte heller han kan ju motverka vinden.)

Och det är liksom så det funkar. Ibland har vi snöoväder. Ibland tar vi oss inte ifrån huset på ett par dagar. Ibland är vi ytterst tacksamma bara över att komma hem, lyckas få in bilen på infarten och få in barnen i huset. Ibland ägnar vi halva dagen åt att skotta fram en gång så att vi kan ta oss ut till vägen.

Och några dagar senare regnar snön bort, och sedan har vi inte snö igen förrän en månad senare.

Det är så vintern funkar här.

Och det märkliga är att jag gillar det. Det har sin charm att det är vädret som bestämmer förutsättningarna, och att vi helt enkelt får anpassa oss. Det har en charm att bo i en trakt där alla liksom vet hur det funkar när snöstormarna slår till, där det finns rutiner för det på skolan och det betraktas som något normalt. Och ja, jag längtar efter snön.

Förmodligen kommer jag ändå att beklaga mig över snöskottningen när snön kommer. (Jag har ju ont i ryggen nu också!) Och väglaget, och det allmänna trasslet. Men jag vill ändå ha snön.

Fast i prognoserna nu är det ont om snö. Vilket ju inte behöver betyda något alls, det kan mycket väl dröja till februari. Tyvärr är det väl dock så att vi på lite sikt får vänja oss vid att snö blir en sällsynthet. Och trots att forskarna säger att det kan bli mer extremväder, så är det nog knappast snöstormar det handlar om – snarare rejäla stormar men utan snö.

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Så stod det på sidan 3 i Fria tidningen när jag slog upp den i lördags morse.

Uppropet var underskrivet av en mängd olika människor, allt från KG Hammar och Bengt Brülde till Nina Björk och Birger Schlaug. Och en kort stund senare även av mig.

För självklart skriver jag under på följande:

Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.

Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.

Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.

Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.

Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

I skrivande stund har 2400 personer skrivit på. Skriv på du också!

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Mindre av det goda gör att det goda kan få vara ännu godare

Jag tycker om att äta gott.

Till exempel tycker jag om att baka en kladdkaka, eller en paj. Det har jag förstås dåligt samvete över. Det är onyttigt och onödigt och allt sånt där. Men ändå. Det är gott, och ibland behöver man det ;-)

Och ska det vara så vill jag det ska vara ordentligt. Hellre bara en liten kaka eller bulle som är riktigt god än många och stora som inte smakar så mycket eller är torra och trista. Därför tar jag till exempel i ordentligt med kanel, socker och smör i kanelbullarna – det är ju ändå fyllningen som är det gottaste, det är det jag är ute efter ;-) Och då kan jag vara nöjd med en bulle.

Det är svårare med pajer och mjuka kakor och sånt. Alla recept är anpassade för ”normala” formar: ”normala” pajformar, ”normala” sockerkaksformar och så vidare. Dessa normala formar är ganska stora, tycker jag. Så där mycket äter inte vi till en normal fika. För normalt sett är det ju bara vi fyra i familjen till fika.

Det innebär alltså att vi bör få en halv kaka över efter en helgfika.

Ibland innebär det att vi äter mer än vi borde. *dåligt samvete* Andra gånger ställs resten i kylen. Och då blir det att vi äter sånt en gång till den veckan. *dåligt samvete* Eller så blir den bara ståendes och sedan slängd. *dåligt miljösamvete*

Det vore förstås på alla sätt bättre att baka en mindre kaka. Och då kunde man ju fläska på med mer av till exempel god choklad eller vad det nu kan vara. Både ur ekonomiskt och hälsomässigt hänseende.

När jag bakar egna improviserade pajer så är det förstås inget större problem, då väljer jag en form jag tycker är lagom och improviserar ihop något som verkar lagom mycket. Det blir oftast bra. Men med mjuka kakor är det svårare att bara improvisera. Och oftast är det ägg i dem, och äggen är svåra att dela i mindre bitar. (Om man inte kokar dem först ;-)) Dessutom är resultatet på ett helt annat sätt beroende av att formen har ungefär rätt yta.

Visst finns det mindre pajformar och springformar och sånt. Men det finns ingen standard – de är bara i alla möjliga storlekar. Och de recept man läser i tidningar och kokböcker är inte anpassade till dessa mindre formar. Och visst kan man experimentera sig fram. Men grejen är ju att jag inte vill baka trehundraåttifem mjuka kakor. Jag vill baka mindre mängd, ju :-)

Snälla provkök på Ica och Coop och tv-kockar och andra, kan ni inte ta i det här? Ta fram recept anpassade till hälftenstora kak- och pajformar, och satsa på en ”standard” för dessa mindre formar?

För övrigt så resonerar vi på samma sätt vad gäller kött: hellre en liten mängd och ordentligt gott. Köper vi till exempel en entrecote, så behöver vi inte ha stora köttstycken var. Det är ju ändå de allra första tuggorna som är allra godast. Sådär 350-400 gram räcker gott och väl för att det ska kännas lyxmiddag för hela familjen. Och på det sättet kan man få lov (med tanke på klimatet och så) att äta kött fler dagar.

Läs också ”Hellre mycket av allt än lite av varje” – som handlar om att resonera ungefär tvärtom…

”Hellre mycket av allt än lite av varje”

Det skriker Media Markt ut i sin reklam. Och jag undrar hur de tänker.

Eller, ja, jag vet ju inte vad de menar. Förmodligen menar de något i stil med att de har ett stort sortiment eller nåt sånt. Det kan man i alla fall tänka om man vill försöka att inte tänka att de menar något värre.

Men för mig ger det bara associationer till överkonsumtion: Köp mer! Köp större, köp fler! Köp mer än du behöver bara för att du kan! Köp nytt, fast det du har inte är varken gammalt eller trasigt!

Bilden späs förstås på av all den reklam som pumpas ut av Media Markt (och i rättvisans namn vissa av deras konkurrenter). Köp, köp, köp, utan tanke på konsekvenser varken för ekonomi eller miljö, utan reflektion kring våra och jordens begränsade resurser.

Frågan är vad denna idioti beror på. Okunskap om läget för klimat och miljö borde inte vara möjligt. Sticker de huvudet i sanden, som en del andra människor (men däremot inte strutsar), och låtsas att det jobbiga ska försvinna om de inte låtsas om det? De kan väl inte bara köra på trots att de vet och förstår – det vore ju ondska?

Nej, inte ”Hellre mycket av allt än lite av varje”. Hellre lite av de saker vi faktiskt behöver och nästan inget av resten. Om du frågar mig.

Men varför gör ni jämförelse mellan takåsförpackning med skruvkork och tegelstensförpackning utan?

Livsmedelsverket har tittat på klimatpåverkan från mjölkförpackningar. De har jämfört paket av ”takåsmodell med skruvkork” med ”tegelstensförpackningar”.

Det är ju ganska självklart vad resultatet av det blir.

Men jag tycker det är ganska ointressant. Jag vill veta vad skillnaden är mellan takåsmodell UTAN skruvkork (alltså den modell som använts för Skånemejeriers mjölk sedan tidigt åttiotal, tror jag, och som i alla fall fortfarande används till den ekologiska mjölken) och tegelstensmodellen (som Arla fortsatt att använda).

För takåsmodellen är lättare att öppna och lättare att hälla med. Och, framför allt, så går den att återförsluta. Och då håller mjölken bättre och slipper smaka kylskåp.

Men visst, än har jag bara läst pressmeddelandet.  Kanske finns den här informationen i själva rapporten? För det kan väl knappast vara så att Livsmedelsverket inte vet att det finns andra aktörer på mjölkmarknaden än Arla?