Tag Archives: klimat

Nej, jag kommer inte att flyga mindre

För miljöns skull ska man flyga så lite som möjligt.

På Facebook finns en grupp för människor som lovar att sluta flyga. Jag kommer inte att gå med i den gruppen.

Jag har visserligen inte flugit sedan år 2000. Då flög jag tur och retur till Stansted. Det var så vitt jag kan minnas andra gången i mitt liv jag flög reguljär bokad biljett. Den första gången var när jag som barn flög till Stockholm med familjen – då var jag nog max tio år.

Däremellan har jag flugit fler gånger. Under mina tidiga tonår flög jag ungefär en gång om året till Stockholm, på standbybiljett. Det vill säga, jag åkte för ett mycket lågt ungdomspris, om det fanns platser över. (Vilket rimligen ur miljöhänseende bör betraktas som nästan ingen påverkan alls.)

Så nej, jag flyger inte mycket. Min flygmiljöpåverkan är ganska liten.

För den som inte vill lova att sluta flyga helt så kan man nöja sig med lova att minska sitt flygande. Det är ju en fin tanke. Men inte heller det känns relevant för mig. Det skulle ju i praktiken innebära ungefär samma sak.

Inte så att jag har tänkt börja flyga massor. Men jag vill ha kvar möjligheten att flyga någon gång. Nu när mina barn snart börjar bli stora, så kanske vi någon gång faktiskt vill ge oss ut på någon längre resa. Så jag vill ju snarast öka mitt flygresande. Från en, sett med omgivningens ögon, förmodligen ganska extrem nivå.

Jag kan på något vis tycka att jag har rätt till det. Eller i alla fall mer rätt än många andra. På samma sätt som u-länder kan ha rätt att öka sina utsläpp, trots att världen i stort måste minska utsläppen drastiskt.

Fast jag kommer förstås att ha ruskigt dåligt samvete om jag flyger.

Om tipping points och hur allt hänger samman

Wake Up, Freak Out – then Get a Grip from Leo Murray on Vimeo.

Att motverka de små stegens tyranni genom att orka argumentera emot

Christer Ljungberg har skrivit ett läsvärt inlägg med kopplingar både till terrorattentaten i Norge och klimatproblemen samt vådan av förändringar som sker lite i taget.

Det är många som efter händelserna i Norge påpekat hur viktigt det är att vi tar debatterna: att vi inte lägger oss platt utan svarar, argumenterar emot etc när folk framför de (höger)extrema åsikterna.

Det ligger det säkert mycket i.

Ljungberg påpekar att detsamma gäller klimatdebatten (läs även ett äldre inlägg om vem som har makten över sanningen). Vi måste argumentera emot. Våga och orka ta diskussionerna.

Jag håller med Ljungberg: det är viktigt.

Men det knepiga är ju att det sällan är de människorna som man behöver ta debatten med som man har omkring sig. I alla fall inte jag. Både jobbmässigt och privat umgås jag huvudsakligen med människor som har ungefär samma grundläggande värderingar som jag. Och har de inte det så håller de huvudsakligen tyst i dessa frågor. Det är liksom ingen som sitter och kommer med rasistiska kommentarer på fikarasten. Och bland folk som jobbar med miljöfrågor är det inte så många som sitter och säger att IPCC:s klimatrapporter är bullshit eller att klimatförändringarna bara beror på solfläckar.

Det är inte i mina normala kretsar mina invändningar huvudsakligen behövs. (Ja, det finns undantag.)

Istället är det i kommentarsfälten på Aftonbladet, Newsmill och andra ställen det behövs. Det är där kommentarerna kommer. De smårasistiska eller smygrasistiska inläggen. Kommentarerna som hävdar att det minsann inte finns några belägg för att människan påverkar klimatet.

Alltså på de ställen man lärt sig att hålla sig ifrån, för att det ändå inte är någon idé att argumentera emot alla rättshaverister och foliehattar som ändå aldrig kommer att lyssna på fakta, sunt förnuft eller något som har en källa kopplad till myndigheter. Dessa ställen som man lärt sig att undvika för att inte bli fullkomligt deprimerad. Just dit bör man alltså bege sig. Rakt in i myrstacken.

Det ligger förmodligen något i det. Förmodligen borde man det. Men orkar man? Det är kopiösa mängder kommentarer på kopiösa mängder ställen. Och det lär ju behövas en hel massa arbete med att hitta ”rätt” källor att citera och länka till för att kunna slå på fingrarna.

Man orkar i alla fall inte själv. Ska man orka sådant måste man vara många och hjälpas åt. Precis som nötterna.

Å andra sidan bör det efter en stund kunna bli ganska effektivt. Det är ju i stor utsträckning samma argument som kommer upp igen och igen. Så efter ett tag kanske det blir mycket klippochklistra.

 

Någon som vill anta utmaningen?

Hur man än vänder sig har man rumpan bak och näsan åt undergången

Man ska dra ner på köttkonsumtionen och äta mer vegetariskt, för miljöns skull.

Lagar jag vegetarisk mat, med linser och bönor, blir det i större utsträckning mat inspirerad av andra länders matkultur. Och då blir det ofta mat som passar bättre med ris. Ris ska man undvika, för risodling är dåligt för klimatet (spyr ut metan?).

Vegetariska grytor blir annars också gärna med tomater. Tomater är ofta odlade i uppvärmda växthus (klimatdåligt). Burktomater transporteras långt och burkarna läcker bisfenol.

Kokosmjölken, som är ett annat alternativ för att få roliga veggogrytor, kommer säkert från palmplantager. Och kommer också i burk (bisfenol).

Vanliga mejeriprodukter är ju självklart inte heller klimatbra – de kommer ju från ”samma” djur som köttet och innebär förstås en ansenlig klimatpåverkan.

Blir det egentligen bättre om jag lagar en linsgryta (importerade linser, förstås) med kokosmjölk och ris än om jag äter lokalodlad potatis med lokalodlade kokta morötter och en liten bit lokalt naturbeteskött stekt i lokalproducerad rapsolja?

Jag önskar att jag kunde få formler för att faktiskt räkna ut, på riktigt, istället för att få en massa antaganden och förenklingar och stora svepande råd om att vegetariskt i allmänhet är bättre. Ja, jag vet att det är så i allmänhet och generellt, men världen är ju inte så enkel. Hur är det, på riktigt?

Jag vet att det är bättre att försöka, även om det inte blir perfekt, än att skita i det helt. Men det är frustrerande. Jag vill vidare till nästa nivå. Och jag förstår att många till slut ger upp. Jag tror fler skulle fortsätta om de kunde få riktiga svar.

Biogasnät

Nu blir jag förbryllad.

Anders Wijkman, tillsammans med Naturskyddsföreningen m.fl., har skrivit en debattartikel där de kritiserar att regeringen gett Eon tillstånd att bygga ut gasnätet. Bland annat hänvisar man för argument till Energimyndighetens föreslagna biogasstrategi.

Denna biogasstrategi har fått hård kritik från flera håll, inte minst i Skåne (läs till exempel Länsstyrelsens yttrande). Många viktiga aktörer på marknaden delar inte alls Energimyndighetens uppfattning. I Skåne är målet en produktion på 3 TWh år 2020, vilket är möjligt att nå.

Men det som ofta ses som en flaskhals är just utbyggnaden av gasnätet. Och både biogas och fossilgas/naturgas transporteras i samma gasnät, tillsammans. En utbyggnad av gasnätet gynnar alltså biogasen, och är just vad många aktörer i Skåne efterfrågar.

Anders Wijkman brukar säga kloka saker, men den här gången delar jag inte hans uppfattning. Jag tror att det trots allt är bra att Eon fått tillståndet. Nu är det förstås upp till dem att bevisa att de kan använda det klokt.

Vad Eon skriver själva i frågan.

”Vi måste börja med baaarnen!”

Jag börjar komma upp i den åldern nu när folk runtom börjar bry sig för mycket om sig själva, bli egoistiska. När människor jag aldrig hade trott det om visar sig strunta i miljö, hållbarhet och rättvisa. Förmodligen för att det stör deras egen bekvämlighet.

Fast det skulle de förmodligen aldrig erkänna. Istället börjar de lyssna på suspekta skeptiker – klimatskeptiker och liknande. De säger att de ifrågasätter, och att fler minsann borde göra det. I själv verket hänger de på skeptikermobbens strategi att ifrågasätta små detaljer. Skillnaderna i forskningsrön mellan olika forskare använder de för att ifrågasätta, istället för att se att det faktum att i princip alla forskare kommer till samma slutsatser, med bara nyansskillnader, snarast innebär en stor enighet klimatförändringarnas orsaker och effekter.

(Ja, självklart(?) har jag också blivit bekvämare med åren. Jag har inte ork och glöd eller praktisk möjlighet (med andra sorters ansvar) att stå på barrikaderna som vuxen. Men jag förnekar inte problemen, motarbetar inte – jag bara gör inte tillräckligt.)

Och samtidigt pratas det om hur viktigt det är att lära barn att göra rätt från början. ”Vi måste börja med baaaarnen!”

Ja, barnen är absolut jätteviktiga. Men inte viktigare. Min generation har lärt sig om miljöproblemen i alla fall sedan högstadiet – själviskheten slår uppenbarligen till ändå när man når en viss ålder. De för detta barn som nyss nått vuxen ålder har drillats i miljöproblem och -lösningar sedan dagis. Innebär det att alla miljöproblem är lösta nu när de kommer ut i arbetslivet? Självklart inte. Även dessa barn tappar engagemanget, och glömmer för den delen.

Kanske blir det bättre för varje generation, kanske blir det lite självklarare för varje generation. Men herregud, om vi ska vänta på den generation av uppväxande barn som slutligen fått det tillräckligt mycket med modersmjölken och dagissamlingarna, så kommer det att vara försent, och modersmjölken kommer redan att vara så förgiftad att de dör av den.

Jag menar inte att barnen är oviktiga. Det är absolut jätteviktigt att lära barnen hur det hänger samman och hur man gör rätt etc. Men vi måste vända oss till vuxna också. Vi måste se till att inte tappa dem som blir vuxna till bekvämlighet och förnekelse. Vi måste vinna dem och behålla dem – igen och igen och igen.

Hur fan gör vi det?

Abort, eller skillnaden mellan framtida generationer och en bortvald graviditet

(Egentligen är det väl förmodligen en moralfilosof som borde ge sig på att bemöta den här artikeln, men jag kan inte låta bli… Dock finns det många fler trådar av idioti att följa upp i artikeln, men det orkar jag inte idag.)

Artikelförfattarna menar att om man ska ta hänsyn till kommande generationer när det gäller klimatfrågan, så måste man också göra det när det gäller aborter.

Men författarna sätter likhetstecken som inte finns. När man i klimatsammanhang (eller gällande andra miljöproblem) pratar om kommande generationer, barnbarn och så vidare, så är det allmänt menat – det inkluderar alla efter oss kommande människor, men specificerar ingen särskild persons avkomma, ingen speciell individ, inga specifika gener.

Det är stor skillnad mot en abortsituation. En abort gäller en specifik individ och ett specifikt tillfälle (även om det förstås i princip alltid är tillfället och inte individen som väljs bort). En abort är däremot mycket sällan ett generellt ställningstagande om att inga mänskliga individer ska finnas i framtiden.

En abort (eller ett beslut om abort/inte abort) är dessutom oftast ett ställningstagande för framtiden inte bara för den individ som eventuellt väljs bort, utan också de individer som blir kvar och som på olika sätt påverkas av beslutet – föräldrar, syskon, med flera. Beslutet för eller emot är ett beslut taget utifrån vad som blir bäst sammantaget. Visst, för det barn som i slutändan inte föds hade det kanske i de flesta fall varit bättre att få finnas. Men sammanvägt med den negativa påverkan det skulle ha på föräldrarnas psykiska mående, sannolikheten för familjen att hålla ihop, föräldrarnas möjligheter att ägna sig tillräckligt åt övriga barn – kort sagt, hela familjens möjligheter att må bra – kan ändå en abort vara ett bättre val. På kort sikt, men också på längre sikt, alltså även med hänsyn till kommande generationer. En abort kan säkert i en del fall vara en avgörande faktor för att bryta dåliga mönster med stress, psykiska problem orsakade av brist på hänsyn till den egna hälsan, missbruk, m.m. En abort (precis som andra genomtänkta beslut fattade av dem som är insatta i situationen, det vill säga de närmst berörda) kan vara den avgörande faktorn för att inte föra vidare ett negativt ”arv” utan att vända det hela till något positivt.

Nej, jag pratar inte från något ovanifrånbesservisserperspektiv. Jag vet mycket väl att ett barn vid fel tillfälle är något som skulle sätta min tillvaro i gungning och riskera balansen på ett potentiellt mycket dåligt sätt för mig och min familj. Jag vet vilket beslut jag skulle ta, vilket beslut jag skulle måsta ta, och det är inte själviskt och lättvindigt beslut. Det handlar om självinsikt och livserfarenhet. Tack och lov har jag aldrig i praktiken behövt ta ett abortbeslut.

Så nej, det är väldigt sällan svart eller vitt – abortbeslut befinner sig nog för det allra mesta i gråzonen. Därför är det säkert bland de mest genomtänkta beslut som tas, där allt vägts fram och tillbaka oändliga gånger.

För övrigt, sett ur ett ”framtida generationer-perspektiv” är det inte konstigare med en abort än med p-piller, kondom eller att inte ha sex med varenda person av motsatt kön vid varenda möjligt tillfälle. Valet står mellan att antingen producera så mycket avkomma som möjligt (=inte välja) eller att göra aktiva val av när det passar och hur många. Alla de barn som inte blir till är förlorade genkombinationer. Varje mens är en missad chans. – Men så är det väl ytterst få som verkligen vill leva? Inte jag, i alla fall.

Kräk och skit

Jag undrar hur det egentligen är tänkt, det här med vätskeersättning? Är det en sån där sak som uppfunnits för att göra narr av föräldrar? Eller finns det barn som faktiskt accepterar att få i sig det?

Alltså, jag vet ju hur det smakar. Jag begriper att han inte vill ha det. Men likväl måste man försöka. Speciellt när han inte fått behålla något mer än lite saft senaste dygnet och inte kissat nåt märkbart. Då måste man försöka. Trots att han vägrar. Kniper ihop munnen och vänder huvet åt ett annat håll. Biter pappa. Spottar ut och fräser när vi försöker hälla i honom det i alla fall. Nä, han får inte i sig nåt av det. Och han blir bara argare. Han vägrar dessutom både majsvälling och buljong, och efter försöken med allt detta vill han inte ha saft heller längre.

Vi har viljestarka barn. Det är förstås i grunden bra. Sjuklingen är drygt 2,5 år, och för tillfället ägnar han mycket energi åt att utryck sin vilja och åt att vilja tvärtom mot oss andra. Och har han bestämt sig så är han envis som synden. (Hmm… jag känner igen det från vad jag hört om någon annan som liten.) Så när han bestämt sig för att han inte ska dricka eller smaka nåt mer, då finns det ingen möjlighet. Inte ens med all föräldraenvisbestämdhet i världen. Sjukeländigheten rår inte på viljestyrkan. (Och det är väl säkert ett gott tecken?)

”Ni måste få i honom vätskeersättning, minst två skedar var femte minut”, säger sjukvårdsupplysningen.

Hur i helvete då?

Jag gissar på att de sitter och ger detta råd – nej, ger denna order – flera gånger dagligen. Lyckas andra föräldrar med detta? Är det bara våra ungar som är viljestarka och envisa och avskyr vätskeersättning till den milda grad att de aldrig skulle gå med på det? Eller sitter alla småbarnsföräldrar i samma båt, med samma dåliga samvete över att just de inte lyckas lirka i sinna ungar detta livsavgörande elixir? Har sjukvårdsupplysningsmänniskorna själva smakat skiten?

”Om han inte dricker och inte kissat på 6-7 timmar så måste ni åka in.”

Själv vill han bara sova. Skriker och vill inte åka till sjukhuset. Vi får följa med båda föräldrar för att kunna få dit vår rejält sjuke men ilsket protesterande lillplutt, som dessutom fått för sig att sjukhuset är farligt för att det ska komma lastbilar med blinkande lampor och köra bort hel sjukhusbygget. (För ovanlighetens skull finns det barnvakt hemma – tack och lov! – så storebror kan få fortsätta sova.)

På akuten, vid midnatt, trugar de med glasspinne. Han vägrar förstås. Men läkaren bedömer att han inte tillräckligt illa däran för att behöva stanna. Vi får lov att åka hem och sova, men ska återkomma imorgon (idag) om han fortfarande inte dricker etc.

Efter ytterligare kräkning och diarré strax efter hemkomsten sover han nu. Och har faktiskt druckit lite vatten, flera gånger om, och fått behålla det.

Och ja – Earth Hour? Vi släckte ner. Hade levande ljus. Hade TV:n på som distraktion för sjukling och uttråkad storebror. Och kämpade som värst med att försöka få i sjuklingen någon sorts vätska.