Tag Archives: klimat

Vad jag skulle skrivit i klimatantologin men inte riktigt hade kraft till att utveckla

Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.

När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.

Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.

Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.

Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.

Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.

—–

Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.

Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:

Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.

Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.

Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.

Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.

Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…

Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.

Och det funkar så länge vardagen flyter på.

Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.

Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.

Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.

För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.

Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.

Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.

Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.

Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.

Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…

Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?

Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.

Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.

Det är ju dessutom faktiskt stora projekt som behövs för att vi ska kunna åstadkomma riktig skillnad

”Det är egentligen på landet där det saknas kollektivtrafik man borde satsa på snabbladdstolpar för elbilar”, sa någon i ett sammanhang jag var tidigare idag.

Och ja, det är ju faktiskt en rimlig tanke. Inne i städerna går det att lösa de flesta persontransporter med gång, cykel och kollektivttrafik, och så kan man komplettera med bilpoolsbilar när det faktiskt behövs bil.

Men på landet, eller i alla fall på de delar av landsbygden som saknar kollektivtrafik med dräglig turtäthet, så behöver man ju faktiskt oftast ha bil. Och på landet funkar det nog oftast inte att förlita sig på en bilpool – helt enkelt för att bilpoolen i så fall också befinner sig en bra bit bort, förmodligen dit man i så fall ska ta sig ;-) Och ska man ha bil, så bör den gå på förnybar energi. Till exempel biodrivmedel eller el från förnybara energikällor.

”Men är det inte dumt att satsa på laddstolpar på landet? Är det inte bättre att satsa på det i städerna? Det är ju ett jätteprojekt att bygga laddinfrastruktur på landet!” sa någon annan.

Tja. Visst är det ett stort projekt. Fast det beror ju på vad man jämför med. I det stora rädda världen och ställa om ekonomin och energin och allting annat-projektet så är det en ganska liten del.

Och för övrigt… Att bygga ut järnvägsnätet på 1800- och 1900-talet var ett jävligt stort projekt. Att bygga upp infrastrukturen för bensin- och dieselbilar i form av mackar var också ett stort projekt. Men det är strukturer som vi trots allt idag tar som självklara. Speciellt bensinmackarna – det är sånt vi trots allt räknar med ska finnas (även om de också försvinner på en del håll). På något vis räknar vi liksom med att bensin och diesel att tanka till bilarna är sådant som ska finnas. När det gnälls om att höjd bensinskatt kan bli ett problem för landsbygden sägs aldrig ett ord om att det skulle vara ännu värre för landsbygden om det inte längre fanns några drivmedel att förflytta bilarna med.

Och för övrigt tycks det mig som att det borde vara mycket enklare att bygga laddinfrastruktur än att bygga bensintankningsstruktur eller järnväg. Elen finns ju trots allt redan framdragen nästan överallt.

Undran: Har någon räknat på det här med kostnadseffektiviteten av klimatinsatsen lägga ner Vattenfalls brunkolsverksamhet?

Angående en eventuell försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet:
Argumentet från de riksdagspartier som vill sälja verkar vara att det handlar om svenskarnas pengar (som ägare via staten) och att ”vi” helt enkelt skulle förlora för mycket pengar om Vattenfall rakt av tvingades lägga ner brunkolsverksamheten istället för att sälja.

Därför skulle jag vilja veta: Har någon räknat på det? Alltså, har någon räknat på vad kostnaden skulle vara per sparat ton koldioxid, och sedan jämfört med vad andra klimatinsatser kostar per ton koldioxid? För det är ju det som är den rimliga jämförelsen. Om vi kan lägga ner Vattenfalls brunkolsverksamhet och hindra att någon annan får ta över den, så kan vi ju ”spara in” genom att inte behöva göra lika mycket annat. (Ja, jag vet, det behövs massor med insatser, men ändå.)

Alltså: hur ser kostnadseffektiviteten ut för åtgärden? Om det är en kostnadseffektiv åtgärd så borde man kunna sälja in det bättre hos politiker som bara bryr sig om kronor och ören.

Landsbygd och storstad och att få vara en del av lösningen

Storstad och landsbygd har problem av olika slag. Det handlar om miljö, sociala frågor och annat. En del av problemen är samma i storstad och på landsbygd. Andra problem är specifika för den ena eller den andra.

I media och från olika experthåll pratas det ofta bara om lösningar för storstaden. Inte alls om landsbygden. Om man frågar så får man svar i stil med att ”de flesta människorna bor i storstäderna, så det är effektivast att börja där”. Inte minst när det gäller miljöfrågor. Ska vi lösa klimatfrågan så ska vi börja där det ger stor effekt. Påverkan från landsbygdsmänniskorna är att betrakta som försumbar, typ.

Och visst, det är säkert sant: Det bor flest människor i storstäderna. Man ska göra insatser där de ger stor effekt.

Men när man i första meningen säger ”det är viktigast och enklast att få folk att ställa bilen, mycket viktigare och enklare än att minska flygandet” och i nästa mening säger ”vi kan bortse från landsbygden, där kan folk få fortsätta köra som de vill, för det gör så liten skillnad så det kan vi strunta i”, så skickar man väldigt dubbla och förvirrande signaler. Först säger man att landsbygdsmänniskorna är moraliskt förkastliga miljöskurkar som kör bil. Och sedan i nästa mening säger man att man skiter i vad folk på landsbygden gör. Dubbel smutskastning. Båda varianterna platsar förmodligen som härskartekniker…?

Och det bygger ju inte direkt upp ett förtroende för dem som uttalat sig, tvärtom. Den attityden bidrar säkert rejält till politikerförakt, myndighetsförakt och expertförakt. Och det skulle inte förvåna mig om det bidrar till en del av de röstsiffror som vi förfasades över efter senaste valet.

Det skulle liksom vara mycket trevligare om vi på landet möttes av en känsla av att vi är viktiga och en tro på att vi vill och kan vara med och bidra till (positiv) förändring. Det är liksom knappast så att alla på landet vill känna sig som miljöskurkar. Vi vill ha hjälp att bygga upp de strukturer som gör att vi kan känna att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet eller en ovidkommande försumbar del som man kan kasta skit på och sedan släta över med att vi är så få. Vi vill att ni arbetar fram de lösningar som funkar här och gör oss till en del av omställningen.

Ja, vi på landsbygden är färre än de i storstaden. Å andra sidan är det ju knappast så att man tar fram en standardlösning och sjösätter ett enda stort projekt för alla storstadsområden på en gång. Oavsett var lösningarna ska genomföras så handlar det om att få människor att ändra beteende.

De som inte vill ha så mycket klimatåtgärder i Sverige skyller ofta på sådant som att Sverige är ett litet land – att åtgärderna istället bör sättas in i USA eller Kina, och gör inte de stora länderna nåt så är det skitsamma vad Sverige gör. Men det är faktiskt människor som står för utsläppen – varje enskild människa bidrar, mer eller mindre.

Gustav Fridolin uttrycker det i en debattartikel från 2013:

Tänker man att små utsläpp inte har någon betydelse finns det i princip bara de som Kina och USA står för kvar. Men Kinas utsläpp är till stora delar också våra utsläpp. Hälften av den kinesiska ekonomin utgörs av export. Det betyder att utsläpp som uppkommer när varor tillverkas där, konsumeras här.

I USA har åtta av tio delstater färre invånare än Sverige. De som har högst utsläpp per invånare, Wyoming och North Dakota, har inte ens en miljon invånare var. Deras utsläpp blir totalt sett därför ganska små.

Av de 20 amerikanska delstaterna med högst utsläpp per invånare är bara två större än Sverige. Varför skulle de bry sig om vi andra låter bli?

Sanningen är att globalt sett finns det inga stora utsläpp, bara ett de små utsläppens tyranni som tillsammans skapar ett stort klimatproblem. Vi lever alla i just den värld som måste minska sina utsläpp. Det gäller i Lissabon likväl som i Los Angeles och i Lund.

För övrigt får vi på landet ofta istället höra att det är vi som är de värsta miljöbovarna, eftersom vi bor längre ifrån varandra, har större bostäder och annat, och att de som bor i städerna minsann är resurseffektivare och miljövänligare. Per capita. Vilket ju känslomässigt går dåligt ihop med att vi skulle vara försumbara :-(

Vi på landet vill vara en del av lösningen. Med våra lokalt anpassade lösningar. För vi måste lösa problemen tillsammans, men bidra på de sät som funkar där vi bor. Precis som ni i städerna.

Och vi vill också räknas. Inte bara som något att kasta skit på.

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Transportvolymer

Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.

Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.

Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).

Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.

Klimatpåverkande gaser Skåne

Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.

(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)

Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.

Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.

Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.

Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.

Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:

Ekologisk åkermark i Skåne(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)

Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.

Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.

Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.

To drive the cold winter away

I min längtan efter kyla och vinter sätter jag på Loreena McKennitts skiva ”To drive the cold winter away”.

Och jag funderar över perspektiven. Gamla tiders religioner, där man försökte blidka gudarna för att solen och värmen och jordens växtlighet skulle återvända efter den mörka och kalla vintern. Detta trots att årets cyklicitet hörde till det mest förutsägbara och säkra i tillvaron. Men trots det så oerhört nödvändigt och viktigt, en total katastrof om det rubbades.

Nu har vi rubbat det. Nu behöver vi inte ”drive the cold winter away”.

Igår på Clas Ohlson fanns det sådana här bland de oändliga sorternas julbelysning:
Elektrisk snölykta i plast
Är det framtidens snölyktor? I en framtid då det inte längre finns snö på vintrarna.

Fast då finns det väl inte möjlighet att satsa resurser på så meningslösa prykar heller, kantänka.

Längtar kyla

Enligt SMHI har vi fortfarande sommar. Trots långa perioder av ihållande höstregn, trots att de gula och bruna löven faller och yr runt på marken i drivor, så definierar SMHI det som sommar. För än så länge har det inte varit kallt nog. Än så länge har det inte varit fem dygn på rad med en medeltemperatur under tio plusgrader.

Ärligt talat har det inte varit många dagar med så låg temperatur. Några. Inga av dem i rad, tror jag.

Vi har inte haft frost ännu den här säsongen. Och ja, det är sent.

Rekordivraren i mig tycker förstås sånt är kul.

Men en annan del av mig längtar kyla. Frost. Krispiga morgnar. Varma element.

Våra element här hemma är knappt så varma att man känner att de är igång, även om de är det. För man ska ju inte värma huset mer än nödvändigt.

När jag gått och lagt mig på kvällen fryser jag en stud, för jag har ännu inte bytt bort sommartäcket.

Fast nu säger väderprognoserna att det kan bli kallt. Att det en eller ett par dagar i slutet av veckan kan komma att bli kallt på morgonen, kanske kanske till och med frost. Sen ska det bli mildare igen.

Nå, den som lever får se…

… och inom mig gnager en oro för att minusgrader och vinter ska bli något alltmer sällsynt…

Det här med nattåget är nog inget SJ vill berätta om?

SJ skjuter upp nedläggandet av nattåget en gång till. Senaste beskedet är att man ska ta ställning i maj 2015.

Jag läser om detta i en nyhet från Sveriges radio och i ett blogginlägg.

Men jag tänker att det skulle vara trevligt att kunna länka till SJ själva som källa. Så jag går in på www.sj.se. Detta borde ju ändå vara en nyhet? Något värt att lyfta på förstasidan? Om man nu vill att folk ska resa mer nattåg, om nu problemet är att folk inte hittar nattågen, för få vet om att de finns, då borde man väl på något vis informera om detta på förstasidan på webben?

Nej. Ingenting. Ingen nyhet, inget erbjudande, inget.

Okej. Detta är väl nåt som man inte tycker intresserar den vanlige resenären allra mest när man ska in och leta reda på en resa. Men man har väl lagt det som en nyhet, ett pressmeddelande eller liknande. Sånt ligger ju ibland på ställen avpassade för en speciell målgrupp.

Jag letar efter var pressingången på webbsidan är. Den är inte lätt att hitta, kan jag säga. Men till slut hittar jag ”Nyhetsrummet”, nyhetsrum.sj.se

Fast där finns ingen sådan info. Senaste nyheten är från 1 oktober och handlar om ny chefredaktör på Kupé. Över huvud taget är det väldigt ont om ”riktiga nyheter” på sidan.

Jag klickar vidare på pressmeddelanden. Det senaste som ligger där är från i maj 2014.

En sökning på nattåg i nyhetsrummet ger en översta träff från augusti ifjol. – Men vänta, letar jag längre ner i listan inser jag att den inte är sorterad i datumordning; en bit ner hittar jag faktiskt pressmeddelande från i februari i år om förlängning av nattågen på sträckan.

Jag går tillbaka till www.sj.se och testar sökfunktionen där. Genom att klicka på olika länkar, som alla leder till sidor långt ner i strukturen, och sedan klicka mig vidare, hittar jag till slut en generell sida om nattåg.

Sammantaget ger mina försök inte intrycket av att SJ tycker det här är något att berätta om.

Regeringsbildning och att ge något högsta prioritet

Det har varit val. Det ska bildas regering. Och ingetdera klassiska ”blocket” har majoritet i riksdagen, men det ena ”blocket” är något större än det andra.

Om man ställer upp i ett riksdagsval, så säger man ”jag kan tänka mig att styra det här landet om jag blir framröstad”. Det anser jag också innebär vissa skyldigheter.

Löfven, partiledare för det största partiet och det större blocket, sträckte igår ut handen till alla ”demokratiska” partier som kommit in i riksdagen, för en regeringsbildning som inte skulle involvera SD.

FP och C svarade ungefär ”nä, men vi hör minsann till alliansen, så vi tänker minsann inte samarbeta med någon annan”. Det lät som att de hellre ville fälla en regering än sitta med i den, om inte regeringen bestod just av alliansen.

Det är inte att ta ansvar. Det är barnsligt och fjantigt.

Och att fälla regeringsförsök nu, riskerar bara att stärka SD ytterligare. Det kan innebära nyval, och det skulle riskera att ge ännu fler röster åt SD.

I det här läget, med så många missnöjesröstare på ett parti med en sådan bakgrund, så behöver vi en stark samling från övriga partier. En samlingsregering med alla partier utom SD vore bättre än nyval.

För övrigt så svarade S, V, MP, C och FP under 2013 ”Ja” på Föräldravrålets fråga ”Kommer ni (ditt parti) att göra klimatet till högsta prioritet?”. Dessa fem partier får enligt preliminär rösträkning 199 av 349 platser i riksdagen – det är en stabil majoritet. Om de verkligen menade allvar med sina svar till Föräldravrålet så är det enda rimliga nu att gå ihop och bilda gemensam regering, för att hantera denna fråga. För att ge något högsta prioritet innebär faktiskt att lägga en del annat åt sidan och göra sitt allra bästa för att åstadkomma mesta möjliga.

 

Tidigare tankar om samlingsregering för klimatet.