Tag Archives: klimat

Tankar 15 september 2014

Vi har så mycket som behöver göras. Vi behöver bygga ett samhälle som inte släpper ut växthusgaser, som inte förbrukar jordens resurser, som inte förgiftar allas vår framtid. Och vi behöver bygga ett robust samhälle som klarat de klimatförändringar som kommer. Vi har oerhört mycket konkret arbete som behöver göras.

Men istället får vi lägga energin på annat. På att övertyga om varför detta alls är viktigt. Och på att hantera effekterna av att en del människor inte alls vill se, utan istället gömmer sig bakom enkla förklaringar och lösningar.

Det känns tungt.
På det personliga planet ger det en ständig frustration och förvirring. För det jag egentligen tycker jag borde ägna mig åt, i min privata sfär, är sånt som hur jag ska kunna ta tillvara regnvatten och spara till torrperioder, att bygga upp en bra odlingsföljd och -rutin i trädgården, och att säkra mitt hus mot väder och vind. Och att hitta rutiner för att cykla i vardagen. Och på samhällsnivå i någon mån motsvarande saker fast i större skala.

Istället får man harva på med att igen och igen tjata om varför det här behövs, att det här behövs, att vi måste komma till skott, att det här är på riktigt.

Det sägs att jobben är en av de viktigaste frågorna i politiken. Att vi måste skapa jobb. Att bristen på jobb får en massa människor att rösta på SD. Och jag har så svårt att fatta det. Det finns oändliga mängder med jobb som behöver göras. Järnväg som behöver byggas och renoveras. Dagvattensystem som behöver klimatanpassas. Och så vidare. Idag har jag stått på en blåsig strand och diskuterat problemet med plastskräp i hav och på stränder, och även om det bara är frågan om att hantera symptomen, så behöver skräpet samlas in för att inte problemen i havet ska byggas på – och det är ett oändligt jobb. Det finns jobb. Men någon måste betala dem som gör jobbet – och vi behöver uppvärdera det, så att det verkligen ses som riktiga jobb att vara stolt. Nu ses det både som terapisysselsättning. Ja, och som en utgift. Det är sånt där som får bekostas av snålt tilltagna miljöpengar som ändå aldrig räcker till ens en bråkdel av det som behöver göras. Och utgifter ses som något man kan dra ner på.

Tänk om vi kunde vända tankesätten… Tänk om arbetsmarknadsinsatspengar kunde gå till de meningsfulla viktiga saker som behöver göras för att vi ska bygga en hållbar framtid.

Klimatrösta

klimatrösta De närmsta fem åren är avgörande för om vi ska hinna vända utsläppskurvorna i tid och få till de överenskommelser som behövs.
Vem litar du på tar tag i klimatfrågan? Vem vill du skicka som ansvarig minister från Sverige till kommande klimattoppmöten? Vem känner du förtroende att lämna över framtiden till?
Vem kan du rösta på och sedan känna om tio eller tjugo eller trettio år att det var ett bra val, när du ser hur världen omkring dig förändrats?


www.klimatfallan.se

Rösta som om det gällde ditt liv.

En del av klimatanpassningen är att vi måste ha en Plan B

I Sydsvenskan kan man läsa om en person i Malmö som var nära att drunkna idag, eftersom hissen fastnade och vattnet från skyfallen fortsatte att rinna in i hissen. I sista ögonblicket lyckades hon ta sig ut. Efter vad jag förstått är hon inte ensam om att ha råkat ut för ungefär detta idag.

Den sortens händelser måste vi också ha beredskap för i det klimat vi har att vänja oss vid, där de extrema väderhändelser blir allt vanligare. Klimatanpassning handlar om detta också: att förebygga den sortens händelser. Genom att se till att hissar inte vattenfylls vid skyfall – eller se till att människor inte tar hissen i dylika situationer.

På grund av den rådande situationen – många bussar som ”kört fast” i vattenmassor under viadukter och liknande – så har all stadsbusstrafik i Malmö ställts in idag. Tågen på Ystadbanan är också inställda mellan Hyllie och Ystad. Regionbussar går men med stora förseningar.

Och alltså, det är ju okej för sådana som mig. Jag kan jobba hemifrån om det krisar – inte alltid, men jag har i alla fall möjligheten att anpassa mig efter väderhändelser till viss del. Och många med mig – men på en glidande skala. De allra flesta har jobb där de behöver vara på plats, och där en missad arbetsdag också innebär förlorad arbetsinkomst. Men framför allt finns det människor som har yrken där de faktiskt måste kunna infinna sig. Människor som arbetar inom vård och räddningstjänst, till exempel.

Om vi ska bygga ett hållbart samhälle, där folk tar sig till och från jobb med kollektivtrafik, så måste de också kunna lita på att de inte behöver ha andra sätt att ta sig till jobbet. I alla fall de människor som verkligen verkligen behöver ta sig till jobbet. Och samtidigt så finns det ju situationer som denna, när det faktiskt är omöjligt att köra normal trafik.

En del av klimatanpassningen måste därför rimligen vara att ha en plan B. En reservturlista för kollektivtrafik för situationer som denna – med turer som bara är öppna för den kategori människor som har jobb som innebär att de måste vara på plats, för andra människors liv och hälsas skull. Som sagt var, vård och räddningstjänst och annat liknande. Turer anpassade efter var det bör gå att köra även i dessa situationer (det borde förmodligen gå ganska bra att räkna ut?). Och om det behövs någon form av ID som talar om att man är berättigad att följa med.

För det är ju en sak när det här hör till ovanligheterna. Men vi behöver ha beredskap för att det här blir vanligare.

Även du behöver hålla koll på väderprognoserna

Sedan någon gång i mitten av veckan har väderprognoserna utlovat löjliga mängder regn för idag söndag. Exakt vilka mängder det handlat om i prognoserna har varierat, men generellt har det legat mellan 20 och 45 mm på ett dygn. För alla de vädertjänster jag kollar (dmi.dk, smhi.se, klart.se och vackertvader.se/yr.no).

Visst, det händer ju ibland att prognoserna visar så höga världen vid ett prognostillfälle, och sedan när nästa prognos kommer några timmar senare så är det bortplockat igen. Men den här gången har det som sagt legat kvar där, hela tiden, även om intensiteten som utlovats varierat.

På yr.no anger man även intervallet man tror regnmängderna ska komma att ligga mellan. Innan jag gick och la mig i fredags kväll räknade jag ihop deras siffror och konstaterade att de innebar att det skulle kunna komma mellan 15 och 90 mm hos oss under söndagsdygnet. (Utöver det skulle det regna både lördag och måndag.)

Och ja, jag har tittat på väderprognoser även för andra delar av södra Skåne. Inklusive Malmö.

Igårkväll satt jag och undrade lite över att SMHI inte hade gått ut med någon varning. DMI däremot hade gåt ut med nivån under varning, alltså ”risk”, både för Själlande och Bornholm. Vilket ju var ett tydligt tecken på att även Skåne borde beröras…

Igårkväll fick vi en hel del regn: 15 mm, varav omkirng 10 mm kom på en halvtimme-timme.

Men idag har vi inte fått så väldigt mycket. Bara 7-8 mm hittills, och när vi gick upp i morse hade det inte hunnit komma mätbara mängder. Söndagens regn har istället kommit huvudsakligen i västra Skåne. Värst drabbat verkar Malmö (85 mm) och Vellinge vara. Och Köpenhamn (100 mm). I Malmö är stadsbussarna inställda, liksom tågen mellan Svågertorp och Svedala samt ett antal vägsträckor, och många källare är översvämmade.

Det märkliga är att folk verkar tagna på sängen. För SMHI hade inte gått ut med någon varning (den kom först idag på morgonen). Och då verkar det som att ingen liksom noterat att det kunde bli mycket regn. Till och med Räddningstjänst Syd är tagna på sängen.

Jag har lite svårt att fatta det.

För mig är det en självklarhet att man behöver hålla koll på väderprognoser. Ha beredskap för vad som kan komma. Oavsett om det gäller stormar, skyfall eller snöoväder. Och att det inte gått ut någon vädervarning är ingen garanti för att vädret inte blir riktigt besvärligt. Vi har blivit insnöade eller haft svårt att ta oss hem på grund av igensnöade vägar även när SMHI inte tyckt det varit befogat med någon varning. Väder är oförutsägbart, även med modern teknik – hur illa något blir beror på små små detaljer. Som exakt vindriktning vid ett visst tillfälle och hur det samverkar med var himlen öppnar sig.

Och ja, jag är en vädernörd, visst är det så. Men på något vis tycker jag ändå att det bör ligga i var och ens intresse att hålla lite koll.

Men det är som att många liksom inte tror att vädret inte berör dem. Eller, att vädret bara handlar om att kunna åka till stranden eller om man behöver ha paraply med sig. Att de liksom skulle vara frikopplade och oberoende.

Och ja, jag uppfattar att den uppfattningen är mer utbredd bland folk i städerna. Det är folk i städerna som inte riktigt fattar hur det kan se ut på Söderslätt och Österlen när snöstormen drar fram.

Men när det gäller skyfall tror jag städer är mer utsatta? Hårdlagda ytor, tättbebyggt och så där. Ingenstans för vattnet att bli av, och fler system som kan paja.

Det borde ligga även i stadsbors intresse att hålla koll på väderprognoser. Visst, jag kan hålla med om att SMHI borde ha gått ut med en varning. Men för den som använder sig av infon på SMHI:s webbsida eller på annat sätt håller sig uppdaterad så kan det här inte gärna komma som en överraskning.

Sen är det en annan sak att det förstås inte hade hindrat regnet. Men det skadar knappast att vara beredd, om man säger så.

Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Hur tänker sig Lööf att människor på landsbygden ska klara av skyhöga oljepriser som kommer oavsett, pga peak oil, om vi ej ställer om nu?

Så skrev Magda Rasmusson, språkrör för Grön Ungdom, på twitter. Och jag undrar detsamma.

För så här är det: oljan blir dyrare. Alldeles oavsett skatter och annat, så blir oljan allt dyrare – eftersom den lättillgängliga oljan håller på att ta slut, och det alltså kommer att bli allt dyrare och svårare att utvinna olja.

Och det är helt riktigt att landsbygden idag på många håll är väldigt beroende av oljan. Det är inte bra. Och det blir förstås inte lättare när oljan blir hutlöst dyr.

Men landsbygden behöver inte vara beroende av oljan. Det går att ställa om. Det handlar om många saker:

  • Ställa om från olje/bensin/dieseldrift av bilar, traktorer och annat. Då behövs det att vi bygger biogasanläggningar, utvecklar traktorer som går på biogas eller annat förnybart (det arbetet pågår) och att människor väljer att byta till bilar som kan köras på förnybara bränslen. (Därför har vi gasbil.)
  • Bygga ut kollektivtrafiken, så att bilbehovet minskar. Nej visst, i riktig glesbygd kommer inte kollektivtrafiken att vara ett relevant alternativ till att ersätta privatbil. Men på många håll skulle kollektivtrafiken kunna byggas ut mycket mer – om folk valde bort bilen i större utsträckning. Vilket man ju lättare gör om det finns bussar som går tillräckligt ofta. Det vill säga man måste börja någonstans :-) (Därför åker vi mycket kollektivt.)
  • Minska resbehovet över huvud taget. Det gör man genom att se till att service finns kvar i små orter – men också genom att använda internet. Genom att servicen finns kvar på orten bygger man också resiliens, som kan vara bra att ha vid krissituationer.

Men omställning är dyrt, och det tar tid. Därför behöver arbetet komma igång nu, så att vi hinner – innan oljan blir så dyr att det blir besvärligt här på landet.

(Om inte klockan vore alldeles för mycket skulle jag utveckla det här mer :-) )

Mina barn får inte åka nattåg eftersom du är snål och tar flyget

I somras reste vi till Frankrike. Vi gjorde resan med tåg. För miljöns skull: för att minimera vår egen miljöpåverkan, men också för att gynna och stötta de system som är bra för miljön, det vill säga tåg och järnväg i Europa. Utöver miljöaspekten var det också ett äventyr – inte minst att åka nattåg. Barnen ser fram emot att få göra fler liknande resor i framtiden.

Tyvärr verkar det som att våra barn kommer att behöva bli besvikna. För om några månader verkar det som att nattågen läggs ner. Både nattågen söderut från Köpenhamn och det nattåg som vi åkte med från Berlin till Paris.

Samma problem finns i Sverige: nattågen Malmö-Stockholm skulle först läggas ner i våras, men har fått dispens året ut, och är fortfarande i högsta grad hotade.

Orsaken? För få resande. För lite intäkter. Därmed för lite pengar till nödvändigt underhåll eller köp av nya vagnar.

Och vad beror det i sin tur på, då? Reser folk för lite? Nä. Utan att leta reda på någon statistik (fy på mig!) så är jag övertygad om att folk reser massor. Jag får i alla fall uppfattningen att folk reser ut i Europa väldigt ofta. Weekend i Berlin, London, Paris, eller en vecka i Spanien eller Italien.

Tar de tåget, då?

Nej. De tar flyget. Det är snabbt, men framför allt billigt. Och det är mycket lättare att ta reda på hur det funkar, för du översköljs med reklam.

Tar du tåget eller flyget ut i Europa?

Om du tar flyget, så kom då ihåg att du är med och lägger ner nattågen. Din miljöpåverkan består alltså inte bara i de utsläpp din flygresa orsakar, utan också i att du med ditt val är med och skrotar de system för miljövänliga transporter som redan finns. Det vill säga du minskar möjligheterna för andra att resa miljövänligt.

För övrigt tycker jag att det här är en fråga EU borde jobba med. Ett väl fungerande tågsystem för Europa är en viktig fråga, inte bara för EU:s miljöambitioner utan även vad gäller resiliens och samverkan över nationsgränser.

Kokta grodor blir inte rädda men kan heller inte rädda världen

Ibland pratar man om att folk inte kommer att fatta förrän det är för sent. Förrän klimatet är så förändrat att vi ändå inte kan påverka utvecklingen. Men då kommer de att drabbas av insikten.
Ibland sägs det lite mildare: folk kommer att fatta när det drabbar dem själva: när de extrema väderhändelserna kommer hit, till oss, i Sverige.

Men där är vi ju nu. Det här senaste året har bjudit på extrema väderhändelser, en efter en. I olika delar av Sverige, och av olika slag. Men väldigt nära oss. Så där så att det kommer överst i våra nyhetssändningar – inte som något fjärran i länder vi knappt vet var de ligger, med människor vi kan glömma och låtsas att vi inte bryr oss om, eftersom vi inte känner dem personligen, utan som något som händer HÄR och NU.

Obegripligt. Inte riktigt möjligt att ta in. För sånt där händer ju inte i Sverige. Trygga Sverige är förskonat från sådana där otrevligheter. Här är naturen snäll av hävd.

Så nu, när vi är där, så är det som att det ändå rinner av. Precis som det alltid gjort innan, för de allra flesta. Det går inte in. Det går alltid att skaka av sig och ignorera om man vill.

Och vi vänjer oss sakta, lite i taget, vid det extrema. Som de kokta grodorna. (Ja, det funkar väl inte så med grodorna egentligen, men det får duga ändå just nu ;-))Kokt groda

För det går ju alltid att bortförklara. Det kommer alltid att gå att säga att ”vi kan inte säga att just den här specifika händelsen beror på klimatförändringarna”. Ingen enda specifik händelse kommer någonsin att gå att härleda till klimatförändringarna. Det är inte så forskning funkar.

Så det kommer inte att hjälpa att vi ser det omkring oss, att skogsbranden rasar vid stugknuten samtidigt som vattnet står dig till fotknölarna i vardagsrummet.

Det är nödvändigt att bestämma sig för att göra något nu ändå. Bestämma sig för att acceptera att det här är ett stort och akut problem som måste hanteras, på alla fronter.

Till och med om de närmsta åren skulle råka erbjuda ovanligt stillsamt och normalt väder.

#klimatrösta

Havet som sommarräddning – och samvetet

Vi har badat mycket i sommar, långt mer än på många år. Lika mycket efter att vi börjat jobba igen som under semestern. Det var räddningen under den hemska värmeböljan: att kunna köra ner till havet när man kom hem efter jobbet, och svalka sig lite i havsvattnet – även om temperaturen låg på 24-25 grader eller kanske ännu mer så var det ändå svalare än i luften.

Vi är ändå inte de som åker ner mitt på dagen. Det är för varmt då. Och man ska inte vara i solen då. Sen eftermiddag är bättre: då står man ut med att vara utomhus, och kan låta barnen vara ”oskyddade” – inte smörja med solkrämer och grejer. Och så är det mindre folk.

Men vi tar bilen ner till havet. För jag skulle inte palla cykla i den värmen som varit. Skulle vi inte ta bilen så skulle vi istället bli kvar hemma, med kokta hjärnor som resultat.

På så vis blir baden, dessa havsbad som svalkar min hjärna och får mig att genomleva de hemska värmeböljorna, också ett gnagande dåligt samvete.

Isolering – på gott och ont

Vi bor på landet. Vid en grusväg, med åkrar runt om oss på alla håll och ett par hundra meter till närmsta granne.

Jag trivs med det.

Ibland, när samtidens orosmoment sköljer över mig från nyhetsflödet, känner jag en tröst och en trygghet i att bo där. Om en galopperande smittsam dödlig epidemi drar in i landet, så kan vi bestämma oss för att stanna där vi är. Hålla oss hemma. Isolera oss.

I alla fall i teorin. Frågan är ju om samvetet, den där Luther med arbetslinjen, tillåter en att göra sånt – eller om hen brottar ner en med argument om att ”så farligt är det väl inte” och ”men så kan man ju inte göra!”

Eller om ”kriget kommer”. Med vår avsides placering känns det liksom på något vis mindre sannolikt att det ska bombas och stridas här.

Och om mattransporter inte fungerar, så hör vi till de som klarar sig längre, för dels har vi vanan här på landet och har visst ”nödlager” ;-) och dels odlar vi en del själva.

Det är en tröst och en trygghet att tänka på när tankarna yr om en framtid med ändrat klimat, sämre miljö, nya konflikter och sjukdomar och annat.

Men så kommer skogsbranden. Den där stora skogsbranden som nu rasar i Västmanland.

Vi har ingen skog här. Men vi har åkrar. Sädesfält kan brinna. Och skulle åkrarna runt oss börja brinna, åkrarna som omgärdar vår tomt på tre sidor och som ligger på andra sidan en grusväg på fjärde sidan”¦

Det som brukar kännas som en trygghet känns plötsligt som en nackdel.

 

Klimatriksdag

Klimatriksdag.

Visst låter det lite ödesmättat och tungt?

Och jag ska åka dit.

Fast egentligen är jag ganska skeptisk. Vi är många som jobbat med den här frågan på olika sätt i många år. Ändå har vi inte kommit längre. Ändå ökar utsläppen fortfarande, och vårt lands ledning fortsätter att prioritera jobb och tillväxt som om planeten inte hade några gränser.

Vad gör det då egentligen för skillnad med ett jippo till? Vad motiverar att jag åker dit, istället för att vara hemma och ta det lugnt och vila upp mig och samla ork för att fortsätta arbeta på de fronter som passar mig bäst?

Jag vet inte.

Ändå bestämde jag mig för att åka dit. Med nöd och näppe. Och jag tror att det är två saker som blev avgörande.

1. Jag har en kusin som tar studenten i Stockholm dagen innan. Rimligen bör jag åka dit. Och då skulle det kännas fånigt att åka hem samma dag som Klimatriksdagen börjar, rulla förbi med tåget i Norrköping och inte kliva av.

2. Det här är väl på något vis det närmsta jag kommer att gå till kungs.

Och på något vis så känner jag att jag ändå måste försöka. Att jag måste vara med och bidra och se om det här kan vara det som gör skillnad. Jag kan liksom inte riktigt leva med att inte försöka.

Människan har utkämpat många strider för bättre villkor och överlevnad i olika sammanhang. Många har tagit risker och stått på barrikader. Jag är en lite fegis i sammanhanget, de uppoffringar jag gör är småpotatis.

Så jag åker till Klimatriksdagen. Även om jag känner mig gammal och ringrostig och gammal när det kommer till sånt som att leva i en kappsäck och bo i masslogi. Den biten ordnar sig nog.