Tag Archives: klimat

Väder och att leva i förändringens tid

Det är knepigt det där med väder.

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Det är knepigt det där med väder.
För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.
Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.
Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.
Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.
Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).
Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.
Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?
Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.
Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?
Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?Det är knepigt det där med väder. 

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Visst får man glädjas – annars skulle vi ju snart bara ha möjlighet att gråta

Vabbar.

Hänger tvätt ute. För det är utmärkt torkväder: soligt och blåsigt.

Tror jag hör lärkan drilla i skyn?!

Ja, det är vår. Är det tidigt? Nej, inte egentligen; I våra trakten är normal ankomst för våren om en dryg vecka, och det händer definitivt ibland att våren har kommit vid den här tiden.

Däremot är det förstås konstigare längre norrut.

Och ja, det finns väl ”goda” skäl att tro att detta är en del i klimatförändringarna. Vilket ju i sig är hemskt och sorgligt.

Så får man då inte glädjas åt den tidiga våren, för att den kan ses som ett tecken på något dåligt?

Jo! Absolut! Vi behöver våra glädjeämnen! Vi måste få glädjas åt det som är positivt i tillvaron. Våren är efterlängtad och behövlig för mindel, och jag gläds massor.

På samma sätt som man faktiskt kan glädjas åt idrottsliga prestationer även om de utförs i ett OS i ett land som struntar i mänskliga rättigheter och även om man uttrycker avsky över dem som styr där.

Har du börjat förbereda dig?

Världen kommer att förändras. När vi blir pensionärer vi som är sjuttiotalister så kommer klimatet att vara annorlunda än nu. Och därmed kommer även samhället att se annorlunda ut. Vårt boende. Vår matproduktion. Hela vår tillvaro, förmodligen.

Har du börjat förbereda dig?

Och då menar jag inte på det sättet som reklamen brukar vilja ge sken av. Att du ska fira hundraårskalas och bjuda hela släkten, eller leva loppan på Bahamas, bygga swimmingpool på tomten – eller ens att få pensionen att räcka till det liv du vant dig vid idag.

Jag syftar på klimatförändringar och deras konsekvenser.

Nej, självklart vet vi inte exakt hur det blir. Men det finns gott om prognoser, som i alla fall ger en fingervisning. Beroende på var du bor så kan det finnas ganska bra kartor som visar vad du kan ha att vänta dig. Fast alldeles oavsett så finns det ett antal saker som du kan förbereda dig på. Det är ganska sannolikt att du drabbas av flera av dem.

Till exempel kan du fundera på vad som händer med ditt boende om havet eller vattendragen stiger. Nej, det krävs inte att havet i sig stiger en massa meter, räknat i normalhöjd. Havets höjd varierar även beroende på väder och oväder. Blir det blött om fötterna? Du kan ju till exempel kolla in kartor över en del vattendrag, och bor du som jag i Skåne kan du ha nytta av den här kartan. Kolla med ditt län eller din kommun vad det finns för kartor för ditt område.

Mycket annan viktig information hittar du på www.klimatanpassning.se.

Klarar kommunens dagvattensystem av stora regnmängder? Är avloppet dimensionerat – och håller det?

Kan du odla din mat? Har du markyta för att odla? Är marken bördig? Kommer det att finnas vatten att vattna med? Regnmängderna komer att bli annorlunda i framtiden. Kanske kommer regent inte när du behöver det, utan allt på en gång, och resten av tiden torkar dina odlingar bort. Har du möjlighet att spara regnvattnet – eller skulle du kunna skapa möjlighet? Och vilka grödor kommer att funka i ditt område i framtiden? En del hjälp kan du få på www.gradvis.se.

Hur värmer du ditt hus? Fossila bränslen? El? Ved eller pellets? Vad händer om du plötsligt blir avskuren från omvärlden och inte kan få hem nytt bränsle? Eller om det blir elavbrott under en längre tid? Har du någon reservlösning?

Och vad händer i dig när du funderar på det här? Hittar du lösningar och kommer på att du borde skaffa saker, prioritera om och börja anpassa ditt boende och dina förutsättningar? Eller är det kanske så att du inser att ditt boende blir väldigt svårt att förbereda och anpassa? Borde du kanske flytta – i så fall vart?

Har du tänkt på det här? Inte?

Och ja, vi kan fortfarande bromsa klimatförändringarna. Men oavsett om vi lyckas bra eller dåligt så är det vid det här laget oundvikligt: klimatet har redan börjat ändras. Det är nödvändigt att anpassa sig.

Mina tankar om framtiden

Jularna brukar inte vara vita här – men ändå känns det skumt

Det blir ingen snö till jul i år.

Fast det brukar det å andra sidan väldigt sällan bli i Skåne. De vita jularna hör till undantagen.

Ändå känns det märkligt i år. Annorlunda. För det är liksom milt på ett annat sätt, tycker jag. Eller är det bara inbillning?

Vid det här laget brukar vi alla fall ha haft en hel del kyla. Men den här säsongen har vi haft några enstaka frostnätter, och ett dygn med snö. Och de senaste veckorna har det varit regnigt samt framför allt väldigt blåsigt mest hela tiden. Och milt.

Idag kändes det som vår ute.

Enligt väderprognosen ska vi få tio grader varmt sent imorgonkväll eller natten mot juldagen.

Men som sagt var, här i Skåne är det trots allt inget konstigt i sig med en grön jul. Desto märkligare är det längre norrut.

För tio år sedan hade Naturvårdsverket en reklamkampanj (eller vad man ska kalla det) om klimatfrågan, i samband med julen. Den gick inget vidare (eller, det drevs visst med den), för i den vevavn blev det tydligen kallt och snö, och folk klarade inte av att skilja på väder (=kortsiktigt) och klimat (=långsiktigt, sammanfattande, genomsnitt), utan tyckte att det kalla vädret därute var ett bevis för att klimatförändringar inte var något att bry sig om. Men nu är tiden kanske mogen?

 

(För den som vill: SMHI:s julväderstatistik)

Jag är en hemsk och ondskefull människa

I Filippinerna har förmodligen den värsta tyfonen nånsin (ja, alltså, under den del av jordens historia som vi människor har skäl att bry oss om och minnas något av) dragit fram. Många döda, ännu fler lidande.

Det är en hemsk katastrof.

Men jag är en hemsk och elak och ondskefull människa.

För när folk skänker pengar och skickar hjälpsändningar och pratar om vikten av att hjälpa människorna i nöd där på andra sidan jorden, så tycker jag att de prioriterar fel.

Ja, det behövs massor med pengar och mat och hjälp därborta. Absolut. Självklart.

Men det kommer att komma många fler sådana här katastrofer. De kommer att komma oftare och bli värre. Det är en effekt av klimatförändringarna. Och varje gång kommer det att behövas pengar och mat och sjukvård och återuppbyggnad. För hutlösa pengar.

Men vi har inte råd och inte tid, eller vad det nu är det handlar om, att ställa om samhället så att vi kan förebygga den här sortens katastrofer? Vi kan inte få ihop bindande avtal, eller avtal alls, där världen samarbetar för att hjälpas åt att se till att klimatförändringarna inte blir värre än nödvändigt?

Vi kan bara skicka ”plåster” så länge plåstren räcker – men inte arbeta förebyggande för att förhindra att skadan uppstår?

Jag är ledsen, men plåstren kommer inte att räcka i framtiden. Tids nog kommer vi inte att kunna ha råd med, ta oss råd med, plåster till människor på andra sidan jorden. Tids nog kommer vi förmodligen tvingas prioritera annorlunda.

Så jag är en ond och cynisk människa. För jag tänker att pengarna gör större nytta på andra sätt än genom att skickas till Filippinerna.

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

Kan jag sätta in mina pengar nånstans?

Häromsistens skrev SMB så här:

Världen behöver åtminstone halvera sina utsläpp till 2050 för att kunna klara sig undan mycket farliga klimatförändringar, och det är fortfarande möjligt att göra de minskningarna om världen skulle investera 1 procent av den globala BNP:n årligen,

 

Så nu är min undran: var sätter jag in pengarna?

Nej, tyvärr tror jag inte det är så enkelt. Förstås. Väldigt mycket av de pengar som avsätts till klimatet går inte alls till konkreta åtgärder, utan till utredningar, utredningar och – mer utredningar. Och annat icke-konkret. Och visst, en del av det är viktigt. Men oftast skulle det nog trots allt vara kostnadseffektivare att göra insatser för pengarna än att använda pengarna till att utreda vilka åtgärder som vore kostnadseffektivast, och liknande.

Så jag skulle verkligen vilja att det fanns någonstans där man kunde sätta in pengar och veta att de skulle användas till konkreta insatser. För herregud, om det än så länge bara behövs 1 procent av BNP så skulle vi ju kunna åstadkomma underverk!

Men nej. Det finns inget sådant konto.

Så i väntan på det får jag, och gärna du med, sätta in pengar till Föräldravrålets crowdfunding-kampanj, som går ut på att kunna nå fler människor.

 

Gå till kungs

Jag har för mig att det finns någon gammal folksaga om pojken, eller flickan, eller vem det nu var, som skulle gå till kungs. Gå till kungs för att få ordning på någon orättvisa, någon felbehandling, något som inte stod rätt till och behövde odrnas upp från högsta ort.

Jag kan just nu inte minnas vad sagan hette, och alltså inte hitta den. Kanske har jag bara inbillat mig?

Men jag tänker ibland att det är det man borde göra. Gå till kungs.

Ja, inte bokstavligt då – för det är inte kungen som har makten.

Men alltså, vi har allvarliga problem. Klimatet håller på att förändras, stabiliteten i jordens naturliga system håller på att sättas ur spel, och utvecklingen fortsätter åt FEL håll. Trots att vi vet. Vet vad som händer, vet vad det beror på, och vet vad vi borde göra åt det. Och de som bestämmer slår dövörat till och låtsas som inget.

Vi borde göra något på riktigt. Inte bara skriva insändare, skicka mejl och starta Föräldravrål, utan vi borde gå till kungs. Eller till regeringen då; det är ju regeringen som är motsvarigheten till de gamla sagornas kungar. Vi borde gå och sätta oss hos Reinfeldt och Borg och alla de andra och prata och förklara och tjata, klura ut vad det är de inte fattar eller varför de skjuter insikt och ansvar ifrån sig. Prata prata prata tills de fattar.

För, som det sägs i en annan saga, fast en modernare sådan (och det här fallet är det inget tvivel om saken, för det här citatet kan väl de flesta i min generation):

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Och en liten lort vill ju ingen vara – eller?

Men små lortar är vi, de allra flesta av oss. Jag är det definitivt. För trots att jag vet att läget är allvarligt så tar jag inte tåget upp till Stockholm och sätter mig hos statsministern och förklarar tills han fattar. För jag låter min egen bekvämlighet – möjligheten att vara hemma med familjen, njuta av höstväder, beta av lite städning och tvätt – gå före. Jag låter den sociala känslan ”så kan man inte göra, det är pinsamt” gå före insikten om allvaret.

Och jag tänker på alla människor tidigare i historien som inte ingripit mot olika sorters hemskheter och som vi, i efterklokhet och på säkert avstånd i både tid och rum, anklagar med ett ”Men varför gjorde ni inget?”.

Tja. Inte fan gör vi vad vi borde.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

Ja, hur framtiden ser ut är ju förstås omöjligt att veta. ”Vi kan bara spekulera”, som det brukar heta. Fast det är viktigt att göra just det. För även om vi inte kan veta säkert så kan vi göra prognoser, som ger en fingervisning om varthän det barkar. Eller som i alla fall kan visa på vidden av olika scenarion, och sannolikheten för dem. Så att vi vet vad vi behöver vara beredda på. Därför är det bra med SMHI:s scenarier, där jag kan gå in och se hur det framtida klimatet kan tänkas bli, även på Skåne-nivå, eller Gradvis information om odlingsförutsättningar i ett förändrat klimat.

Men som sagt var, vi kan inte veta. Det enda vi kan vara väldigt säkra på är att det kommer att ske stora förändringar. Både vad gäller vårt samhälle (det vill säga hur vi samspelar människor emellan) och vad gäller ”naturförutsättningarna” (väder, naturtillgångar, mark och vatten). Hur stor förändringen blir och hur snart kommer vi inte att veta förrän i efterhand.

Men ändå. Ändå kan man förbereda sig.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

I mina tankar bor vi kvar där vi bor idag. Nej, det är inte ett perfekt boende. Men det är bra nog. En rimlig kompromiss mellan vad som funkar idag och vad som kan funka i framtiden.

Vi har möjlighet att odla. Redan som det är idag kan vi livnära oss under en ganska påtaglig del av året på det vi kan odla i vår trädgård. Trots att vi inte odlar mer än en ganska liten del av trädgården. Trots att vi inte optimerat odlingen (till exempel sköter vi det här med kompostering uselt). Trots att vi ännu inte löst lagring av det odlat i någon större utsträckning. Potentialen är mycket större än det vi nyttjar idag, på typ alla plan. Och vi bor på typ bästa åkermarken. Vi har fruktträd och bärbuskar och ett stort fint trädgårdsland. Med lite tur får vi dit ett ”glastak” på sunkuthuset så att det kan agera växthus. Vi har en fungerande glasveranda som förlänger odlingssäsongen för lite tomater och paprika, och en veranda till som vi kommer att kunna rusta utan några större materiella och ekonomiska tillskott. (Verandorna ger dessutom lite extra buffertzon mellan ute och inne under den kalla årstiden.)

Under den period från högsommar och fram till nu när vi som intensivast ätit av ”vårt eget” så har vi egentligen nästan bara handlat mjölvaror, mejeriprodukter, vegetabilisk olja och socker. Och så har vi använt kött, kaffe, te, choklad och kryddor (det vill säga lyxvaror) i huvudsak av det vi redan haft hemma. I ett längre perspektiv innebär det alltså att vi inte är självförsörjande ens på mat, och förmodligen inte heller kan bli. Eller, det beror förstås på var man sätter ribban; vi KAN faktiskt klara oss matmässigt på det vi själva odlar om det faktiskt krisar; det är bara inte helt önskvärt. Det knpeiga blir väl framför allt fett och mjöl. Oavsett vilken sorts fett och mjöl man föredrar av olika skäl så gör det trots allt underverk för maten att kunna använda en del sånt. Men visst, krisar det så kan vi absolut leva på potatis, ärtor, bönor, mangold, tomater och rotfrukter. Sämre kan man ha det, liksom :-)

Det som är betydligt besvärligare är att vi inte har någon mark med skog. Det innebär att vi inte kan försörja oss själva när det kommer till uppvärmning. Eller ja, vår uppvärmning består i grunden av pelletspanna med elpatron som säkerhet/nödlösning. I nuläget klarar vi oss med eluppvärmning ifall pelletsen tar slut. Men på längre sikt räknar jag med att uppvärmning baserad på trä är mer resilient än eluppvärmning. Framför allt är uppvärmning med ved eller liknande mindre beroende av teknik som kanske går sönder och inte kan repareras när kunskap eller naturtillgångar eller annat sätter stopp. Handlar det ”bara” om att få el borde vi förstås sätta upp en vindsnurra eller en solpanel :-)

Vi har ett alldeles för stort hus våra behov, om jag ska se det resursmässigt. Det handlar bland annat just om uppvärmningsaspekten :-) Men å andra sidan har vi möjlighet att ”minska” huset vintertid, under den period när det behövs uppvärmning i större utsträckning och resurserna krisar. Vi har en centralt placerad kamin, i matrummet. De närmsta rummen åt vardera hållet är köket (som ju behövs för matlagning och vatten) och vardagsrummet (där det finns bäddsoffa). Stänger vi dörrarna till resten av huset så har vi alltså en trerummare att leva i. Övriga nödvändiga utrymmen får man i så fall leva med att de är kalla :-)

Och å andra sidan så är det ju inget som säger att vi i framtiden måste göra som idag och bara bo en familj i huset, eller två vuxna när barnen ”flugit ut”. Jag tror inte alls att vi ska utgå från att det är lika självklart att barnen flyger ut i framtiden – kanske ska man se det som en övergående fas i mänsklighetens historia? Och om inte barnen bor kvar så är det kanske någon annan som flyttar in? Vårt hus har tidigare varit tvåfamiljsboende (för länge sedan), och även om man inte delar av huset i två (det är väldigt förändrat sedan dess) så kan man tänka sig andra lösningar. Dessutom har vi uthus som på lite sikt kan rustas vid behov och hjälpa upp möjligheterna till gemensamhetsboende, generationsboende etc.

Vi har en bit in till byn – men inte längre än att vi faktiskt kan klara oss på cykel den dagen det blir nödvändigt. I en helt förändrad situation är det kanske bara in till byn vi normalt sett behöver ta oss – och inte ett antal mil med buss och tåg in till jobb i Malmö? Fast så länge buss och tåg går så ordnar det också sig. Men vi behöver helt klart skaffa oss en cykel med bättre transportmöjligheter (lådcykel, flakcykel eller nåt sånt). Inne i byn finns det fler människor. Möjlighet till utbyte av varor och tjänster. Och det är en i huvudsak engagerad by. Och en lagom stor by för att vara lokalsamhälle.

Vi bor inte väldigt låglänt. Stiger vattnet är vi absolut inte de första som drabbas – tvärtom lär det dröja länge innan det blir nåt problem. (Jag minns inte hur många meter över havet det handlar om, men tror nog det är i storleksordningen tiotal i alla fall; vi har en halvmil till havet.) Vi har inte heller några vattendrag alldeles nära oss som kan översvämma. Däremot har jag för mig att en titt på Skånska recognoseringskartan från ca 1810 gav vid handen att det varit våtmark på andra sidan grusvägen. Så visst, lägger täckdikningen av helt i närområdet och all mark blir ”vattenfrisk” så kan det möjligen bli fuktigare i markerna här. Å andra sidan är torkan ett av våra större problem sommartid… Det där behöver vi också lösa: bättre omhändertagande av vårt regnvatten. Nå, det är ju sånt som är lösbart.

Vi har kommunalt vatten. Men vi har också en brunn på tomten. Jag vet inget om vattenkvaliteten, men det finns i alla fall vatten. Pumpen funkar inte, men det är ju sånt som förmodligen går att lösa med reservdelar. Gammal klassisk rickepump.

Och så är det lånen på huset, då… För ja, vi har lån. Jämfört med många andra i vår generation har vi nog ganska små huslån. Vi är inte de som får problem först. Och nånstans hoppas jag väl att det ska vara fullt tillräckligt för bankerna att kräva pengar från dem som har mer skulder – att vi inte ska vara de första man driver in pengar från eller driver från hus och hem den dagen det nuvarande ekonomiska systemet faller, om det nu faller hastigt och olustigt. Och att vi ska ha hunnit amortera av hyfsat mycket tills dess. Men det är ju förstås omöjligt att veta :-) Precis som det är omöjligt att veta vad som faktskt sker den dagen. Frågan är om det ens skulle vara relevant att skicka ut folk till att driva iväg folk från alla hus i en situation med en totalkollapsad ekonomi?

Och sedan har vi förstås allting annat. Alla saker. Kläder som ju till slut blir utslitna. Elektriska saker som lägger av efter hand. Slitage på huset som tids nog kommer att bli eftersatt igen, om det inte finns ”pengar” eller material till underhåll. Det får man nog ta allt eftersom de problemen kommer. Vår gamla vedspis från köket står kvar i sunkuthuset; vi får väl i värsta fall installera den igen?

Och ja, jag inser att det här för vissa låter som en väldigt romantiserad bild av framtiden :-) Allt löser sig till det bästa, typ. Jag vet att det inte alls med nödvändighet blir så. Att det kan bli mycket besvärligare. Men trots allt är det nog mer konstruktivt att tänka och planera utifrån ett scenario som det här. Det här är en bra målbild att bygga på. Ett bra mål att sträva mot. För det hjälper att ha ett mål att sträva mot och veta att det man gör i alla fall leder vidare mot något som kan fungera. Det ger hopp. Det gör det lättare att kämpa vidare.

Och det är knappast mer orealistiskt än den framtid många andra människor idag tänker sig ;-)

Och så finns det säkert en väldig massa människor som tycker att jag fått fullkomligt dåndimpen som sitter och tänker i de här banorna. Konspirationsteoretiker, typ. Domedagsprofet. Nu har hon tappat det fullständigt. Och så där. – Tja, jag vet ju inte hur det blir. I allra bästa fall så händer ingenting. Mänskligheten reder ut det här med klimatförändringarna – vi stoppar utsläppen i tid och anpassar oss bra till de förändringar som faktiskt sker redan nu, och har även i framtiden ett i huvudsak intakt samhälle. Ja, om det blir så, så blir jag jätteglad :-) Men att vi bor här och klarar oss ganska bra här är ju ändå ingen nackdel, eller hur?

Vi brkar säga att när vi blir pensionärer ska vi ägna oss åt att odla morötter. Lite skämtsamt sagt – men ändå med en kärna av allvar. Att investera i att ha någonstans vi kan bo och odla och fixa vår försörjning som gamla tycker jag känns som ett ganska bra pensionssparande.

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till…

Att vara Kassandra

För ett tag sedan skrev Maria så här på sin blogg En blues för civilisationen:

En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe.

– Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.

– Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.

– Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.

Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen – istället. Det vore rätt skönt.

Och då kom jag att tänka på Kassandra.

Kassandra är en av figurerna i historien om Troja – Illiaden.

Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles

Olycksdiger till tusende kval för akajernas söner

Så börjar Illiaden. De där raderna kan jag utantill, eftersom vår svensklärare på gymnasiet mer eller mindre krävde det – hon ansåg att det helt enkelt hörde till allmänbildning att kunna det där.

Men det är också ungefär allt jag läst av Illiaden. Eller ja, vi läste väl lite mer ur de inledande delarna då, på svenskan. Men jag har aldrig läst hela.

Däremot läste jag i min ungdom Facklan av Marion Zimmer Bradley. Där är det Kassandra som är huvudpersonen. Det är hennes perspektiv på händelserna i Troja och Trojas omvärld som skildras. Och nu när jag läste Marias blogginlägg så mindes jag boken och ville plötsligt läsa den igen.

Men det var tjugo år sedan jag läste den. (Tjugo år? Hur är det ens möjligt? Och då var jag alltså redan i princip vuxen?!) Då lånade jag den på min hemstads bibliotek. Så jag hade ingen bok att rota fram ur gömmorna nu när jag kunde läsa den.

Men nu lyckades jag istället köpa ett begagnat ex på Bokbörsen (som jag upptäckte just i min jakt på Facklan – tack för det, Maria!), och läste om boken.

Så vem är Kassandra då?

Dotter till kung Priamos av Troja, syster till Hektor, tvillingsyster till Paris. Prästinna och sierska. Tidigt och under alla år förutspårhon Trojas fall, men ingen tror henne och ingen vill lyssna på hennes varningar.

Nu vill jag tydliggöra att jag inte tror att det är möjligt att förutspå framtiden på det sättet, och jag tror inte heller på några gudar, vare sig av det slag som tillbads på Kassandras tid eller idag. Igenkänningen ligger på ett annat plan: det här med att tala om att det här är vad som väntar om ni fortsätter på det här spåret så väntar undergången – men bli bemött i bästa fall med ointresse och i sämsta fall som om man vore galen. Det är en känsla jag tror de flesta som engagerar sig i klimatfrågan kan känna igen sig i, mer eller mindre. Och generellt sett ännu mer om man är kvinna, tror jag.

Tydligen har Kassandra till och med fått ge namn åt fenomenet, som kallas Kassandras syndrom och liknande, och som på wikipedia beskrivs så här:

Kassandras syndrom är en term som används om framtida förutsägelser som inte blir trodda men efter senare reflektion visar sig vara sanna. Detta betyder en tendens bland människor att inte tro på dåliga nyheter, vanligtvis genom förnekelse. Personen som gjort förutsägelsen är fast i ett dilemma med kunskapen om vad som kommer att hända men inte kunna lösa problemet utan samarbete med andra.

Eller som Eneas uttrycker det i Facklan:

Kanske betraktas alla som kan se längre än oss andra som galna av dem som inte ser längre än till morgondagens frukost.

Men vad ska man göra, då? Ja, det är inte mycket att välja på. Även om det ibland är skitjobbigt så är det ju sällan ett reellt alternativ att försöka vara sorglös och ignorera det man vet och kan och känner till? Är man Kassandra så är man.

En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe. 

– Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.
– Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.
– Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.

Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen – istället. Det vore rätt skönt.