Tag Archives: klimat

Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Den stabila världen vi 70-talister vuxit upp i

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat. (Och på sistone har jag upprepade gånger blivit påmind om att mycket av detta som jag betraktar som självklarheter i den här grundstabila tillvaron i själva verket är ungefär jämngammalt med mig; detta gäller alltfrån lagen mot barnaga till glassbilen.)

Det är förstås på många sätt bra och trevligt att ha växt upp i denna trygga stabila tillvaro. Det har garanterat många fördelar.

Men samtidigt tror jag det gör oss lite blinda, lite oemottagliga. Det är liksom lite svårt att fatta och ta till sig att detta inte är självklarheter. Att vi inte kan ta till oss att samhället, världen, omgivningen – egentligen allt – kan ändras.

Jag tror det gör det svårare att ta till sig sånt här som klimatproblematiken. För även om vi på ett teoretiskt plan kan begripa, så går det liksom ändå inte in. På något vis förväntar vi oss liksom ändå att saker ska fortsätta vara som de alltid har varit. För det är så det funkar i den värld där vi vuxit upp.

Ibland tror jag att det är vår längtan efter perfektion som kommer att ta kål på människan

Hos många människor finns en strävan efter att göra saker bättre, finare, noggrannare. En inneboende strävan, skulle jag nog säga.

Jag tror det är en strävan som tagit oss långt. Som har en stor och viktig del i människans framsteg vad gäller både teknikutveckling och samhällsbyggande. Människan hade inte varit människa utan denna strävan – kanske är det på något vis en del av det som definierar människan?

Det är en användbar egenskap. Den driver en framåt. Det är gynnsamt att ha en strävan efter att göra pilspetsarna riktigt skarpa och funktionella. Det ökar överlevnaden för dina gener om du lyckas bra med odlingen genom att du rensat bort mycket av ogräset. Du fryser mindre på vintern om du sköter om ditt hus till exempel genom att putsa, måla och vårda de yttre ytorna på andra sätt.

Men det är samtidigt en egenskap som är mest gynnsam så länge det är en omöjlighet att uppnå perfektion. När perfektionen är möjlig blir det i någon mån istället en dödlig egenskap. För det finns liksom ingen gräns i människans strävan efter perfektare, bättre, snyggare, häftigare. Så länge det finns en möjlighet att uppnå något ännu bättre så kommer människan att fortsätta sträva, och använda de möjligheter som finns.

Det är oljan – eller ja, de fossila bränslena, den ”billiga” energin – som ger oss i någon mån obegränsade möjligheter. Just nu.

Det behöver inte vara kliniskt rent på ogräs i trädgårdslandet eller åkern. Det räcker alldeles utmärkt att hålla tillbaka ogräset så att det inte tar för mycket av näringen eller sprider sig för mycket. Men oljan ger oss möjligheterna att få bort allt ogräset, även på stora åkrar. Med hjälp av traktorer, men också genom bekämpningsmedel (som ju i sin tur kräver olja för framställning och användning och så vidare). Och plötsligt är det där ribban är satt, och gott nog för skörd duger inte, utan ogräset måste väck – och lyckas vi inte med det så är vi misslyckade eller lata.

Våra hus behöver inte vara tipp topp och perfekta. Det gör ingenting att inte hela ytterväggen är perfekt slät och nykalkad på vårt vitputsade hus – det duger alldeles utmärkt att det här och var är lagad puts. Det gör inget att det saknas lister på ovanvåningen eller att källardörren har en märklig färg eller att tapeterna i vardagsrummet är slitna (eller vad ni nu har för skavanker i ditt hem). Det räcker egentligen bra nog att det funkar. Men visst, det är sunt att sträva efter att förbättra, inom rimliga gränser. Problemet är att oljan ger oss möjlighet att göra allt perfekt. Gör att vi inte behöver bättra på det befintliga, utan ger oss möjlighet att slänga ut allt vi inte tycker är bra nog och skaffa nytt. Perfekt. Ger oss möjlighet att rata det nyköpta om det har en skråma eller repa och kräva att få ett nytt exemplar. För oljan ger oss möjligheten.

Jag skulle kunna rada exempel i oändlighet, men det tjänar nog inte så mycket till. Min poäng är just denna: Oljan, den farliga, beroendeframkallande oljan (och all den andra fossila energin), ger oss möjlighet att driva vår perfektionslängtan all the way till stupet. För i väldigt många människor finns det inget stopp när det kommer till denna perfektionssträvan; the sky och oljan is the limit. Och för alla oss som egentligen kan tänka oss att nöja oss med något mindre så sätts ändå ribban om vad som förväntas utifrån oljekraven. Så vi drabbas av otillräcklighetskänslor och ångest över att det växer ogräs i hörn av trädgården (som vi ändå inte behöver för vår överlevnad) och över att tapeterna är slitna och huset stökigt.

Så människans längtan efter perfektion driver människan att utnyttja oljan i sin strävan efter det omöjliga. Och på det sättet förstör vi vår jord. Människans perfektionslängtan lämnar oss med klimatförändringar, skövlade skogar, förgiftade områden och så vidare. Samt ångest.

Jag är en extremvädersjunkie

Jag håller som sagt var koll på väderprognoserna – inte från en utan flera webbsajter. Och visst, en del av mitt intresse handlar om det praktiska. Alltså: Jag har en trädgård och har behov av nederbörd för det jag odlar. Jag renoverar hus och behöver veta om det går att måla och putsa ute. Jag vill kunna hänga ut tvätten på tork. Och det är bra att kunna veta ifall det är någon snöstorm på gång och vi riskerar att bli insnöade eller inte kunna komma hem. Det är väl egentligen den här sortens praktiska aspekter som fått mig att bli smått ”beroende” (nja, inte riktigt) av smhi, dmi och de andra.

Och ja, visst är jag väl kanske lite av en kalenderbitare eller statistiknörd. Siffror är kul, på nåt vis.

Men… ja, jag erkänner. Jag gillar faktiskt extrema väder.

Alltså, jag vet ju att det inte är vettigt. Jag vet att åskan kan slå ner och tända eld på hus och döda människor. Jag vet att skyfall kan orsaka allvarliga översvämningar, med skador på egendom, natur och människor – och stora ekonomiska konsekvenser. Jag vet att snöstormar kan orsaka allvarliga olyckor – och att gamla och sjuka som behöver vård kan drabbas hårt när de blir avskurna. Och så vidare. Jag vet. Förnuftsmässigt vet jag att extrema väder är farliga, och att det är skitdumt att gilla dem. Jag vet det!

Men det hindrar inte att jag trots allt liksom jublar inombords när väderprognosen visar 40 mm nederbörd på att halvt dygn eller 25 minusgrader eller en massa åska. Det ger liksom lite spänning åt livet. Någon sorts variant på skönont? Eller kanske på något sätt samma sak som de som bestiger Mount Everest upplever? (Eller rökare? De vet ju att det är dumt men röker ändå.)

För närvarande visar väderprognosen att det ska regna dryga 20 mm på ett halvt dygn på midsommarafton. Och alltså, jag vill ju inte ha ösregn på midsommarafton. Verkligen inte. Men ändå kittlar det lite grann av att se prognosen.

Och ja, extremväder antas bli vanligare av klimatförändringarna. Det är självklart inget jag önskar eller hoppas på. På något vis är väl kanske grunden för att uppskatta de låtsasextrema vädersituationer jag beskrivit ovan just att jag vet att de för det allra mesta faktiskt är ofarliga, när det rör sig om den omfattning det handlar om, här och nu.

Däremot drabbas jag då och då av någon sorts önskan om att få uppleva de framtida klimatförändringarna. Men då inte för att uppleva det extrema vädret i sig. Utan mer som någon sorts vara en av dem som lever och får se – och får säga om inte ”vad var det jag sa” så i alla fall tänka nåt ditåt.

Fast att tänka sånt är förstås ännu mycket ondskefullare än att sitta och längta snöstorm i februari.

Läs även mitt gamla inlägg ”Obesvarat” – om det här med att aldrig få facit.

Affärsidé för hemmasemestrar?

Det slog mig plötsligt innan idag. Jag såg röran omkring mig därhemma. Tänkte på att det snart är semester. Tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa just städningen och disken – eller ja, att det just nu känns som att halva semestern mycket väl kan gå åt till att få ordning.

Det är väl därför folk flyr hemifrån på semestern? För att slippa ifrån röran. Och för att kunna leva överklassliv en stund: ha en tillvaro där det är någon annan som lagar maten, tar hand om disk och städning. Kunna ägna hela den lediga tiden åt sig själv och det man tycker är roligt (oavsett om det är museer eller stranden eller nåt annat).

Så slog det mig att det där kunde vara en affärsidé: anställa hushållerska under semestern. På det sättet kan man semestra hemma. Få den lyxiga semesterkänslan, men utan att behöva resa bort. Klimatsmart. Och skapar nya jobb på hemmaplan.

Ja, den sortens service kostar förstås mer här hemma än på semesterorter i låglöneländer. Å andra sidan sparar man in kostnader för resan och sånt.

Maj vare välkommen! – nu och i framtiden


 

Välkommen vår maj månads tid
Maj vare välkommen
välsigna denna sommar blid
Ty linden den bär gröna löv om våren

Nu bära vi maj uti våran by
och prisa den med sånger ny

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år
bevare både hus och gård

Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr

Med svett vi jorden yrkat har
och lagt vår säd i henne kvar

Låt växa korn på åkrarne
och gräset gro i ängarne

Låt växa frukt på trän till must
att vi därav må hava lust

Att bin ge vax och honung söt
till läkdom mat och ljus och mjöd

Stark humle häng på stängerne
så bäsk malört på ängarne

Låt örter gro till smak och mat
giv ärter, rötter och kål på fat

Välsigna vattnet salt och friskt
åt människan med sill och fisk

Låt oss med hälsan bruka det
Maj vare välkommen
i fruktan din och ständig fred
Ty linden den bär gröna löv om våren

Traditionell majvisa efter Nils Nilsson från Abrahamshult, Småland.

Ja, jag älskar folkmusik. Och jag tycker Ranarims version är underbar – rytmerna, sången, allt. Jag blir alltid glad av att sätta på skivan och höra dem sjunga ”Maj vare välkommen” – på det där okomplicerade sättet som bra musik ju ofta gör.

Men majvisan talar till mig på ett annat sätt också. För den den handlar om är livsnödvändigheterna. Även för oss idag. För även vi människor av idag är beroende av samma saker som människorna i den tid majvisan är sprungen är. Vi kan inte leva utan mat och vatten. Vi är fortfarande beroende av det marken kan ge oss, hur mycket vi än ibland försöker inbilla oss något annat. Växer inte grödorna så svälter vi.

Det är förstås lättare att glömma det idag. Världen är på sätt och vis större – det går att transportera mat längre, och det är lättare att producera ett överskott, tack vare de ”oljeslavar” vi har i form av fossila bränslen. Och vi hör till de rika människorna i världen, vilket innebär att vid missväxt så är vi de som klarar oss bäst.

Men ändå. Vi kommer inte ifrån att vi fortfarande, precis som i alla tider, är beroende av det marken ger. På ett eller annat sätt.

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år

Jag har stått ute i trädgårdslandet idag och hackat ogräs, för att få bort så mycket som möjligt av ogräset innan vi kör upp landet ett varv med jordfräsen. Vi har till och med en  liten oljeslav till vårt trädgårdsland. Men idag har jag stått där och hackat. Tänkt på vad vi ska odla idag. Tänkt på kogödsel och val av grödor. Vad vi ska odla var i år. Funderat över det arbete jag förhoppningsvis har igen senare av det ogräs jag hackar idag.

Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr

Väderlek som tjänlig är. Det innebär sol och värme i lagom mängd. Men också tillräckliga mängder regn som faller på lagom sätt. Annars blir det ingen skörd. Utan skörd får människan svälta.

Väderprognoserna för de närmsta veckorna visar i princip inget regn. Det är förstås trevligt att slippa regn när man ska vara ute och jobba i trädgården. Samtidigt är jag tveksam till om det är bra att börja säsongen med regnunderskott. Det regn som föll häromnatten fick naturen att vakna och leva upp – men det är inte mycket regn som kommit på sistone.

På facebook såg jag att någon hade delat en bild med texten

Klicka ”gilla” alla ni som vill ha SOL hela sommaren! :)

Och jag undrar hur man tänker när man trycker gilla på en sådan sak…

Giv väderlek som tjänlig är

Det är grundförutsättningen för vårt liv här. Utan tjänligt väder dör vi. Men vi jobbar stenhårt på att sabba det.
Maj vare välkommen! Jag hoppas även detta år på livgivande regn, värmande sol och en odlingssäsong som kan mätta människors magar under det kommande året.

Närodlat handlar om långsiktig hållbarhet och ett robust närområde i en föränderlig värld

Liten klimateffekt av närodlad mat

Det kan man idag läsa i DN.

Att handla närodlad mat har relativt liten klimateffekt. Vill vi verkligen göra en insats för klimatet bör vi tänka mer på vad vi äter, snarare än på hur och var maten producerats, enligt en ny rapport.

Och ja, visst, att handla närodlat är förstås inte den viktigaste klimatåtgärden i sig. Totalt sett är det viktigare att minska köttkonsumtionen än att köpa lokalproducerat, om vi ska se till bara klimatpåverkan.

Men det är ju förstås inget som hindrar att man gör båda delar. Både minskar köttkonsumtionen och handlar närodlat i möjligaste mån. Det närodlade kan ju för övrigt vara både kött och annat. I alla fall om vi fortsätter att köpa närodlat så att det fortsätter att finnas.

Det finns en massa andra aspekter av det här än den rena klimatpåverkan. Genom att handla närodlat så tär man inte på resurserna i något annat land, där marken kanske behövs för odling av något de boende där behöver. Ur rättvisehänseende är det ganska rimligt att anta att vi här i Sverige i första hand ska klara oss med den mark som finns här. Vi har inte rätt att nyttja mer än vår beskärda del (vilket vi ju faktiskt gör i nuläget). Det blir lättare att se den kopplingen om det vi äter kommer från marken där vi bor.

Genom att handla närodlat blir det också lättare att hålla sig till principen att handla och äta sådant som ”är i säsong”. Om du håller dig till att bara äta svenska sockerärtor, så får du helt enkelt nöja dig med att äta dem under sommaren. Att äta varor som inte är i säsong innebär generellt sett att det går åt mer energi, bevattning och annat. Och som sagt var, i de där andra länderna där sockerärtorna odlas så behövs kanske vattnet till något annat – och det är inte ens säkert att sockerärtor är den lämpligaste grödan där. Så ja, vintertid bör vi i Sverige äta mycket rotfrukter och liknande. Och då kan de ju lika gärna vara närodlade, eller hur?

Att handla närodlat kan också sägas vara en form av klimatanpassning. I en framtid när vi kanske inte har samma möjligheter till handel över hela världen är det viktigt med en fungerande matproduktion i närområdet. Och då inte bara stora fält med en sorts gröda, utan en variation som ger oss den mat vi behöver. Genom att köpa närodlat ser man till att gynna den egna bygden. På det sättet hjälper vi till att bygga ett robust samhälle, som klarar förändringar.

Det handlar också om sådana saker som att odla och bevara sorter som är lämpliga för lokalklimatet – det är också en robusthetsgrej i en förändrat värld och ett förändrat klimat. Och för den delen att alls behålla en levande landsbygd, med människor som producerar mat och har kvar kunskapen. Eller ska vi ha en värld där odlingskunskapen bara finns hos multinationella företag eller hos bönder i fattiga länder? Dessutom, om vi vill fortsätta värna vår åkermark, som faktiskt hotar att bebyggas och förstöras, så ska vi väl visa på dess odlingsvärde?

Jag ser också stora poänger med det närodlade när det kommer till ansvar. Ju närmre mig maten produceras, detso lättare är det för mig att ställa krav. Lättare att ställa frågor. En annan sorts insyn. Färre steg där det kan slarvas och fuskas. Och det blir lättare för mig och barnen att förstå hur maten produceras – det är något som händer i den verkliga världen, utanför tomtgränsen, istället för nåt som händer på film. Likaså tror jag det är lättare att motivera jordbrukaren att ta lokalt ansvar och bry sig om miljön om det efterfrågas av omgivningen.

Och ja. Självklart är det väsentligt hur jag tar mig till affären. Men om jag i affären väljer att köpa sparrisen som är odlad två kilometer från affären eller sparrisen som odlats i Mexiko påverkar ju knappast utsläppen av min resa till affären. Och att jag handlar något direkt av odlaren när jag ändå passerar förbi innebär visserligen lite extra utsläpp vid start och stopp. Det innebär å andra sidan att jag knyter värdefulla kontakter med människor i min närhet.

Och ja, visst händer det att vi gör en utflykt flera mil iväg, till exempel för att plocka ekomajs på hösten. Det är som sagt var en utflykt. En upplevelse. Som vi väljer att kombinera med matinköp. Andra tar bilen och kör till ett köpcentrum och handlar saker de inte behöver. Eller flyger till London över weekenden.

Och om de små odlarna i närområdet får tillräcklig efterfrågan så har de möjlighet att bygga upp de där logistiksystemen som gör att deras mat kan finnas i den vanliga mataffären utan att deras produkter ska generera relativt sett större transportutsläpp. Som sagt var, om det finns en tillräcklig efterfrågan.

Så ja, som sagt var, för klimatpåverkan är den viktigaste insatsen på matområdet att minska köttkonsumtionen. Men för ett långsiktigt robust och rättvist samhälle är det viktigt att vi satsar på att kunna producera det vi behöver i vårt närområde i stor utsträckning. Både när det gäller kött och vegetabilier. Och annat, för den delen.

Och om nu många människor ska äta mindre kött, och därmed rimligen mer bönor och liknande, så är det liksom lite fånigt att hålla på och importera massor med bönor från fjärran länder, när det ju faktiskt går att odla härhemma. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att gynna de som odlar bönor hemma i Skåne. (Och för den delen den bönodling som sker på Öland.)

Varför bryr sig män mindre om klimatet?

Jag har varit på konferens idag. Om genus och klimat. Bitvis väldigt intressant. Tyvärr handlade det inte så väldigt mycket om det jag var mest nyfiken på: Varför män verkar bry sig mindre om klimatet än kvinnor.

Ja, nu generaliserar jag. Det finns förstås massor med män som bryr sig om klimatet. Men trots allt så är det ofta män som flyger mer, kör mer bil och så vidare – reser mindre hållbart, helt enkelt. Och Föräldravrålet rapporterade häromsistens att ungefär tre fjärdedelar av dem som gillat deras facebooksida är kvinnor. Så… sett på ett förenklat generaliserat sätt så finns det en könsuppdelning. Och det är förstås problematiskt – för självklart är män och kvinnor lika viktiga om vi ska kunna få till förändringar.

En del viktiga svar eller teorier fick vi i alla fall idag.

Tydligen kan man generellt konstatera att

  • kvinnor tar risker på större allvar
  • kvinnor är mindre positiva till tekniska lösningar/tror i mindre utsträckning att tekniken ska lösa problemen

(Detta bemöts tydligen ofta av män med att ”det beror på att kvinnor inte kan eller begriper. Men tydligen kvarstår skillnaden i inställning till risker och teknik även om man jämför t.ex. professorer inom fysik av olika kön.)

Och ja, om man tar riskerna mindre allvarligt och dessutom tror att tekniken ska lösa de problem som trots allt finns, så är man förstås mindre benägen att både oroa sig och engagera sig.

Om man problematiserar det lite längre, så är tydligen de som är ekonomiskt trygga benägna att ta större risker. (Män är ofta ekonomiskt tryggare.) De som är ekonomiskt trygga är också i större utsträckning beslutsfattare. Och det innebär att de som är beslutsfattare ofta tar större risker än ”genomsnittsfolk”, och alltså fattar andra beslut än vad folk i allmänhet skulle göra.

Traditionellt har män dessutom mindre ansvar när det kommer till omhändertagande av barn etc.

Det får mig att fundera: tar män som varit föräldralediga mer ansvar för miljöfrågor? De tjänar mindre pengar (i alla fall under den perioden) det vill säga är mindre ekonomiskt oberoende, har ägnat sig åt omsorg för barn, har kanske fått en annan syn på risker… Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det påverkar.

Vi fick också höra om forskning som pågår kring klimatskeptiker ur ett genushänseende. Klimatskeptiker är få, oftast äldre män, och dessutom ofta personer med makt (som företagsledare och professorer). Kanske känner de att deras position är hotad – kanske har de mest att förlora på en omställning av samhället? Jag ser fram emot att höra mer om resultaten av den forskningen.

Nästa fråga är förstås vad vi gör åt det här att män är mindre engagerade i klimatet. Mer än att se till att de är föräldralediga, förstås :-)

Okej, då kör vi igång – 10 procents minskning i år!

Nämen hörni, nu får det bli lite ordning på torpet. Vi måste börja ta oss nerför trappan. Minska utsläppen, bit för bit. Inte bara rent allmänt sett göra vårt bästa, utan sätta konkreta mål. Sätta upp en plan. Hur många procent var det nu vi borde minska per år? 10-20 procent, ja. I alla fall för oss i den rika delen av världen.

Nå, låt oss hålla oss till tio procent per år. Bättre att komma igång, liksom.

Ja, det blir orättvist. Absolut. Jag tycker att det blir orättvist för att jag måste minska fastän jag aldrig flyger till Thailand – jag borde ju kunna stå här och bara vänta in dem som gör flygresor, tills de slutat med det. Å andra sidan, de som brukar flyga tycker säkert att det är orättvist att de måste minska mer i absoluta tal?

Skitsamma. Det där är sånt som vi inte kan hålla på och tjafsa om. Det är sånt man tjafsar om länder emellan och som är anledningen till att man inte kommer nånstans. Bättre att köra igång.

Och ja, jag förordar egentligen ransonering. Att var och en har rätt till en viss mängd utsläpp varje år. Helst att vi var och en släpper ut max vad planeten tål, på lite sikt. – Men ärligt talat, vägen dit är lång. Om vi ska ta klivet direkt så kommer nästan ingen att palla. Inte jag heller. Så ja, vi behöver siffran för att veta vart vi ska på sikt, vad som är det långsiktiga målet. Men vi kan ju inte klara det riktigt än. (Vad är siffran egentligen? Jag hittar den inte just nu, trots att jag ju sett eller hört den många gånger.)

Men så, alltså. Vi ska minska med 10 procent per år. Vad innebär det att vi ska göra i år?

Hmm… vi behöver tabeller också, som visar vad olika saker motsvarar. Både i totalsiffra, och som andel av var och ens utrymme vid slutmålet. Och nej, jag vill egentligen inte ha automatgenererade saker, åtminstone inte bara. Utan enkla tabeller.

  • 1 flygresa ToR Thailand
  • 1 flygresa ToR Teneriffa
  • 1 flygresa ToR London
  • 1 portion nötkött
  • 1 portion griskött
  • 1 portion mat med ost som bas
  • vegetarisk mat hälften av veckans måltider (minskning)
  • 5 mil med bil
  • 1 par nya jeans

o.s.v. En lång lista behövs det, så att man liksom kan leta reda på och välja och lägga ihop enkelt, på ett papper. Konkretisera. Se att man betar av sina mål.

Och ja, det finns ju massor med ställen där man talar om vad som är bra och dåligt och siffror och procent och omräkningar. Men det är så ruskigt oöverskåldigt och rörigt och dåligt samlat. Eller? Finns det något bra samlat någonstans som jag missat?

Vi behöver hjälpas åt här, okej?

För jag vill. Och vi kan. Och vi kan visa andra att det går. Men vi behöver hjälpas åt.

Så – hjälp mig: hur gör vi bäst? Var finns underlaget vi behöver? Har du egna tankar om hur man gör bäst?

Och: håll det konstruktivt. Det här inlägget är inte till för gnäll eller sånt.

Sjuk

Halsen. Huvudet. Öronen. Kroppen. Allt mellan hjässan och benen, med fokus på huvud och hals. Ont. Snor. Ömt. Värk.

Sovit halva dagen. Andra halvan har jag suttit i soffan och läst. Hälften av den tiden med en sovande sjuk fyraåring bredvid mig eller i famnen.

Alvedon är bra grejer.

Och att sitta med en sovande fyraåring i famnen känns likosm ändå rätt okej när man läser slutkapitlen i ”Mitt klimatkatastrofala liv”. Vi har det ändå ganska bra. Och vi har ändå ganska bra förutsättningar här den dag det skiter sig. I alla fall tror jag det.

(Och ja, jag rekommenderar boken. Den ger en annan sorts perspektiv. Se till att göra nåt nu, för bövelen.)