Om man köper riktiga golvbrädor som är paketerade och märkta att vara 4,50 m långa, då ska de väl också vara det? Inte ett par cm kortare?
Och om man sedan akut järnet innan stängningsdags åker för att köpa längre, eftersom de för korta inte räcker, och man köper paketerade brädor som ska vara 5,40, så ska väl de vara längre? Inte visa sig vara lika långa som de man hade innan när man väl kommer hem?
Bortslösade extra pengar på att hyra släp.
*arg*
Inget flyt här inte.
Efter att slippa trampa ner i gruset, mellan rör, varje gåg jag ska till toa, eller till kontoret, eller på annat sätt passera genom huset. Varje gång jag ska ta mig till en vattenkran.
Jag är trött på byggdammet från hantverkarborrningar. Trött på begränsad yta att sätta ner lillskrutt på. (Men tack och lov för bra väder så man kan vara ute!)
Trött på klydd och trassel och tvättmaskiner som tar tid och ork från annat som borde ta all tankeverksamhet och ork.
I morse fräste elektrikern för ledningsdragning.
Sedan har dagen ägnats åt att gräva ut mer grus, såga lecablock med uttag för bjälkar (att stötta upp bjälkarna på) och såga bjälkar samt placera bjälkarna på rätt höjd och i våg på alla håll. (Ja, det är asfaltspapp mellan leca och träbjälkar.) Lägga lekablock under rören på några ställen.
Nu saknas bara en bjälke, och några provisoriska golvbrädor har monterats för nattliga utflykter till toa. Nytt trä ger nytt hopp. Kanske går det framåt. Kanske blir det bra. I morgon ska vi lägga golv om inget dumt händer.
Och vad lättar upp när livet känns rörigt och jobbigt? Jo, att ta en fogsvans och gå ut och såga lite bjälkar – riktigt trä! Vilken HÄRLIG känsla! Mycket trevligare än fogsvans och lecablock, som inte alls var kul…
Idag var det stora hantverkardagen.
Först kom elektrikern. Vi hade konstaterat att han måste komma och dra om elen. Elen både till vardagsrum, matrum och hall (plus badrum) går genom köket, och den gamla fulkabeln längs taket m.m. såg rostig, märklig och otrevlig ut. Det måste lösas INNAN vi fixade väggarna i köket. Vettigast var väl att dra alltsammans under köksgolvet när det ändå var uppbrutet…? Så det kom han för att göra. Vid halvåttasnåret i morse tömde vi skänken i matrummet för att kunna flytta på den för vägggenomborrning/-föring; därefter detsamma med en bokhylla i vardagsrummet. Han har nu dessutom förberett för alla anslutningar av köksvitvaror.
Ett par timmar senare dök även VVS:aren upp, för att titta på vad som behövde åtgärdas med vatten och avlopp i köket: flytta avloppet, byta avloppsrör ut etc. PPlus lite anslutingar av vask och diskmaskin (över sommaren) i tvättstugan. Han tittade på rören i marken och tyckte att vi borde byta vattenledningarna också; typ svårt att veta om de skulle hålla 1 eller 10 år till. (Gör man om hela köket vill man inte bryta upp golvet ens om tio år.) Så då fick han göra det. Samt att han passade på att dra in nya vattenledningar vidare till badrummet för framtida bruk – så nu hänger dessa över toaletten…
Vad som blev värre? Jo, det var den tredje hantverkaren. Tvättmaskinskillen.
Efter att vi nu varit utan fungerande tvättmaskin i 25 dagar, så hade den beställda nya trumman kommit och skulle installeras. Han kom vid lunchtid, så under en period var de tre stycken som jobbade parallellt på liten yta.
När han var nästan klar påpekade han att även elementet i maskinen var trasigt och behövde bytas. Detta trots att de lovat att inget mer var trasigt… Nå, inget att be för.
När så slutligen alla hantverkare gett sig av, testades tvättmaskinen.
Fy fan vad den lät! Värre än någonsin när den centrifugerade. Typ över hela bygden. Jag fick en förfärlig ångest och trodde att jag var på väg att få tillbaka den hemska kanske-stress-kanske-migrän-huvudvärken 
Andra maskinen som kördes lät möjligen aningen mindre vid sista centrifugeringen, men den var å andra sidan dyblöt och inte ordentligt sköljd när vi tog ut den… 
Imorgon ringer vi dem igen. Men jag har en jävla ångest, över att de varit här tre gånger och tydligen ändå inte lyckats lokalisera det fel vi från början ringde om och vi ännu inte har en fungerade maskin – men pengar kommer vi att behöva betala…
Things can only get better…?
Nu är undergången nära. Mycket värre än så här blir det nog inte?
Vi har bräckt upp det gamla brädgolvet.
Tanken var att eventuellt kanske spara det och lägga dit det igen efter att ha bytt bjälkarna. För bjälkarna måste bytas, det stod klart redan innan. Golvet var svajigt. Några bjälkar var i uppenbart dåligt skick. Dessutom satt bjälkarna, precis som i alla andra rum, alldeles för glest.
Vi trodde att vi hade en torpar/krypgrund. Och jo, det har det säkert varit en gång i tiden. Så var dock inte fallet nu. Det var grus ända upp under brädorna, så att man såg spåren efter brädorna i gruset när man lyfte bort dem. Nersänkt i gruset låg bjälkarna. Eller vad som skulle tjänstgöra som bjälkar… Precis som i kontoret, som vi bröt upp för ett antal år sedan, så bestod flera av bjälkarna här av vad jag uppfattar som… vävstolsdelar. I övrigt av vad de råkat ha över. Ett par riktigt rejäla bjälkar, dock.
Med tanke på dessa omständigheter var golvet i exceptionellt gott skick. Bara några brädor som var ordentligt ätna. Och några som var utbytta mitt i golvet på ett sent stadium. Men vi konstaterade ändå att det kändes mer rätt att byta hela golvet till nya brädor hellre än att spara det gamla och komplettera med mer gammalt (som vi ar liggande).
Under själva diskbänken visade det sig ju aktiskt vara gjutet golv. In under detta gick de två vettiga golvbjälkarna.
Vi började gräva upp gruset, i alla fall. Det ska ju bort – det ska inte se ut så i grunden, liksom. Och vadfanns i gruset? Jo, rör förstås. Vattenrör och värmerör. Med delvis aväten isolering.
Ångest och nervositet. Att skyffla bort lagom mycket grus, utan att förstöra rören eller frilägga rören på ett skadligt sätt undertill eller få bjälkarna att rasa ner på rören eller få betongen vid vasken att rasa ner. Eller skada grunden. Ångest. Någon sorts värstanivå av kaos. Värre ska det väl inte bli? Nu ska det bara byggas uppåt och bättre igen?
Sambon tycker jag får ångest i onödan och över inget.
Jag rotade bland tidningsbitar som mössen byggt bo av. På ett ställe hittade jag texten ”…dagen d…” – så med någon cm missade jag infon om närtidningen var ifrån.
På masoniten ovanpå brädgolvet hade i alla fall någon skrivit 1970.
Just ja, spisen monterades också slutligen bort.
Rev ut plastmatta
Rev ut masonit
Knackade bort kakel
Flyttade ut diskmaskin och diskbänk
Rev bort gamla tapetrester
…och en del annat
Under diskbänken visade det sig vara gjutet. Resten av golvet är dock brädgolv. Ca 10 cm breda brädor, precis som det brukar.
Farväl till det gamla köket… (inte nytagna bilder)
Huvudsakligen har vi ägnat dagen åt att rigga provisoriskt kök i uthuset. Det blir rätt OK. Ser nästan ut som om det skulle kunna vara något sorts sommartorp eller så – kan säkert anses gemytligt av dem som gillar sånt 
Fast jag skulle gärna ha rinnande vatten också.
Vi har också bräckt bort köksbänken med tillhörande bänkskåp och satt ut uthuset, och så har vi bräckt bort väggskåpet. Bakom hittade vi mer av de gamla tapeter som vi redan tidigare hittat bakom kylskåpet.
Den är snygg 
men det är inte så stora sjok av den och går inte att spara på något vettigt sätt. Eventuellt blir det dock inramning av en bit tids nog.
Egentligen hade jag velat börja ta bort gammal plastmatta ikväll, men min vänstra underarm gör ont och bör nog få vila tills imorgon.
Jag skulle dessutom kunna lägga upp en del byggarkeologiska bilder på lösningar i väggar för infästning av skåp m.m. – men jag hinner/orkar inte
Men jo, det har rullat på riktigt bra idag. Faktiskt.
Ja, nu är det dags att sätta igång.
Jag har längtat efter det här lääääänge. Ända sedan vi köpte huset – kanske ända sedan vi tittade på det första eller andra gången?
I början funderade vi mycket kring hur vi skulle få köket bättre. Men vi valde att vänta med att renovera köket. Köket är ett stort projekt. Bättre att börja med något enklare så man får erfarenhet. Och bättre att vänta så att man hinner tänka och känna efter ordentligt hur man vill ha det.
Men köket vi har ÄR fruktansvärt omodernt och opraktiskt. Även om det sedan ett år tillbaka klämts in en diskmaskin. (Då rök lådhurtsen, så nu finns ingen förvaring för bestick och redskap i köket…)
En sommar ska vi renovera det, har vi sagt. För att det ska funka hyfsat smidigt med provisoriskt kök i uthus och springa ut och in och äta ute och så där.
Och så bestämde vi att den här sommaren skulle det bli.
För att det låg näst i proritering.
För att vi ville ha något inspirerande att fundera på under detta bebisår då det är svårt att göra särskilt mycket praktiskt.
För att vi började känna oss desperata.
För att det kändes vettigt när vi tog beslutet – eller i alla fall motiverande.
Och under våren har det känts som en lättnad, att kunna tänka anken: Snart ska vi ha ett VETTIGT kök.
När lille klätterpelle är och drar i allt, har det känts skönt att tänka ”Snart, snart ska vi ha ett kök där man kan sätta vettiga barnspärrar och inte behöver springa runt och hålla igen skåpsluckorna”.
Och tanken har på något vis börjat gå upp på riktigt, och kunnat tänkas när man varit less på brist på bänkyta, brist på vettig förvaring, brist på praktiska lösningar – jo, faktisk faktiskt faktiskt faktiskt, vi SKA renovera köket. Det SKA bli bättre – inom ÖVERSKÅDLIG FRAMTID. Och man har nästan nästan vågat tro på det.
De sista veckorna har varit kaos.
Först min konstiga huvudvärk, som gjorde mig sängliggande i ca tio dagar. Där försvann mycket tid, tid som skulle anväts till att förbereda saker i köket, förbereda i uthusets provisoriekök och städning/iordningplockande i resten av huset. Dessutom har jag inte vågat ta i eller ta ut mig eller stressa eller bli för trött efter det där. Jag är fortfarande sliten, och jag är rädd att trigga igång en ny omgång av huvudvärken-som-ingen-vet-vad-det-är-men-som-kan-v ara-migrän-eller-stressreaktion.
Och nu det sista har vi två extremt gnälliga ungar. Lillskrutt klättrar på ALLT, ska göra allt han inte får, och vägrar sova. (Ja, det är en fas.) Storskrutt är helhispig, hoppar studsar och gör ljud så man kan bli vansinng, kan inte sitta still men tar minst en timme på sig vid maten var gång. Och för båda gäller att världen gåt under när de blir missnöjda.
Nu sa vi renovera kök.
Och just nu är känslan snarast ”det här kommer ALDRIG att gå vägen”.
Dels för det ständiga kaoset.
Dels för att det känns som att det hänger alldeles för många lösa ändar i huvudet med småsaker som måste lösas som vi inte haft chans att prata om eller ens skriva upp att vi behöver prata om, eftersom man aldrig får tänka en tanke till slut i detta kaos.
Men köket är beställt. Så nu måste det bli av. Inget att välja på.
Ja, jag vill renovera köket. Men det var ju inte så här jag ville ha det… Inte som något som vi kanske kanske reder ut…?
Idag har sambon lagat uthusytterdörren så den går att stänga igen Och så har det städats efter elektrikern.
Två bockar och en rejäl skiva bildar nu en provisorisk köksbänk i uthuset. Därpå står ”spisen” bestående av två sammanhängande kokplattor.
Dessutom har plåtskåpet äntligen fått flytta ut…
Vi var där i god tid torsdag morgon. Kl 09.34 svängde vi in på parkeringen (de öppnar 10). Kvart i tio stod vi redo nedanför rulltrappan, med barnvagnen i högsta hugg. Prick kl 10 kampades sambon med två andra par varav åtminstone det ena köat även dagen innan. Jag och J pinnade på strax efter, J storflinandes när jag körde barnvagnsrally.
Vi (eller ja, sambon) blev först i kön. Äntligen en kökssäljare!
Smärtfritt gick det inte precis. Rundade hörn på alla sidor på bänkskivorna kan man visst inte få utan fula skarvar, och avslutningshyllan vi skulle ha hade hunnit utgå i rätt färg Men efter ett antal varv fram och tillbaka, när säljartjejen försökt föra in vår beställning och bänkskivepogrammet hunnit krångla lagom mycket, så har vi nu ett kök beställt. Aj aj många pengar… Tack och lov att vi hade svärföräldrarna som barnvakter större delen av tiden – det var ansträngande nog ändå.
Klockan var lunchdags när vi var klara med beställandet, och innan vi var från Ikea var klockan 14.
Idag har vi med hjälp av mina föräldrar flyttat ut vedspisen i ena uthuset, där förhoppningsvis någon gång i framtiden ska ersätta bykkaret.
Idag skulle vi beställa köket. Vi tänkte passa på medan vi har svärföräldrarna kvar på plats, så att vi kunde få lite hjäp att hantera ungarna under tiden. Just när man ska ställa de sista viktiga frågorna och se till att allt blir rätt känns det som en bra sak att inte samtidigt försöka roa två ungar, springa och byta blöjor, springa på toa, svara på frågor om när man är klara, springa runt med obalanserad bebis som ska gå och dra i allt, och så vidare och så vidare…
Man kan inte beställa tid på Ikeas köksplaneringsavdelning. Man bör satsa på tidigt en vardag. Men tidigt var inte görbart p.g.a. jobb och en del annat. Å andra sidan, idag borde inte vara den stora Ikeadagen, med tanke på att många är lediga torsdag-söndag. Om de hämtade mig lite tidigare från jobbet borde det funka.
De hämtade mig 15.25. Och när vi kom till Ikea var det inte många bilar på parkeringsplatsen. Riktgt tiktigt lite folk. Perfekt!
Likadant var det inne på Ikea.
Ändå tills vi kom till köksavdelningen…
Vi köade en stund, med några enstaka framför oss. Sedan fick vi besked på att det var många fler i kö egentligen, och att de inte kunde garantera oss att hinna få hjälp innan stängningsdags vid åtta!
Vi satte i alla fall upp oss på kölista och gick och drällde ett tag till. Men när det efter en dryg timme fortfarande var alldeles för många före i kö, gav vi upp. Det blev inget kök beställt idag